Passionsandakt 10 - Judas tar sej själv av daga

Påskvänner!

Som Andreas Carl Rutström påpekar kan Tredje akten av Vår Herres Jesu Kristi lidandes historia till sitt yttre händelseförlopp synas föga uppbygglig. Herren Jesus tiger mest medan syndare talar. Men den visar enligt Rutström med desto större emfas att Jesus verkligen är den ende Medlaren mellan Gud och människor. Översteprästerna, som skulle träda fram inför Gud på den stora försoningsdagen, framstår ju här som direkta skurkar, och den frimodige ordföranden i Jesus' egen lärjungaförening sviker här å det grövsta.

Eller grövsta och grövsta. Vad kassören i föreningen hade för sej är givetvis ännu mer chockerande. Om Petrus' fall känns mänskligt (vem har inte blivit rädd och överrumplad nån gång?) känns ju Judas' fall och det han gör med berått mod rent djävulskt. Sälja sin Herre och Mästare, ja, vän, för en simpel månadslön? Men det är väl som med mordet på Olof Palme att det fablats fram diverse storslagna motiv som aldrig går att få bekräftade. "Satan for in i Judas" säger Johannes, som likt de andra inte ett ögonblick hade gissat på Judas, den förtroendevalde.

Snål-Judas uppskattade säkert de klingande mynten (han hade kanske tänkt täcka den brist i kassan som upptäcktes efter hans frånfälle). Men det vill faktiskt synas som att han inte trott att Jesus skulle bli dömd till döden. Satan hade väl ingivit honom inte bara själva idén till förräderiet utan också att det hela skulle få ett på det hela lyckligt slut. Det fick det ju också - men inte för Satan eller Judas. Hur vet jag det? Jo, Jesus säger att det varit bättre för förrädaren om han aldrig blivit född, och det kan aldrig sägas om någon som når saligheten. Två personers eviga öde (inte så väldigt många fler) står därmed redan klart, enligt Nya testamentet: Till saligheten döms en rövare och till osaligheten en apostel. Av världens Frälsare och Domare. (Eller har jag fattat honom fel?)

Att Judas Iskariot sedan fick ett makabert slut här på jorden, så att kroppen sprack och inälvorna rann ut (enligt Petrus i Apg 1), spelar ju mindre roll. Det inträffade förmodligen när han en tid efter påskfirandet upptäcktes och skars ner i halvruttet tillstånd, kanske i en dunkel ravin nära Blodsåkern. De flesta av de återstående 12 lärjungarna fick ju också ruskiga slut rent fysiskt (Petrus blev ju t ex korsfäst). Men det är Judas Iskariots eviga öde, mer än det kroppsliga, som borde fylla oss med fasa.

Märkligt nog har både förrädaren Judas och den saliga jungfrun Maria ibland  framställts som något slags med-frälsare. Som att det var just deras medverkan som gjorde frälsningen möjlig. Men nog hade översteprästerna fått tag på Jesus även utan Judas Iskariots medverkan (med lite mer buller och bång, bara). Och hade inkarnationen verkligen omöjliggjorts om blott en av tusen sinom tusen fromma jungfrur sagt nej till att medverka?

AKT 3, STYCKE 4: Judas tar sig själv av daga.

När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd, ångrade han sig och bar de trettio silverpengarna tillbaka till översteprästerna och de äldste och sa: "Jag har syndat genom att jag har förrått oskydligt blod." Men de svarade: "Vad har det med oss att göra? Du får svara för det själv." Då kastade han silverpengarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig. 

Men översteprästerna tog pengarna och sa: "Det är inte lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar." Och de köpte för dem Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än idag Blodsåkern. 

Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sa: "Och jag tog de trettio silverpengarna - priset för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som israelitiska män hade värderat - och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet med Herrens befallning till mig."

Ack, värdes, Jesus, bevara 

mitt hjärta som dig hör till, 

att frestaren med sin snara 

ej lockar mig dit han vill. 

Ja, hjälp mig att leva, från synden död, 

och dö såsom den där levat 

av eviga livets bröd.