För att nu tala om något roligare: När läste ni Galaterbrevet senast - eller Martin Luthers kommentar till brevet (under läsningen av vilken John Bunyan enligt sitt eget vittnesbörd kom till en levande Jesus-tro)? Magnus Persson läste - och skrek rakt ut av glädje över evangeliet!
Det händer faktiskt fortfarande saker en EFS-are kan tacka för (om än Magnus fortfarande är pingstpastor)! Men låt oss nu också be att Magnus och framför allt Guds gode Ande återigen når de människor som lämnade. Och att vi åter får fler konfirmander i vår församling här i Hälsingland, trots att vi har en präster som förkunnar rakt på sak. Att vi som Paulus förmår anpassa oss till dem vi vill vinna utan att göra om själva budskapet - eller oss själva till något vi inte är.
Som sagt, både Daniel Norburg och vår egen Stefan Holmström har redan reagerat på Skara-stiftschefen Åke Bonniers märkligt luddiga - om än inte alltigenom obegripliga - utspel i fråga om missionens berättigande och kristendomens sanningsanspråk. Men förre SALT-ledaren Olof Edsinger ger nu en bredare - och tyvärr inte mindre sann - bild av signalerna från ledningen för Svenska kyrkan.
Hur kunde det bli så här? Varför är så få (om ens några) biskopar de jure också biskopar de facto? Verkliga andliga ledare och frimodiga Kristus-bekännare?
Och varför har vi en ärkebiskop som trots upprepade påstötningar inte kan förmå sej att säga att Jesus - Guds härlighets återsken och hans väsens avbild - ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger?
Reclaim the church! Reformation 2017! (Men vilka ska EFS fira jubileet med? Kyrkoledningen?).
Låt din församling vaken bevara vad den fått! Låt varje ljus i staken stå kvar hos oss för gott! När lagen oss fått döma så att var mun blir stum, låt nåd och frid få strömma med evangelium.
Mekane Yesus-kyrkan växer så det knakar, och Svenska kyrkan är inte längre ens nominellt eller statistiskt världens största lutherska kyrka (vad gäller gudstjänstbesök har vi länge legat i lä). Vilken enormt uppmuntrande artikel i Världen idag! Tänk om S:t Karl Cederqvist och S:ta Anna-Greta Stjärne och våra andra hemgångna missionärer och martyrer fått läsa den! Men de har gått in i sin Herres glädje och kanske ändå fått en skymt av hur underbart de icke nergrävda talenterna förräntats!
Låt oss inte glömma att vi just nu sätts på prov som medmänniskor och trossyskon - ska inte torkan leda till svält för miljoner just detta jubileumsår (minns "storsvagåren" i Sverige efter missionens födelse!) måste många fler bidra, både på statlig och enskild nivå.
Se, en gåvoflod går fram och Guds kärlek är dess namn. Han som gett dej allt nu ber: var med, var med och ge! Det finns nöd och överflöd, det finns svält och det finns bröd. Vill du se Guds vilja ske, var med, var med och ge! Ej i morgon men i dag finns det tillfälle du har. Öppna ögonen och se, var med, var med och ge! Har du tagit mot Guds nåd är du rik, då har du råd att med Jesu måttstock ge. Var med, var med och ge! Som en rämna och ett sår är vår värld, men från ett kors går den kraft som gör den hel. Var med, var med och ge. Nya himlar, en ny jord där rättfärdighet ska bo vi i väntan vandrar mot. Var med, var med och ge!
Här följer ju en tre år gammal påskhälsning från 1 april 2013 - men den är inget skämt trots de dråpliga citaten från Luther. I grunden är ju hälsningen snart 2000 år gammal, men lika aktuell än. Jag ber Gud om en svensk ärkebiskop som talar evangeliets klarspråk i påsktid - och även annars.
Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - eller våren för att den infaller under påsken. De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena. D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennesfavoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.
Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel när de t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades med lövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.
Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta mot framsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.
Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”
Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gör det så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”
Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudar och hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”
Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”
Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.
“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.
Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.
G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det!
