Påskvänner!
Följande föredrag kunde jag ha hållit på Frimodig kyrkas stiftsårsmöte på Jakobsgården, Hudiksvall, den 29 mars 2014. Om någon hade bett mej hålla ett föredrag, alltså ;o)
SAMTIDENS FRÅGOR OCH KYRKANS KALLELSE
Hej, jag heter Andreas Holmberg och är liksom Leo Holtter en rätt senkommen och kanske lite motsträvig medlem av Frimodig kyrka. Jag ville ju egentligen att EFS skulle bli en nomineringsgrupp i valen till kyrkofullmäktige och kyrkomöte - det hade både varit naturligare och mer praktiskt, menar jag, eftersom jag då sluppit ännu ett årsmöte som jag som trebarnspappa egentligen inte har tid med. Men just nu är min fru pastorn och ett av barnen på "klädbytardag" i Missionskyrkan några kvarter härifrån och kunde både skjutsa hit och hem mej efter förmiddagens folkanstormning (270 pers hängde på låset!).
Nåväl, till ämnet: Samtidens frågor och kyrkans kallelse. Det här var en rubrik att bita i! Vi kan både se samtidens frågor som en kallelse till kyrkan och ibland se samtidens frågor som något kyrkan måste höja sej över eller ge andra perspektiv på.
1) Det finns frågor som Jesus faktiskt rent av dissar: "Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Vad ska vi klä oss med?" Och då visar han ändå absolut inget förakt för kroppens behov (Kol. 2:23, 1 Tim. 4:3f). I Joh. 4 ber han själv om dryck, i Joh. 6 - särskilt aktuellt kapitel den här helgen! - ger han andra bröd. Fastekampanjer mot hunger och törst och vardagens diakoni är "basic", ofrånkomliga delar av kyrkans eller varför inte säga människans kallelse. Men se Joh. 4:13-14 och Joh. 6:27,51! Gud vill ge oss evigt liv och det perspektivet är kyrkans unika kallelse att lyfta.
2) Ställer samtiden längre den evighetsviktiga frågan "Vad ska jag göra för att räddas (bli frälst)?" (Apg. 16:30) Den där vi som kyrka kan svara "tro på Herren Jesus, så blir du räddad (du och din familj)". Ja, kanske inte om vi menar "räddas från Guds vrede" - men kanske om vi menar "räddas från döden", "räddas från meningslösheten", "räddas från tomrummet där jag inte har någon att tacka för livets under", ja, kanske t.o.m. "räddas från min skuld mot miljön och medmänniskorna". Och ja, jag tror att människan i samvetet kan uppleva Guds vrede och dom över synden utan att medvetet tro på honom. Men jag tror att det är en del av kyrkans kallelse att öppet förkunna och bekräfta Guds vrede; det är inte säkert att "den naturliga lagen" gör oss - även i egna ögon - helt beroende av Guds nåd.
3) Samtidens frågor - kring exempelvis miljö, flyktingar, jämställdhet - kan vara en konkret utmaning till oss alla, även kyrkan, att verkligen agera, både för sakernas egen skull och för vår allmänna trovärdighets. Men de kan också, och kanske just genom våra ansträngningar att lösa dem, vara en påminnelse om diskrepansen mellan Guds goda vilja och våra mindre goda "resultat". Den moderna syndakatalog som håller på att utvecklas ("du skall åka mindre bil/flyg", "du skall äta mindre kött", "du skall tänka på örepubliken Naurus framtid") är till största delen sund och riktig, men löper samtidigt samma risk som 30-talets mer navelskådande syndakataloger (kring frisyr, smink och rökning - förresten, rökning är visst kvar i syndakatalogen!) att bara bli ett utanverk eller en "lagom" svår utmaning - t.o.m. om vi bara skulle gå eller cykla i fortsättningen! - som lämnar den grundläggande självrättfärdigheten intakt. Men vissa insikter på miljöns område är verkligen förkrossande - och, för oss män åtminstone, på jämställdhetens.
4) Kyrkans "differentia specifika" är ändå så fint uttryckt av Jesus själv i Joh. 3:16, Joh. 4:13f och Joh. 6:27,51. Vi behöver verkligen honom själv som livets vatten och livets bröd. Kommer vi inte fram dit - oavsett om samtiden frågar efter honom eller inte - har vi missat vår kallelse som människor och kristna, och som kyrka. Det är därför en ojämförligt stor skandal om vi som kristen(?) kyrka inte kan svara på frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger. Det är ingen tipspromenadfråga utan en fråga som berör miljarder människor på vår jord. Det är också en stor skandal om vi likt domprosten Dalman hävdar att alla blir evigt saliga oavsett hur de ställer sej till Jesus - förutsatt att de dör, naturligtvis. "Det finns ingen död som ej bytes i glädje" stod det ju på framsidan av Verbums begravningsmagasin, utgivet i 10 000-tals exemplar. Rent suicidal teologi, menar jag.
5) Det finns nog samtidsfrågor som kyrkan inte kan svara på som kyrka: hur höga skatter samhället bör ta ut (men skattebetalande är anbefallt av både Jesus och Paulus!), exakt hur akut klimathotet är och vilka åtgärder och energislag som mest är att rekommendera, huruvida kvotering är ett bra sätt att främja jämställdhet o.s.v. (Det är bl.a. därför det lätt blir tokigt när politiska partier är med och styr kyrkan - som Leo säger finns det folk som verkar vilja göra kyrkan till ett politiskt parti och inte ser de skilda rollerna mellan kyrka och stat). Men att omsorg om fattiga och flyktingar bör stå högt på både kyrkans och samhällets dagordning, att penningbegäret är en rot till allt ont och att naturen bör respekteras som Guds skapelse och behandlas därefter, det kan kyrkan frimodigt hävda. (Och att kvinnorna bör bevisas all aktning om Gud alls ska höra karlarnas böner - väl värt att tänka på även och inte minst för Frimodig kyrkas medlemmar). Därför tycker jag nog att både flykting- och diakonupprop - riktade till olika regeringar - kan vara på sin plats.
