Väl mött på Trettondedag Jul!

Jul- och påskvänner!

Snart drar vi norrut till nyårsfirande i Lule. Men väl mött på Trettondedagsfirande på bönhuset i Njutånger den 6 januari kl 11! Det ska bli riktigt, riktigt roligt att få fira betlehemsstjärnans barn och missionsuppdraget tillsammans.

(Vi får kanske bilda sällskapet "Trettondedagens vänner" likaväl som vi tidigare - inofficiellt - bildat sällskapet "Annandagarnas vänner". Somliga slänger viss ut julgrejorna på juldagen...).

Men först: God Fortsättning och Gott Slut!

O gläds, min själ, och sjung hans pris
som öppnat dig det paradis
vars port din synd tillslutit!
O gläds, att Gud förbarmar sig
och huld förnya vill med dig
förbundet som du brutit.

Vad är det som är "evangeliskt" med det här julevangeliet, f´låt jag menar den här otrossagan?

Påskvänner!

Ska man skratta eller gråta? Gråta tror jag. Jungfru Maria var ingen jungfru, jaha, och ingen Gudsmoder heller. Vad får en sådan pastor och en sådan församling att kalla sej evangelisk?

Större glädje finns att hämta här hos Håkan Sunnliden. Du är nog präst till evig tid, Håkan (om än inte efter Melkisedeks sätt). Likaså Bengt Pleijel.

Om denna ros allena
ljöd förr Jesajas ord,
att född av jungfrun rena
han frälsa skall vår jord.
Av Herrens nåd och makt
oss detta under skedde,
som oss profeten sagt.

Inför Fjärdedag jul och Värnlösa barns dag

Jul- och påskvänner!

Nyss hemma med barnen från julfesten på bönhuset i Njutånger slår mej ångrens kval. Det var en så på alla sätt fin julfest - med god gröt, roliga julsånger, fin julberättelse och Schuberts Maria + Chopins Nocturne på klarinett. Och i upprymd glädje tackade jag för mej/oss (dotra som också spelade klarinett - Alice Tegnérs Betlehems stjärna - så fint ska snart åka själv till Stockholm med Y-buss) med hänvisning till Galenskaparnas julhälsning här nederst.

Jag ifrågasatte om det står om kameler i samband med "några gubbar som reste fel" (de vise männen från Österns länder som först for till Herodes på slottet alltså). Men däremot står det ju om kameler i samband med "en gubbe som reste rätt", alltså Abrahams tjänare Eleasar som för Isaks räkning "frågade chans" på Rebecka. Han önskade ju ett tecken av Herren - om tjejen inte bara skulle bjuda honom utan också hans kameler på vatten, så skulle alltsammans få en lyckosam utgång. "Och så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor", som det så vackert står.

Men jag hade också tänkt nämna några ord om Shifra och Pua, de samvetsömma egyptiska barnmorskorna från dagens GT-text, några av inte alltför många icke-judiska kvinnor som nämns vid namn i bibeln. De ljög farao rakt upp i ansiktet, men blev välsignade av Herren. Varken prästen i högmässan eller jag på julfesten nämnde dem eller dagens svenska motsvarigheter Ellinor Grimmark och Linda Steen. Men kanske dagens traditionsenliga läsare av julevangeliet, därtill teckenspråkstolkare av Nu tändas tusen juleljus, en ung kvinna med Downs syndrom, i praktiken predikade vältaligare en någon annan om det ärende för vars skull Ellinor Grimmark nu blivit skyldig rättsväsendet en miljon i rättegångskostnader.

Nej, det räcker inte. Både barnmorskor som än så länge kan "verka under radarn" och kristna samfundsledare (särskilt väntar vi på Svenska kyrkans biskopar) måste ryta ifrån och KRÄVA den samvetsfrihet som förarbetena till dagens abortlag - den som både Torbjörn Fälldin och Lars Leijonborg motsatte sej - förutsatte. Men vi måste nog skriva "fusklappar" allesammans, för när vi talar på fri hand håller vi oss, som jag själv idag, till det någorlunda trevliga - och det Ellinor Grimmark och Linda Steen vill slippa utföra utan trängande skäl hör INTE till det trevliga här i världen. Lika lite som det att strypa eller på annat sätt avdagataga nyfödda hebreiska gossebarn.

Nu tar vi julledigt och kommer tillbaka med Spargrisarna den 21 januari. Vi kanske ses innan, men till dess en liten julhälsning.
Posted by Galenskaparna och After Shave on den 19 december 2015

 

Eva Norberg 100 år

Påskvänner!

Det blev både midnattsgudstjänst (Iggesunds kyrka) och julotta (Njutångers kyrka) för mej i år. När jag nära 12-slaget spelade "Dagen är kommen" blev det förutom ett firande av vår Frälsares ojämförligt viktiga födelse också ett firande av ett namnsdagsbarns 100-årsdag: författaren och översättaren Eva Norbergs nämligen. Hon var verkligen, som jag sa vid ett föredrag i somras, "en julgåva till Sveriges folk", utan alla jämförelser med vår Frälsare i övrigt.

Hon är inte längre ibland oss, men född på julaftonen, Eva-dagen, har hon givit oss otaliga julsångsöversättningar (förutom hennes egna många psalmoriginal), bland vilka just Dagen är kommen måste räknas som den förnämsta. En fantastiskt lödig och trosbekännelseanknuten text, värd att lära utantill.

(Tyvärr sjöngs den inte som avslutning av julottan i Njutånger, då den passat ännu bättre än vid "midnattens timma", då Grundtvigs Klinga ni klockor varit mest "klockren". Men det är en bisak! Jag är mycket tacksam över båda gudstjänsterna).

I morgon firar vi martyrernas dag och på söndag blir det förutom högmässa i Njutångers kyrka också julfest i EFS-bönhuset på samma ort. Välkomna!

God fortsättning på julhelgerna! O kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist!

Det är något i luften

Jul- och påskvänner!




1. Det är något i luften, jag vet inte vad,
som våren, fast skogen har mist sina blad,
det är något i luften 
som försommardoften, 
som lärkornas sång,
fast häggen blev kal och fast lärkan försvann denna gång.

2. Det är något i luften som gör mej så glad,
som uppfriskar hjärtat i ungdomens bad,
det är något härinne, 
ett strålande minne 
med ljus och med sång,
om julen därhemma, därhemma hos mamma en gång.

3. Det är något i luften, ett barndomens bud,
som lyser emot mej som stjärnan från Gud,
som gjort att jag ville 
till Frälsaren lille 
med barndomens fröjd,
fast barndomen for liksom fågeln i himmelens höjd.

4. O kom till oss alla, du högtidens kung,
dej vill vi få se, både gammal och ung.
Bred ut dina händer 
när året sej vänder
och skänk oss din fred -
ty evig, ja, evig är glädjen när du följer med!

Hieronymus´ julbetraktelse

Jul- och påskvänner! Här gästbloggar Hieronymus:

[Eusebius Sophronius Hieronymus, 347-420, bibelöversättare, bosatt i Betlehem tillsammans med nunnan Paula fr.o.m. 386. Kuriosa: i folktron betraktad som översättares och bibliotekaries s.k. "skyddshelgon"]

Så ofta jag blickar mot Betlehem, har mitt hjärta ett samtal med barnet Jesus.

Jag säger: "Ack Herre Jesus, så du fryser och darrar, så hårt du ligger för min salighets skull. Hur skulle jag kunna vedergälla dig detta?" Då syns det mej som om barnet svarade: "Jag önskar ingenting, käre Hieronymus. Ge dej till freds. Jag ska få det ännu torftigare i örtagården och på det heliga korset."

Jag fortsatte att  tala: "Kära Kristusbarn, jag måste nödvändigt få ge dej något. Jag vill ge dej alla mina pengar". Barnet svarar: "Himmel och jord tillhör mej. Jag behöver inga pengar, ge dem åt de fattiga, så vill jag betrakta det som om det vore givet åt mej".

Jag fortsätter: "Kära Kristusbarn, det vill jag gärna göra, men jag måste ändå få ge dej själv något. Annars skulle jag dö av smärta." Barnet säger: "Käre Hieronymus, eftersom du är så frikostig, så ska jag säga dej vad du ska ge mej. Ge mej dina synder, ditt onda samvete och din förtappelse".

Jag svarar: "Vad ska du göra med dessa ting?" Kristus svarar mej: "Jag vill ta dem på mina skuldror, det ska vara min härlighet och mitt herradöme; Jesaja har förutsagt, att jag vill bära och ta bort dina synder". ¨

Då började jag gråta och sa: "Barn, kära Kristusbarn, hur har du inte rört mitt hjärta! Jag trodde du ville ha något gott av mej, och så vill du bara ha det onda hos mej. Så ta då bort vad som är mitt. Ge mej det som är ditt. Så blir jag fri från synden och viss om det eviga livet."

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.

O stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag."
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.

Julhelgerna är livets helger allihop - och Tredjedag Jul är särskilt just de samvetsstyrda och "arbetsvägrande" barnmorskornas helg

Påskvänner!

Den pastor och präst som inte tog tillfället i akt idag på Livets söndag kan under varje välbesökt julhelg framöver offentligt stödja Marte Wexelsen Goksöyr och alla individer med Downs syndrom liksom våra samvetsömma barnmorskor. Men särskilt på Tredjedag Jul, som är barnmorskornas helg, då Shifra och Pua lyfts fram i GT-texten - de som arbetsvägrade eller rättare sagt agerade i linje med yrkets raison d´etre och därför välsignades av Gud. Nog blir det väl ändå svårt - t.o.m. för helgmålsbönspratare och biskopar - att prata sej förbi det temat och den texten i år? När Svenska kyrkans julkampanj t.o.m. har som tema "Låt fler fylla 5!" (Borde väl gälla dom med Downs också?).

