Makarna Rosenius gästbloggar den 12 september

Påskvänner!

Så här skriver Carl Olof Rosenius om bruket av Guds ord (är det ingen EFS-are som läser honom idag, när vi matas med romerska katoliker som Piltz eller Stinissen och med amerikanska reformerta som Yancey och Lucado, så kanske vi åtminstone kunde ta honom på orden och börja läsa Bibeln igen?):


"Ditt ord håller oss uppe, då vi det få; och det samma ditt ord är vårt hjärtas fröjd och tröst." (Jer. 15:16). Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att om denna sak tala, såsom det bör sig, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möta, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?

Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga äro syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde icke lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt säde, som, nedlagt i människohjärtat, skulle där återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden  i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen; du kan genom detta medel bliva seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus.

Men utan detta medlets bruk är det dig omöjligt att övervinna ditt onda och upprättas, om du ock på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du ock vakar och strider dig till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.

Allt detta bekräftar ock erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som hava trogna lärare, vilka med oupphörligt predikande plöja och utså och med förböner och tårar vattna utsädet; men där står dock helt jämmerligt till ibland folket, där förspörjes ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan blott något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du skall finna, att där har folket icke ännu börjat själva begagna Guds ord, och så länge förflyger allt det goda, de höra från predikstolen, och bär ingen frukt.

Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sig i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år gå förbi, och du besöker detta fält och igenkänner det icke. Du skådar med sorg det förödda landet, ser blott tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare borttogs, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de icke kommit in i ordet, att på egen hand begagna det.

Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sig inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk icke blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser äro blott vanliga, dem var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.

Och huru skola de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dig av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, intet annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har icke varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dig har det blivit begagnat. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, ehuru du har ock häruti mycken försummelse att förebrå dig.

Du har ock erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du icke ofta erfarit, huru du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes menniska, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du ock mått bättre till din invärtes människa. Och åter, var det icke mången gång du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kortligen, något Guds ord väckte dig utur slummern och frälste dig? Var det icke mången gång, du var kall och död, hela världen var dig mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värma, och du ljusnade upp? Har du icke då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om icke ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"

Så ser du, huru ordet var medlet, varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas icke förgäves nådemedel; och det förutan är det omöjligt att behålla nådelivet.

Till det sjunger Carl Olofs fru Agata Rosenius om Guds ords rätta användning (något bearbetad):


Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

När synden förskräcker och ängslar min själ,
jag litar på ordet och Jesus likväl.
Min synd är mot Jesus som gnista mot hav,
den slocknar, försvinner i djupaste grav.
Ack, saliga ro...

När frestelsens stormar för mäktiga blir,
visst fäller jag modet, men ordet förblir:
Du, Gud, är min fulla rättfärdighet än,
min seger, min styrka, jag säger igen:
Ack, saliga ro...

När livet blir mörkt, jag är ängslig och svag,
jag skyndar till ordet, och där är det dag.
Om andra syns rika och jag dem ej lik,
jag skådar i ordet, och där är jag rik!
Ack, saliga ro...