Hör Anders Sjöberg om Långfredagen och korset. Och hör 1700-talsprästen (den landsförvisade) Anders Carl Rutström sjunga:
1. Minns du, min själ, den dyrbara stunden när Gud på Sonen synderna lagt? Medlaren Gud då kände i grunden Guds vredes makt, tills han för oss de tusentals punden hade erlagt. 2. Alla i en och en för alla dog där till livs på sonandets dag, smakade äpplets bittraste galla enligt Guds lag. Himmel och jord må stå eller falla: salig är jag. 3. Kristus är min och min är hans smärta, därför jag synden och döden är kvitt. Kristus är min och mitt är hans hjärta, lagen må fritt dundra, förbanna, sveda och snärta: Guds blod är mitt. 4. Allt vad man liv och salighet kallar, det finns att få i Medlarens blod. Frälsningens källa här översvallar liksom en flod. Andens och brudens rop ännu skallar: var vid gott mod! 5. Törstiga hjort, kom fram hit till källan, drick både liv och svalka i dej! Ej något avstånd vare emellan Jesus och mej! Vem är väl den som önskade sällan himmel i sej? 6. Tänk hur han fallet härligt har hämnat, tänk på hans outgrundliga råd! Bakom den tempelförlåt som rämnat finner du båd´ vägen till liv och helgelse lämnad: eviga nåd! 7. Frälsarens blod ska vara vår lära, Långfredag lindring vår levnads tid, korset ett segertecken att bära, våndan vår frid, döden vårt liv och eviga ära, håll dej därvid! 8. Jesus, vi lär oss orden dina, sjunger om din prisvärda person, hur du bar synderna våra och mina, ser det i tron, nu består främst i ditt kors och din pina vår religion. 9. Amen! så säger bruden och Anden, som oss har målat din smärtas gestalt. Hjälp oss av nåd att älska varandra som du befallt. Bli för oss, var vi än hamnar och landar, allt uti allt! Text: Anders Carl Rutström, bearb. A.H. juli 2015
En kristen kyrka borde inte kunna ha biskopar som svävar på målet så som skarabispen och ärkebispen. En evangelisk-luthersk kyrka om ska fira 500-årsminnet av reformationen ännu mindre. Hur är det nu egentligen: ger Jesus, Guds härlighets återsken och hans väsens avbild, en sannare bild av Gud än Muhammed ger? och varför det omöjligt för en kristen, därtill evangelisk-luthersk, biskop att svara på frågan om så verkligen är fallet?
Välkomna att förenas kring nattvardsbordet vid skärtorsdagsmässorna i kväll (som djupast sett är en enda). Jag minns hur skärtorsdagens mässa i Hortlax kyrka utanför Piteå ännu på 1980-talet samlade riktigt stora skaror. Nu är vi kanske oftare ungefär lika få som vid nattvardens instiftande - men Jesus är densamme nu som då. Och lika närvarande, just i nattvarden t.o.m. på ett särskilt sätt fysiskt!
Här följer min version av sydafrikanska "Together" så här på Skärtorsdagen:
Alt. melodivariant:
1. Tillsammans vi är hos Jesus tillsammans vi lär av Jesus tillsammans vi bär med Jesus ett kors mitt i vår tid.
2. Tillsammans hans död vi prisar tillsammans hans bröd vi spisar tillsammans vår nöd vi visar och han ger oss sin frid.
3. Tillsammans vi fått så mycket tillsammans vi gått ett stycke tillsammans vi nåtts av drycken med nåd här i vår strid.
4. Tillsammans når vi till andra tillsammans går till varandra tillsammans står still - och vandrar tills evigheten tar vid.
Text: A.H. 19/8 2011 fritt efter sydafrikanska sången "Together"
Malin Aronsson och Daniel Norburg visar på var sitt sätt gott ledarskap genom sina fina, tänkvärda artiklar i Dagen denna dag. Något för varje kristen, även varje EFS-are, att ta till sej.
Tack, Malin och Daniel! Era klara och varma, uppdragscentrerade texter var de bästa födelsedagspresenter jag kunde ha fått. Gud välsigne er och dem som omger er!
Ja, vi behöver Jesus. Allesammans. Och vi behöver stödja varandra.
Vi ber med prosten Anders Blomqvist (1886-1971) i Jönköping (ur bönboken "Att bedja idag"):
För oss, för att vi skulle få frid, blev näpsten lagd på dig, o Jesus. Din lidandesvecka blev vår stilla vecka. Dina vandringar mellan det vänliga hemmet i Betania och den fientliga staden blev till vår stilla kyrkogång. De skärande missljuden från korsfästrop och hädelser blev till våra stilla passionskoraler. För oss, före oss har du varit i Getsemane och på Golgata, för att vi i vår ångest och våra kval aldrig skulle vara ensamma. För oss lät du löftet om uppståndelsen lysa genom lidandesveckan. Från graven gick du före de dina till Galileen, och från den synliga världen gick du före oss in i själva himmelen för att bereda oss rum och evig härlighet. Pris vare dig, o Jesus.
Efter ett improviserat medlemsmöte på bönhuset i Njutånger och en fantastisk musikgudstjänst i Iggesunds S:ta Maria, med bibelläsningar och betraktelser varvade med stämningsfull jazzmusik (saxofon, kontrabas, trummor och piano), kan jag bara tacka Gud - och Kristoffer Sundman som skrivit noter för sin jazzkvartett utifrån en CD-inspelning av Oscar Petersons ursprungsversion! - samt önska er en helig, stor och stilla vecka med många stilla stunder, uppbyggliga gudstjänster kring Kristi lidandes historia och goda passions- och påskpsalmer.