Vår tids Shifra och Pua heter Ellinor Grimmark och Linda Steen. Nådens tid varar men domens dag närmar sej, inte minst för alla män som vägrar knäsätta ett handikappat barn (eller något barn alls, för den delen!) och därmed mer eller mindre tvingar fram en fosterfördrivning. (Detta inte sagt för att frånta kvinnorna allt ansvar). Jag är själv inte far till något barn med tydliga funktionsnedsättningar, men jag vet andra som är och som gör det bra. Liksom jag känner kvinnor som fött övergivna men stolta - med ett gott samvetes vittnesbörd. "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mej."

Ovanstående ska inte uppfattas stå i motsättning till Svenska kyrkans och "Act-alliansens" arbete för redan födda barn och deras föräldrar. Det vill jag absolut stödja. Också. Bland annat vid julkonserten i Enångers kyrka nu på lördag kl 17.

Som sagt: Låt fler fylla 5!

Mäster Olof har inget överseende med de falska profeterna

Påskvänner!

Nej, min rubrik är inte ironisk. Olof Edsinger träder alltmer fram som en reformator i de lutherska reformatorernas anda (re-formatorer, alltså, inte de-formatorer) och han har naturligtvis rätt att vi inte är kallade till överseende med falska profeter. Vilka dessa är torde dock vara ett ömtåligare kapitel, men jag kan inte se att de exempel han nämner är särskilt kontroversiella. De har helt uppenbart ett annat evangelium än det Paulus förkunnade (se Gal. 1).

Även vår missionsföreståndare Stefan träder fram som en de facto-biskop, när ingen annan svenskkyrklig ledare vågade göra gemensam sak med Anders Arborelius i en fråga där romersk-katolska kyrkan faktiskt är rätt ute. Får du skit för det här, Stefan, så har du i alla fall en supporter.

Rosenius gästbloggar (forts.)

Påskvänner!

Naturligtvis måste S:t Paulus (och S:t Rosenius) få tala till punkt. Detta sker i dagbetraktelsen för den 12 december (Luciamässoafton) som lyder så här (men läs förra bloggposten först!!!):

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han inte neka oss de mindre. Hans egen Son är förvisso den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bli given; då ska sannerligen ingenting som är gott och nyttigt undanhållas dem, för vilka Gud velat ge en sådan gåva. Han skall ge oss allting med Honom.

De orden "med Honom" ger tillkänna att vi får allting för Kristi skull och i följd av att Han blir oss given; liksom en brud får del i allt vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer och slutligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle Han inte också ge oss allting med Honom?" Det ordet hur uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att ge oss allting med Honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund bör vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dej ofta och tänker, att Gud måste tröttna på dej och överge dej i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; hur skulle Han då inte ge dej den, Han, som inte skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Hur skulle Han inte också ge dej en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dej någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden ska bära dej, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dej? Hur skulle Han inte ge dej en sådan nåd, då Han inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi låg helt nedsänkta i alla synder, var hans ovänner och föraktare? Hur skulle Han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräcks och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du inte kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag bara hade mer tro och liv i min själ! Men hur skulle Gud inte också vilja ge dej det, när Han givit dej sin Son? Hur mycket mer ska vår himmelske Fader nu ge den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —

Men klagar du då, att du inte ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häri hjälpa dej: Hur skulle Han också inte ge dej denna nåd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej? — Om du då därjämte ber om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då ge dej en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hör Han även denna sista bön och låter dej alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men ger dej dock så mycket nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du inte ska komma på skam, inte behöver förgås, utan verkligen ska få evinnerligt liv. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, ska stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mej Gud och se mitt hjärta;" hur skulle Han också inte höra sådan bön och sörja därför, att du inte får förbli i något falskt tillstånd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej, på den tid då du var hans föraktare? Hur skulle Han inte nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och ber endast om nåd att bli uppriktig och Honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dej mycket fruktansvärda frestelser och ser inte, hur du ska komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och ber, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dej till din Fader i himmelen: Hur skulle då Han inte höra dej och ge dej all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som inte har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?

Kort sagt: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sej såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag inte vet var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mej; när jag i samvetet fördöms för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull inte skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem som åkallat Honom! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att också jag skall dö, och kanske evighetens mörker omger mej, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle inte Han nu hjälpa dej? Hur skulle Han inte även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han inte då, när vår prövningstid avslutas, uppenbara hela  rikedomen av sin nåd och i högsta mening då ge oss allting med Sonen?

Rosenius gästbloggar i advent

Påskvänner!

S:t Rosenius (200 år den 3 februari) gästbloggar idag utifrån ett Guds ord genom S:t Paulus - i en underbar och hjärtevärmande betraktelse för just den 11 december (min farfar S:t Gustavs födelsedag):

"Gud har inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla." (Rom. 3:28)

Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla. Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det, som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.

I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja Honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att Han ock vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva, som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle Han då inte också ge oss allting med Honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro, att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att Han också vill ge oss allting med Sonen?

II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge Honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull."  Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek, som Han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför, att Han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bär Honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade Han ock själv den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "Han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss"; att "Han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att Han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.

III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det Han utgav sin Son för oss. Han gav Honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den, som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.

Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.

Daniel på bönhuset

Påskvänner!

Missade visserligen början av kvällens bönestund på bönhuset (sic!), men fick veta att gruppen under Sigrids ledning läst Daniels bön till inledning. Uppbyggligt att börja där - med "input" från Skriften!

Vi konstaterade igårkväll härhemma att Jonatan och Daniel är några av de mycket få personer som det trots ett stort bibelmaterial inte berättas något ofördelaktigt om. Ändå ser sej Daniel uppenbarligen som en syndare inför Gud. "Vi har syndat", säger han. Inga höga hästar där inte. Inget förakt mot de många avfallna landsmännen heller.

Ett memento.

Konjunktiv på bönhuset

Påskvänner!

Den lilla kyrkokören Decemberkvartetten sjöng idag vackra uppmuntrande sånger på bönhuset, bl.a. "Bereden väg", "Herre, låt mig få vila i dig" och "Dotter Sion". Men kyrkoherden predikade länge nedslående, om laglösheten som skulle tillta och kärleken som skulle kallna, om surdegar som borde bort och senapsbuskar som inte står för något gott (i GT). Bara för att vi inte skulle tro att Guds rike "automatiskt" skulle segra och genomsyra hela samhället här i tiden.

Ändå tror jag att surdegen i dagens evangelium står för något gott, just här! Bara för att fariséernas surdeg och ondskans surdeg är dåligt, har himmelriket inte nödvändigtvis sämre "spridningseffekt". Det sprider sej nog rätt bra, det också! Men det är nog rätt att påminna om "konkurrensen".

Efter predikan sjöng vi "All världen stämme upp med fröjd: / Pris vare Gud i himlens höjd! / Välsignad blive jordens krets / och mänskan bättrad och tillfreds." Jag noterade konjunktiven: "Stämme, vare, blive" och tänkte som Alf Henrikson att medan många talar i imperativ och indikativ är "de som ville att konjunktiven bestode / om möjligt vore" inte lika många.

Men till dem hör jag. Vid födelsedagarna är ju "han/hon leve" obligatoriskt. Den aronitiska välsignelsen har ju också hittills - liksom i dag - ljudit "Herren välsigne dig och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig". Vissa, bl.a. vår biskop och prosten i södra hälsingekontraktet anser ju att det ska vara indikativ här, precis som vid den ovillkorliga avlösningen. Men bådadera kan diskuteras när det gäller "tal till kreti och pleti." Inte vet jag precis om Herren välsignar och bevarar en nynazist eller IS-krigare i den församlade skaran. Men t.o.m. en sådan kan jag önska: "Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid."

Gud vill att alla mänskor ska bli frälsta och komma till sanningens kunskap. Och ett av de sätt han valt för att förverkliga detta är uppenbarligen att varna för att gå förlorad! Därför är jag tacksam till Gud och vår kyrkoherde för de många varningsorden idag. Och till kantor Mats för den fina psalmen efter predikan:

En sanningens och nådens tolk
till världens konungar och folk
han kommer, frid hans hälsning är
och kärleken hans spira bär.

All världen stämme upp med fröjd:
Pris vare Gud i himlens höjd!
Välsignad blive jordens krets
och mänskan bättrad och tillfreds.

40 år senare - EFS manskör

Påskvänner!

Det fanns tydligen 1975 något som hette EFS manskör! Inför Andra söndagen i advent låter vi oss påminnas. Han ska komma igen.

Bellmans lärare och landsförvisad hatt

Påskvänner!

Jag måste väl i all ödmjukhet nämna det innan jag går och lägger mej: Den som vill höra om Anders Carl Rutström kan komma till EFS i Njutånger kl 11. Rubriken är "Bellmans lärare och landsförvisad hatt". Närmare förklaringar till rubriken kommer imorgon! Kaffe serveras!

Tro och älska, det är saken!
Allt på kärlek kommer an.
Kärleken uppfyller lagen,
tron ej annat göra kan.
Den som tror skall salig bliva,
den som älskar livet får.
Gode Jesus, värdes giva
att din kärlek om mig rår.

En Jesusbok i advent?

Påskvänner!

