Påskvänner!
Följande föredrag kunde jag ha hållit på Frimodig kyrkas stiftsårsmöte på Jakobsgården, Hudiksvall, den 29 mars 2014. Om någon hade bett mej hålla ett föredrag, alltså ;o)
SAMTIDENS FRÅGOR OCH KYRKANS KALLELSE
Hej, jag heter Andreas Holmberg och är liksom Leo Holtter en rätt senkommen och kanske lite motsträvig medlem av Frimodig kyrka. Jag ville ju egentligen att EFS skulle bli en nomineringsgrupp i valen till kyrkofullmäktige och kyrkomöte - det hade både varit naturligare och mer praktiskt, menar jag, eftersom jag då sluppit ännu ett årsmöte som jag som trebarnspappa egentligen inte har tid med. Men just nu är min fru pastorn och ett av barnen på "klädbytardag" i Missionskyrkan några kvarter härifrån och kunde både skjutsa hit och hem mej efter förmiddagens folkanstormning (270 pers hängde på låset!).
Nåväl, till ämnet: Samtidens frågor och kyrkans kallelse. Det här var en rubrik att bita i! Vi kan både se samtidens frågor som en kallelse till kyrkan och ibland se samtidens frågor som något kyrkan måste höja sej över eller ge andra perspektiv på.
1) Det finns frågor som Jesus faktiskt rent av dissar: "Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Vad ska vi klä oss med?" Och då visar han ändå absolut inget förakt för kroppens behov (Kol. 2:23, 1 Tim. 4:3f). I Joh. 4 ber han själv om dryck, i Joh. 6 - särskilt aktuellt kapitel den här helgen! - ger han andra bröd. Fastekampanjer mot hunger och törst och vardagens diakoni är "basic", ofrånkomliga delar av kyrkans eller varför inte säga människans kallelse. Men se Joh. 4:13-14 och Joh. 6:27,51! Gud vill ge oss evigt liv och det perspektivet är kyrkans unika kallelse att lyfta.
2) Ställer samtiden längre den evighetsviktiga frågan "Vad ska jag göra för att räddas (bli frälst)?" (Apg. 16:30) Den där vi som kyrka kan svara "tro på Herren Jesus, så blir du räddad (du och din familj)". Ja, kanske inte om vi menar "räddas från Guds vrede" - men kanske om vi menar "räddas från döden", "räddas från meningslösheten", "räddas från tomrummet där jag inte har någon att tacka för livets under", ja, kanske t.o.m. "räddas från min skuld mot miljön och medmänniskorna". Och ja, jag tror att människan i samvetet kan uppleva Guds vrede och dom över synden utan att medvetet tro på honom. Men jag tror att det är en del av kyrkans kallelse att öppet förkunna och bekräfta Guds vrede; det är inte säkert att "den naturliga lagen" gör oss - även i egna ögon - helt beroende av Guds nåd.
3) Samtidens frågor - kring exempelvis miljö, flyktingar, jämställdhet - kan vara en konkret utmaning till oss alla, även kyrkan, att verkligen agera, både för sakernas egen skull och för vår allmänna trovärdighets. Men de kan också, och kanske just genom våra ansträngningar att lösa dem, vara en påminnelse om diskrepansen mellan Guds goda vilja och våra mindre goda "resultat". Den moderna syndakatalog som håller på att utvecklas ("du skall åka mindre bil/flyg", "du skall äta mindre kött", "du skall tänka på örepubliken Naurus framtid") är till största delen sund och riktig, men löper samtidigt samma risk som 30-talets mer navelskådande syndakataloger (kring frisyr, smink och rökning - förresten, rökning är visst kvar i syndakatalogen!) att bara bli ett utanverk eller en "lagom" svår utmaning - t.o.m. om vi bara skulle gå eller cykla i fortsättningen! - som lämnar den grundläggande självrättfärdigheten intakt. Men vissa insikter på miljöns område är verkligen förkrossande - och, för oss män åtminstone, på jämställdhetens.
4) Kyrkans "differentia specifika" är ändå så fint uttryckt av Jesus själv i Joh. 3:16, Joh. 4:13f och Joh. 6:27,51. Vi behöver verkligen honom själv som livets vatten och livets bröd. Kommer vi inte fram dit - oavsett om samtiden frågar efter honom eller inte - har vi missat vår kallelse som människor och kristna, och som kyrka. Det är därför en ojämförligt stor skandal om vi som kristen(?) kyrka inte kan svara på frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger. Det är ingen tipspromenadfråga utan en fråga som berör miljarder människor på vår jord. Det är också en stor skandal om vi likt domprosten Dalman hävdar att alla blir evigt saliga oavsett hur de ställer sej till Jesus - förutsatt att de dör, naturligtvis. "Det finns ingen död som ej bytes i glädje" stod det ju på framsidan av Verbums begravningsmagasin, utgivet i 10 000-tals exemplar. Rent suicidal teologi, menar jag.
5) Det finns nog samtidsfrågor som kyrkan inte kan svara på som kyrka: hur höga skatter samhället bör ta ut (men skattebetalande är anbefallt av både Jesus och Paulus!), exakt hur akut klimathotet är och vilka åtgärder och energislag som mest är att rekommendera, huruvida kvotering är ett bra sätt att främja jämställdhet o.s.v. (Det är bl.a. därför det lätt blir tokigt när politiska partier är med och styr kyrkan - som Leo säger finns det folk som verkar vilja göra kyrkan till ett politiskt parti och inte ser de skilda rollerna mellan kyrka och stat). Men att omsorg om fattiga och flyktingar bör stå högt på både kyrkans och samhällets dagordning, att penningbegäret är en rot till allt ont och att naturen bör respekteras som Guds skapelse och behandlas därefter, det kan kyrkan frimodigt hävda. (Och att kvinnorna bör bevisas all aktning om Gud alls ska höra karlarnas böner - väl värt att tänka på även och inte minst för Frimodig kyrkas medlemmar). Därför tycker jag nog att både flykting- och diakonupprop - riktade till olika regeringar - kan vara på sin plats.
6) Sen finns det ju mer delikata samtidsfrågor där kyrkan verkligen också borde kunna uttala sej, om än inte nödvändigtvis om den exakta lagstiftningen (som ju ofta måste vara mer pragmatisk än principiellt konsekvent). Vissa driver "lutherdomen" till en sådan spets att vi egentligen bara kan uttala oss om rättfärdiggörelsen genom tron och sakramenten - men gör vi anspråk på att vara en evangelisk-katolsk kyrka måste vi väl ändå ha lite mer att säga om lite mer än så? T.ex. att även troende kristna (och muslimer!) måste kunna anställas som barnmorskor, eftersom fosterfördrivningar inte är yrkets raison d´etre (se Arbetsförmedlingen yrkesbeskrivning!) - hade kyrkan och på den politiska sidan Kristdemokraterna följt upp 1974 års abortlag bättre hade samvetskonflikten inte behövt uppstå, jfr Norge! Ja, än mer: att kristna människor inte - och för den delen inte andra heller - bör låta avliva sin avkomma, eller avliva andras, ens om den har Downs syndrom. Jesus älskar alla barnen.
7) Eller den andra frågan som räknas till de "underlivsfrågor" där vi inte bör uttala oss annat än positivt: äktenskaps- och könsbegreppsfrågan. Som EFS-are frustreras jag av att EFS dels intimt samarbetar med världens kanske queeraste kyrka, där själve ärkebiskopen tror att män kan föda barn, dels intimt samarbetar med en av världens homofobaste kyrkor i ett av de länder där homosexuella förföljs av själva lagstiftningen, snart kanske t.o.m. grundlagen, nämligen Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien. Om man i förment luthersk försiktighet vill vara positiv och tyda allt till det bästa, kunde man ju som EFS-are säga att vi gläds åt Svenska kyrkans arbete för ökad förståelse för hbt-personer och åt Mekane Yesus-kyrkans frimodiga fasthållande vid äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Men egentligen borde istället såväl EFS som Frimodig kyrka hårt attackera både vår egen kyrkas orimliga queerläror (präst- och biskopsvig inte folk som är beredda att viga två karlar till ett kristet äktenskap och därmed förnekar Jesus´ uttryckliga heteronormativitet i Matteus 19 och vitsen för ett litet barn med att ha en mamma!) och östeuropeiska och afrikanska kyrkors homofobi (bra Leo H. att du gick till storms mot de stenkastande prästerna!). Jag tror att vi då paradoxalt nog kan vinna i respekt på bägge håll.
