Matthew Harrison om samvetsfrihet

Påskvänner!

Våra biskopar (och missionsföreståndare?) tiger om Ellinor Grimmark och hennes samvetsfrihet. I praktiken om möjligheten för troende kristna - och för den delen muslimer - att också i 2000-talets Sverige arbeta som barnmorskor. Det är faktiskt för uschligt. Nej, inte markerar de ordentligt mot Rysslands eller Ugandas - eller Etiopiens - antigaylagar heller.

Behövs det riktigt "konservativa" pastorer och biskopar för att riktigt kunna ryta ifrån mot både det ena och det andra? Ibland undrar man. Se Harrison! Se Warren!






Låt mej förtydliga att jag sannerligen inte är ense med dessa nordamerikanska farbröder i allt. Jag tycker t.o.m. att Harrison presenterar en fet villolära i slutet på sin fantastiska bok "Liten bok om stor glädje" - att våra lidanden, låt vara genom Jesus, skulle vara lika frälsande som Kristi lidanden. Och Warren är ingen evangelisk-luthersk kristen. Warren och Harrison är t.ex. inte alls överens om huruvida det är rätt att delta i USA:s "offentliga religiositet", t.ex. gemensamma böner vid presidentinstallationer och dylikt (Harrison och Missourisynoden avböjer konsekvent). Men jag kommer inte ifrån att de uppvisar ett andligt ledarskap som det var ett tag sen - sorry! - en svensk biskop uppvisade.

Dessutom kan Harrison spela banjo till "Vår Gud är oss en väldig borg" (bara en sån sak!):

Ärkebiskop Matteus talar Guds ord

Påskvänner!

En predikan så här inför Fastlagssöndagen:



Han är en fet gubbe, nästan som jag, och t.o.m. hans mustasch är för tjock. (Förlåt om någon blir anorektisk av att jag påpekar det, han påpekar sånt där själv ibland). Och det är fortfarande långt till påsk. Men visst får man vara glad ändå! Och hoppas att också vi i Svenska kyrkan ännu någon gång får en ärkebiskop värd namnet. (Nej, det hjälper inte om det blir en karl). Han här som vore värd det namnet kallas visst president - men är i sak detsamma för drygt 2 miljoner kristna i USA.

Tycker någon det är konstigt att ungdomarna applåderar hans predikan nedan - där Emmausberättelsen återges precis som i den här ovan! - så ska hen veta att samma öde drabbade S:t Chrysostomus redan på 400-talet.

Nej, jag vill inte att vi ska bli amerikaniserade. Men tänk om vi kunde bli evangeliserade igen! På riktigt. Tack Matthew, tack Jesus!



Och så är det åter tid att leta fram eller köpa Harrisons Liten bok om stor glädje och läsa den under fastan och tiden fram till pingst (90 glädjerika dagar)! Den reas nu för endast 79 kronor! (Nej, jag får inte betalt för att göra reklamen - jag fick boken för två år sedan och gillade den, inte minst den underbara bönboken på slutet!).

Stefan Hill från EFK berättar tänkvärt om EFS

Påskvänner!

Vad säger vi om Stefan Hills EFS-anekdot? (Och nej, jag vill inte sälja Brogården).

På årsmötet på Reformationsdagen fick jag en annan EFK-debattörs Dagen-artikel i näven: läs "Glädjedödaren från Norge" och gläds över glädjen över sanningen, den som ska göra oss fria. Jag gläds inte minst över viljan till djupa samtal kring djupa frågor, även om jag just därför ställer mej frågande till att alla församlingar skulle kunna vara så öppna mot varandra som Tholvsen önskar i artikelslutet. Ibland är vi verkligen inte på samma linje, och det hör också till de bittra sanningar som vi bör kunna se i vitögat och handla efter.

Årsmöte och medlemsintagning

Påskvänner!

Det hände roligare saker på Reformationsdagen än att jag läste en gammal radioandakt med ormgift. Jag fick vara med om ett (visserligen kanske något långdraget) årsmöte på EFS Njutånger, men desto godare smakade pausens smörgåstårta och marsipantårta! Och att på medlemsmötet få välkomna en ny medlem var verkligt uppiggande! Välkommen, L!