Den här boken: Jesus - motspänstig medmänniska, är kanske något att läsa under julfastan? Ca 10 sidor om dagen? (Stort tack till D Sandahl och Kyrklig dokumentation!).

Jag skulle kalla boken ett herdabrev. Från en som aldrig fick bli biskop och som inte skulle bli prästvigd idag. Fast det är klart, han omfattar ju den exklusivistiska och elitistiska läran att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger.

(Nu hör jag någon säga att det tror förstås ärkebiskopen också. Jaså - varför är det då så omöjligt för henne att säga det rakt ut? Trots att frågan upprepats!).

Annars tipsar författaren också om profeten Jesaja, 3 kapitel om dagen. En profetisk bild av Sverige idag - och av Sveriges och världens Frälsare.

[Tillagt 14.22: Även Liselotte J Andersson har goda tips på hur adventstiden kan användas. Tillagt 19.17: Håkan Sunnliden har en fin predikan över GT-texten].

Ett Gott och Välsignat Nytt Kyrkoår! Med många adventspsalmer!

När vintermörkret kring oss står,
då gryr på nytt vårt kyrkoår,
med nåd och tröst från världens Ljus,
från Konungen av Davids hus.

Domedagen närmar sej fortfarande - men än varar nådens år

Påskvänner!

Den 14 november, dagen efter terrorattentaten i Paris, skrev vår stiftschef Ragnar på sin blogg under rubriken "En barmhärtig Gud ger livet" bl.a. följande:

Kristna, judar och muslimer förenas i tron på en nåderik och barmhärtig Gud. Vi delar helig skrift. Där berättas om att Gud skapade människan till sin avbild, oändligt värdefull. Det gudomliga skaparordet ger skapelsen liv, och detta liv är gott. Guds ande fyller människan med liv. Människan är Guds medarbetare i skapelsen.

I den aronitiska välsignelsen uttrycks Guds vilja. Gud bevarar oss, visar oss nåd och ger oss fred. Det som hände vid det fasansfulla blodbadet i Paris står helt i strid med Guds vilja. Oavsett politiska och religiösa motiv och vilka som bär ansvar för dåden kan det aldrig rättfärdigas att så släcka det liv som Gud har gett.

Jag kommenterade en vecka senare (men kommentaren har fortfarande inte publicerats):

Instämmer. Men vänta nu förresten - delar vi helig skrift även med muslimer?

F.ö. får man i Frankrike låta avliva sin avkomma ända fram till födelsen. I varje fall om den visar sej ha Downs syndrom. Kanske bra att dom har samvetsfrihet där, åtminstone? Men vår utsortering är inte mycket roligare, och heder åt de barnmorskor som sjunger ut mot vår abortpraxis.

Har vi i smyg accepterat en fascistisk människosyn? I varje fall kan de uteblivna reaktionerna på onsdagens nyhet i P1, se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6299773 inte förklaras med terrorattentatet på fredagskvällen - vi hade två hela dagar på oss. Tycker vi inte längre att utsorteringarna av Downs-barn är "helt i strid med Guds vilja"?

Tänk om någon biskop även om detta kunde säga: "Oavsett politiska och religiösa motiv och vilka som bär ansvar för dåden kan det aldrig rättfärdigas att så släcka det liv som Gud har gett."

Än är vi i nådens tid. T.o.m. på Domssöndagen.

Nu idag, den 28 november, skriver biskop Ragnar bl.a. så här under rubriken "För dagar som ska komma":

Det är på allvar. Livet är hotat. Därför behövs ännu en klimatkonferens för mänsklighetens överlevnad. Därför behöver vi alla i smått och stort tänka igenom på vilket sätt vi kan bidra till att jorden ska bli beboelig för kommande generationer. Kristen tro ser människan som Guds medarbetare i skapelsen. Guds vilja ska ske. Guds rike ska utbredas. Kristen tro ger hoppet som ett särskilt bidrag till arbetet för mänsklighetens överlevnad.

Och jag svarade (men tror inte att heller detta publiceras, det anses kanske "off topic"?):

Klimatkonferens blir det nu i landet där man enligt Studio 1 (11/11) får avliva sin avkomma ända fram till dagen före (det som skulle ha varit) födelsen - ifall det visar sej ha Downs syndrom (eller ett antal andra handikapp). Nu har barnmorskorna i det landet visserligen den samvetsfrihet som inte ens Svenska kyrkan vill tillerkänna våra svenska barnmorskor (vilken biskop har stått upp för Ellinor Grimmark eller Linda Steen?), men själva förfaringssättet ser jag inte som ett skvatt mer etiskt högtstående än om man ströpe barnen en dag EFTER förlossningen (vilken skillnad gör två dagar?). Änglamakeri är det förskönande begreppet, knäsättning av önskade och utsättning av oönskade barn de klassiska, fornnordiska begreppen.

Det är på allvar även detta. Livet är hotat även i detta avseende. Vår reaktionsförmåga är tack och lov intakt när det gäller terroristskjutningar på gator i Frankrike eller vid en abortklinik i USA, men vår (även min) långvariga tystnad beträffande de franska och svenska Downs-uppspårningarna och -avlivningarna (i Sverige tillåtna över halva graviditeten, upp emot en månad efter att s.k. normala barn blivit fridlysta) avslöjar på ett skrämmande sätt vår egen alltmer fascistoida syn på barn med detta handikapp. Tror någon att det inte blivit ramaskri om ett liknande förfaringssätt tillämpats på foster med anlag för rödhårighet, vänsterhänthet eller homosexualitet? Så varför inte beträffande dem med en extra kromosom? Även kyrkans tystnad skickar en stark signal - en signal om "rashygienens" normalitet. Inget att bråka om och skriva i tidningarna om - ens när det går till som i Frankrike.

"Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
Även barn med Downs syndrom,
med en extra kromosom -
Jesus älskar alla barnen på vår jord?"

PS. Nej, det är förstås inte så smart eller juste att visa sin respekt för liv genom att skjuta ihjäl en polis och flera andra utanför en abortklinik. Om det nu verkligen var det den nu gripne mannen ville visa. DS.

Ytterligare några tänkvärda verser på Domssöndagen

Det blev en del tal (och sång) om rövaren på korset idag. Han som frikändes av "högsta rätt" och tilldömdes paradiset. Så stor är nåden - och nådens tid varar än, t.o.m. på Domssöndagen. Samtidigt är ju just Jesus och rövarna på korset en avbildning i miniatyr av den yttersta domen. Med samme person i huvudrollen, även om han den gången inte kom för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom. "Som Frälsare han nu oss bjuder, / som Domare han kallar sist". Rövaren till höger lovades paradiset och bjuds in i sin Herres glädje. Rövaren till vänster fick inte samma löfte. I en finsk väckelsesång står det:

Mänskor vid korset likväl skiljas åt.
Tungt är att skåda därpå.
Rövarn till höger går himmelens stråt
- rövarn till vänster ej så.

(Ändå har vi inte rätt att döma ens honom - vem vet vad kamratens vittnesbörd och Jesus-närvaron kan ha betytt till slut? Skillnaden är att kamraten blev offentligt helgonförklarad av Jesus, och det smäller onekligen högre än påvens "utnämningar").

Det talas ju om ny kyrkohandbok nu. Gustaf Adolf Danell (1908-2001) ville som tidigare nämnts ha en ändring i tackbönen efter syndabekännelsen. Han ville ändra "tack för att vägen till dig alltid är öppen" till "tack för att vägen till dig ännu är öppen." Och nog måste man säga att det vore ett förtydligande. Det ÄR aldrig försent så länge vi befinner oss i nådens tid. Men det kan enligt Jesus BLI försent.

Efter att ha hört Bo Brander på Håstakyrkan (och "Körven" i Iggesunds kyrka) denna fina kyrkhelg - Brander talade om vilken vila och återhämtning det skulle innebära för både "moder Jord" och våra fattigare medmänniskor om vi människobarn inte jagade så förtvivlat efter vind utan fann vår glädje och tillfredsställelse i Frälsaren - Augustinus: "sök det du söker men sök inte där du söker" - så vill jag påminna om ytterligare några viktiga verser att begrunda kyrkoårets sista vecka

Först Sydney Carters:



Och sedan Björn Lindgrens:

Ifall det blir en domedag 
som helst vi inte vill,
så har vi många vackra drag 
som Gud bör ta hänsyn till.
Vi stöder hyfs och lag, förstås, 
vi avskyr bråk och kiv,
vi jobbar och gör rätt för oss, 
vi lever ett hyggligt liv,
vi lever ett hyggligt liv.

Ja, allt det där är gott och väl, 
men kravet är så stort,
att ingen nånsin frälst sin själ 
med gott som han själv har gjort.
Nej, i domens ljus blir hygglighet 
ett skydd av spindeltråd,
och den som riktigt fattat det 
kan bara be Gud om nåd,
kan bara be Gud om nåd, 
kan bara be Gud om nåd..

Ja, det var några som tordes

Ja, det räckte till några duklag vid nattvarden i alla fall. Som "förkunnar Herrens död, till dess han kommer." Men Tomas av Celanos psalm om Vredens stora dag är skakande.

Som tur är kan man alltid trösta sej med helgsmålsbönshållare i Sveriges radio, som försäkrar att "min Jesus skulle aldrig döma någon till ett evigt helvete" (P1 21/11 2015). Eller, vilket väl smäller högre, biskopar som den i Strängnäs, som i senaste ärkebiskopsvalet försäkrade att alla till slut blir evigt saliga. (Han är inte ensam - och någon tydlig dementi kom inte).

