torsdag 2 oktober 2008

Lydia Lithells ödmjuka "villfarelse"

Påskvänner!

Nästa år är det 100-årsjubileum av Lydia Lithells födelse. (Inom parentes ett lämpligt tillfälle att resa den staty av henne i Örebro som många föreslagit). Hon skrev många sånger, men den utan gensägelse mest sjungna och omtyckta är "Det enda som bär". Den sjöng vi som sagt också i Edsbyn i lördags.

Inget jag säger nu är ämnat att förta den glädje över sången som även jag delar. Det är verkligen sant att "det enda som bär, när allting annat vacklar, det är Guds nåd och Guds barmhärtighet." Och att "all jordisk berömmelse och glans, den slocknar, när sist jag står hos Gud i härlighet." Men vers 2 innehåller en klar "knepighet", för att nu inte säga för mycket. Den lyder ju:

Det enda som står igenom alla tider
är Kristi kors och blodets säkra grund.
Ty allt vad jag byggt av hö och strå, det faller,
det varar blott en kort och flyktig stund.

Lydia Lithell menar alltså i sin, säkert uppriktiga, ödmjukhet att ingenting hon gjort var av "guld, silver och ädla stenar" som Paulus talar om i 1 Korintierbrevet 3, och som han faktiskt säger ska bestå (på grunden Kristus, förvisso). Lydia menar tydligen att hela hennes verk är hö och strå och att hon alltså själv "ska bli frälst, men såsom genom eld."

Det är ju ödmjukt och fint (sången skrevs inte långt före hennes död). Hon trodde säkert att det var sant för hennes egen del, liksom många av dem som sjungit sången (jag t.ex.) trott att det var i deras egna fall. Men jag hävdar att utsagan är oriktig; jag tror att hon hör till dem vars verk består, vars goda gärningar "följer efter dem", som bland mycket hö och strå också har byggt på grunden Kristus med "guld, silver och ädla stenar", och som därför "ska få lön", det som brukar kallas nådelön, i himmelen en gång. Det man kunde kalla "en himmelsk berömmelse och glans, som inte slocknar" när den jordiska berömmelsen gör det.

Vad säger ni andra? Finns det något i Skriften som gör att den andra versen i "Det enda som bär" kan försvaras som generell utsaga? Jag tror det inte. Men det märkliga är att så många kunnat sjunga den och uppleva den som sann för sin personliga del - t.o.m. den romerske katoliken Thomas av Aquino sägs ju ha utdömt hela sitt väldiga livsverk, den thomistiska filosofin, som "halm och strå". Samtidigt som det finns klara utsagor av den ödmjukt evangeliske Carl Olof Rosenius (!) om att han ingalunda såg sitt livsverk som bara "brännbart" utan själv såg och insåg att han - liksom Thomas f.ö. - genom Guds nåd fått vara till stor välsignelse. Andra strofen av "Det enda som bär" skulle kanske kunna bearbetas så här:

Det enda som står igenom alla tider
har Kristus själv, hans kors och blod som grund.
Men allt vad jag byggt av hö och strå, det faller,
det varar blott en kort och flyktig stund.

Eller vad säger ni? Hur som helst: vad vi alla helhjärtat bör kunna instämma i är det sublima omkvädet till Lydia Lithells vackra sång - även om också denna innehåller en retorisk tillspetsning ("det ENDA jag vet", men där med tydligt föredöme hos aposteln Paulus i 1 Kor. 2!) . Inte ens det verkligt bestående i vårt livsverk duger ju som salighetsgrund eller föremål för tro och hopp, men det gör Kristi frälsningsverk, Kristi blod, Guds nåd i Kristus:

Det enda jag vet, det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld nu täcker.
Det enda jag har att lita till en gång,
det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.

16 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Andreas.
Det beror väl på hur Du uppfattar orden. Jag uppfattar dem så att allt vad jag byggt av hö och strå (och det är säkert det övervägande)det faller, medan allt det andra står kvar.
Hälsning G.A

Andreas Holmberg sa...