Jag fick förtroendet att inleda med bibelläsning och bön. (1 Kor. 13:13, 14:1 och 14:26!) Vi sjöng också senare under mötet SvPs30 Gud är trofast till minne av under året avlidna medlemmar och avslutade med SvPs59 Med Gud och hans vänskap. Många praktiska årsmötesfrågor - som inte i falsk överfromhet kan lämnas åt sitt öde - avhandlades under eftermiddagen. Så måste det förstås vara och ingår även det i tjänsten för Kristus.

Men jag efterlyser verkligen forum för diskussion kring mer "ideologiska" frågor, sådana som ju ideligen gör sej påminda även under ett vanligt årsmöte men liksom måste "snoppas av" för tidsåtgångens skull. Ändå kan väl knappast t.ex. synen på missionen, bibeln eller våra s.k. biskopar anses vara petitesser jämfört med snöröjning, hyror och reparationer?

Eller kanske den som besöker måndagkvällarnas bönesamlingar (kl 19 på EFS är det väl?) får fler möjligheter att både diskutera och lägga fram våra stora, till synes olösliga, moraliska och teologiska dilemman för Gud i gemensam bön? Gud välsigne hur som helst er som samlas!

Nästa (medlems-)möte blir, om Gud vill, på EFS i Njutånger måndagen den 24 mars klockan 18. Fler medlemmar, både gamla och nya, hälsas välkomna! Och, först som sist:

Kan "Mitt hjärta är krossat" plötsligt betyda "Jag känner mej mycket glad"?

Påskvänner!

Måste citera C S Lewis med anledning av den där morgonandakten för 22 år sedan, den som Kyrkliga Förbundet anmälde men som diverse tillfrågade teologer fastslog var i enlighet med kända tolkningstraditioner och ingen anledning att hindra prästen från fortsatt förkunnelse:

En del människor som säger om något att det är "bildligt" menat, drar av detta slutsatsen att det knappast har någon mening alls. De har rätt när de tror att Kristus talade bildligt när han sade åt oss att bära korset. De har fel när de drar slutsatsen att detta med att bära korset inte betyder mer än att leva ett hyggligt liv och ge måttligt till välgörande ändamål. De resonerar vettigt när de tror att helvetets eld är en bild - och de drar felaktigt slutsatsen att det inte betyder något allvarligare än grämelse. De säger att berättelsen om syndafallet i Första Moseboken inte är bokstavligt menad, och sedan fortsätter de med att säga (jag har själv hört det) att det egentligen var ett fall uppåt - vilket är som att säga att eftersom "mitt hjärta är krossat" är en bild, betyder det "jag känner mig mycket glad".

Hur man än betraktar syndafallsberättelsen, och hur stort mått av symbolik man än vore villig att läsa in där (jfr Uppenbarelsebokens skildring av tidens slut), måste man väl ändå medge att det skedda skildras som en katastrof, som just ett fall? ("Genom en enda människas olydnad kom synden in i världen, och genom synden döden" som S:t Paulus skriver). Vi kan väl ändå inte få det till att olydnaden mot Gud var en Herrens välsignelse och att även vi behöver vara olydiga mot Guds och hans ord ord för att "växa" och "mogna" som kristna? Vilken djävla teologi!

Jag kan inte låta bli att tänka på Skandalen i Strandänge för drygt fem år sedan...

Den gamle ormen utlägger syndafallsberättelsen på Reformationsdagen

Påskvänner!

Läs och inse vad somliga i Svenska kyrkan skulle vilja göra av Reformationsjubileet 2017:

I Första Mosebok berättas att Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna, till att vara lik sig själv. Och Gud satte människan i Edens lustgård med träd som var ljuvliga att se på och vars frukt var god att äta av. Ett av dem var kunskapens träd på gott och ont, men av det trädet fick människan inte äta. Hon kunde inte både njuta av kunskapens frukt och samtidigt leva kvar i lustgården.