Tycker man att det ändå känns lite otäckt med Kristi återkomst, kan man åberopa förrförre ärkebiskopen, som inte tror att Jesus kommer tillbaka alls. Någonsin. Annat än i våra hjärtan, möjligen. Det känns ju betryggande.

Fast vad sa Jesus själv?

Jesus som bebis står vi ju ut med, att döma av uppslutningen i våra kyrkor. Jesus som fattig, ridande på en åsna, kan också gå an. Men Jesus som härlighetens Herre, som kommer för att döma levande och döda - honom vill vi uppenbarligen helst inte ha att göra med. Borde vi inte läsa dagens texter även nästa söndag - då det brukar komma folk? Om det så skulle bli sista gången de gick i kyrkan? (Som ren hederlig och ärlig konsumentupplysning, alltså).

För Guds domstol en och var
måste stå helt uppenbar.
Ingen då sej dölja kan,
alla ser och känner han.

Sök ej nu från honom fly.
När han ses på himlens sky,
vart har du väl tänkt att då
från hans ansikte bortgå?

Medlemsmöte, missionsauktion och domssöndag

Påskvänner!

I måndags var det medlemsmöte på "EFS-kyrkan" eller bönhuset som jag föredrar att kalla det.. Medlemsmöte som inleddes med middag: ris och korv Stroganoff (el dyl) och sallad och Crush. (Tack, Stina!). Bra diskussioner - och härliga glimtar från Etiopien och Addis Abeba men vi hoppas på fler! Jag föreslog att vi ska fira C O Rosenius´ 200-årsdag den 3 februari 2016 med palt och "onsdagsklang".

I fredags var det Missionsauktion - välbesökt som vanligt. Otroligt vad Petters Börje orkar med och vad syföreningen knåpat ihop! (Annars undrar jag ibland om inte syföreningen borde bli bakförening - det ätbara verkar mest lättförsålt: ostkakor, limpor, saffransbröd...). Som vanligt tog auktionisten våra pojkar för att vara flickor - det börjar höra till traditionen det med. Inga sura miner, tvärtom!

(Det händer mycket på bönhuset nu - på onsdag kväll kl 19 kommer Ströms bruksorkester!).

Och idag är det domssöndag. Väl att märka. I Njutångers kyrka kommer prästen Zack och körmedlemmen Ulrica att sjunga "Dies irae, dies illa". På svenska. Törs någon komma, tro?



Må vi då ge honom rätt
i hans ord och på så sätt
få ha domedagar här.
Då vår räkning uppgjord är.

Anna Sophia Bonde, Linderot och stötestenen

Påskvänner!

Biskopen de facto Anna Sophia Bonde sjunger ut ihop med gamle komministern i Tölö inför biskopen de jure Fredrik Modéus. Om pärlan - och stötestenen.

Nu sjunger själen: Min vän har jag funnit,
världens Frälsare, själarnas skatt.
Allt jag har önskat, det har jag nu vunnit,
ljuset har skingrat min säkerhets natt.
Fast vid Jesus håller jag
till min sista levnadsdag.

[Tillagt 20/11: Här finns fler sånger och psalmer av Lasse Linderot].

Utmaningen från Berget för EFS!

Påskvänner!

Jag vet inte hur många som tänker på att Stiftelsen Berget och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (som förvisso inte är någon stiftelse i rättslig bemärkelse) har en liknande bakgrund som något slags fristående men dock inomkyrkliga rörelser, av somliga betraktade som närmast subversiva, men dock med en ambition att bidra till Svenska kyrkans - och vårt folks - andliga liv och växt. I senaste numret av SPT (Svensk pastoraltidskrift) beskriver ledarartikeln "Utmaningen från Berget" på ett bra sätt hur Svenska kyrkan är - eller i varje fall hittills har varit - långt mer än sin "officiella" organisation.

Och Håkan Sunnliden kommenterar tänkvärt på sin blogg, inte minst kring detta med EFS; ELM-BV, laestadianer, kyrkliga förbundare och andra som EFS kanske inte officiellt vill förknippas med men som i alla fall har haft en liknande roll inom vår Svenska kyrka som bärare av det evangelisk-lutherska arv - eller hellre: bibliskt-evangeliskt kristna - som nu i alltför stor utsträckning förskingras.

Jag hoppas nu inte att fler EFS-are blir romerska katoliker. Men vi kan gärna bli mycket mer intresserade av det verkligt katolska-allmänkyrkliga arvet, framför allt uttryckt i en härlig skriftsamling som kallas Nya testamentet - d.v.s. bli verkligt re-formatoriska! Läste just i EFS:s 75-årshistorik från 1931 att en av Speners "fromma önskningar" gällde högläsning av Skriften i långa svep, utan kommentarer - jfr skådespelarframförandena av Markus- och Lukasevangelierna! En annan regelrätta bibelstudier med bön och grundliga samtal kring smärre avsnitt. Något för EFS 85 år senare att ta tag i under dubbeljubileumsåret 2016 och inför reformationsjubileet 2017?

(I en s.k. luthersk kyrka borde gälla: "Det som är reformatoriskt är apostoliskt och därför katolskt.").

Missionsföreståndaren in spe och biskopen de facto sjunger ut

Läs och diskutera Kristen tro contra snällism! Och kortversionen Är den kristna tron regeringsduglig? Jfr även Mikael Karlendal om Joel Halldorf och pacifismen! Och varför inte prova läsa Romarbrevet 12 och 13 i ett sammanhang (kapitelindelningarna är ju inte kanoniska utan kom på 1200-talet!)?

En 100 år gammal melodi till en dansk morgonpsalm

Påskvänner!

En av de finaste morgonpsalmer jag vet är Jakob Knudsens "Se, nu stiger solen ur havets famn." Anders Frostenson har gjort en fin översättning (se Psalmer i 2000-talet!), men där reducerades psalmen till att bli blott och bart en sommarpsalm. Jag vill kunna sjunga den även en solig novembermorgon som dagens (jfr höstsolbilden från danska Fladstrand nedan!).

Den finaste melodin gjordes samma år som texten skrevs, av Lars Nielsen. Men Oluf Rings från 1915 är inte dum den heller. Och med anledning av den melodins 100-årsjubileum är det den jag väljer att publicera ihop med texten nedan (det är alltså Rings, inte Nielsens, melodi på videoklippet nedan vad bildtexten än säger!). Prova sjung den imorgon om du som vi bor vid kusten och solen skiner! Den dråpliga fjärde strofen har i många sammanhang "förkortats bort", men den får vara med här!

Rena "ljusterapin":




1. Se, nu stiger solen ur havets famn,
luft och böljor blossar i glöd och brand.
Vilket saligt jubel där allt var tyst,
sedan ljuset landat och världen kysst!

2. Jag vill andas luften i fulla drag,
sjunga Gud en sång för den ljusa dag, 
tacka för en morgon med liv och glöd,
att mej dagen gläder, trots synd och död,

3. tacka Gud som just när hans sol gick opp,
lät mej känna morgon i själ och kropp,
så att mörkret rymde med hjärtats ve
och jag kunde be: låt din vilja ske!

4. Ja, jag vill få omfamna dej, min dag, 
värma mej vid dej, vid Guds välbehag, 
kalla dej vid namn, vid allt gott jag vet, 
mor och syster, älskade, hör du det? 

5. Ljusets vågor visar i himlen in,
varifrån jag nås av en morgonvind,
just som om av ljuset den andats ut,
o du milde Skapare, Far och Gud!

6. En gång ska jag segla på nattmörkt hav,
sakta stäva fram mot min svarta grav.
Livets Gud mej skyddar, jag är hans barn,
milt hans hand mej löser från dödens garn.

7. Se, då stiger sol upp ur hav på nytt,
alla dödens skuggor för evigt flytt!
Vilket segerjubel med liv och lust:
ljuset lyser evigt på himlens kust! 

Text: Jakob Knudsen 1891 (33 år), sv. övers. A.H.
Musik: Oluf Ring 1915 (31 år)

J Knudsen;


O Ring:




OK, ni vill alltså höra Lars Nielsens ännu vackrare melodi också? (Vackrare i varje fall när Pernille Bach sjunger den!). Kör i vind:

Ännu några hälsningar från Etiopien

Påskvänner!

Det är bara att instämma i missionsföreståndarens ord om att det är orimligt om biståndbudgeten - i praktiken etiopier m.fl. - ska bekosta vårt flyktingmottagande här i Sverige annat än mycket marginellt. Tråkigt att det verkar bli ett "storsvagår" på Afrikas horn - det var ju ändå en tid sen sist.

Här ännu en hälsning från Etiopien. Gud välsigne konferensen i Bodji!

Och det ska verkligen bli roligt att höra Katarina P:s berättelse när hon kommer tillbaka till oss i Njutånger/Iggesund!

Medarbetarkonferensen i Östafrika

Låt oss så be om rik välsignelse över medarbetarkonferensen i Addis Abeba! "Förrän de ropa, skall jag svara!" Och att våra medarbetare för med sej något av denna välsignelse och missionsglädje hem till oss! "Sänd ditt bröd över vattnet - ty i tidens längd får du det tillbaka." (Vad gäller just våra utsända medarbetare i "inre missionen" får vi ju dem förhoppningsvis tillbaka ganska snabbt!).

Läs gärna missionsföreståndarens hälsning från i fredags. Men också denna uppfordrande böneblogg av Jan-Erik Nyman!

Ja, låt oss "bygga färdigt" tillsammans, även här i Sverige, med detta bibelord i åtanke: "Om Herren icke bygger huset, så arbetar de fåfängt som bygger därpå."

