Chestertoncitat

Påskvänner!

När man tittar i engelska citatsamlingar slås man av hur stor del som upptas av bokstaven C - där två av Englands största aforistiker huserar: Churchill givetvis, och så - årskamraten Chesterton.

Chesterton avled innan Churchill hann göra sin världshistoriska insats, men som journalist och dygnetrunt-författare hann Chesterton skapa minst lika många träffande formuleringar. Jag har börjat samla en del av dem på bloggen Chestertoncitat. Hjärtligt välkomna även dit! Naturligtvis bör man i första hand gå till hans originaltexter, t.ex. på Christian Classics Ethereal Library, men det är ett sant nöje även att läsa honom på svenska; t.ex. hans klassiker Ortodoxi finns översatt både 1948 (Gebers) och 2008 (Artos bokförlag).

Till det dråpligaste jag läst av Chesterton hör hans karaktäristik av diktare och förnuftsmänniskor:

Överallt kan vi se att människor inte mister förståndet genom att drömma. Kritiker är mer onormala än poeter. Homeros är alldeles tillräckligt samlad och lugn – det är hans kritiker som sliter honom i stycken. Shakespeare är fullständigt sej själv – det är hans kritiker som har upptäckt att han var någon annan. Ehuru evangelisten Johannes såg många egendomliga vidunder i sin uppenbarelse, såg han aldrig några varelser så fruktansvärda som de som sedan kommenterat honom.

Den enkla sanningen är denna: Diktandet är normalt eftersom det flyter fritt på ett oändligt hav, medan förnuftet försöker överfara det oändliga havet och på detta sätt göra det ändligt. Resultatet blir själslig utmattning liksom Holbeins fysiska utmattning. Att acceptera allting är motion, att försöka förstå allting är en ansträngning. Diktaren begär endast hänförelse och expansion, en värld i vilken han kan sträcka på sej. Diktaren önskar bara att få ha sitt huvud i himlen, förnuftsmänniskan försöker på in himlen i huvet. Och det är hans huvud som sprängs.