En palmsöndagspsalm av Thomas Hansen Kingo: Se hur nu Jesus rider mot mördarnas palats! Se, hur han sakta skrider mot död och avrättsplats! Här, dotter Sion, är han! Din Konung närmar sej. Ej kungakrona bär han, men törne snart för dej. Till lycka, ja, till lycka! Du ärans Konung, gå att döden undertrycka och evig lovsång få!
Ett av de största missförstånd man ibland kan möta så här under C O Rosenius-jubiléet är att Rosenius inte skulle ha predikat särskilt mycket eller ivrigt om helgelsen. I själva verket handlar en stor del av dagbetraktelserna om det kristna livet, likaväl som många ägnas Jesu fullbordade verk för oss. (Precis som hur det ser ut i Pauli brev f.ö.). Både igår och idag kom (i varje fall för mej) mycket nyttiga påminnelser. Älska helt och fullt varandra, ty vår Gud med välbehag ser på barnen, när att älska är dem alla lagars lag. Änglarna vill gärna skåda när Guds barn, i kärlek ett, nu i tron på Herren delar med varandra ljuvt och lett.
För några veckor sedan skrev Joel Wadström en mycket intressant debattartikel i Dagen med stor relevans också för EFS. Tyvärr har Lars Borgström nog alldeles rätt i sitt svar: det var den som konservativ betraktade lundabiskopen Gottfrid Billing som drev igenom att bekännelseskrifterna inte längre skulle bli förpliktigande för Svenska kyrkans präster (var det av hänsyn till sin son Einar som liksom generationskamraten Söderblom gick ganska långt åt det liberalteologiska hållet?).
En intressant fråga är då i vad mån Svenska kyrkans bekännelseskrifter i praktiken är mer förpliktigande för EFS-präster än för andra präster inom Svenska kyrkan? Är det någon ens på Johannelund som alls läser dem idag? (Svara gärna! Frågan är inte retorisk). T.ex. Augsburgska bekännelsens apologi, aktuell i de ekumeniska samtalen med romerska kyrkan?
Det är en sak för sej att människor uppväxta i Svenska kyrkans församlingar bli pastorer i Equmeniakyrkan eller konverterar till romersk-katolska kyrkan. Vi har ju tros- och samvetsfrihet. Men om människor som vill bli förkunnare (eller t.o.m. ärkebiskopar) i just Svenska kyrkan mer eller mindre högaktningsfullt struntar i dess bekännelse är det ju minst sagt - uppseendeväckande.
En i år 200 år gammal biskopsvigningspsalm (givetvis utesluten 1986, utan modernare alternativ) påminner våra ledare: Väktare på Sions murar, skåda vidden av ditt kall! Inför den som prövar njurar räkenskap du göra skall. Var på tidens tecken vaken, var vid dess fördärv ej stum. Låt den helga ljusastaken inte stötas från sitt rum. Dig den högste Herden lede, du som leda skall hans hjord. Dig han styrke och berede med sin Ande och sitt ord.
Det hedrar vår missionsföreståndare att han inför julen bloggade om det ofödda barnet (passande läsning också så här i Vårfrudagstid). Men detta jubileumsår 2016 har han ännu inte gjort något blogginlägg. Hoppas bara att han inte tog alltför illa vid sej av Anders Bergstedts för mej obegripliga kritik i kommentarsfältet.
För ska vi vänta med att ropa mot den accelererande fosterbortsorteringen tills svält och flyktingkatastrofer utrotats kommer det alltid att få vänta. Men det ena engagemanget utesluter verkligen inte det andra. Tvärtom finns det flera beröringspunkter mellan flykting- och abortpolitik: vilka individer ska vi ta emot och inte? Hur ser vi på "utlänningar" resp. "handikappade"? (Även om flyktingpolitiken i vårt land mera sällan handlar om ren avlivning). Jfr debatten om dansk politik, där vi ofta kastar sten i glashus beträffande både mottagandet av flyktingar och av individer med Downs syndrom.
Tack, Stefan! Tack för ditt mod! Jag är glad att just du är vår missionsföreståndare i dessa tider! Fortsätt gärna blogga i mån av tid och ork!
Men jag upprepar gärna så här i fastetider också EFS Riks´ uppmaning att skänka pengar till katastrofbekämpning och -förebyggande i Etiopien:
Ge till kampanjen på bankgironummer 900-9903 eller swishnummer 123-602 56 62 och märk gåvan "ETIOPIEN SVÄLTER"
Herre, din jord har resurser för alla, tack för den stora del vi fått som lån. Hjälp oss att duka ett långbord i världen som alla kan resa sej mätta från. Amen, amen.
Herre, vi reser oss mätta från bordet, tack för de krafter våra kroppar fått. Andra ska också få sitta och äta, om du får fördela, det räcker gott. Amen, amen.