Verka tills natten kommer.
Du som gick tidigt ut,
kastar du dina redskap,
tror du ditt verk är slut?
Verket är inte färdigt
ens när du hembud får.
Saligt ur natten dagas
evigt gudstjänstår.

God helg!

Påskvänner!

Det känns på något sätt gott att Fars dag i år har temat "Förlåtelse utan gräns". God helg på er allesammans - idag blir det högmässa med båda sakramenten i Njutångers medeltidskyrka! Och möt gärna upp i EFS-bönhuset (f´låt kyrkan) i Njutånger nästa helg, som har temat "Vaksamhet och väntan".

Intressant - tack för den rapporten, Carl Sjögren!

Påskvänner!

Säga och tycka vad man vill om nya kyrkohandboksförslaget - och det har bl.a. Olof Edsinger gjort redan för snart två år sedan - men även den här texten "inifrån" av Carl Sjögren var absolut intressant! Ett stort tack till Posk:aren och domprosten i Skara för visad öppenhet! Skrev följande till honom:

Tack för mycket intressant och tankeväckande bloggpost! Gillar både den sakliga tonen i huvudsak och den något provocerande 5-uppdelningen av oss som reagerat! Provar att denna sena timme skicka några fler synpunkter till handboksgruppen: 

Det slår mej att domprost G A Danell på 80-talet önskade ha en ändring i tackbönen efter syndabekännelsen. Han ville att vi skulle be: "Gud, vår Fader, tack för att vägen till dig alltjämt (eller ännu) är öppen genom Jesus Kristus." Det var ett tankeväckande förtydligande, tycker jag. Nådens dörr är faktiskt inte alltid öppen i bemärkelsen "för all framtid" (jfr berättelsen om Noas ark). "Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan."

F.ö. vill jag egentligen inte ha en ny kyrkohandbok just nu - inte förrän queervågen dämpats i vår kyrka. Vi ska verkligen inte ha homofobi heller, men en helt könsneutral vigselordning ser jag som "en galenskap i Israel", genomförd p.g.a. politiska påtryckningar. Det är helt orimligt att inte ens kyrkan ska få se någon som helst teologisk/biologisk/social vits med man-kvinna-förbundet och att detta inte ens i kyrkan ska få ha ens så mycket som en egen benämning! (Det blir som att det nu inte finns något speciellt med kvinnor heller - för även män kan ju föda barn, enligt avgångne Wejryd). "Underbart har du skapat man och kvinna" hette det vid min och min hustrus vigsel "år 1" - men ska nya handboken nu stå för attityden att den kombinationen inte alls är särskilt underbar, i varje fall inte mer än "man och man" eller "kvinna och kvinna"? Varken särskilt välsignad eller särskilt väldesignad, alltså?

EFS missionshistoria del 4-7

Påskvänner!

Jonas Nordén fortsätter på sin och Victorias blogg den djupt uppbyggliga och tänkvärda kortversionen av EFS:s missionshistoria (inför medarbetarkonferensen i Addis Abbeba nu i november). Den tillhör faktiskt också martyrhistorien. Inte bara missionärer som S:t Ansgar, S:t Sigfrid och S:t Staffan blev ju mördade, utan även missionärer som S:t Per Eric och S:ta Anna-Greta (ja, jag struntar faktiskt högaktningsfullt i påvens helgonutnämningar). Läs gärna både

del 4,
del 5,
del 6
och del 7!

(Tidigare delar har jag länkat till här).

Gud välsigne medarbetarkonferensen! Gud välsigne EFS mission - och Mekane Yesus-kyrkans! (Ni vet väl att MY tagit upp ett eget missionsarbete, också utanför Etiopiens gränser?)

Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud,
tillkomme ditt rike på jorden!
Sänd ut dina vittnen med frälsningens bud,
sänd ut dem i södern och norden
//: att kalla och bjuda all världen ://

Tankar efter Allhelgona

Påskvänner!

Nuri Kino fortsätter att påminna om vad som sker - i vår egen tid. Martyrernas tid är inte över. Det känns bra att kollekterna under Allhelgonahelgen i Enånger-Njutångers församling gick till Open Doors. Ge gärna en gåva du också och fortsätt be för våra förföljda trossyskon:

O Gud, dina tysta martyrer,
som fängslade givit dig ära,
du var deras kraft i tortyren,
kom nu med välsignelse nära!

Ja, slut dem i famnen och friden,
och fyll deras hjärtan med fröjden
att vi, deras vänner, ur striden
skall bärgas åt Herren i höjden.

Väl mött i bön-huset!

Påskvänner!

Nu är det tätt mellan bönhusmötena! Igår var det medlemsmöte - tack Torbjörn för att du hämtade mej, vi var flera som hade glömt bort mötet! - och ikväll är det bönemöte. Många böneämnen fick vi igår, och jag vill tacka vår ordförande som trots viss omgivande rörighet såg till att vi fick börja med ett gott Guds ord och sluta med Herrens bön. Men ikväll kan vi alltså fortsätta be tillsammans.

(Det är två veckor mellan bönemötena på "EFS-kyrkan" eller bön-huset som jag föredrar att kalla det, så direkt "överfromma" kan vi nog inte anklagas för att vara. Men man får ju faktiskt be därhemma också mellan varven).

Ta tid till att bedja, sök stillhet och ro.
I Frälsarens närhet du alltid ska bo. 
När tillvaron uppfylls av stress och av strid, 
sök vila hos Jesus. Han själv är din frid.

Ett samhällsproblem

Ja, visst har Niklas Orrenius rätt om rasismen. Och om terroristerna Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson.

Ut med de politiska partierna!

Påskvänner!

Lars B Stenström skriver klockrent här. Ska det verkligen kunna tigas ihjäl? 

Och här i Kyrkans Tidning!

UT MED DE POLITISKA PARTIERNA OCH DERAS AVLÄGGARE UR SVENSKA KYRKANS BESLUTANDE ORGAN, SENAST REFORMATIONSÅRET 2017!

Reclaim the church! Reformation 2017!

Bakelser på bönhuset

Påskvänner!

Imorgon vid gudstjänsten i EFS-kyrkan i Njutånger kl 11 ska jag tävla i församlingsbakelsetävlingen. Mats Hylander spelar och Mats Sandström predikar på temat "Att leva tillsammans" utifrån den märkliga texten om vilka som egentligen är Jesus´ bröder, systrar och - mödrar! (Minns plötsligt att Tin Mörk predikade över den texten i Järvsö för sex år sedan - de tre årgångsserierna gör ju att det blir lättare att "placera" en viss gudstjänst under ett visst årtal. Eller har det faktiskt gått längre tid än så - var det redan 2006 jag var i Järvsö Tjugonde söndagen efter Trefaldighet?).

Välkomna hur som helst! Även till musikalen "Frälsning och dom" som spelas i Iggesunds vita kyrka på söndag kl. 17.00 och 18.30! Själv har jag bl.a. rollen som sprängdegsbagaren Degenbang - PANG!

Apropå "EFS-kyrkan": jag säger som sagt hellre bönhuset. Det är ett fint ord - "mitt hus ska vara ett bönhus" sa ju Jesus själv. I måndags kväll var det i varje fall ett bönhus; jag var nästan en timme där med bönegruppen som samlas där. Vi läste ur Guds ord, samtalade en liten stund och bad, framför allt bad om det som låg oss på hjärtat. Och tackade - fast i mitt fall nog så kort och klent - för de goda gåvor vi fått så rikligt av.

Brittsommar på Brogården

En sommarsolig oktoberdag som på eftermiddagen touchade 14 graders-strecket slutfördes den sedvanliga "vintringen" av Brogården. Och äntligen fick vi ut de halvmögliga vedklabbar som legat under Österstugan - samt en hel del användbar ved, det måste tilläggas. Kanoten upp, skylten ned, möblerna in m.m. m.m. Ett improviserat medlemsmöte på kapelltrappen hanns också med. Gud signe besluten!

Rosenius gästbloggar om helgelsen

Gud har inte kallat oss till orenlighet, utan till helgelse (1 Tess. 4:7)

Detta stora huvudstycke om helgelsen är näst det om Kristi försoning och dess anammande med tron det viktigaste och angelägnaste för det andliga livets vidmakthållande, eller, rättare sagt: det andliga, ja, det eviga livet ligger i dessa två huvudstycken: Kristi rättfärdighet för oss och Andens helgelse i oss. De förhåller sej till varandra i nådens rike som skapelsen och uppehållelsen i naturens.

Tusen själar, som "börjat i Anden, har lyktat i köttet", bara för att de inte nog tidigt och nog allvarligt behjärtade detta stycke, inte nog gav akt på Herrens ord och Ande, då Han ville verka helgelsen i dem.

Se här en händelse: En människa blir väckt och börjar med bekymmer söka sin frälsning. Vanligen kommer hon först under lagens träldom och olyckliga arbete att upprätta sin egen rättfärdighet; hon söker bättra sej, avlägga synder, vaka, bedja och strida emot dem, för att, när detta en gång lyckats, taga nåd och tröst i Kristus. Men det misslyckas så alltjämt; synden blir henne övermäktig, hon faller, står väl åter upp, men faller på nytt, hon gör sådant, som hon förr har skytt; hon blir så säker, hård, lättsinnig, att hon förskräcks och förtvivlar — kort sagt: "synden överflödar".

