Familjen som slaktades den 8 april 1966

Påskvänner!

Jag kommer inte ifrån detta. Det låter sej inte tigas ihjäl. Det var just idag, den 8 april för 54 år sedan, som den då 43-årige prästen, teol dr Abel Isaksson från Överklinten i Västerbotten (Lule stift), i en lägenhet i Uppsala högg ihjäl hela sin familj, frun Berit och fyra barn mellan 10 och 1 års ålder. Det var även idag den 8 april [Rättelse, det var den 3 mars] för 53 år sedan som samme präst dränkte sig i den vårflodsstinna Fyrisån på årsdagen av mordet [det var alltså året efter mordet, men inte årsdagen].  

En så överdjävulsk tragedi - på Långfredagen 1966! Senare har jag via tidskriften Fjellstedtaren fått veta att Abel Isaksson, enligt en polis som arbetat med fallet och mot den ökade droganvändningen, blivit djupt narkotikaberoende under arbetet med sin doktorsavhandling som blev färdig året innan. (Om äktenskapet i Nya testamentet eller "det nya templet" som han uttryckte det). Han berättade själv att han på slutet inte kunnat sova alls och att han börjat höra "röster". Utrustningen för familjens planerade grillutflykt på fredagen förvandlades under natten till mordredskap...

Och efter att ha "avgiftats" på Ulleråkers mentalsjukhus kände alltså Abel som Kain i Bibeln att hans synd var större än att han orkade bära den. Hans klass på Fjellstedtska, där den begåvade Abel varit ordningsman, träffades länge, länge vart femte år efter att ha gått ut skolan. Vid första träffen var Abel ännu ungkarl, andra gången hade han sin Berit och tredje gången tre fina små barn, varav de två äldsta tvillingflickor. Fjärde gången var barnen fyra, men fr o m femte träffen la kamraterna blommor på familjens grav, där mördaren och hans offer alltså kom att vila tillsammans. Kransnedläggningarna ordnades av sedermera överhovpredikanten Carl Henrik Martling och kyrkoherden Herbert Arvidsson. Men nu är nog alla i klassen döda. Och "familjegraven" har nyligen tagits bort.

En långfredagstragedi och en verklighetens "påskekrim" är detta. Men kanske kastar uppgiften om det långvariga knarkmissbruket, som Herbert Arvidssons son skriver i "Fjellstedtaren", ändå ett visst ljus över det ohyggliga massmordet som chockade Uppsala och en hel studentgeneration för 54 år sedan, men sedan liksom var för hemskt för att prata om. Nu är det iaf åter omtalat och har tagits upp i en artikelserie om kända mord i Uppsala. Det går ju knappast, apropå Isakssons doktorsavhandling, att tänka sej ett värre sätt att skända äktenskapet och faderskapet som idé (i vare sej "det nya eller det gamla templet") - eller ett värre sätt att skända sin familj som konkret gestaltning av och utflöde ur kärlekens förbund.

Samtidigt kan nog inte den eller de läkare som under det drogliberala 60-talet skrev ut alltför många och kraftiga preparat till den nitiske forskaren svära sej fria från allt ansvar. En får ibland anledning att utbrista med den gamla tant som sa: Stackars Gud som allt ska si! (Och allt ska döma, brukar vi lägga till). Antar att de barn som alltså bragtes om livet av sin far ännu har kusiner i livet, kanske i Västerbotten. Så klart att detta ännu är ett sår för många, om än ärrbildningen både påbörjats och kanske avslutats för länge sedan. Min mening var inte att riva upp såren igen. Men också detta hör till vår och Svenska kyrkans 1900-talshistoria och varken kan eller bör tigas ihjäl. Människor lever än som var lekkamrater till tvillingarna Siv och Ann, och, som sagt, ett antal kusiner lär också finnas kvar. Men även många som inte kände familjen personligen eller har någon anknytning till kyrkan har ju nu i mer än 50 år grubblat över dådet.

R.I.P. till den dag då allt blir klart som nu är dunkelt.

(Men jag tar gärna emot kommentarer och ev rättelser från dem som vet mer än jag om detta - i så fall gärna via min e-post som står överst på sidan; allt behöver inte publiceras men är något jag skrivit fel ska jag givetvis rätta det).