Jag tycker inte om den romerska seden att låta completoriet (aftonbönen) avslutas med en Maria-antifon, en åkallan av Maria, lika lite som jag gillar bruket att avsluta mässan med en lovsång riktad till Maria. Men vi ska naturligtvis inte fördenskull utveckla något slags Maria-fobi. Dagens gudstjänst i Njutångers bönhus gav Maria sin rätta plats: vi prisar henne salig, men det är Herrens storhet vi lovsjunger med henne. Jfr psalmen Tack, Herre, för din jungfrumor.
(Efter gudstjänsten och våffelfesten for vi till Njutångers kyrka och stängde altarskåpet, läste första årgångens evangelietext för Femte söndagen i fastan, bad en kyrkobön och Fader vår samt sjöng Jesus för världentill avslutning).
Lage Eklövs bok "Den heliga familjen" (EFS-förlaget 1985), som jag läste på en resa till svärmor i Gävle igår, är, trots några frånstötande faktafel (Maria är t.ex. inte ens enligt påvlig mariologi någon med-återlöserska), en mycket intressant och uppbygglig bok, inte minst så här på Vårfrudagen. Eklöv återger bl.a. EFS-predikanten Tore Nilssons (1919-98) undersköna dikt "Min Herres moder":
Din milda hälsning klingade i Zakarie hus. Elisabet den bringade visioner av Guds ljus. Den blida vårvind susade bland Juda ljuva berg. Du kom med blod som brusade och kinden bar dess färg. Med ärende som hastade till bergen Gud dig sänt, och skimmer kring dig kastade mysteriet du känt. På ängelns hälsning stavande till fränderna du for. Elisabet - själv havande - såg dig som Herrens mor. Du förde med, Benådade, en doft av Edens ros; din fränka strax den bådade vem Herren gästat hos. Hon kände fostret röra sig och delade dess fröjd och lät av Anden föra sig till ljusa sångers höjd.
Och även följande kvällsbön, upptecknad i såväl Småland, Östergötland som Uppland, återges i Eklövs bok. Den är ju också den riktigt, riktigt fin - rent av bättre än den berömda, likaledes uråldriga "Det går en ängel kring vårt hus":
Jungfru Maria satt och sang, hon hade en bok uti sin hand. Hon hade Jesum på sitt knä. Gud bevare folk och fä! Gud bevare stad och land! Gud bevare kvinna och man! Gud bevare större och indre! Jesus vare nu härinne!
Med en lätt bearbetning går den ju rent av att sjunga som aftonpsalm, förslagsvis till denna fina finska folkmelodi:
1. Mor Maria satt och sjöng, hon Guds ord i hjärtat gömt, hon höll Jesus på sitt knä. Gud bevare folk och fä! 2. Gud bevare stad och land! Gud bevare kvinna, man! Gud bevare stora, små! Jesus vare här också! God natt!
Magnificat, Marias lovsång, är verkligen magnifik. Men Bibel 2000 uttrycker bättre än KB 1917 att det verkligt magnifika är Herren själv: "Min själ prisar Herrens storhet" (i st f "Min själ prisar storligen Herren").
Egentligen är det ju Marias lovsång som tonar i flera av våra nordiska sånger och psalmer, som alltså egentligen bara är omdiktningar av världshistoriens mest berömda "tonårsdikt":
Alt. melodi:
1. Min själ berömmer Gud med fröjd, min ande gläder sej, ty Gud, min Frälsare i höjd, har sett i nåd till mej. Mej ringa stoft han saliggjort, min själ med nåd han fyllt och öppnat mej sitt rikes port av kärlek, oförskyllt.
2. Hans starka arm har övat makt och gjort så stora ting. De mäktiga han nederlagt och strött som stoft omkring. De andligt rika har han sänt ifrån sej tomma bort, och prål och högmod har han vänt i armod inom kort.
3. Ja, hans barmhärtighet är stor och utan gräns dess längd. För den som på hans löfte tror är hjälpen aldrig stängd. Och det förbund han slöt en gång med fäderna i frid, det skall stå fast för släkter mång´ i nåd till evig tid.