Ja, men "allt det andra" är ju enligt Lydia Lithells ödmjuka uppfattning endast "Kristi kors och blodets säkra grund". Medan allt det hon byggt på den är av hö och strå, faller och "varar blott en kort och flyktig stund." Att något av det hon byggt på denna grund skulle kunna vara av "guld, silver och ädla stenar" - och stå genom alla tider - är denna ödmjuka själ alldeles främmande. Om jag ska läsa som det står. Det ENDA som består är Kristi kors och blod TY allt hon byggt av hö och strå - nb! även det som byggts på denna grund enligt 1 Kor. 3 - faller och försvinner.

Hon tror sej alltså bli "frälst genom eld" utan att få någon lön (men är det inte lön stor nog att ö.h.t. bli frälst för evigheten?). Jag är övertygad om att hon har fel i att allt hon gjort brinner upp. Men visst är det en sympatisk villfarelse!

Tack för kommentaren G.A. - jag har verkligen lusläst och vänt på orden för att kunna hitta någon försvarbar tolkning. Men jag kommer inte ifrån att den här sången nog innehåller vad man skulle kunna kalla en "ödmjukhetens evangeliska villfarelse" på en punkt där t.ex. romersk-katolska kyrkan onekligen har en tydligare lära om hur goda gärningar verkligen kan "följa oss efter". (Vad romerska katoliker liksom vi alla får se upp med är att vi verkligen bygger på klippan Kristus och inte utför/uppför våra goda gärningar på lösan sand...).

Själavårdsfrågan är: måste man (som Lydia Lithell och kanske även romerske katoliken Thomas av Aquino!) se hela sitt livsverk som halm och strå för att bli frälst? Jag tror inte det. Man kan (som t.ex. Rosenius) inse vad Gud positivt fått använda en till, för "guldet och silvret" s.a.s., utan att samtidigt förlora blicken för sanningen att "här på denna jorden är synden med i allt" (inget 24 karats guld i ens de mest gyllne gärningar, alltså), att inte ens den frommaste gärning kan meritera oss för saligheten. Men allt behöver inte brinna upp när slagget förgås.

"Mitt hopp är byggt i evighet
på Herren, vår rättfärdighet.
Ej något eget för jag fram
men litar helt på Jesu namn.
På klippan Kristus står mitt hus,
han är mitt fäste och mitt ljus,
allt annat flyr i stormens brus."
(Edvard Mote, övers. A.H.)

"Och när jag en gång till svars blir ställd
och domen över mitt liv blir fälld,
Guds verk i mej klarar provets eld,
allt annat har snart förbrunnit."
(Mathias Orheim, övers. A.H.)

ErikJA sa...

Nä, jag tror inte att Lithells andra vers håller som "generell" utsaga, som Du skrev i bloggen. Och därmed blir det ju också ett nej på själavårdsfrågan från kommentaren.

Men vidare menar jag att det själavårdsmässigt inte finns anledning att underkänna Lithells formulering som hennes vittnesbörd.

Och vill man läsa välvilligt så ställer ju Lithell "Kristi kors och blodets säkra grund" på ena sidan mot "allt vad jag byggt av hö och strå". Hon nämner inte sina (verkligt) goda gärningar.

Unknown sa...

Nog står väl fortfarande en del av det Lydia Lithell gjorde, exempelvis den här sången. Men det är ju inte säkert att den behöver sjungas i himlen (det är ju inte säkert att det är svenska a la 1800-tal som är riksspråk där :-)). Och då var den väl bara "hö och strå"?

När min levnadsdag närmar sig sitt slut är det nog svårt att själv veta vad - om något - som är "guld och silver" av allt jag gjort. Och inte vet jag om något är värt en "lön" i himlen. Att få vara där, räknas som fullvärdig medborgare i Guds fullkomliga rike, är väl det "guld och silver" som ska bestå?