8) Samtidens frågor har ofta av samtiden önskade svar - men jag tänker allt oftare på den lärorika sagan om pojken, pappan och åsnan. Vill vi ständigt göra folk till lags får vi nog till slut bära åsnan. I den mån vi inte blivit åsnor själva.
9) Avslutningsvis: Jag har med mej tre böcker som illustration till ämnet SAMTIDENS FRÅGOR - KYRKANS KALLELSE.
Först har jag 1) Rutströms postilla - predikningar av lulepojken Anders Carl Rutström (1721-1772), mest känd som herrnhutare och väckelsepredikant. Men han var också ivrig politiker (republikan och "hatt"). Och kanske var det mer därför han blev landsförvisad av "mössorna" (1767-1770) och till sin död blev inspärrad på Stockholms slottshäkte under Gustav III:s revolution 1772, mer än för sin förment heretiska förkunnelses skull. Under Lovisa Ulrikas revolutionsförsök 1756 hördes han inför Kungl.(!) Svea Artilleriregemente predika att "friheten från kungavälde var en av de friheter till vilka Kristus frigjort oss", vilket bidrog till att de förtjusta hattarna gjorde honom till kyrkoherde i Hedvig Eleonora. Som kyrkoherde predikade han på tredje böndagen om nödvändigheten av "Enhet i religionen" för ett lands fortbestånd, vilket är lite paradoxalt med tanke på hur hans som sekterisk uppfattade herrnhutism lades honom till last vid den senare landsförvisningen - men så länge hattarna regerade var han ju språkrör för regimen och "stabiliteten". Knepig men intressant person, den där Anders. Framstående förkunnare när han höll sej till bibeln och inte blandade ihop statens och kyrkans olika roller.
Sedan har jag 2) Marianne Bloms UTANFÖR LUSTGÅRDEN - om kyrka och tro i förvandling där hon bl.a. återger en radioandakt hon som evangelisk-luthersk präst höll hösten 1992, där hon behandlade syndafallsberättelsen, hävdade att "ormen kan ses som språkrör för en sida av Gud" och i konsekvens därmed avslutade så här: "Så varför inte göra som den första kvinnan, lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s.k. straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade." Kyrkliga förbundet anmälde men hon friades - givetvis - av Stockholms domkapitel. Det är bl.a. på grund av präster som Marianne Blom - men också p.g.a. ärkechefen K-G Hammars karriär i vår kyrka - som jag, fastän lågkyrklig och gift med en missionspastor, finner prästvigningsförbudet mot högkyrkliga från 1994 fullständigt absurt. Snacka om att sila mygg och svälja kameler!
Sist men inte minst har jag 3) Stefan Gustavssons KRISTEN PÅ GODA GRUNDER från 1997. Borde ingå i prästutbildningen, tillsammans med Peter Kreefts "Till den kristna trons försvar" (minus de allt annat än katolska=allmänkyrkliga slutkapitlen i den boken). Till samtidens frågor hör ju också de som ställs explicit om kristen tro, och till kyrkans kallelse hör i allra högsta grad beredskapen att svara på dessa samtidsfrågor. Även om vi också där ibland måste "passa" - allt har inte blivit uppenbarat för oss (5 Mos. 29:29). Men det som faktiskt blivit uppenbarat tillhör oss och våra barn.
PS. Apropå vad som verkligen sas i Jakobsgården 12.30-13.30: Det var som vanligt intressant att lyssna till Leo H. ("Höger-Leo" - ha ;o) som är ett fantastiskt kul exempel på hur Frimodig kyrka spränger politiska parti-vallarna. Och att lyssna till klippan Ellinor T om dagens prästutbildning - hon kunde gärna ha blivit ombedd att "respondera" på Leo istället för mej själv. Men man kanske ville ha s.k. omväxling? DS.
Inlägg
Kyrkomötet 2024
17 minuter sedan