4. Hans visdom outgrundlig är, ej världen den förstår, men den som håller honom kär hans planer veta får. Förtro dej därför mer och mer, min själ, åt fridens Gud. Tag mot med glädje vad han ger och vandra i hans bud. Text: Jesu mor Maria (Luk. 2), Carl Boberg 1885 (26 år) Musik: Robert Lowry 1884 (58 år), alt. J Olof Lindberg 1921 (51 år)
1. Guds folk för sin Konung ska sjunga, kring jorden dess jubel må runga. Sitt folk han från synden vill frälsa, med lovsång vi honom må hälsa. 2. Guds under begrunda vi borde, till frälsning för oss han dem gjorde. Så ofattbart rik är hans gåva, hans heliga namn må vi lova! 3. Hans kärlek den är utan ände mot dem som till honom sej vände, från släkte till släkte han bär dem, sin nåd och sin trofasthet lär dem. 4. Men mänskor med högmodets tankar, vars hjärtan av maktlystnad bankar, som agnar för vinden han skingrar, som sand mellan allmaktens fingrar. 5. Han nedstörtar stora och rika, men ska aldrig någonsin svika de små i de dystraste öden, som suckar till honom ur nöden. 6. I kärlek han hungrande mättar och sorgtyngda hjärtan han lättar, sitt ansikte milt mot oss vänder, sin frid och välsignelse sänder. 7. Vår Gud vill vi lova och ära som kom för att synderna bära. Ja, du som oss skapar och frälsar, ditt folk dej med lovsånger hälsar! Text: Bernt Støylen 1917 (59 år), sv. övers. A.H. 7/3 2016 Musik: Norsk folkmelodi från Østerdalen, alt. medeltida hymn ("Nu tystne de klagande ljuden") Och sedan vi med Maria prisat Herrens storhet kan också vi lutheraner med gott samvete tacka Herren för mor Maria:
1. Tack, Herre, för din jungfrumor, din mor Maria, benådad, i sin ringhet stor, din mor Maria. Gläd er, o Kerubim, lovsjung, o Serafim, sjung med henne Herrens lov! Salig, salig, salig Maria! 2. Hon bar dej i sin egen kropp, din mor Maria, och födde dej, all världens hopp, din mor Maria. Gläd er, o Kerubim... 3. Ja, hon bevarade ditt ord, din mor Maria, spred väldoft som en fruktbar jord, din mor Maria. Gläd er, o Kerubim... 4. Till krubba, kors och kunskap kom din mor Maria. Så lär oss ta emot dej som din mor Maria. Gläd er, o Kerubim...
Här en "hoppusslad" gudstjänst för Heliga Trefaldighets dag, tredje årgången.Håll till godo! Bloggdatum och tidsangivelser i övrigt stämmer inte alls, men strunt i det :o) Klockringning från Storkyrkan: Ingångspsalm 21 MÅNE OCH SOL
Ingångsord - dagens psaltarpsalm Ur PSALTAREN 113
Halleluja!
Prisa Herren, ni hans tjänare,
prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn
nu och för evigt! Från öster till väster
skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk,
högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud,
han som tronar så högt, han som ser så djupt ner -
vem i himlen, vem på jorden?
Rannsakningsord
Ur 2 MOSEBOKEN 20
Detta är vad Gud sa: Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du ska inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. Du ska inte dräpa. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt mot din nästa. Du ska inte ha begär till din nästas hus. Du ska inte ha begär till något som tillhör din nästa.
Bön om syndernas förlåtelse Ur PSALTAREN 51:
Förbarma dig, Gud, i din nåd,
stryk ut mina synder i din stora godhet. Gör mig fri från all min skuld
och rena mig från min synd. Jag vet vad jag har brutit,
min synd står alltid inför mig. Mot dig, bara mot dig har jag syndat,
jag har gjort det som är ont i dina ögon.
Du har rätt när du ställer mig till svars,
den dom du fäller är rättvis. I skuld är jag född,
i synd blev jag till i min moders liv. Du som älskar ett uppriktigt hjärta,
ge mig vishet i mitt innersta. Rena mig med isop från min synd,
tvätta mig vit som snö. Låt mig få höra glädjerop och lovsång,
låt den du har krossat få jubla. Vänd bort din blick från mina synder,
stryk ut all min skuld. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet,
ta inte ifrån mig din heliga Ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar,
håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.
Tillsägelse om syndernas förlåtelse Ur FÖRSTA JOHANNESBREVET 1:
Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och blodet från Jesus, hans Son, renar oss från all synd. Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.
Introitus
672 HERRE, SÄND UT DIN ANDE
Kyrie, Gloria och Laudamus 695:4 DU EVIGT STRÅLANDE MORGONSOL och 697:6 VI PRISAR DIG
Kollektbön
Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, Fader, Son och Ande, ske ära i evighet. Amen. Gammaltestamentlig läsning Ur FÖRSTA MOSEBOKEN 18:
Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tält-öppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. ”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter – nu när ni ändå har kommit vägen förbi.” De svarade: ”Ja, gör det!” Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, ta tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.” Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt. Så lyder Herrens ord. Gud, vi tackar dig.