6) Sen finns det ju mer delikata samtidsfrågor där kyrkan verkligen också borde kunna uttala sej, om än inte nödvändigtvis om den exakta lagstiftningen (som ju ofta måste vara mer pragmatisk än principiellt konsekvent). Vissa driver "lutherdomen" till en sådan spets att vi egentligen bara kan uttala oss om rättfärdiggörelsen genom tron och sakramenten - men gör vi anspråk på att vara en evangelisk-katolsk kyrka måste vi väl ändå ha lite mer att säga om lite mer än så? T.ex. att även troende kristna (och muslimer!) måste kunna anställas som barnmorskor, eftersom fosterfördrivningar inte är yrkets raison d´etre (se Arbetsförmedlingen yrkesbeskrivning!) - hade kyrkan och på den politiska sidan Kristdemokraterna följt upp 1974 års abortlag bättre hade samvetskonflikten inte behövt uppstå, jfr Norge! Ja, än mer: att kristna människor inte - och för den delen inte andra heller - bör låta avliva sin avkomma, eller avliva andras, ens om den har Downs syndrom. Jesus älskar alla barnen.
7) Eller den andra frågan som räknas till de "underlivsfrågor" där vi inte bör uttala oss annat än positivt: äktenskaps- och könsbegreppsfrågan. Som EFS-are frustreras jag av att EFS dels intimt samarbetar med världens kanske queeraste kyrka, där själve ärkebiskopen tror att män kan föda barn, dels intimt samarbetar med en av världens homofobaste kyrkor i ett av de länder där homosexuella förföljs av själva lagstiftningen, snart kanske t.o.m. grundlagen, nämligen Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien. Om man i förment luthersk försiktighet vill vara positiv och tyda allt till det bästa, kunde man ju som EFS-are säga att vi gläds åt Svenska kyrkans arbete för ökad förståelse för hbt-personer och åt Mekane Yesus-kyrkans frimodiga fasthållande vid äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Men egentligen borde istället såväl EFS som Frimodig kyrka hårt attackera både vår egen kyrkas orimliga queerläror (präst- och biskopsvig inte folk som är beredda att viga två karlar till ett kristet äktenskap och därmed förnekar Jesus´ uttryckliga heteronormativitet i Matteus 19 och vitsen för ett litet barn med att ha en mamma!) och östeuropeiska och afrikanska kyrkors homofobi (bra Leo H. att du gick till storms mot de stenkastande prästerna!). Jag tror att vi då paradoxalt nog kan vinna i respekt på bägge håll.
8) Samtidens frågor har ofta av samtiden önskade svar - men jag tänker allt oftare på den lärorika sagan om pojken, pappan och åsnan. Vill vi ständigt göra folk till lags får vi nog till slut bära åsnan. I den mån vi inte blivit åsnor själva.
9) Avslutningsvis: Jag har med mej tre böcker som illustration till ämnet SAMTIDENS FRÅGOR - KYRKANS KALLELSE.
Först har jag 1) Rutströms postilla - predikningar av lulepojken Anders Carl Rutström (1721-1772), mest känd som herrnhutare och väckelsepredikant. Men han var också ivrig politiker (republikan och "hatt"). Och kanske var det mer därför han blev landsförvisad av "mössorna" (1767-1770) och till sin död blev inspärrad på Stockholms slottshäkte under Gustav III:s revolution 1772, mer än för sin förment heretiska förkunnelses skull. Under Lovisa Ulrikas revolutionsförsök 1756 hördes han inför Kungl.(!) Svea Artilleriregemente predika att "friheten från kungavälde var en av de friheter till vilka Kristus frigjort oss", vilket bidrog till att de förtjusta hattarna gjorde honom till kyrkoherde i Hedvig Eleonora. Som kyrkoherde predikade han på tredje böndagen om nödvändigheten av "Enhet i religionen" för ett lands fortbestånd, vilket är lite paradoxalt med tanke på hur hans som sekterisk uppfattade herrnhutism lades honom till last vid den senare landsförvisningen - men så länge hattarna regerade var han ju språkrör för regimen och "stabiliteten". Knepig men intressant person, den där Anders. Framstående förkunnare när han höll sej till bibeln och inte blandade ihop statens och kyrkans olika roller.
Sedan har jag 2) Marianne Bloms UTANFÖR LUSTGÅRDEN - om kyrka och tro i förvandling där hon bl.a. återger en radioandakt hon som evangelisk-luthersk präst höll hösten 1992, där hon behandlade syndafallsberättelsen, hävdade att "ormen kan ses som språkrör för en sida av Gud" och i konsekvens därmed avslutade så här: "Så varför inte göra som den första kvinnan, lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s.k. straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade." Kyrkliga förbundet anmälde men hon friades - givetvis - av Stockholms domkapitel. Det är bl.a. på grund av präster som Marianne Blom - men också p.g.a. ärkechefen K-G Hammars karriär i vår kyrka - som jag, fastän lågkyrklig och gift med en missionspastor, finner prästvigningsförbudet mot högkyrkliga från 1994 fullständigt absurt. Snacka om att sila mygg och svälja kameler!
Sist men inte minst har jag 3) Stefan Gustavssons KRISTEN PÅ GODA GRUNDER från 1997. Borde ingå i prästutbildningen, tillsammans med Peter Kreefts "Till den kristna trons försvar" (minus de allt annat än katolska=allmänkyrkliga slutkapitlen i den boken). Till samtidens frågor hör ju också de som ställs explicit om kristen tro, och till kyrkans kallelse hör i allra högsta grad beredskapen att svara på dessa samtidsfrågor. Även om vi också där ibland måste "passa" - allt har inte blivit uppenbarat för oss (5 Mos. 29:29). Men det som faktiskt blivit uppenbarat tillhör oss och våra barn.