Behöver du mer för att längta dit?

--Bengt

Andreas Holmberg sa...

Erik, jag underkänner naturligtvis inte Lithells formulering som hennes ödmjuka vittnesbörd (Thomas av Aquino sa ju enligt G K Chesterton något liknande). Men jag godkänner det fortfarande inte som lära eller generellt påstående, vare sej om henne själv eller om de flesta som sjunger versen. Jag är som sagt helt övertygad om att mycket av Lydia Lithells m.fl.:s verk genom den helige Ande (eller snarare den helige Andes verk genom Lydia Lithell m.fl.) ska bestå för evigt - inte sången förstås, Bengt, men mycket av det hon fått uträttat BL.A. genom den här sången. Till människors omvändelse och helgelse, för att inte tala om glädje och kraft.

Jag vill verkligen tolka Lithell så välvilligt jag kan. Jag är också tacksam för de språkliga och innehållsliga synpunkter jag fått. Men utsagan i vers 2 förblir alltså enligt min mening alltför generell och omöjlig att tolka så generöst som du Erik föreslår. För hon hävdar ju faktiskt att när allt hon byggt av hö och strå faller (och enligt 1 Kor. 3 är ju även sådant byggt på grunden Kristus försåvitt personen ö.h.t. är kristen) så återstår ingenting för evigt mer än Kristi kors och blodets säkra grund. Existensen av "guld och silver och ädla stenar" förnekas verkligen, inte bara blir onämnd. Ödmjukt och fint - och det låter då å andra sidan väldigt stöddigt att förneka det och inte vilja sjunga det själv! - men inte nödvändigtvis mera sant för det.

Det tråkiga är väl om min kommentar förstör sången för någon - men tror man fortfarande inte att något av det man med Guds nåd fått uträtta ska bestå för evigt, så är det ju inget som hindrar att man fortsätter stämma in också i v.2. Även jag känner oftast på samma sätt som Lydia Lithell. (Sången är en utmärkt domssöndagssång).

Sen tycker jag precis som du Bengt att det vore alldeles tillräcklig "lön" att ö.h.t. få vara med i den eviga världen. Men det är nog ändå att sikta för lågt att "bara vilja komma dit" - för våra medmänniskors skull borde vi/jag nog söka mer av Guds vishet och kraft i vardagen, ff a genom bibel, bön, brödsbrytelse och bröders/systrars gemenskap. (De 4 B:na, jfr "Med Gud och hans vänskap" vers 1). Bygga mer med "guld, silver och ädla stenar". Det BLIR roligare i himlen - och på den nya jorden - ju fler vi fått med oss dit... så är det bara!

(I morgon ska vi äta Lithells korv efter gudstjänsten i Missionskyrkan).

Anonym sa...

Andreas! Ditt resonemang kan uppfattas som gärningslära. Jag tror att du inte gör det. Det som vi gör, om det är byggt på grunden Kristus, det kommer att bestå, för det är Jesu egna gärningar som vi genom tron har gjort. Det är alltså inte våra gärningar.
Anders Frostensson psalm: Guds kärlek är som stranden och som gräset...har jag svårt att förstå vad han menar. Är Guds kärlek lika obeständig som stranden, som förändras vid varje våg och gräset som vissnar.Det är dåliga exempel på Guds kärlek.

Andreas Holmberg sa...

Ja, mitt resonemang är nog en slags gärningslära, men, menar jag, en biblisk gärningslära. Bibeln har ju många tydliga läror om gärningar, och våra gärningar har sin plats i Guds hushållning även om de inte ska vara föremål för trons förtröstan. "Deras gärningar ska följa dem efter" (det står inte Guds gärningar, även om de djupast sett är hans, hans som verkar både vilja och gärning). "Det ska visa sej hur var och en" - det står inte hur Jesus - "har byggt". "Elden ska pröva vad vars och ens arbete är värt." Observera att enl. 1 Kor. 3 inte ens allt som är byggt på grunden Kristus kommer att bestå! Men de verk som kommer att bestå är förvisso byggda på grunden Kristus.