I denna olyckliga belägenhet får hon höra evangelium, huru Kristus är kommen att frälsa syndare, att göra den ogudaktiga rättfärdig, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan, utan gärningar, utan lagens tillhjälp, av nåden, av tron allena. Här får hon liv, här blir hon frälst, i detta nådens ord finner hon sin förlossning, sin tröst, sitt himmelrike på jorden, och börjar nu i sanning leva i Guds barns herrliga frihet; "ty den Sonen gjort fri, är rätteligen fri".

Nu följer genast med detta trons liv ett nytt, heligt sinne, villigt och färdigt till alla goda gärningar; hon har nu en ny kraft eller lätthet att vandra i Kristi efterföljd; och så är den rätta helgelsen sannfärdigt påbörjad; hon är nu planterad på det rätta stället såsom palmträden vid vattenbäckar, nämligen inympad i Kristus och levande i hans försoning.

Vem skulle tro, att just här vid denna ljuvliga vårblomstring, under det evangeliska ordets växtgivande regn och solvärme, den mask eller röta skulle kunna alstras, som snart ska kunna göra hela den sköna planteringen till intet? Så sker det likväl bedrövligt ofta. Och hur sker det? Jo, tilläventyrs på följande sätt:

Först och främst infinner sej tidigt den gamla ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, den arglistige satan, och vill nu, eftersom han inte kunde med lagen förvilla och fasthålla människan, försöka henne på motsatta sidan och inger henne en tröst, som aldrig ordet givit, nämligen den, att som hon nu är frigjord från all syndens skuld och dom, från lagens förbannelse, från dödens och djävulens våld, så är hon också undkommen all fara, så har hon inget att frukta, utan bör ha idel ro.

Men nu är detta en lika skadlig som falsk ingivelse; ty den rättfärdiggjorda själen är inte undkommen all fara; och faran är dubbelt större och närmare, när man inte fruktar den. Den rättfärdiggjorda människan är visserligen fri från syndens skuld och dom och förbannelse, men hon har kvar en annan fiende, som snart kunde göra hela den vunna skatten om intet, nämligen det onda köttet, det inneboende fördärvet, som oavlåtligen vill hålla förbund med djävulen och världen.

Fastän nu denna inneboende synd inte tillräknas eller fördömer dej, så länge du blir i Kristus, kan den dock göra något annat ont, om den inte i tid angripes och under daglig bättring korsfästes och dödas — ja, ett förskräckligt ont, som heter: kväva och döda ditt andliga liv, såsom Jesus uttryckligen sade om de törnen, vilka växte upp tillika med den goda säden och förkvävde den — och då är ju åter hela skatten likväl förlorad, som om du aldrig hade vunnit den.

Men till nämnda förvillelse av satan kommer också några bidragande omständigheter från människans sida. Hon läser i Guds ord allvarliga varningar att inte låta sig på nytt fångas under träldomens ok, utan förbli stående i den frihet, med vilken Kristus har friat oss. Av detta tar hon jämte den goda lärdomen även den falska meningen, att hon nu inte mycket bör bry sej om det ord, som kräver något av oss, utan uteslutande hålla sig till det ljuvliga evangelium — och blandar så samman (i avseende på friheten ifrån lagen) samvetet med köttet, rättfärdigheten inför Gud med levernet på jorden, och drager friheten in på bägge dessa vitt åtskilda förhållanden. Ja, tyvärr! hon ger väl mycket mer frihet åt köttet och levernet än åt samvetet; ty den smittan och oarten ligger i vår natur, att vi vilja i samvetet vara lagiska och trälaktiga, men i köttet och levernet fria och laglösa.

Då nu ordet även talar om frihet ifrån lagen, och hon inte väl åtskiljer, vad som skulle vara fritt och vad som skulle vara bundet, och därtill särskilda frestelser till synd påkommer, då sker det lätt, att hon "låter friheten ge köttet tillfälle" och "drar vår Guds nåd till lösaktighet".

Mitt gamla jag, hur strävar det
i oavlåtlig strid
att komma mellan mig och dig
och röva bort min frid!

Jag längtar efter helig ro
och segerkraft jämväl.
O Herre, härska du i mig
till ande, kropp och själ!

Nu i din hand jag lämnar mig
och verket framgång får.
Ty vem kan verka så som du,
allsmäktig Gud, förmår?

[Tillagt 17/10: Mer om helgelsen undervisas vi om i nästföljande dagbetraktelse för den 17 oktober!]

Melanchton gästbloggar inför Allhelgona

Påskvänner!

Finns det längre några EFS-are som har läst vår kyrkas bekännelseskrifter? (Nu när inte ens alla biskopar gjort det). Så här inför Alla helgons dag kan man nog repetera artikel 21 i Augsburgska bekännelsen och dess apologi. Även om man kanske inte tycker att David var så mycket till föredöme för en regent, vare sej man tänker driva ut "turken" ur fäderneslandet eller inte. Men låt inte det störa - det var väl ett litet fjäsk för kejsar Karl - utan läs igenom teserna och dess skäl och fundera om inte mycket fortfarande är synnerligen aktuellt. Hur mycket har romersk-katolska kyrkan egentligen backat? Hur mycket kan den backa? Och vad lär Svenska kyrkan idag om helgonen, bönen och rättfärdiggörelsen inför Gud?

Nu till vad Svenska kyrkans bekännelseskrifter säger om åkallandet av helgonen.

Ur Augsburgska bekännelsen, artikel XXI: Om åkallandet av helgonen:

1] Om dyrkan av helgonen lär de [våra kyrkor], att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi ska lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren ta David till föredöme, när det gäller att föra krig och driva ut turken ur fäderneslandet.

2] Ty båda är konungar. Men Skriften lär inte, att vi ska åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, eftersom den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare.

3] Han bör åkallas och han har lovat att höra våra böner, och denna dyrkan täcks honom väl, nämligen då han åkallas i all nöd. 1 Joh. 2: Om någon syndar, så har vi en förespråkare hos Fadern etc.

Ur Augsburgska bekännelsens apologi:

1] Den tjugoförsta artikeln förkastar motståndarna utan vidare, eftersom vi inte kräver åkallandet av helgonen. Om ingen annan fråga utvecklar de mera frikostigt sin talekonst. Och likväl åstadkommer de inget annat än uppvisandet av att helgonen bör äras och att de heliga under livstiden ber för sina medmänniskor. Fördenskull ska åkallandet av de avlidna helgonen vara nödvändigt!

2] De åberopar Cyprianus, eftersom denne bett Cornelius, medan han ännu levde, att han vid sin bortgång skulle be för sina bröder. Med detta exempel söker de bevisa det berättigade i åkallandet av de döda! De anför även Hieronymus' skrift mot Vigilantius. I denna strid säger de att Hieronymus, för elva hundra år, sedan besegrat Vigilantius. Så triumferar motståndarna, liksom om striden redan vore avgjord. Men dessa åsnor ser inte, att det i Hieronymus' skrift mot Vigilantius inte finnes en enda stavelse om åkallande. Han talar inte om att åkalla helgonen, utan om att ära dem!

3] Inte heller har de övriga gamla författarna före Gregorius omnämnt ett sådant åkallande. Säkert är, att detta åkallande av helgonen tillsammans med vad motståndarna lär om tillägnandet av helgonens förtjänster inte har några stöd hos de gamla författarna.

4] I vår bekännelse bestrider vi inte, att helgonen bör äras. Här tillerkänner vi dem nämligen en tredubbel ära. För det första tacksägelse. Ty vi bör tacka Gud för att han för oss framställt exempel på sin barmhärtighet och visat, att han vill frälsa människor, samt givit åt sin kyrka lärare och andra goda gåvor. Och dessa gåvor bör vi prisa såsom de högsta, och helgonen själva, som troget brukat dessa gåvor, bör vi ära, såsom Kristus prisar de goda och trogna tjänarna.

5] För det andra innebär ärandet av helgonen stärkandet av vår egen tro. Då vi ser, att Petrus får förlåtelse för sin förnekelse, upprättas även vi till att så mycket fastare tro, att där synden överflödar, där överflödar nåden mycket mer.

6] Det tredje ärandet av helgonen är efterföljelsen först och främst av deras tro och sedan av deras övriga dygder, vilka var och en bör efterlikna i sin kallelse.

7] Detta sanna ärande av helgonen efterfrågar inte motståndarna. De tvistar bara om åkallandet av dem, vilket även om det inte innebure någon fara, likväl inte är nödvändigt. Matt. 25:21, 23 Rom. 5:20

8] Dessutom medger vi även att änglarna ber för oss. Ty det finns ett vittnesbörd i Sak. 1:12, där ängeln ber: Härskarornas Herre, huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över Jerusalem o.s.v.?

9] Även om vi beträffande helgonen medger, att såsom de här på jorden ber för hela kyrkan, de även i himmelen gör det, så finns likväl i Skriften inget vittnesbörd om att de döda ber, med undantag av en dröm, som står i 2 Mack.15:14.

10] Vidare – låt vara att helgonen ber för kyrkan, så följer dock inte därav, att de bör åkallas. Och vår bekännelse påstår också bara detta, att Skriften inget lär om att vi ska åkalla helgonen eller be dem om hjälp. Men då varken något bud eller löfte om eller exempel på åkallandet av helgon kan anföras ur den heliga Skrift, följer därav, att samvetet inte kan hava någon visshet om ett sådant åkallande. Och då all bön bör framgå ur tro, hur kunna vi då veta, att Gud har behag till detta åkallande av helgonen? Hur kunna vi utan något Skriftens vittnesbörd veta, att helgonen uppfattar de enskildas böner?