PS. Apropå vad som verkligen sas i Jakobsgården 12.30-13.30: Det var som vanligt intressant att lyssna till Leo H. ("Höger-Leo" - ha ;o) som är ett fantastiskt kul exempel på hur Frimodig kyrka spränger politiska parti-vallarna. Och att lyssna till klippan Ellinor T om dagens prästutbildning - hon kunde gärna ha blivit ombedd att "respondera" på Leo istället för mej själv. Men man kanske ville ha s.k. omväxling? DS.
söndag 30 mars 2014
torsdag 27 mars 2014
Olof Edsinger om jungfrufödelsen m.m. på Marie bebådelsedag
Påskvänner!
Ni läste kanske Olof Edsingers tankeväckande text i senaste Budbäraren - den finns annars på bloggen med den dubbeltydiga rubriken Efter Kristus. Kenneth Ferm från Lund är alltså 1 v ordf. i EFS - men den som inte ser att vi har allvarliga problem med våra senaste ärkebiskopar har ett problem. "Antje Jackelén är en god förkunnare, väl förankrad i vår kyrkas lära" löd rubriken på hans debattartikel i numret innan.
Jo tjena. Lika mycket som K-G Hammar, ungefär.
Visst kan Antje Jackelén liksom K-G Hammar och Anders Wejryd säga bra saker - det gäller f.ö. även Dalai Lama och i ännu mycket högre grad påven - men hur kan den vara en evangelisk-luthersk profil som inte ens kan svara klart och begripligt på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger? En fråga som starkt berör miljarder människor i vår värld! ("Tipspromenadfråga"?).
Och dribblet med jungfrufödelsen är ju redan "klassiskt" - men inte handlar det om klassisk kristen tro, långt mindre om evangelisk-luthersk. Det är mycket allvarligt om ledande företrädare för EFS inte inser det. Man kan ju göra ett bra jobb på Tetrapak ändå, eller bidra positivt i lokalföreningens diakonala arbete, men är det verkligen lämpligt att man sitter i EFS styrelse?
Vad innebär det f.ö. att vara medlem i EFS? (Inget annat än att vara medlem i Svenska kyrkan och intresserad av lekmannaarbete?).
Ni läste kanske Olof Edsingers tankeväckande text i senaste Budbäraren - den finns annars på bloggen med den dubbeltydiga rubriken Efter Kristus. Kenneth Ferm från Lund är alltså 1 v ordf. i EFS - men den som inte ser att vi har allvarliga problem med våra senaste ärkebiskopar har ett problem. "Antje Jackelén är en god förkunnare, väl förankrad i vår kyrkas lära" löd rubriken på hans debattartikel i numret innan.
Jo tjena. Lika mycket som K-G Hammar, ungefär.
Visst kan Antje Jackelén liksom K-G Hammar och Anders Wejryd säga bra saker - det gäller f.ö. även Dalai Lama och i ännu mycket högre grad påven - men hur kan den vara en evangelisk-luthersk profil som inte ens kan svara klart och begripligt på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger? En fråga som starkt berör miljarder människor i vår värld! ("Tipspromenadfråga"?).
Och dribblet med jungfrufödelsen är ju redan "klassiskt" - men inte handlar det om klassisk kristen tro, långt mindre om evangelisk-luthersk. Det är mycket allvarligt om ledande företrädare för EFS inte inser det. Man kan ju göra ett bra jobb på Tetrapak ändå, eller bidra positivt i lokalföreningens diakonala arbete, men är det verkligen lämpligt att man sitter i EFS styrelse?
Vad innebär det f.ö. att vara medlem i EFS? (Inget annat än att vara medlem i Svenska kyrkan och intresserad av lekmannaarbete?).
söndag 23 mars 2014
300 år gammal vårfrudagspsalm
Påskvänner!
Den gode Johan Runius är alltid fräsch: "Bjud nu all synd godnatt, / sjung nu Magnificat!" Och för 300 år sedan, året efter författarens död i unga år, trycktes denna "andakt" för Marie bebådelsedag. Sjungom:
PÅ MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT
1. Kärlek, barmhärtighet
och himmelsk härlighet
har Gud på denna dag
visat med välbehag,
då all hans söta nåd
mitt i en tid så bråd
en ängel full av frid
tillsagt Maria blid.
Hon ju Guds ende Son,
världarnas hälsa
och Guds offerlamm
skulle föda fram,
han som skulle frälsa
från död och evig skam.
2. Himlen så visat sej.
Jord, må du fröjda dej,
att trots din synd och skuld
Gud är så god och huld.
Bjud nu all synd godnatt,
sjung nu Magnificat,
så skall en ekofröjd
höras i himlens höjd!
Gud själv med Gabriel
som här utsändes
och den hela kor
som däruppe bor
för att du omvändes
skall få en glädje stor!
3. Herre, vi fägnar oss
över ditt nådebloss,
att hela världens hus
har fått ett sådant ljus,
som i allt olycksfall
lysa och lisa skall
den som sej hålla vill
i en fast tro därtill.
Tack för den kärlek
du, Gud, till oss dragit!
Halleluja vårt
skall nu ej bli svårt,
nu när du har tagit
det som oss tryckt så hårt!