711 JAG TROR PÅ EN GUD, EN ENDA
Epistelläsning Ur APOSTLAGÄRNINGARNA 4
Nästa dag samlades de högsta styresmännen samt de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De lät föra fram apostlarna och frågade dem: ”Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?” Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: ”Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då ska ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är ”stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten”. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” Så lyder Herrens ord. Gud, vi tackar dig. Gradualpsalm 47 SÄG, KÄNNER DU DET UNDERBARA NAMNET
Evangelium ur JOHANNESEVANGELIET 11:
Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”
//: Ja, Herre, jag tror att du är Messias, att du är Guds Son, han som skulle komma till världen ://
Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ”Mästaren är här och kallar på dig.” Så lyder det heliga evangeliet - Lovad vare du, Kristus! 966 HALLELUJA
Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden - och så blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Trosbekännelse NICAENUM:
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände; och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna;
och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Psalm 20 HELIGE FADER, KOM OCH VAR OSS NÄRA
Under mitt arbete med att lägga ut psalmer och sånger på nätet har jag slagits av hur få kompositörer före vår egen tid som är kvinnor. Medan däremot de kvinnliga psalm- och sångförfattarna är relativt många, varav flera (som t.ex. Lina Sandell) gjort verkligt betydande insatser.
Så här inför Jungfru Marie bebådelsedag (Maria är ju tillsammans med Hanna och Mirjam bibelns kvinnliga lovsångsledare) roade jag mej med att göra en sammanställning av "kvinnor som bådar glädje". Visst, de manliga psalmförfattarna är fler, och en sådan här sammanställning riskerar förstås att befästa bilden av kvinnan som "det andra könet" (vi har ingen internationell mansdag och jag skulle knappast få för mej att göra en sammanställning av manliga psalmförfattare). Men i alla fall. Jag hoppas att ni, både män och kvinnor, ursäktar.
Det är nämligen ingen tvekan om att särskilt sång- och psalmförfattande givit utlopp för teologiskt medvetna kvinnors nådegåvor också i tider som var mer mansdominerade än vår. Speciellt Dorothe Engelbretsdatter i Norge på 1600-talet och Birgitte Cathrine Boye i Danmark på 1700-talet var erkända och aktade som just psalmförfattare, även om Boye inte har med en enda psalm i senaste danska psalmboken från 2002 (en ren skandal!), däremot flera i den norska.
Förutom bibelns sångerskor har vi t.ex. följande (långt ifrån fullständig förteckning förstås), presenterade i någorlunda kronologisk ordning:
Översatte just en psalm av Jonas Dahl. Tyckte att den var fin men i originalet i Landstads reviderte salmebok lite för inriktad på att se Maria som en förebild för "mö och mor". Jag ville snarare framhäva att hon är det för oss alla, för kyrkan som helhet - tillsammans med en rad andra kvinnor. Och även män givetvis, men de räknas oftare upp i våra psalmer redan, t.ex. i SvPs1986 nr 53 "Giv att vi för Gud må vandra / såsom Abraham i tro / till välsignelse för andra / och till egen själaro. / Oss med Stefanus låt skåda / Mänskosonens härlighet, / oss med Paulus än benåda / rikt med trons rättfärdighet." Så varför inte få några kvinnor listade för en gångs skull (se v. 4, den originella uppräkningen är Jonas Dahls, tillagt 9/4)!
Alt. koral: 1. Guds ängel till Maria kom med hälsning och med bud, och somligt frågade hon om men gav sej hän åt Gud: Jag i Guds hand mitt liv har lagt, så ske med mej som du har sagt! Välsignelsen hon fick blev stor, ja, hon blev Herrens mor. 2. Gud har idag den hälsningen till kvinna och till man: Välsignad den som vandrar än den väg Maria fann, som rörd av nåden bjuder in Guds egen Son i världen sin, som dristigt på Guds allmakt tror och litar på hans ord. 3. Välsignad är den mänska som åt Herren lämnar sej, från ungdom och till ålderdom till himlen ämnar sej, som till Guds tjänst sej ställer än i hemmet och församlingen, som bär de små så hjärtevarm till Jesus på sin arm. 4. O Gud, ge kyrkan runt vår värld Marias hopp och tro, på arbetsplats, vid hem och härd, i helgedomens ro. Låt kyrkan trogen stå som Rut, låt den med Hanna sjunga ut, Tabita lik i gärning skön och Monika i bön!
Så här inför Femte söndagen i fastan med temat Försonaren (då vi också firar Jungfru Marie bebådelsedag) - och inför påskfirandets glädje över Honom som uppstod för vår rättfärdiggörelses skull - är EFS-profilen Stefan Gustavssons gästkrönika i Världen idag en i alla avseenden rekommenderad läsning. En verkligt kristen syn på skuldfrågan och Försonaren möter oss där.
Det vore bra om även biskopar de jure (numera ofta främst stiftschefer) kunde förmedla denna till så många människor som möjligt.
Eller vad tycker ni? Ja, en syndare jag är, men du har mej ändå kär. Du vill ingen mänskas död, men att alla i sin nöd ska från synden vända om, ja, du ropar till oss: "Kom!" Du som våra synder bar har till syndaren ett svar. Du ett ord om frid och fred i mitt hjärta andas ned och i tro på detta ord går jag hem rättfärdiggjord.