11] Somliga tillskriver rent av helgonen den gudomliga förmågan att kunna läsa våra hjärtans hemliga tankar. De avhandlar frågan, huruvida helgonen har en övernaturlig s.k. morgonkunskap eller en naturlig s.k. aftonkunskap, måhända därför att de är i tvivelsmål om huruvida de hör dem om morgonen eller om aftonen. Detta uppdiktar de inte för att hedra helgonen, utan för att försvara den inkomstbringande helgondyrkan.

12] Motståndarna har inget att anföra mot det av oss anförda argumentet, att då åkallandet inte har något stöd i Skriften, man icke kan med säkerhet påstå, att helgonen uppfattar vårt åkallande av dem eller – även om de skulle göra det – Gud har behag till det.

13] Därför borde motståndarna inte tvinga oss till något så ovisst, emedan en bön utan tro inte är någon bön. Med hänsyn till att de åberopar bruket inom kyrkan, är det en känd sak, att detta bruk är nytt, ty även om de gamla bönerna omnämner helgonen, innehåller de likväl inte något åkallande av dem. Dock är även detta nyligen uppkomna åkallande av helgonen något helt annat än åkallandet av enskilda helgon.

14] Motståndarna kräver vidare vid helgondyrkan inte blott åkallandet av dem, utan de låter även helgonens förtjänster komma andra till del och gör av helgonen inte bara förebedjare utan även försonare. Detta bör på inget sätt fördras. Ty härigenom överförs på helgonen den ära som tillkommer Kristus allena. De gör dem nämligen till medlare och försonare, och även om de skiljer mellan förebedjande medlare och försonande medlare, gör de likväl tydligen av helgonen försonande medlare.

15] Och även detta deras påstående är utan stöd i den heliga Skrift, att helgonen är förebedjande medlare, vilket – huru försynt det än sägs – ställer Kristi verk i skuggan och överflyttar på helgonen den förtröstan om Guds barmhärtighet, som vi bör ställa till Kristus allena. De inbillar sig nämligen, att Kristus är strängare, men helgonen mildare, och de sätter mera sin förtröstan till helgonen än till Kristi barmhärtighet och undviker Kristus men taga sin tillflykt till helgonen. Så gör de i själva verket helgonen till försonande medlare.

16] Därför vill vi visa, att de verkligen gör helgonen inte bara till förebedjare utan även till försonare, d.v.s. frälsande medlare. Vi talar här inte om det missbruk som folket gör härav, utan bara om lärarnas meningar. Om missbruken kan även de oerfarna döma.

17] Till en försonare hör två ting. För det första måste det finnas ett Guds ord, varigenom vi med visshet vet, att Gud vill förbarma sig över och bönhöra dem, som genom denne försonare åkallar honom. Ett sådant löftesord finns om Kristus: "Vadhelst ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er." Men om helgonen finss inte något sådant löftesord. Därför kan samvetena inte vara fast och visst övertygade om att vi genom att åkalla helgonen får bönhörelse.

18] Därför sker inte åkallandet av helgonen av tro. Vidare har vi även ett direkt budord att åkalla Kristus i enlighet med denna utsaga: Kom till mig, ni alla som arbetar o.s.v., vilket förvisso är sagt även till oss. Och Jesaja säger i det elfte kapitlet: På den dagen ska telningen från Jesse rot stå såsom ett tecken för folken, och hedningarna ska i bön vända sig till honom. Och i Psalt. 43 heter det: Alla de rika i folket tillber dig, samt i Ps. 71: Alla jordens konungar ska tillbe honom, och kort därefter: De ska ständigt be inför honom. I Joh. 5 säger Kristus själv: För att alla ska ära Sonen, såsom de ärar Fadern. Och i 2 Tess. 2 säger Paulus bedjande: Vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, hugne era hjärtan och styrke er o.s.v. Men vilket bud och vilket exempel kan motståndarna anföra ur Skriften angående åkallandet av helgonen?

19] – Det andra, som hör till en försonare, är att dennes förtjänster avser att tillfyllestgöra för andra och genom ett gudomligt tillräknande kommer andra till del, så att dessa räknas såsom rättfärdiga genom nämnda förtjänster, liksom vore de deras egna. Det förhåller sig här alldeles så som, då en vän betalar skulden för en annan, den skuldsatte blir fri från skulden genom den andres förtjänst, såsom vore den hans egen. På detta sätt kommer Kristi förtjänster oss till del, så att vi räknas såsom rättfärdiga genom vår förtröstan på Kristi förtjänster, då vi tror på honom, alldeles såsom hade vi egna förtjänster.

20] Ur båda dessa moment, nämligen löftet om och meddelandet av Kristi förtjänster, framgår förtröstan på Guds barmhärtighet. Denna förtröstan på Guds löfte och Kristi förtjänster måste vara med i bönen. Ty vi bör i sanning vara övertygade om både att vi för Kristi skull får bönhörelse och att vi genom hans förtjänster har en blidkad Fader.

21] Nu påbjuder motståndarna för det första åkallandet av helgonen, fast de varken har ett Guds löftesord eller budord därom eller exempel därpå ur Skriften. Likväl åstadkommer de därmed att människorna sätter större tillit till helgonens barmhärtighet än till Kristi, fast Kristus bjudit oss att komma till sig, men inte till helgonen.

22] För det andra överflyttar de helgonens i likhet med Kristi förtjänster på andra och ålägger människorna att sätta sin tillit till dem, liksom skulle vi räknas rättfärdiga genom helgonens förtjänster, såsom detta verkligen sker genom Kristi förtjänster. Här uppdiktar vi inte någonting.

23] De påstår, att de genom avlaten kan överflytta på andra människor helgonens förtjänster. Vid tolkningen av mässordningen säger Gabriel öppet ifrån: Enligt en av Gud instiftad ordning bör vi ta vår tillflykt till helgonens hjälp, på det att vi må frälsas genom deras förtjänster och förböner. Dessa är Gabriels egna ord. Och likväl kan man överallt i motståndarnas skrifter och predikningar läsa sådant, som är än mera befängt. Vad är att göra helgonen till försonare om icke detta? Vidare jämställs de med Kristus, om vi bör förtrösta på att bliva frälsta genom deras förtjänst.

24] Var månne står det, att den av Gabriel omtalade ordningen, att vi bör ta tillflykt till helgonens förtjänster, är instiftad av Gud? Må han anföra ett exempel ur Skriften eller ett budord. Möjligen har han hämtat denna ordning från de kungliga hoven, där det är tillbörligt att använda vänner såsom förespråkare. Men om konungen förordnat en viss förespråkare, så vill han inte att ärendena skola föredragas genom andra. Då nu Kristus är förordnad till förebedjare och överstepräst, varför söker vi då andra?

25] Rätt allmänt använder man denna avlösningsformel: Vår Herres Jesu Kristi lidande och den högt saliga jungfrun Marias och alla helgons förtjänster vare dig till syndernas förlåtelse. Här meddelas avlösningen, eftersom vi blir försonade och räknade såsom rättfärdiga inte bara genom Kristi förtjänster utan även helgonens.

26] Några av oss har bevittnat, hur en lärare i teologi, som låg för döden, en munk, som även var teolog, kallats till tröst. Denne bad ideligen för den döende blott denna bön: Nådens moder, skydda oss för fienden, och upptag oss i dödens stund. Joh. 16:23 Matt. 11:28 Jes. 11:10 Psalt. 45:13 Psalt. 72:11, 15 Joh. 5:23 2 Tess. 2:16f. 27 Även om vi kan medge, att den saliga Maria ber för kyrkan, så frågar vi: upptar hon själarna i dödens stund, besegrar hon döden, levandegör hon? Vad gör Kristus, om den saliga Maria gör detta? Fast hon är värd den största ära, så vill hon likväl inte jämställas med Kristus, utan hon önskar, att vi ska betrakta och följa hennes exempel.

28] Det är nu en känd sak, att enligt en allmänt utbredd mening den saliga jungfrun vidare blivit satt i Kristi ställe. Henne har människorna åkallat, hennes barmhärtighet ha de satt sin förtröstan till, genom henne ha de velat blidka Kristus, liksom han inte vore försonare, utan bara en fruktansvärd domare och hämnare.

29] Men vi vet, att vi inte bör förtrösta på att helgonens förtjänster överflyttas på oss och att Gud för dessas skull försonas med oss eller räknar oss såsom rättfärdiga och frälsar oss. Ty blott genom Kristi förtjänst får vi våra synders förlåtelse, då vi tror på honom. Om de övriga heliga heter det: Var och en ska få sin särskilda lön efter sitt särskilda arbete, d.v.s. de kan inte dela med sig av sina förtjänster åt varandra, såsom munkarna säljer sina klosterordnars förtjänster.

30] Och Hilarius säger om de fåvitska jungfrurna: Eftersom de fåvitska jungfrurna, sedan deras lampor slocknat, inte kunde gå brudgummen till möte, bad de de visa, att de skulle låna dem olja, men de svarade dem, att de inte kunde ge dem någon, eftersom den törhända inte räckte till åt alla, d.v.s. ingen kan få hjälp genom en annans gärningar och förtjänster, emedan var och en måste skaffa sig olja till sin lampa. 1 Kor. 3:8

31] Då motståndarna sålunda lär, att vi ska förtrösta på åkallandet av helgonen, då de till stöd härför varken har något Guds ord eller något exempel ur Skriften, då de överflyttar helgonens förtjänster på andra och överför den ära, som tillkommer Kristus, på helgonen, kan vi inte godkänna vare sig deras åsikter om helgondyrkan eller deras sed att åkalla helgonen. Ty vi vet, att vi bör sätta vår förtröstan till Kristi förbön, eftersom Guds löfte gäller endast denna. Vi veta, att endast Kristi förtjänster utgör försoning för oss. För Kristi förtjänsters skull räknas vi såsom rättfärdiga, då vi tror på honom, såsom Skriftens ord lyder: De som tror på honom ska inte komma på skam. Men inte bör vi lita till att räknas såsom rättfärdiga på grund av den heliga Jungfruns eller andra helgons förtjänster. Rom. 9:33 1 Petr. 2:6 Jes. 28:16

32] Även den villfarelsen vidlåder de lärda, att olika uppdrag är givna åt varje enskilt helgon, så att Anna ger rikedom, Sebastian avvänder farsot, Valentin botar fallandesjuka och Georg är beskyddare av ryttare. Dessa vidskepliga åsikter härrör tydligen från hedniska förebilder. Ty hos romarna ansågs på samma sätt Juno ge rikedom, Febris avvända febersjukdomar, Castor och Pollux beskydda ryttare o.s.v.