Text: Johan Runius, ur Dudaim tr. 1714, bearb .A.H. 2014
Musik: Från 1600-talet
Den gode Johan Runius är alltid fräsch: "Bjud nu all synd godnatt, / sjung nu Magnificat!" Och för 300 år sedan, året efter författarens död i unga år, trycktes denna "andakt" för Marie bebådelsedag. Sjungom:
PÅ MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT
1. Kärlek, barmhärtighet
och himmelsk härlighet
har Gud på denna dag
visat med välbehag,
då all hans söta nåd
mitt i en tid så bråd
en ängel full av frid
tillsagt Maria blid.
Hon ju Guds ende Son,
världarnas hälsa
och Guds offerlamm
skulle föda fram,
han som skulle frälsa
från död och evig skam.
2. Himlen så visat sej.
Jord, må du fröjda dej,
att trots din synd och skuld
Gud är så god och huld.
Bjud nu all synd godnatt,
sjung nu Magnificat,
så skall en ekofröjd
höras i himlens höjd!
Gud själv med Gabriel
som här utsändes
och den hela kor
som däruppe bor
för att du omvändes
skall få en glädje stor!
3. Herre, vi fägnar oss
över ditt nådebloss,
att hela världens hus
har fått ett sådant ljus,
som i allt olycksfall
lysa och lisa skall
den som sej hålla vill
i en fast tro därtill.
Tack för den kärlek
du, Gud, till oss dragit!
Halleluja vårt
skall nu ej bli svårt,
nu när du har tagit
det som oss tryckt så hårt!
Text: Johan Runius, ur Dudaim tr. 1714, bearb .A.H. 2014
Musik: Från 1600-talet
Solens dag
Påskvänner!
Denna söndag var verkligen en solens dag i alla bemärkelser! Åtminstone här i Hudiksvall med omnejd. Själv firade jag den i Missionskyrkan där det var "scoutgudstjänst" med mycket sång och bön. Och så sjöng vi tillsammans "Lov, ära och pris", "Glad att få leva", "På tröskeln till Marias hem" och "Gud, du är här." Fint!
Den finaste söndagspsalm jag vet är nog dock den här (se även www.friapsalmboken.blogspot.se!):
)
1. Nu strålar söndagssol från sky,
nu skapas veckan åter ny.
Ljus lyser från vår Faders hus,
som en gång sade: "Varde ljus!"
2. I dag gick Kristus ur sin grav
till livet fram, och världen gav
nytt hopp och ny rättfärdighet,
frid, hälsa, liv och salighet.
3. Nu är den rätta solens dag,
och solen är Guds välbehag.
Och varje kristen glädjas kan
att Kristus oss försoning vann.
4. O Herre, livets ord oss giv,
förnya oss till evigt liv.
Vår kropp och själ och ande vig
att nu och alltid tjäna dig.
*5. Högtlovat vare Herrens namn,
vårt fasta värn, vår trygga hamn.
Dig, heliga Treenighet,
ske lov och pris i evighet.
Denna söndag var verkligen en solens dag i alla bemärkelser! Åtminstone här i Hudiksvall med omnejd. Själv firade jag den i Missionskyrkan där det var "scoutgudstjänst" med mycket sång och bön. Och så sjöng vi tillsammans "Lov, ära och pris", "Glad att få leva", "På tröskeln till Marias hem" och "Gud, du är här." Fint!
Den finaste söndagspsalm jag vet är nog dock den här (se även www.friapsalmboken.blogspot.se!):
)
1. Nu strålar söndagssol från sky,
nu skapas veckan åter ny.
Ljus lyser från vår Faders hus,
som en gång sade: "Varde ljus!"
2. I dag gick Kristus ur sin grav
till livet fram, och världen gav
nytt hopp och ny rättfärdighet,
frid, hälsa, liv och salighet.
3. Nu är den rätta solens dag,
och solen är Guds välbehag.
Och varje kristen glädjas kan
att Kristus oss försoning vann.
4. O Herre, livets ord oss giv,
förnya oss till evigt liv.
Vår kropp och själ och ande vig
att nu och alltid tjäna dig.
*5. Högtlovat vare Herrens namn,
vårt fasta värn, vår trygga hamn.
Dig, heliga Treenighet,
ske lov och pris i evighet.
lördag 22 mars 2014
Bra om att bryta tystnadsspiralen
Nu skrivs det så mycket bra att jag inte kan säga det bättre (ungefär som predikanten sa efter att ha läst dagens evangelium). Lukas Berggrens text om tystnadsspiralen är mycket träffande - och uppfordrande. Både för EFS-are och andra.
EFS=Evangelium För Skapelsen. (Mark. 16:15)
EFS=Evangelium För Skapelsen. (Mark. 16:15)
onsdag 19 mars 2014
Tack Magnus och Anders
Påskvänner!
Tack, Magnus för det du skriver om reformationens dyrköpta skatter. Dyrköpta - av Jesus. Vi får verkligen vara "United" - i honom.
Men tack också Anders för det du påminner om för vardagsliv och familjeliv. En "bön om omvändelsens nåd". Ja, vi behöver alla bli konvertiter.
Jag kommer heller aldrig att glömma när du Anders - käre gamle lulepojk och fantastiske filosoficirkelföreläsare i Lund - vittnade i Dagen om bibelns kärna och stjärna med en gammal medeltidsmunks fantastiskt fina formulering. Tack.
Tack, Magnus för det du skriver om reformationens dyrköpta skatter. Dyrköpta - av Jesus. Vi får verkligen vara "United" - i honom.
Men tack också Anders för det du påminner om för vardagsliv och familjeliv. En "bön om omvändelsens nåd". Ja, vi behöver alla bli konvertiter.
Jag kommer heller aldrig att glömma när du Anders - käre gamle lulepojk och fantastiske filosoficirkelföreläsare i Lund - vittnade i Dagen om bibelns kärna och stjärna med en gammal medeltidsmunks fantastiskt fina formulering. Tack.
måndag 17 mars 2014
Lilla katekesen - för de olärda kyrkoherdarna och predikanterna
Påskvänner!
