Drabbad av det oväntade

Läste häromdagen - för första gången, faktiskt - Elisabeth Sandlunds självbiografiska bok Drabbad av det oväntade. För mej som norrbottning är det ju lite kul att hon växte upp i rosvikstrakten där norröver (när hon satt med dottern vid bok- och tidningsbordet på Pite havsbad i fjol var det alltså helt nära hembygden) och jag kan inte - med anknytning till föregående bloggpost - låta bli att konstatera att det gör henne till en alldeles ovanligt äkta ros-enian (namnet Rosenius lär vara taget efter Ros-vik).

Men viktigare, mycket viktigare, är att hon faktiskt är kristen, och att hon blev det i en ålder då både vi själva och kyrkliga evangelisationsstrateger - som ju med all rätt brukar betona barna- och ungdomsårens betydelse - ofta givit upp hoppet om folk. "Finns det hopp för mej, finns det hopp för alla" brukar jag visserligen helt uppriktigt tänka utifrån hur jag ibland misslyckats så kapitalt med "helgelseprojektet" att inte minst ens egna barn måste undra hur det är med pappas tro egentligen. Men vi har en Frälsare vars fiender gav honom det underbara öknamnet "syndares vän". Och det är lite - nej mycket! - roligt att se att även en person som, bortsett från några kusiner och en fröken i småskolan, inte vuxit upp med gudstjänstliv och husandakt, så tydligt och genomgripande kan "drabbas av det oväntade" som Guds tilltal och Guds Andes livsavgörande ingripande innebär.

Sen är det också givande att se "processen". Själv hade jag nog uppfattat upplevelsen vid dotterns konfirmation som den egentliga "frälsningsupplevelsen", medan mottagandet i S:ta Clara kyrka - med förbön och tillsägelse av evangeliet - i boken framställs som ännu mer avgörande. Men varför gradera och vikta, när båda erfarenheterna var så genomgripande och när den ena liksom gav den andra! Tack Gud för att du aldrig tröttnar på att söka oss och tack Elisabeth för att du delat med dej av så mycket (även av fortsatta erfarenheter från det kristna livets smala men goda väg)!

//: Låt oss dela den glädje Herren ger ://
Ja, i tillbedjan ser
vi nu solen som ej går ner,
o Jesus, ge oss din frid.