S:t Rosenius´ betraktelse för den 5 mars hör till det skarpaste han skrivit. Få av oss kommer undan i denna hjärterannsakande text. Den mer än antyder en nådegåva att skilja mellan andar och är särskilt väl värd att läsas nu under påskfastan:
"Kristus är oss av Gud gjord till visdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning." (1 Kor. 1:30)
Bland de många föreskrifterna om påskalammets ätande i gamla förbundets tid fanns även den, att det helt skulle ätas upp, och att inget av det fick lämnas till morgondagen. Om något blev över, skulle detta brännas upp.
Tänk, en sådan förordning! Lammet skulle ätas helt. Förstår du? Förstår du, vad Herren därmed vill säga dej? Du får inte ta bara vad dej behagar av Kristus; du ska anamma honom hel och hållen, sådan han är oss av Gud given, till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning.
Här hjälper inte att själv välja ut, tänka och besluta något om salighetens väg, utan den är av Gud redan föreskriven; du har bara att höra och hörsamma. Den som inte vill fira påsk slipper; men den som vill ska göra det så som det är skrivet — och lammet får inte styckas, det ska ätas helt.
Somliga styckar sönder Lammet så, att de tar Kristus bara till visdom, till profet, och njuter av hans dråpliga lärdomar, men — inget mer! De behöver honom inte själva till något egentligt gagn; de är varken i syndanöd, så att de behöver ta emot hans försoning till rättfärdighet — de behöver honom inte till överstepräst — inte heller får han bli deras konung och regera över dem, eller bli dem till helgelse och förlossning. Dessa är de som filosoferar över kristendomen och har allt bara i huvudet, i klara, väl ordnade begrepp och insikter, men aldrig börjar att använda dem på sej själva, sitt eget hjärta och leverne. O, ve, så förskräckligt de gäckas med den helige! Det är till sådana, enbart studerande förståndskristna, Herren en gång ska säga: "Vore ni blinda, då hade ni inte synd, men nu säger ni: 'vi ser', därför förblir er synd."
Andra tar Kristus bara till förebild och helgelse och menar att han därigenom ska bli vår rättfärdighet. Dessa vill ha Kristus bara till konung. De gör endast väsen av hans efterföljelse, av vad de själva ska göra och bli, av ödmjukhet, bön, försakelse m. m. sådant. och har därigenom det största sken, såsom om de vore de mest allvarliga kristna; men under allt detta döljer sej en djup, oändlig inbillning om denna deras allvarliga gudaktighets värde, så att de också därför aldrig blir rätt eländiga och förtappade syndare, som i Kristi försoningsblod allena får sitt liv och sin tröst, utan om de också efter förståndet regelrätt bekänner trons lära, ligger dock deras hjärta fördjupat i vad de själva gör och ska göra, varför också detta är deras "visa i munnen", deras första och sista — inte den sången, som sjungs av de saliga på Sions berg: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod, utan Lammet, som är vår förebild och har helgat oss med sin Ande. Vilket visar, att hjärtats egentliga skatt och tröst består i det som är verkat hos dem, inte i det som Lammet självt med sitt blod förvärvat oss. Och vad ska man säga därom? Det måste man säga: denna er allvarlighet och gudaktighet är väl goda och berömliga saker; men skada bara att de inte går lite djupare, nämligen därhän att ni blir till skam på allt detta och såsom helt utfattiga, förtappade syndare lär, att allt detta är uselhet inför Guds ögon, för vilka endast ett gäller: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.
För det tredje finns också några, som väl vill hava Kristus till försoning, men inte till helgelse, nämligen dessa köttsliga medvandrare i de kristnas lilla hop, som gärna håller till godo att höra detta ljuvliga, hur inga synder fördömer oss och inga goda gärningar göra oss saliga, men inget vill höra om köttets dödande och Kristi efterföljelse, utan knorrar och klagar, att man genom den läran betungar deras samveten med lag. "De tar", såsom Luther säger, "bara skummet av evangelium" och kan mycket tala om nåden och tron, men när de är ute i sitt vardagsliv, är där ingen Herrens fruktans ande hos dem, utan då lever de helt fritt i sina synder och orättfärdigheter. Dessa är de grenar i Kristus, som inte bär frukt och inte rensas, böjs och kvistas, utan får växa fritt, i vad form de helst vill anta. Kristus är inget rättesnöre för dem. Vad ska man säga till dem? Jo: ert nit om evangelium och samvetets frihet är förträffligt; men — varför älskar ni inte tuktan? Är inte även förmaningens ord av Kristus och apostlarna? "All skrift av Gud utgiven är nyttig, till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet; så att en Guds människa ska bli fullbordad, skicklig till alla goda gärningar."