I går kväll var det festligt värre på bönhuset i Njutånger - barnkören sjöng med liv och lust finfina sånger i två omgångar. Dessemellan hade vi fika och en andakt, där Katarina läste Tomas Sjödins text om Aftonbön. (Ja, det är helt sant att aftonbönen med barnen är en hjälp också för oss vuxna att få ett regelbundet böneliv!). Lite allsång också, bl.a. Tänk att få vakna - "Nu är det morgon" hade ju inte gått att sjunga på kvällen! Vi bad Gud som haver tillsammans och sjöng "Må din väg gå dej till mötes".
Barnsångarlägren närmar sej. Tänk så viktigt att få berätta och sjunga om Jesus i olika sammanhang! B, så får du C! (Be också för "Bibeläventyrarna" som nu är ute på skolorna och visar och berättar).
Vi använder sällan Luthers lilla katekes nuförtiden, men så var den också egentligen avsedd för "de olärda kyrkoherdarna och predikanterna" snarare än för barnen!
Jag tror jag måste citera reformatorn Martin från hans förord till lilla katekesen - vilket vad jag kan se inte översatts av biskop Aurelius och komminister Cöster i den senaste svenska utgåvan - och man kan ju verkligen undra om reformationsbehovet och biskopsansvaret är mindre i Sverige idag än i Tyskland 1529:
Från Martin Luther till alla trogna, redliga kyrkoherdar och predikanter. Nåd, barmhärtighet och frid i Kristus Jesus, vår Herre.
Till att avfatta denna katekes eller undervisning i kristendom i en så kort, enkel och lättfattlig form har jag drivits och nödgats genom den beklagliga, jämmerliga nöd, som jag helt nyligen lärt känna, då också jag varit ute som visitator. Hjälp, käre Gud, så mycket elände jag har sett!
Det olärda folket, särskilt i byarna, vet ju alls ingenting om den kristna läran, och tyvärr är många kyrkoherdar alldeles oskickliga och oförmögna att ge undervisning. Men ändå ska alla kallas kristna, vara döpta och undfå det heliga sakramentet, fastän de varken kan Fader vår eller Tron eller de Tio buden. De lever tanklöst som den kära fänaden och de oförnuftiga svinen, och där evangelium kommit, har de i alla fall riktigt lärt att missbruka sin frihet.
O, ni biskopar, hur vill ni stå till svars inför Kristus, för att ni så skändligt har låtit folket vara och inte ett ögonblick vårdat er om ert ämbete? Må ingen olycka träffa er!
O Herre Gud, låt oss ha kvar
den bibel du oss givit har
och Martin Luthers katekes
där biblisk undervisning ges!
(gammal bönesång, övers. av Per Jonsson 1928-1998)
I går kväll var det festligt värre på bönhuset i Njutånger - barnkören sjöng med liv och lust finfina sånger i två omgångar. Dessemellan hade vi fika och en andakt, där Katarina läste Tomas Sjödins text om Aftonbön. (Ja, det är helt sant att aftonbönen med barnen är en hjälp också för oss vuxna att få ett regelbundet böneliv!). Lite allsång också, bl.a. Tänk att få vakna - "Nu är det morgon" hade ju inte gått att sjunga på kvällen! Vi bad Gud som haver tillsammans och sjöng "Må din väg gå dej till mötes".
Barnsångarlägren närmar sej. Tänk så viktigt att få berätta och sjunga om Jesus i olika sammanhang! B, så får du C! (Be också för "Bibeläventyrarna" som nu är ute på skolorna och visar och berättar).
Vi använder sällan Luthers lilla katekes nuförtiden, men så var den också egentligen avsedd för "de olärda kyrkoherdarna och predikanterna" snarare än för barnen!
Jag tror jag måste citera reformatorn Martin från hans förord till lilla katekesen - vilket vad jag kan se inte översatts av biskop Aurelius och komminister Cöster i den senaste svenska utgåvan - och man kan ju verkligen undra om reformationsbehovet och biskopsansvaret är mindre i Sverige idag än i Tyskland 1529:
Från Martin Luther till alla trogna, redliga kyrkoherdar och predikanter. Nåd, barmhärtighet och frid i Kristus Jesus, vår Herre.
Till att avfatta denna katekes eller undervisning i kristendom i en så kort, enkel och lättfattlig form har jag drivits och nödgats genom den beklagliga, jämmerliga nöd, som jag helt nyligen lärt känna, då också jag varit ute som visitator. Hjälp, käre Gud, så mycket elände jag har sett!
Det olärda folket, särskilt i byarna, vet ju alls ingenting om den kristna läran, och tyvärr är många kyrkoherdar alldeles oskickliga och oförmögna att ge undervisning. Men ändå ska alla kallas kristna, vara döpta och undfå det heliga sakramentet, fastän de varken kan Fader vår eller Tron eller de Tio buden. De lever tanklöst som den kära fänaden och de oförnuftiga svinen, och där evangelium kommit, har de i alla fall riktigt lärt att missbruka sin frihet.
O, ni biskopar, hur vill ni stå till svars inför Kristus, för att ni så skändligt har låtit folket vara och inte ett ögonblick vårdat er om ert ämbete? Må ingen olycka träffa er!
O Herre Gud, låt oss ha kvar
den bibel du oss givit har
och Martin Luthers katekes
där biblisk undervisning ges!
(gammal bönesång, övers. av Per Jonsson 1928-1998)
Den fria psalmboken
Psalmboken!
OK. Idag - när den 10 000:e sidvyn tickat förbi i räkneverket - lanserar jag även officiellt
DEN FRIA PSALMBOKEN
- TILLÄGNAD ULF EKMAN OCH ALLA ANDRA SOM VILL HÖRA HELA KYRKAN SJUNGA!