33] Och även om vi intalar oss, att man på ett synnerligen måttfullt sätt lär om åkallandet av helgonen, så frågar vi oss likväl, då detta åkallande är ett mycket fördärvligt föredöme, varför man nödvändigtvis ska försvara detsamma, då det inte är av Gud påbjudet eller har något stöd i Guds ord, ja, inte ens i de gamles skrifter.

34] Ty då, såsom jag ovan framhållit, man vid sidan av Kristus söker andra medlare och sätter sin förtröstan till dessa, kommer först och främst den oavkortade kunskapen om Kristus att fördunklas. Detta visar erfarenheten. Till en början synes omnämnandet av helgonen, sådant detta förekommer i de gamla bönerna, ha skett i ett gott syfte. Sedermera följde åkallandet av helgonen och på åkallandet följde varjehanda vidunderliga och värre än hedniska missbruk. Från detta åkallande av helgonen gick man att göra bilder av dem. Även dessa bilder dyrkade man, och dem ansåg man besitta en viss kraft, såsom trollkarlar och mager uppdiktar, att det finns kraft i de avbildningar av stjärnbilder, som man vid en viss tidpunkt framställt. Vi har i ett kloster någonstädes sett en bild av den heliga Jungfrun, vilken på konstgjort sätt sattes i rörelse, liksom rörde den sig själv, så att den tycktes antingen vända sig bort från de bedjande eller nicka bifall till dem.

35] Men vidskepelsen i samband med alla bilder och målningar av helgonen överträffas av helgonlegenderna, som man med stor myndighet offentligen förkunnar. Barbara begär, medan hon torteras, den lönen, att ingen, som åkallar henne, skall dö, innan han mottagit nattvarden. En annan läste dagligen upp hela Psaltaren, stående på en fot. Någon förståndig man har en gång tecknat en bild av Kristoffer för att därigenom ange, att det fordras stor själsstyrka hos dem, som skola bära Kristus, d.v.s. hos dem, som skola predika eller bekänna evangeliet, ty de måste utstå stora faror. Sedan ha de dåraktiga munkarna tagit sig före att lära folket åkalla Kristoffer, liksom hade en dylik Polyfem någonsin funnits.

36] Men även om helgonen utfört storverk både till det allmänna bästa och till föredöme i det enskilda och omnämnandet härav skulle kunna vara tjänligt såväl till trons stärkande som till föredöme, hur vi böra handla, så har ingen framdragit detta ur dras verkliga livshistoria. Men det är gagneligt att höra, huru heliga män biträtt i rikenas styrelse, i vilka lägen och faror de stått, huru de varit konungar till hjälp i stora faror, hur de förkunnat evangelium och vilka strider de haft att utkämpa med kättare. Nyttiga är exemplen på hur de undfår barmhärtighet, såsom då vi ser, hur Petrus fått förlåtelse för sin förnekelse och hur det tillgivits Cyprianus att han övat trolldom och hur Augustinus, som under sjukdomen erfarit trons kraft, med visshet betygar, att Gud verkligen hör de troendes böner. Sådana exempel, som rör tron eller gudsfruktan eller samhällets styrelse, vore till gagn att omtala.

37] Men en del gycklare, som inte äger någon kännedom om tron eller samhällets styrelse, har med skaldeverk såsom mönster hopdiktat legender, som blott innehålla med vidskepelse bemängda exempel på böner och fastor jämte en del inkomstbringande ting, såsom uppdiktade underverk med rosenkransar och dylikt. Här är inte nödvändigt att ange ytterligare exempel. Ty det finns legender, såsom de kallas, och förebildsspeglar och skrifter, kallade rosarier, i vilka det mesta inte är olikt Lucianus' "sanna berättelser".

38] Biskopar, teologer och munkar ger dessa vidunderliga och gudlösa legender sitt bifall, ty dessa är inkomstbringande, men oss kan de inte tåla, eftersom vi, för att Kristi ära och verk må bli mera uppenbar, inte kräva åkallandet av helgonen, utan kritiserar missbruken vid helgondyrkan.

39] Fast alla rättsinniga människor önskar dessa missbruks avskaffande genom biskoparnas myndighet och predikanternas klokhet, så låtsas likväl våra motståndare i vederläggningsskriften inte alls om till och med de uppenbara bristerna, liksom ville de tvinga oss att efter antagandet av vederläggningsskriften godkänna även de mest kända missbruken.

40] På detta försåtliga sätt är vederläggningsskriften avfattad inte bara på denna punkt, utan nära nog överallt. Ingenstans gör de någon åtskillnad mellan sina lärosatser och de uppenbara missbruken. Likväl erkänner några bland dem, som till äventyrs är förståndigare, att många falska meningar vidlåder de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas lära, och att många missbruk vunnit insteg i kyrkan genom prästernas stora oförstånd och liknöjdhet.

41] Ty Luther var inte den förste som klagade över de allmänt förekommande missbruken. Många lärda och framstående män har långt före denna tid klagat över missbruken med mässan, förlitandet på klosterväsendets stadgar, den inkomstbringande helgondyrkan och förvirringen i läran om boten, som bör vara högst klar och tydlig i kyrkan. Vi har själva hört framstående teologer uttala önskemål om en modifiering av den skolastiska läran, som innehåller mycket mera av filosofiska resonemang än av fromhet. Och dock står bland dessa de äldre närmare Skriften än de nyare. Efter hand har deras teologi alltmera urartat. Orsaken till att många hedervärda människor börjat fatta kärlek till Luther har inte varit någon annan än att de sett honom frigöra människornas sinnen från denna härva av de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas förvirrade dispyter utan ände samt lära människorna det, som befrämjar gudsfruktan.

42] Därför har motståndarna inte handlat öppet och ärligt, då de i syfte att vi skulle samtycka till vederläggningsskriften icke låtsade om missbruken. Och om de ville kyrkans bästa, så borde de synnerligast på denna plats vid detta tillfälle anhålla hos Hans Maj:t Kejsaren, att han ville sörja för att avskaffa missbruken, då vi ju tydligt förmärkt, att han är i hög grad angelägen om god och hälsosam ordning i kyrkan. Men motståndarna handlar inte så, att de bistår kejsaren i hans mycket hedervärda och heliga uppsåt, utan åsyftar bara att undertrycka oss.

43] Många tecken visar, att de är föga bekymrade om kyrkans tillstånd. De bemödar sig inte att låta folket lära känna huvudstyckena av kyrkans lära. De försvarar uppenbara missbruk med en förut inte känd eller brukad grymhet. De tål inte några skickliga lärare i kyrkan. Rättsinniga människor kan lätt avgöra, varthän de syftar med detta. Men på detta sätt tillgodoser de varken rikets eller kyrkans bästa. Ty sedan de rätta lärarna röjts ur vägen och den sunda läran undertryckts, kommer svärmandar att uppstå. Och dem är motståndarna ur stånd att hålla tillbaka, då de med sina gudlösa läror bringar förvirring i kyrkan och vända upp och ned på hela den kyrkliga ordningen, som vi för vår del i synnerlig grad önskar bevara.

44] Fördenskull ber vi dig, stormäktige kejsar Karl, för Kristi äras skull, som du – enligt vad vi är förvissade om – önskar öka och utbreda, att du inte må ge ditt samtycke till motståndarnas våldsplaner, utan söka andra medel att upprätta endräkten på sådant sätt, att gudfruktiga samveten inte må bliva betungade och ingen grymhet, såsom hittills skett, må förövas mot oskyldiga människor och den sunda läran inte må undertryckas i kyrkan. Ty först och främst av allt är du skyldig Gud att bevara och till efterkommande fortplanta den sunda läran och försvara de rätta lärarna. Ty då Gud hedrar konungarna med sitt eget namn och kallar dem gudar, i det att han säger: Jag har väl sagt, att ni är gudar, så fordrar han, att de ska sörja för att det, som hör Gud till, d.v.s. Kristi evangelium, bevaras och fortplantas på jorden och att de såsom Guds ställföreträdare ska skydda oskyldigas liv och välfärd.

Är reformatorernas kritik inaktuell? I varje fall beskrivs avlaten så här som bl.a. ett sätt att minska reningslidandena här och i skärselden - genom "Kristi och helgonens förtjänster":

Ur katolska kyrkans katekes (2015): 
1478 Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar. 

Man må väl också tillägga Melancthons avslutande ord i förordet till Augsburgska bekännelsens apologi:

Vi vill därför anbefalla vår sak åt Kristus, som en gång skall döma över dessa strider, och vi ber honom, att han i nåd må se till sin betryckta och söndrade kyrka och återföra den till en bestående endräkt i tron.