Påsk-, advents- och julvänner!
Som jag skrev igår: Den sång av Abela Gullbransson som sjungits mest och längst av oss "rosenianer" är nog denna ('Jag arma barn, som litet har erfarit). Den togs med i Ahnfelts sånger (med nedanstående melodi av Ahnfelt) men också i Sionstoner (1889 och 1935) samt Bibeltrogna Vänners sångbok (1935). Men 1972 ströks den ur Sionstoner, 2020 även ur ELM-BV:s sångbok Lova Herren, och därmed de sista "officiella" spåren av köpmanshustrun från Varberg. (Hon har dock återkommit, om än i något bearbetad form, i flera av mina sång- och psalmböcker på nätet, dör utrymmesbristen inte är lika pressande).
Fyra av sångens ursprungligen tio verser börjar ursprungligen "Gud hjälpe mej". Liksom t ex "Gud signe dej" och "Herren välsigne och bevare oss" är detta egentligen en gammal böneform med innebörden: "Gud, hjälp du mej!" I min lätta bearbetning har jag skrivit just så.
Här kommer sångens sista fem verser, här med en lite gladare melodi som av många använts även till denna sång:
GUD HJÄLP DU MEJ
att handla så att det kan dej behaga,
att för all synd som för ond bråddöd fly,
tillfälle och anledning därtill sky!
Gud, hjälp du mej min bönevrå ej glömma,
men ofta tyst hos dej mej undangömma!
Hur ska din nåd väl bli den själ till livs,
som ute jämt men sällan hos dej trivs?
Gud hjälp du mej att slutligen bli salig!
Ack, här är sorg, hos dej är fröjd otalig.
När världen mej ej mera rum vill ge,
ack, låt mej då din himmel öppnad se!
Då är jag nöjd, då vill jag villigt strida.
Mej väntar fröjd, o, skulle jag ej lida?
Kom gärna, kors, du blir ej alltid mitt!
En liten tid - och sen är jag dej kvitt.
Sen evig ro, ja, sen en evig vila.
Ack, aftonstund, hur glad jag ser dej ila!
Kom, Jesus kär, jag längtar efter dej!
Kom, när du vill, att hemförlova mej!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar