Matthew Harrison om samvetsfrihet

Påskvänner!

Våra biskopar (och missionsföreståndare?) tiger om Ellinor Grimmark och hennes samvetsfrihet. I praktiken om möjligheten för troende kristna - och för den delen muslimer - att också i 2000-talets Sverige arbeta som barnmorskor. Det är faktiskt för uschligt. Nej, inte markerar de ordentligt mot Rysslands eller Ugandas - eller Etiopiens - antigaylagar heller.

Behövs det riktigt "konservativa" pastorer och biskopar för att riktigt kunna ryta ifrån mot både det ena och det andra? Ibland undrar man. Se Harrison! Se Warren!






Låt mej förtydliga att jag sannerligen inte är ense med dessa nordamerikanska farbröder i allt. Jag tycker t.o.m. att Harrison presenterar en fet villolära i slutet på sin fantastiska bok "Liten bok om stor glädje" - att våra lidanden, låt vara genom Jesus, skulle vara lika frälsande som Kristi lidanden. Och Warren är ingen evangelisk-luthersk kristen. Warren och Harrison är t.ex. inte alls överens om huruvida det är rätt att delta i USA:s "offentliga religiositet", t.ex. gemensamma böner vid presidentinstallationer och dylikt (Harrison och Missourisynoden avböjer konsekvent). Men jag kommer inte ifrån att de uppvisar ett andligt ledarskap som det var ett tag sen - sorry! - en svensk biskop uppvisade.

Dessutom kan Harrison spela banjo till "Vår Gud är oss en väldig borg" (bara en sån sak!):