Och ett hjärtevarmt tack till alla psalmförfattare, kompositörer, spelare och sångare som ända in i vår tid bidragit till att skapa och föra Kyrkans - i allt väsentligt ekumeniska! - sång- och psalmskatt vidare! Gud välsigne er i tid och evighet! Deo Gloria!
Halleluja, halleluja!
OK. Idag - när den 10 000:e sidvyn tickat förbi i räkneverket - lanserar jag även officiellt
DEN FRIA PSALMBOKEN
- TILLÄGNAD ULF EKMAN OCH ALLA ANDRA SOM VILL HÖRA HELA KYRKAN SJUNGA!
Och ett hjärtevarmt tack till alla psalmförfattare, kompositörer, spelare och sångare som ända in i vår tid bidragit till att skapa och föra Kyrkans - i allt väsentligt ekumeniska! - sång- och psalmskatt vidare! Gud välsigne er i tid och evighet! Deo Gloria!
Halleluja, halleluja!
torsdag 13 mars 2014
Kyrkoårsappen
Påskvänner!
Å, vad bra kyrkoårsappen är! Tack till Anton Malmquist och Gabriel Fjellander, som tidigare givit oss tidebönsappen. Appa på bara! Så kan vi EFS-are kanske bli lika flitiga bibelläsare och bedjare som de romerska katolikerna!
Sedan kanske man också i sammanhanget kan våga rekommendera kyrkoårsbloggen Kyrkans solvarv?
Gud vare pris, som är så blid
att han oss givit denna tid
då vi en salig försmak får
av evighetens kyrkoår.
Ja, vi får redan börja att
stå inför tronen dag och natt.
Å, vad bra kyrkoårsappen är! Tack till Anton Malmquist och Gabriel Fjellander, som tidigare givit oss tidebönsappen. Appa på bara! Så kan vi EFS-are kanske bli lika flitiga bibelläsare och bedjare som de romerska katolikerna!
Sedan kanske man också i sammanhanget kan våga rekommendera kyrkoårsbloggen Kyrkans solvarv?
Gud vare pris, som är så blid
att han oss givit denna tid
då vi en salig försmak får
av evighetens kyrkoår.
Ja, vi får redan börja att
stå inför tronen dag och natt.
måndag 10 mars 2014
Romersk-katolsk propaganda på Livets Ord igår
Påskvänner!
Något måste ha klickat i omdömet hos Joakim Lundqvist och andra ledare på Livets Ord, när de lät den romerske katoliken (in spe) Ulf Ekman använda en predikan till att göra propaganda för påven och den romerska kyrkan. En gudstjänst och en predikan i en evangelisk kyrka ska väl användas till andra saker?
Det där kunde Ekman och församlingen gott ha sparat till dagens församlingsmöte. Hur skulle det uppfattas om en romersk-katolsk präst agiterade för låt oss säga evangelisk-luthersk tro och lära i en söndagspredikan?
Återkommer till argumentationen i sak.
Lite pikant f.ö. att samtidigt som Livets Ord aviserar att de tänker lägga ner sitt Teologiska Seminarium -LOTS - p.g.a. pengabrist; kärvar framgångsteologin? - så bygger de en sporthall för 6-7 miljoner! Det låter ju verkligen inte som någon kärnverksamhet för en kristen församling. Lycksele Missionsförsamling hade, liksom Hudiksvalls, ett litet innebandyrum, men sporthall? Finns det inga idrottsföreningar eller sporthallar i Uppsala med omnejd?
Nä, nu ska vi vara snälla.
[Stefan Gustavsson kommenterar artigt men inte menlöst: Ekmans väg är inte min väg. Även Carl-Henric Jaktlunds artikel Rimligt att Ekmans konvertering väcker reaktioner är tänkvärd. En grundligare genomgång av några läroskillnader ger Anders Gerdmar i bloggposten Varför jag aldrig valde att konvertera till Rom].
Något måste ha klickat i omdömet hos Joakim Lundqvist och andra ledare på Livets Ord, när de lät den romerske katoliken (in spe) Ulf Ekman använda en predikan till att göra propaganda för påven och den romerska kyrkan. En gudstjänst och en predikan i en evangelisk kyrka ska väl användas till andra saker?
Det där kunde Ekman och församlingen gott ha sparat till dagens församlingsmöte. Hur skulle det uppfattas om en romersk-katolsk präst agiterade för låt oss säga evangelisk-luthersk tro och lära i en söndagspredikan?
Återkommer till argumentationen i sak.
Lite pikant f.ö. att samtidigt som Livets Ord aviserar att de tänker lägga ner sitt Teologiska Seminarium -LOTS - p.g.a. pengabrist; kärvar framgångsteologin? - så bygger de en sporthall för 6-7 miljoner! Det låter ju verkligen inte som någon kärnverksamhet för en kristen församling. Lycksele Missionsförsamling hade, liksom Hudiksvalls, ett litet innebandyrum, men sporthall? Finns det inga idrottsföreningar eller sporthallar i Uppsala med omnejd?
Nä, nu ska vi vara snälla.
[Stefan Gustavsson kommenterar artigt men inte menlöst: Ekmans väg är inte min väg. Även Carl-Henric Jaktlunds artikel Rimligt att Ekmans konvertering väcker reaktioner är tänkvärd. En grundligare genomgång av några läroskillnader ger Anders Gerdmar i bloggposten Varför jag aldrig valde att konvertera till Rom].
lördag 1 mars 2014
Ur Kaj Munks Domssöndagspredikan som skulle ha hållits i Köpenhamn den 21 november 1943
"Der er et andet Omraade, hvor Kirken
uden at trættes maa holde Folket Kravet
for Øje. Vort danske Fædreland ser den
danske kristne Menighed paa som en
dyrebar Guds Gave. Ogsaa der gælder
det, at enhver Guds Gave tillige er en
Opgave; hans Naade er en Sæd, der
skal bære Frugt.