Angående din psalmkommentar förstår jag inte riktigt vad den har i sammanhanget att göra. Men varje jämförelse måste tas i rätt bemärkelse. Att något liknas vid gräs i negativ bemärkelse (förgängligt o.s.v.) bör i princip inte få hindra att något också kan liknas vid gräs i positiv bemärkelse (mjukt, tåligt, vittfamnande). Bibelns eget bildspråk kan också tyckas motstridigt ibland - varför liknas t.ex. Satan vid ett rytande lejon, när lejonet också är en positiv bild för Jesus, lejonet av Juda? Eller varför liknar Jesus Guds rike vid en surdeg när han nyss liknat fariseernas lära vid en surdeg? Men, som sagt, det gäller att förstå varje liknelse i enlighet med författarens intentioner - och Frostenson utvecklar och förklarar ju sin "stranden och gräset-liknelse" i rad 2: (Guds kärlek) "är vind och vidd och ett oändligt hem.

Unknown sa...

Jo visst ska vi kristna göra gärningar. Men vi gör dem inte för att få någon lön, utan för att vi redan fått den - livet i Kristus som räcker bortom döden. När man börjar prata om annan lön i himlen än den att få vara med Kristus, då vänder resonemanget till gärningslära, tycker jag. Det var just därför jag reagerade förut.

--Bengt

Andreas Holmberg sa...

Ja, men med den definitionen så förkunnar ju Paulus gärningslära i 1 Kor. 3. (Och gärna för mej - vad är det för fel på en gärningslära som är biblisk?). Det är t.o.m. så att han INTE kallar det för lön att få vara med Kristus, det som den som "bara blir frälst" (genom eld) också får vara. Man blir frälst men går miste om lönen.

Nej, att "få lön" är som jag förstår det att få den EXTRA glädjen att se de goda evighetsfrukterna av sitt eget jordeliv. En som mest bara gjort dumheter eller levt ett exempellöst slappt kristenliv FÅR inte den sortens glädje (men kan å andra sidan kanske glädja sej extra mycket åt att ö.h.t. ha blivit frälst - nja, förresten, de största helgonen har så känsliga samveten att de nog glädjer sej minst lika mycket över det som rövaren gör).

Och när Jesus pratar om att använda den orättfärdige mammons goda (pengar typ) till att skaffa oss vänner som tar emot oss i de eviga hyddorna så uppmuntrar han oss ju faktiskt att skaffa en glädje "utöver" glädjen över syndernas förlåtelse. Fast visst är det en nåd att ha fått något att förvalta (vare sej det är pengar eller annat) och till syvende och sist är även lönen nåd.

(C.S. Lewis skriver (som vanligt) så bra om det här med "nådelön" i "Kan man vara kristen" men jag har (som vanligt) inte koll på riktigt var det står).

Tack (som alltid!) för mothållet, Bengt! Du har helt rätt i att det finns en livsfarlig risk att bli "lagträl och löneslav". Men jag tror alltså faktiskt att det finns nån sorts glada små bonusar i himlen - som inte vållar vare sej avundsjuka eller högmod (halleluja!). De som fört många till rättfärdighet ska enligt Skriften stråla som stjärnor alltid och evinnerligen - och jag tror helt uppriktigt att t.ex. Lina Sandell och C O Rosenius kommer att stråla - och nådebelönas! - mer än t.ex. jag (om jag når ända fram). Eftersom ingen mänska på den nya jorden kommer att anse sej förtjänt av att alls få vara med där blir det inga som helst "statusproblem". Halleluja!

Unknown sa...

Hade tänkt läsa igenom "Kan man vara Kristen" i helgen för att hitta det där stället, men det har inte blivit. Däremot hittade jag - påå tips från min bror - denna dagordning för en kristen av CO Rosenius. Observera i detta ämne särskilt punkt 3 och knorren i punkt 4:
http://www.kristnet.org/rosenius/dagordning.shtml

--Bengt

Andreas Holmberg sa...

