Två väckelsepräster

Påskvänner!



Som en del av er noterat har jag sedan några år lagt ut predikningar av väckelseprästerna Anders Carl Rutström från Luleå och Lars Linderot från Kungälv på nätet. Båda var flitiga, begåvade och gärna sjungna sångförfattare, se Rutströms sånger resp. Linderots sånger, och båda dog liksom Carl Olof Rosenius redan omkring de 50. Rutström var "herrnhutare" och har i svensk kyrkohistoria betraktats som s.k. "hyperevangelisk", medan Linderot, efter en herrnhutisk period i yngre år, ofta beskrivits som "lagisk" och i all synnerhet som "helvetespredikant."

Nåväl.

Det kan säkert ha sina skäl för sej.

Men idag skulle även Rutström betraktas som "helvetespredikant":

Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett. 
(Ur predikan på Tredje söndagen i fastan 1759).

I mån besinna, att en osalig människa, som står under både syndens dom och syndens träldom, är icke hjälpt därmed, att hon med hopen går dit i Guds hus, att hon hörer med öronen omtalas sin medlare, utan att förstå det med hjärtat; ty hon går lika död hem som hit. Allt detta länder till förhärdelse och förtappelse och icke till salighet. Men ändamålet med predikan om Jesus är, att vi må bliva rätteligen omvända, rätteligen uppväckta, rätteligen troende, rätteligen pånyttfödda, rätteligen förnyade och helgade i Jesus. Och om sådant skett och fått ske, därom döme var och en av eder inför Gud. "Pröven eder, om I ären i tron." Detta är en anmärkning, som jag icke kan undgå att göra, innan passionstiden flutit förbi. Vår tid går bort såsom en ström; vi fara såsom en pil till vår dödlighets mål. Tiden är både ond och dyr Människor skola göra räkning för sin tid, huru de i den hava levat. Ginge det så fort med vårt tilltagande i kristendomen, som med våra år, vore det väl. O, att vi skrede Jesus allt närmare och närmare, efter som vi nalkas närmare graven och evigheten!
(Ur passionspredikan över Fjärde akten 1759)

Och Linderot predikar inte bara lagen, utan också ett hjärtevärmande evangelium, se bl.a. Andra söndagen i fastan om den kananeiska kvinnan. Men särskilt samstämda visar sej dessa båda väckelsepräster på Johannes Döparens dag. Läs och jämför:

Linderot: Den nya sången.
Rutström: Herren Guds heliga testamente.

Hur mycket av denna förkunnelse kommer att höras till helgen, ens i modern språkdräkt? Vare sej vi talar om Midsommardagen eller dess Annandag, den som nuförtiden är Johannes Döparens dag? Det teologiska svalget går ju inte mellan Rutström och Linderot, inte heller mellan dem och Johannes Döparen eller mellan dem och apostlarna. Utan det går mellan dem och liberalteologin, modernismen, K-G Hammar et consortes. Låt detta bli alldeles, alldeles klart. Liksom de på sin tid för neologi anklagade ärkebiskopen Wallin och prästen Johan Åström (för att inte tala om Samuel Ödmann!) är under av renlärighet och kontinuitet från apostlatiden jämfört med det begynnande 2000-talets ärkebiskopar och alltför många andra svenskkyrkliga teologer.

Låt detta stå alldeles klart. Sen kan vi diskutera vilka slutsatser vi som Efs-are, präster och lekmän, bör dra av det.

PS. Vi ska naturligtvis inte prata 1700-talssvenska, vare sej på predikstolen eller på gatan. Men om väckelsetonen från Johannes Döparen och Petrus fram till Rutström och Linderot (och Rosenius m.fl.) har tystnat idag är det förmodligen oss (och inte dem) det är fel på. Om, säger om. DS.