Vi kan ikke nøjes med at elske vort Fædreland med en Stemmeseddel, lidt Alsang og lidt Ewald-Fester. Vi kalder os Demokrater, men alt for mange gaar utvungne ind med deres Arbejde og Evner for de stikmodsatte Ideers Sejr. Halte kan ej Kærligheden. Guds Forbandelse over den, der vil tjene to Herrer og bære Kappen paa begge Skuldre. Vi hører om andre Nationer, der tager sig de tungeste Ofre paa for deres Land, brænder selv Byer og Afgrøder af, at ikke de skal gøres til Bytte. Lad os ikke være saa overfladisk og ukristeligt et Folk, at vi ikke vil forstaa, at Kærlighed kræver Offer.
Med Ærbødighed gaar vore Tanker til Finland og til Norge med deres kristne Heltemod, det, Gud vil lønne, ihvorvel det altid er Løn nok i sig selv at gøre det gode og rette. Og der maa nævnes en tredie Ting. Vort lille danske Samfund blev for nogen Tid siden rystet ved den Skæbne, som pludselig overgik en Del af vor Befolkning — en Del, vi sætter lige saa højt som enhver anden Del. Saa kristent et Folk er vi dog, at det overalt vakte Smerte og Harme. Men saa daarligt et kristent Folk er vi, at vi dog lod det ske uden at prøve med andre Midler end Protester.
Jeg ved, at mange af mine Præstebrødre har været saa kristeligt forbitrede, at de har fablet om at udelukke fra Kirken ethvert Element, der støtter den Ubarmhjertighedens Aand, som her gav sig til Kende. Vi ved, Guds Ubarmhjertighed rammer den, der træder hans Barmhjertighedsbud under Fødder.Ja, det giver den aandelige Spænding over vort Liv i disse Dage, da Danmark er hængt op i Guds Bismer: bliver vi vejet og fundet for let? Er vi overhovedet et kristent Folk mere, eller vil Gud Herren blankt kassere os?
Vi maa være forsigtige, lyder det. Hvor staar der i Skriften om Forsigtighed? Var Kristus forsigtig, da han gik til Død og Grav?
En Folketingsmand kan faa sig selv til at ytre, at det er Tegn paa vor høje Kultur, at vi forstaar at bære Maske. En anden Samfundsstøtte oplyser, at det gør ikke noget, vi lyver, naar blot vi ved, vi lyver. Vi kan have det i Hjertet uden at vise det. Javisst, Frederik VII udnævnte ogsaa en Mand til Kammerherre paa Betingelse af, at han ikke sagde det til nogen.
Men naar vi nu har talt med hinanden om Guds Vrede, saa vover vi at gøre en Kovending — i yderste Ydmyghed — og atter ty ind til hans Barmhjertighed. Vi ved, han er den, der kan tilgive Synder; vi ved, at en ny Aand kan komme fra ham. Og er det dog ikke et Lyspunkt, at der er mange, der spejder og beder og længes. —
Naar Publikum i Det kgl. Teater klapper saa hjerteligt efter Kong Christian i Fiskerne, saa er det ikke blot en Hyldest for den saltfriske Maade, Mogens Wieth synger den paa, ikke blot en Tak til den store, syge Digter fra de gamle Dage, der gav os Verdens stolteste Sang — ikke blot en ærbødig Hjertenstanke til vor kære Kong Christian i hans Ensomhed, men det er især en Tanke af stormende Tak til den danske Flaades Karlfolk. De har jo vist os Mod og Mandshjerte.
Og der er en Ungdom, der viser os, og en Ungdom, der brænder efter at vise os, at de ved meget godt, at Kærlighed og Offer hører sammen, og at de elsker Danmark just saadan.Men det er ikke nok. Det er ikke Danmark, vi skal sætte Livet ind for, det er det kristne Danmark, d. v. s. det er det Guds Rige paa Jorden, hvoraf det kristne Danmark er en Provins — hvor Sproget er Sandhed, Loven er Retfærdighed, og Omgangsformen mellem Folkene Barmhjertighed.
Der er en Læge etsteds i Jylland, der engang ved en Fest udbragte en Skaal for Hitler — ja, det er længe siden, det var før 9. April. Nogle Missionsfolk protesterede. Saa raabte Lægen: “Der er Titusinder, der er rede til at give deres Liv for Hitler; hvor mange af jer vil gøre det for Kristus?” Det var et Ord, der slog.
Fiskeren Simon Peter vilde det. Morten Luther var rede til det. Ogsaa i vor Tid er der Tilvæxt i de ofredes Tal. Frederik Ramm, der nu døde af Tuberkulose her i Danmark efter Koncentrationslejr, bar en Martyrkrone. Tro mig, naar vi kaarer Kristus til den Konge, der kan lede os gennem alt, saa vil Ungdommen komme under Korsfanen, enten den forstaar lidt eller meget, rede til at stride for de højeste Maal: Retfærdighedens Rige paa Jorden.
Vi har glemt at bede i vor Tid. Elektricitetens Kræfter har vi lært at udnytte og haft saa travlt med, at vi derover glemte Aandens. Nu er der faa iblandt os, der har Ro og Enfold nok til at forstaa at udnytte denne den vældigste af alle Jordens Kraftkilder. Men maatte de hænge i og holde ud, saa vi andre faar lært det igen, og der ogsaa hos os bliver en Menighed af Bøn og Tjenersind og Offervilje og Kamplyst. Saa skal Danmark faa sin Plads ikke blot med Ære ved Fredsforhandlingsbordet, men midt i Arbejdet den lyse Dag, vi beder Gud snart lade gry over verden."
Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord
og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.
På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.
Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.
Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.
For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!
Vi kan ikke nøjes med at elske vort Fædreland med en Stemmeseddel, lidt Alsang og lidt Ewald-Fester. Vi kalder os Demokrater, men alt for mange gaar utvungne ind med deres Arbejde og Evner for de stikmodsatte Ideers Sejr. Halte kan ej Kærligheden. Guds Forbandelse over den, der vil tjene to Herrer og bære Kappen paa begge Skuldre. Vi hører om andre Nationer, der tager sig de tungeste Ofre paa for deres Land, brænder selv Byer og Afgrøder af, at ikke de skal gøres til Bytte. Lad os ikke være saa overfladisk og ukristeligt et Folk, at vi ikke vil forstaa, at Kærlighed kræver Offer.
Med Ærbødighed gaar vore Tanker til Finland og til Norge med deres kristne Heltemod, det, Gud vil lønne, ihvorvel det altid er Løn nok i sig selv at gøre det gode og rette. Og der maa nævnes en tredie Ting. Vort lille danske Samfund blev for nogen Tid siden rystet ved den Skæbne, som pludselig overgik en Del af vor Befolkning — en Del, vi sætter lige saa højt som enhver anden Del. Saa kristent et Folk er vi dog, at det overalt vakte Smerte og Harme. Men saa daarligt et kristent Folk er vi, at vi dog lod det ske uden at prøve med andre Midler end Protester.
Jeg ved, at mange af mine Præstebrødre har været saa kristeligt forbitrede, at de har fablet om at udelukke fra Kirken ethvert Element, der støtter den Ubarmhjertighedens Aand, som her gav sig til Kende. Vi ved, Guds Ubarmhjertighed rammer den, der træder hans Barmhjertighedsbud under Fødder.Ja, det giver den aandelige Spænding over vort Liv i disse Dage, da Danmark er hængt op i Guds Bismer: bliver vi vejet og fundet for let? Er vi overhovedet et kristent Folk mere, eller vil Gud Herren blankt kassere os?
Vi maa være forsigtige, lyder det. Hvor staar der i Skriften om Forsigtighed? Var Kristus forsigtig, da han gik til Død og Grav?
En Folketingsmand kan faa sig selv til at ytre, at det er Tegn paa vor høje Kultur, at vi forstaar at bære Maske. En anden Samfundsstøtte oplyser, at det gør ikke noget, vi lyver, naar blot vi ved, vi lyver. Vi kan have det i Hjertet uden at vise det. Javisst, Frederik VII udnævnte ogsaa en Mand til Kammerherre paa Betingelse af, at han ikke sagde det til nogen.
Men naar vi nu har talt med hinanden om Guds Vrede, saa vover vi at gøre en Kovending — i yderste Ydmyghed — og atter ty ind til hans Barmhjertighed. Vi ved, han er den, der kan tilgive Synder; vi ved, at en ny Aand kan komme fra ham. Og er det dog ikke et Lyspunkt, at der er mange, der spejder og beder og længes. —
Naar Publikum i Det kgl. Teater klapper saa hjerteligt efter Kong Christian i Fiskerne, saa er det ikke blot en Hyldest for den saltfriske Maade, Mogens Wieth synger den paa, ikke blot en Tak til den store, syge Digter fra de gamle Dage, der gav os Verdens stolteste Sang — ikke blot en ærbødig Hjertenstanke til vor kære Kong Christian i hans Ensomhed, men det er især en Tanke af stormende Tak til den danske Flaades Karlfolk. De har jo vist os Mod og Mandshjerte.
Og der er en Ungdom, der viser os, og en Ungdom, der brænder efter at vise os, at de ved meget godt, at Kærlighed og Offer hører sammen, og at de elsker Danmark just saadan.Men det er ikke nok. Det er ikke Danmark, vi skal sætte Livet ind for, det er det kristne Danmark, d. v. s. det er det Guds Rige paa Jorden, hvoraf det kristne Danmark er en Provins — hvor Sproget er Sandhed, Loven er Retfærdighed, og Omgangsformen mellem Folkene Barmhjertighed.
Der er en Læge etsteds i Jylland, der engang ved en Fest udbragte en Skaal for Hitler — ja, det er længe siden, det var før 9. April. Nogle Missionsfolk protesterede. Saa raabte Lægen: “Der er Titusinder, der er rede til at give deres Liv for Hitler; hvor mange af jer vil gøre det for Kristus?” Det var et Ord, der slog.
Fiskeren Simon Peter vilde det. Morten Luther var rede til det. Ogsaa i vor Tid er der Tilvæxt i de ofredes Tal. Frederik Ramm, der nu døde af Tuberkulose her i Danmark efter Koncentrationslejr, bar en Martyrkrone. Tro mig, naar vi kaarer Kristus til den Konge, der kan lede os gennem alt, saa vil Ungdommen komme under Korsfanen, enten den forstaar lidt eller meget, rede til at stride for de højeste Maal: Retfærdighedens Rige paa Jorden.
Vi har glemt at bede i vor Tid. Elektricitetens Kræfter har vi lært at udnytte og haft saa travlt med, at vi derover glemte Aandens. Nu er der faa iblandt os, der har Ro og Enfold nok til at forstaa at udnytte denne den vældigste af alle Jordens Kraftkilder. Men maatte de hænge i og holde ud, saa vi andre faar lært det igen, og der ogsaa hos os bliver en Menighed af Bøn og Tjenersind og Offervilje og Kamplyst. Saa skal Danmark faa sin Plads ikke blot med Ære ved Fredsforhandlingsbordet, men midt i Arbejdet den lyse Dag, vi beder Gud snart lade gry over verden."
Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord
og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.
På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.
Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.
Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.
For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
