Kan "Mitt hjärta är krossat" plötsligt betyda "Jag känner mej mycket glad"?

Påskvänner!

Måste citera C S Lewis med anledning av den där morgonandakten för 22 år sedan, den som Kyrkliga Förbundet anmälde men som diverse tillfrågade teologer fastslog var i enlighet med kända tolkningstraditioner och ingen anledning att hindra prästen från fortsatt förkunnelse:

En del människor som säger om något att det är "bildligt" menat, drar av detta slutsatsen att det knappast har någon mening alls. De har rätt när de tror att Kristus talade bildligt när han sade åt oss att bära korset. De har fel när de drar slutsatsen att detta med att bära korset inte betyder mer än att leva ett hyggligt liv och ge måttligt till välgörande ändamål. De resonerar vettigt när de tror att helvetets eld är en bild - och de drar felaktigt slutsatsen att det inte betyder något allvarligare än grämelse. De säger att berättelsen om syndafallet i Första Moseboken inte är bokstavligt menad, och sedan fortsätter de med att säga (jag har själv hört det) att det egentligen var ett fall uppåt - vilket är som att säga att eftersom "mitt hjärta är krossat" är en bild, betyder det "jag känner mig mycket glad".

Hur man än betraktar syndafallsberättelsen, och hur stort mått av symbolik man än vore villig att läsa in där (jfr Uppenbarelsebokens skildring av tidens slut), måste man väl ändå medge att det skedda skildras som en katastrof, som just ett fall? ("Genom en enda människas olydnad kom synden in i världen, och genom synden döden" som S:t Paulus skriver). Vi kan väl ändå inte få det till att olydnaden mot Gud var en Herrens välsignelse och att även vi behöver vara olydiga mot Guds och hans ord ord för att "växa" och "mogna" som kristna? Vilken djävla teologi!

Jag kan inte låta bli att tänka på Skandalen i Strandänge för drygt fem år sedan...