Hör, Lammet får inte styckas, det ska ätas helt. Men alla dessa felar däri, att de mer tänker än hör, att de inte väl ger akt på ordet. Märk därför: Lammet ska ätas helt. Så skall oss Herren mer och mer framföra till hemlighetens uppenbarelse: Blott Kristus för oss - att rättfärdiggöra, blott Kristus i oss - all vår helgelse.
Tilltalsnamnet blir visst Oscar! Men det var väl en händelse som ser ut som en tanke, att den nye prinsen som föddes prick 200 år och 1 månad efter Rosenius, också får namnen Carl Olof!
Och namnet Oscar påminner inte bara om två svenska kungar, utan också om den modige sjömannen, förkunnaren och KFUM-stödjaren prins Oscar (1859-1953) som liksom Carl XVI Gustaf (och för den delen Victoria) trotsade gamla unkna regler om vem en kunglig person får och inte får gifta sej med. Och som Stefan Swärdh "kyrkligt sett" karaktäriserar som "EFS-are". Dessutom initiativtagare till och i 50 år arrangör av den s.k. Södertäljekonferensen, aktuellt nu i år när EFS firar sin årskonferens i just Södertälje!
Så här såg den senaste prins Oscar ut i sin krafts dagar:
Far och mor och syskon små se i nåd till dem också. Kung och rike, slott och hydda, Gode Gud, dem alla skydda.
Jag kan inte vara med i Södertälje eftersom jag är på konfaläger på Åkerögården då, men här har ni den fina inbjudningstrailern om ni inte har sett den:
Här kommer en bearbetning av konferenshymnen (lär väl inte slå igenom men ändå! - och tredje versen tycker jag definitivt borde ha varit med även i psalmbokens "kortversion"): Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord, samt syskons gemenskap och nattvardens bord de osedda dagar vi möter med tröst, oss följer ju Herden, oss följer ju Herden, den trofaste Herden, vi känner hans röst. I stormiga tider bland töcken och grus en skara dock skrider mot himmelens ljus. Dess hopp och dess härlighet världen ej ser, men före går Herren, men före går Herren, ja, före går Herren med segerns banér. Den molnstod oss höljer och leder vårt tåg, den klippa oss följer med springkällans våg är Kristus, hans kärlek och renande blod, där lever vårt hjärta, där lever vårt hjärta, där fröjdas vårt hjärta, där livas vårt mod. Så, Jesus, var med oss i smått och i stort och sköt oss och led oss som alltid du gjort. Ja, amen, din trohet ska föra oss fram. Lov, pris, tack och ära, lov, pris, tack och ära, lov, pris, tack och ära, vår Gud och vårt Lamm!
Under den välsignade helgsmålsbönen med Mikael Liljequist från Uppsala stadsmission på EFS Njutånger i lördags (då han talade över söndagens episteltext om Andens rustning) gjordes en insamling till Etiopien, där flera landskap drabbats av den värsta torkan på 30 år. Omkring en fjärdedel av befolkningen, 18-19 miljoner, beräknas vara drabbade. Se filmen här från Efs:s hemsida (det är alltså inte hela Etiopien som svälter, men i alla fall!) och bidra så här inför Brödsöndagen till hjälpen som avser att förebygga en verklig svält- och flyktingkatastrof. Så att folk i möjligaste mån kan bo kvar och framför allt överleva i väntan på regnen.
Vi ska inte utrota den välbehövliga hungern (som Svenska kyrkans fastekampanj i fjol uppmanade oss till), men svälten vore det väl bra om vi bleve av med? Man kan också betänka, så här till 150-årsminnet av EFS Afrikamission, att norra Sverige för 150 år sedan och fram till Rosenius´ dödsår (1868) drabbades av den värsta missväxten i mannaminne (storsvagåren), som också ledde till ren svält för många, men att vi sedan, bl.a. tack vare järnvägens utbyggnad, mer snabbt och effektivt kunde förmedla nödhjälp från andra delar av landet, så att vi sedan dess inte haft någon verklig svältkatastrof i Sverige. Etiopien försöker nu också fördela resurser inom landet, men har vädjat om bistånd också från omvärlden eftersom de inte klarar upp situationen helt själva.
Ge till kampanjen på bankgironummer 900-9903 eller swishnummer 123-602 56 62 och märk gåvan "ETIOPIEN SVÄLTER"
Gud välsigne dej och din gåva!
Herre, din jord har resurser för alla, tack för den stora del vi fått som lån. Hjälp oss att duka ett långbord i världen som alla kan resa sej mätta från. Amen, amen.
Herre, vi reser oss mätta från bordet, tack för de krafter våra kroppar fått. Andra ska också få sitta och äta, om du får fördela, det räcker gott. Amen, amen.
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