Så kommer det som kallas syndafallet. Ormen förklarar för kvinnan vad Gud egentligen har menat. Man dör inte av att äta frukten, men det ger förstånd. Detta lockar kvinnan och hon äter därför av frukten och bjuder sedan mannen. Och båda får en ny syn på sig själva. Som straff förvisas de så ur lustgården till det liv som är människans lott, det kroppsliga, mödosamma, med lidande och arbete, den långa kampen för att bli människan.

Syndafallet var människans första akt av olydnad mot Gud och många bär fortfarande på en sorts kollektiv skuld. Lydnad mot vad man trodde var Gud har varit självklar i kristendomen. Mer eller mindre underförstått har det varit, att vi inte borde ha smakat på frukten från kunskapens träd utan stannat kvar i det lyckliga, omedvetna tillståndet i lustgården, i en trygghet där vi aldrig behövt oroas av den ondska som det var Guds privilegium att ensam känna till.

Men det finns ett sätt att tolka myten om syndafallet som kan befria oss från skuld och som är aktuellare än någonsin. Mänsklighetens överlevnad kan faktiskt hänga på hur mycket olydnad och trots som hinner manifesteras innan det är för sent. Den jungianske analytikern Edward Edinger ser människans trots mot Gud som ett led i hennes nödvändiga utveckling. Hon kommer bara vidare, om hon blir medveten om sig själv, om hon får den kunskap som myten kallar att kunna skilja mellan gott och ont. Vad syndafallet handlar om är det mänskliga medvetandets födelse. Utan trots mot hämmande auktoriteter blir människan kvar i symbios med sitt upphov och utvecklingen avstannar.

Ormen kan ses som språkrör för en sida av Gud som representerar människans behov av självförståelse, en andlig och själslig motsvarighet till hennes instikter, trygghetsbehovet t.ex. En del av vårt inre längtar alltid tillbaka till tryggheten i lustgården och gör motstånd mot sanningen och ju djupare världen går in i sin överlevnadskris, desto oftare hörs ropen på mer trygghet. Och de som överväger att trotsa det bestående prövas, när ormen lockar med klarsyn. Det kan gälla ensamhet och otrygghet contra frestande gemenskap på undergångens brant. Lustgård är stagnation om man stannar i den. Och lydigheten "en katastrof", skrev Berit Gullberg i boken "Den mållösa människan." Vi läser in personliga auktoriteter i samhällssystem och kyrkor och till och med i Gud för att själva slippa förändras. Vi lever inte som vi vill leva.

Så varför inte göra som den första kvinnan, lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s.k. straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina öron öppnade.

(En morgonandakt i Sveriges radio hösten 1992, ledd av en präst i Svenska kyrkan, citerad efter Marianne Blom: Utanför lustgården - om kyrka och tro i förvandling, Verbum(!) 1996 s. 87-88. Det är ohyggligt att högkyrkliga nekas prästvigning - med EFS´ goda minne? - medan de kvinnor och män som fortfarande får prästvigas kan förkunna ungefär vad som helst utan att avsättas, jfr Ulla Karlssons artiklar i KT för tre år sedan: Plocka bort talet om synd och skuld och slaktade lamm samt Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer).

Jfr också Hans Ulfvebrands och Marianne Bloms artikel Står lära mot liv (Kyrkans Tidning 24/2 2012), vartill jag kommenterade:

John Shelby Spongs och Ulla Karlssons teologi är tämligen exakt som Kay Pollaks sådan den gestaltas i "Så som i himmelen". Synd och förlåtelse blir irrelevant eftersom Gud aldrig fördömt och vi alla gör så gott vi kan. Ska försöka skriva ett genmäle på artikeln eftersom jag så vänligt (ja!) apostroferades av Ulfvebrand/Blom. Egentligen vill jag väl mest skicka deras (goda och viktiga) fråga i retur: "Står lära mot liv?"

Förutom den intressanta länken till Rowan Williams´ hövliga kritik av Spongs teologi kan man också länka till Rune Imbergs klarspråk påhttp://brogren.nu/spong2.htm. Jag håller inte med Imberg om allt - och nekrofili förstår jag inte vad han fick ifrån, det var ett polemiskt övertramp - men den övergripande reaktionen är, såvitt jag kan förstå (se http://www.johnshelbyspong.com) fullständigt adekvat.

