Replik på repliken

Jag fick igår fredag vänligt svar från en person i rätt så ledande ställning inom Svenska kyrkan. Jag bifogar dock inte personens namn och svar, eftersom jag inte frågat om tillstånd till det. Utan jag publicerar här min "replik på repliken", vari kontentan av motsidans svar förhoppningsvis framgår.

Tack för vänligt svar! Jag är positivt överraskad av mängden information och särskilt tacksam över de intressanta bilagorna!

Men jag måste också konstatera att Kyrkomötet 2005 - och den föregående diskussion jag tagit del av på internet - knappt alls verkar ha berört frågan om BIsexualitet. (HOMOsexualitet kändes väl lättare att argumentera kring - som biskoparna Persenius, Hagberg och Stiglund skrev i KT 13/04: Det måste göra etisk skillnad om man har möjlighet att välja).

Du skriver bl.a. att sexualiteten enligt kristen uppfattning hör hemma i en relation mellan två personer, och att den sexuella kärlekens resultat i form av barn dessutom är något som är kopplat till två personer. Javisst! Enligt kristen uppfattning hör sexualiteten hemma i en relation mellan 2 personer, varav 1 man och 1 kvinna. Och står man inte för "könskvoteringen", med hänvisning till kärlekens primat, finns det knappast heller några bindande skäl att stå för antalet kontrahenter. Det finns ju dessutom flera exempel på polygami i Skriften, men inte ett enda på enkönade äktenskap. (Jag godkänner naturligtvis inte David och Jonatan som exempel på ett sådant, trots de halsbrytande försök som gjorts att göra det troligt).

Du skriver att "den ömsesidiga kärlek och trohet som bör känneteckna ett äktenskap kan inte upprätthållas mellan flera personer". Men är inte detta ren, rå fördom? Är inte detta kränkande för personer som faktiskt, trots samhällets och kyrkans "diskriminering", redan lever 3 stycken i gemensam kärlek och trohet? Och som dessutom kan hänvisa till den Heliga Treenigheten som förebild och exempel! Varför tror sej Svenska kyrkan ha rätt att fortsätta kränka just polygamt lagda, när man väl sjösatt det nya paradgimet om att "där kärlek sker, sker något heligt" och att "Gud inte är så småsint att han lägger sej i vem vi älskar"?

Argumenten mot syskonäktenskap syns mej likaså - ur rent sekulär synvinkel - grovt fördomsfulla, för att inte säga rashygieniskt profilerade. Ingen biologi i världen hindrar sexuellt umgänge mellan syskon (eller vuxna barn och föräldrar, jfr 1 Kor. 5). Nära relationer inom familj och släkt förändras ALLTID i någon mån när människor gifter sej, så det är inget konstigt med det. Kusiner gifter sej redan, och fastrar eller halvsyskon kan man gifta sej med efter dispens (står det i min samhällslärobok). Varför ska kyrkan vara så mycket mer moraliserande och diskriminerande än staten? Som du själv skriver anser ju kyrkan nuförtiden att det viktigaste är att man väljer någon som man älskar och som man vill vara trogen. Att valet är den enskildes. Varför ska då samhället och kyrkan tala om vem man ska bilda familj med när det gäller antal och släktskap? Den enda gräns ett konsekvent liberalt samhälle (och dito kyrka?) kan sätta är åldersgränsen, som ju är av betydelse för hur vi ska bedöma frivilligheten i den enskildes val.

Komplicerade och sammanblandade familje- och släktrelationer sanktioneras redan av kyrkan genom det hejdlösa omgiftet (successiv polygami) - jag har själv spelat på ett bröllop med partner nummer 5, så... Att bisexuella människor fr.o.m. nu kommer att ömom kunna gifta sej med en partner av motsatt, ömsom med en av samma kön (med mellankommande dödsfall eller skilsmässa, givetvis, så länge polygami är förbjudet), gör inte precis heller sakernas tillstånd mindre komplicerade

F.ö.: tror ni i Svenska kyrkan ledning verkligen (och uppriktigt!) att det, allt annat lika, inte spelar någon som helst roll för ett adoptivbarn om det får en pappa eller inte? Eller om det får en mamma eller inte? Menar ni det uppriktigt - och på fullt allvar? Eller har ni bara inte gjort en fullständig konsekvensanalys alla nya ståndpunkter än?

Tack som sagt för tillmötesgående och intressant svar (inkl. bilagor!). Men finns det en ton av undertryckt vrede i detta brev, så är det inte utan orsak. Jag är verkligen arg och besviken. Det handlar, som Anders Wejryd så träffande sa, om ett stolleprov som är en klar pedagogisk utmaning att föra fram. Och jag är starkt frågande till att låta mina barn delta i Svenska kyrkans arbete bland barn och ungdom. (Nej, jag vill inte skicka dem till Borgholms pingstförsamling heller).