Söndaglig dödsberedelse

Påskvänner!

I natt vaknade jag med ett ryck. Jag har ju, särskilt nu i pollentider med ansträngda bronker, insett att jag precis som Adam Alsing - som jag ligger nära i både ålder och kroppsform - kan ryckas bort "i blomman av min ålder". Jag har på något sätt accepterat det med visst lugn när jag ser hur kloka mina barn är och att de kan laga mat själva (t o m kölbullar). Jag insåg dock nu i natt jag i min barndom vid varje söndagsgudstjänst skolades in i en kristen dödsberedelse, och att den numera i stort sett försvunnit.

Är någon av er tillräckligt gammal för att minnas det här stående inslaget i gudstjänsten:

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, då härmed tillkännagives att följande medlem(mar) av vår församling har avlidit:

NN, X-byn, i en ålder av 88 år, 10 månader och 7 dagar (jo, på den här tiden var det inte bara Herren som räknade alla våra livsdagar).
NN, G-stad, i en ålder av 53 år, 2 månader och 1 dag.
NN, D-böle, i en ålder av 70 år, 5 månader och 28 dagar.

Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång, att vi, när vi skola skiljas från detta förgängliga livet, må vara beredda till en salig hädanfärd.

Och ofta tillfogades dessa medeltida psalmverser som jag sedan dess kan utantill:

När jag skall lämna världen,
o lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
När vånda trycker anden
i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden,
o Jesus, för din död.

Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
din bild på korsets stam.
Dess drag jag då vill gömma
i djupet av min skäl
och dödens smärta glömma.
Den så dör, den dör väl.

Sedan denna dödsberedelse försvann ur den allmänna gudstjänsten, har jag som orgelspelare vid åtskilliga begravningar funnit ledning och uppbyggelse i följande sjungna begravningsbön:



P   O Herre Gud, du som har skapat oss
och kallar oss att komma hem till dig.
Ge oss alla visa hjärtan, så att vi inser livets korthet
och tar emot varje dag som en ny gåva.
Ge oss en levande tro på din Son, Jesus Kristus,
som led döden för våra synders skull
och uppstod ur graven för att ge oss ett hopp
och lever i evighet.
Lär oss att dagligen dö från synden
och leva efter din heliga vilja.
Och när vår dödsstund kommer,
gör oss rätt beredda att saligt skiljas hädan.
När evighetens påsk gryr över jordens gravar,
låt oss av nåd få uppstå till evigt liv.
F   Amen.

Och det slår mig: borde vi inte i dessa tider infoga denna begravningsbön i ordinarie gudstjänstritual, så att prästen - åtminstone nu mellan påsk och pingst - sjöng den efter varje tacksägelseringning eller rent av i samband med varje kyrkans förbön? Den är ju så stark både som bön och som förkunnelse.

Nog kan det vara fint och värdigt att ha en "fridlysning" av alla döda, oavsett tro och bekännelse, som Sjukhuskyrkan och Myndigheten för stöd till trossamfund har tagit fram. Jag blir inte lika till mig i trasorna som Dag Sandahl, som, likt min mormor när vi barnbarn busade för mycket, hotar med att gå igen och spöka för dem som utsätter honom för detta efter hans död. "Fridlysningen" kan nog i bästa fall vara ett uttryck för den "aktning för människans värde och värdighet" vi så ofta bett om i allmänna kyrkobönen, så att vi inte bara blir sedda som (t ex) pestsmittade kadaver i plastpåsar.

Men visst har Dag Sandahl rätt i att en kristen präst och/eller ärkebiskop måste ha stadigare besked att ge, och framför allt erbjuda människor, oavsett tro men utan "påtvingning", evangelium om vår Frälsare - och därmed också en kristen dödsberedelse.