Vi kan inte artigt diskutera vilka förnekelser som helst. Det pågår en maktkamp om tolkningsföreträdet till begreppet "reformation". Obs 500-årsjubileet 2017! Och vi får ju som lutheraner skämma ihjäl oss då om det framstår som om vi bröt med påven bara för att själva få hitta på och befordra vilka okristliga läror som helst.

Jfr också Rowan Williams´ respons på John Shelby Spongs 12 teser.

Helt fantastiskt - oväntat tydlig markering från EFS

Påskvänner!

Nu sitter EFS inte still i båten längre - och det är bra! Bra att EFS vågar säga ifrån mot nya kyrkohandsboksförslaget utan att bli ondsint och kränkande, och roligt att distriktsföreståndarna Margareta Westin Olsson och Mattias Sundkvist ansluter sej till missionsföreståndarens och missionssekreterarens kritik som därigenom blir betydligt "tyngre" och mer förankrad i rörelsen. Att den är väl förankrad i den evangelisk-lutherska bekännelsen tvivlar jag inte en sekund på.

Bra att EFS hörs och inte låter sej tystas av krav på optimism och strömlinjeform. Läs Åke Ortmarks bok Ja-sägarna för att få lite perspektiv!

Vad säger vi om äktenskapet?

Påskvänner!

Varför "Äktenskapets dag" skulle firas just nu på Septuagesima vet jag inte - kanske är tanken att det ska firas söndagen närmast efter S:t Valentins dag (Alla hjärtans dag). Men visst bör äktenskapet aktualiseras åtminstone någon gång per år. Lyssna gärna på samtalet mellan Stefan Gustavsson och Lukas Berggren. Stefan är ju faktiskt fortfarande EFS:are (vad jag vet) även om han inte företräder EFS utan Svenska Evangeliska Alliansen.

Elisabeth Sandlund utmanar kring Bibeln och Facebook

Påskvänner!

Elisabeth Sandlund ger oss något att bita i den här helgen. Och jag påminns om den pyttelilla utmaning Agne Nordlander gav oss som lyssnade på sommarhemmet i Backen försommaren 2003: "Läs Bibeln och lyssna till vad Gud vill säga dej åtminstone 5 minuter om dagen!" Anders Sjöberg påminde i Furubergskyrkan om en undersökning där de romerska katolikerna nuförtiden leder "bibelläsningsligan" - också en positiv utmaning till oss lutheraner inför reformationsjubliéet!

5 minuter! Det är ju i stil med tandborstningen! (För den som vill läsa lite till har Bibelskolan.com en ganska ambitiös bibelläsningsplan). Jag tänker lite på Fredrik Wislöffs på sin tid mycket lästa andaktsbok "Vilen eder litet" - hans betraktelser tog som regel max 2 minuter att läsa - högt. Någon EFS-are tyckte att man istället borde läsa C O Rosenius Husandaktsbok - nu även längst ner till högre på EFS hemsida! - och kallade den "Vilen eder mycket!" Men någonstans måste man ju börja - det är som med bönen. Jag har i det fallet haft stor hjälp av Per Bäckmans tips: "Gud, låt oss göra den här dagen tillsammans!" Och Arne Selanders ännu kortare: "Jesus, hjälp!"

Påminnelser är bra och nyttiga (lagens tredje bruk!). Men rent prestationstänkande kan förstöra "den ringa begynnelsens dag." Jag tänker på den gamle broder Lorens kloka och roliga ord (fritt efter minnet): "Jag försökte länge bli en bra bedjare. Sedan förstod jag att jag alltid skulle vara en dålig bedjare. Och då gick det plötsligt mycket lättare!" ;o).

Mats Björk kommer till Njutånger på lördag

Påskvänner!

Måste göra lite reklam igen: Förre sjukhusprästen i Skellefteå  Mats Björk, som en gång var präst här i bygden, kommer till Njutångers EFS på lördag den 8 februari. 