Ja, Rosenius dagordning är fin, inte minst punkterna 3 och 4! (fast punkt 5 har han "snott" från sin andliga moder Maria Elisabet Söderlund (M.E.S.) profetissan i Storkåge).

Själv skulle jag vilja lägga till följande roseniusråd i dagordningen: "Förgät icke din dagliga promenad!"

PS. Det är mycket möjligt att Lewis behandlar läran om den legitima/naturliga/följdriktiga specialbelöningen i någon annan bok än Kan man vara kristen. Så leta inte alltför mycket, Bengt! Jag återkommer när jag i förbifarten stöter på stället! DS.

Unknown sa...

Andreas,

Maja-Lisa Söderlund bodde i en bagarstuga i Frostkåge.

Om hennes profetiska gåvor vet jag intet. Är det allmänt känt att hon hade sådana?

--Bengt

Andreas Holmberg sa...

Intressant Bengt!

Men det här måste redas ut lite! Jag har fått uppfattningen att Maja-Lisa var född i Frostkåge (i en bagarstuga?) - därför vill jag ju också ha minnesmärket över henne på Solvik - men som vuxen formellt städslad som piga hos en syster i (Stor-)Kåge, för att inte drabbas av någon lösdrivarlag (när hon i praktiken mest var ute och evangeliserade)?

Men har du någon källa till att hon även som vuxen bodde i Frostkåge så tar jag gärna rättelse. Att hon var allmänt känd som "Profetissan i Storkåge" säger åtminstone något om hur hon uppfattades av dem som kallade henne. Det var också ett smart drag för att legitimera hennes verksamhet - säga vad man vill om kvinnliga präster och församlingsföreståndare, men kvinnliga profeter finns det flerfaldiga (positiva) vittnesbörd om i både Gamla och Nya Testamentet - såväl Mirjam som Hulda och Filippus´ fyra döttrar.

Det berörde mej inom parentes sagt ganska illa när någon en gång beskrev profetissan Mirjams spetälska som ett straff för att hon "gjort profetiska anspråk". Det behövde hon inte alls göra, hon VAR verkligen profetissa och tillsammans med Moses och Aron folkets ledare. Det var inte några "profetiska anspråk" utan ifrågasättandet av Moses ledarroll som enligt GT följdes av en tillfällig spetälska. (Både Aron och Moses själv fick andra gånger än värre straff för olydnad). Mirjam blev ju återupprättad och fortsatt positivt omnämnd.

Unknown sa...

Har kollat i Lodins Rosenius-biografi. Du har rätt.

--Bengt

Anonym sa...

Det som avgör om en själ är ödmjuk eller inte beror på hur mycket denna lyder Gud, och vad hon alltså sålunda tror och lär, vilket ytterst beror på om Gud har ödmjukat denne, genom sin nåd. Om som tror att mänsklig "fri vilja", till någon minsta del, spelar in i frälsningen så är det knappast ett tecken på sann ödmjukhet. Att erkänna sin svaghet, bristfällighet och t om syndfullhet är det heller inte.

Andreas Holmberg sa...

Fast om någon erkänner sin svaghet, bristfällighet och t o m syndfullhet skulle det väl kunna vara ett tecken på att "Gud har ödmjukat denne, genom sin nåd"?

Någon merit är det sannerligen inte, det håller jag med om, det är ju just nåd, gratia. Men när du JG själv säger att ödmjukheten beror på "hur mycket själen lyder Gud" visar du ju själv hur svårt det är att kategorisera och definiera frälsningens skeende utan att notera själens förhållningssätt.

Att det till syvende och sidst är "Gud, som verkar i eder både vilja och gärning" vill vi alltså fördenskull inte förneka. En av Gud verkad vilja och ett av Gud upplyst förstånd har absolut sin plats i nådens (obs!) ordning.