Det blir välkomstkaffe 14.30 och 15.00 seminarium "Att dela andras smärta utan att själv gå under". 

Kl. 18.00 (helgsmål) blir det gudstjänst på temat "Tröstande tro och trotsande tröst". Typ. 

Och dessförinnan inbjuds vi att äta middag tillsammans i "lilla salen", men jag minns inte någon exakt tid för den. (16.30?). Välkomna!

På söndag predikar Mats Björk passande nog i Björkbergskyrkan(!) inne i stan, men då har vi ju gudstjänst i Njutångers kyrka med Pär Stenberg och mej och alla andra, så jag kan verkligen inte rekommendera någon stadsutflykt ;o) Ö.h.t. känns det lite konstigt att som arrangörer för helgen se EFS Njutånger och Hudiksvallsbygdens nybildade församling - skulle inte EFS:s verksamhet räknas som en del av Enånger-Njutångers församlings verksamhet? Men Enånger-Njutångers församling nämns alltså inte på våra egna EFS-affischer, och i gengäld(?) nämns inte EFS-lördagen på Enånger-Njutångers församlings hemsida, där däremot allt annat som händer i EFS-kyrkan under veckan räknas upp. Kanske är jag medansvarig för den bristen? Men jag har påmint om arrangemanget vid varje personalmöte på sistone, och ska höra med hemsidesredaktör och kyrkoherde i morgon.

Hursomhelst var det en rolig och uppbygglig kyrkogångsdag igår i Njutångers 1200-talskyrka när vi utan minsta misstämning fick välkomna pastorsadjunkten och sacred-harp-sångaren Zack Lindahl, som var både liturg och predikant och gjorde bäggedera mycket grundligt. Han predikade om Jesus som vår frid utifrån Simeons lovsång. (Min enda invändning som gammal läktarörn var att han borde ha nyttjat predikstolen!). Hans hälsning till församlingen går både att läsa och lyssna till (här är länken igen). Välkommen, Zack och Guds frid! Tack också till Monica för den traditionellt eminenta köttfärssoppan i S:t Olofs-gården efteråt, som vi, liksom nattvarden, fick dela även med några nykomna familjer från Syrien! Kyndelsmäss känns faktiskt alltmer som församlingens verkliga årshögtid, som en riktig kyrkmässa!

O vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid!
Har du frid i vad Jesus gjorde,
störs den inte av världens strid.
Han är friden - de kära orden
//: tröstar även i nödens tid ://

Symeons lovsång

Så här på kvällen ber kristna över hela världen Symeons lovsång ("Nunc dimittis"). Den är faktiskt daglig kvällsbön för miljoner människor (se Tidegärden/Completorium!), men passar förstås särskilt bra så här på Kyndelsmässodagens kväll. Han är en riktig missionsman, den gamle Symeon (precis som Hanna, 84, som talade om barnet med alla, är en riktig evangelist):

Nu låter du din tjänare gå hem
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett för alla folk:
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.

 

Grattis till Sommarhemskyrkan=Mariakyrkan!

Påskvänner!

Så här på "Fyrtiondagsafton" den 1 februari (åter-)invigs Mariakyrkan i Uddevalla - en Svenskakyrkan-kyrka ("Sommarhemskyrkan") som Kyrkliga förbundet nu köpt in för några miljoner och som nu ska hysa en missionerande församling i Missionsprovinsen.

Låter det krångligt? Ja lite, kanske. Men roligt också, kan även en låg- snarare än gammal-kyrklig EFS-are få lov att tycka. Lycka till får vi också önska - och kanske får vi hoppas på ännu fler "friförsamlingar" inom Svenska kyrkan, fria från de politiska partiernas inflytande!

Låt i ditt namn oss samlas här,
var med oss, du som livet är
och Skrifterna förklara!
Var gång vårt hjärta ordet hör
oss brinnande i anden gör,
för tron dej uppenbara!

Tack vare dej för ordets ljus!
Pris vare dej för detta hus!
Välsigna så din gåva,
att vi i paradis en gång
får möta dej med Lammets sång,
din kärlek evigt lova!