Fallet K-G Larsson i Alingsås

Med stort intresse har jag följt fallet K-G Larsson i Alingsås. Liksom fallet med den EFK-anslutna EFS-föreningen i Jävre, f´låt EFS-gruppen ska det nu heta, handlar det här om en situation av stor principiell betydelse. Ska man, i det här fallet, kunna fortsätta verka som EFS-pastor även efter att man trätt ut ur Svenska kyrkan och därför blivit fråntagen rätten att verka som ämbetsbärare inom sagda kyrka?

Personligen tycker jag absolut att man ska kunna vara EFS-förkunnare utan att vara prästvigd av Svenska kyrkans biskopar. Är vi en lekmannarörelse så är vi (en annan sak är att den som är anställd som förkunnare på heltid knappast längre är lekman i någon vettig betydelse av ordet). Och under längsta delen av vår historia var våra pstorer/predikanter inte vigda av någon biskop. Hade alltså K-G Larsson för sin goda, evangelisk-lutherska bekännelses skull blivit berövad kappa och krage av biskop Erik Aurelius, som trots sin lärdom är mycket dunkel i läran, så hade jag inte tvekat: behåll karln!

Men när nu den kommande avkragningen beror på att Larsson lämnat Svenska kyrkan, så hamnar saken som jag ser det i ett annat läge. Nu handlar det även om hela EFS-rörelsens ställning och identitet. Kan vi längre beskriva oss som en inomkyrklig rörelse om allt fler både vanliga medlemmar och även ledare skulle gå ur Svenska kyrkan? Utvecklas vi då inte gradvis till en vanlig frikyrka (vars medlemmar ju även i många andra fall fortfarande nominellt är medlemmar i SvK)? Och vad skulle denna utveckling innebära för vårt aktiva arbete i många av Svenska kyrkans församlingar?

Jag tycker det är klokt av missionsföreståndaren att inte uttala sej före nästkommande styrelsemöte. Det här är absolut en alltför viktig fråga för att avgöras utan ingående diskussioner och samvetsgrann konsekvensanalys.

Första filmen om Arn

På juldagskvällen gick jag med min svåger Erik och svärfar Martin på Bollnäs´ enda biograf och såg filmen Arn - tempelriddaren. En positiv överraskning på många sätt, inte minst genom att stridsscenerna inte tilläts bli alltför dominerande (det blir kanske annorlunda i del 2). En negativ överraskning såtillvida som filmen bara var en torso som slutade halvvägs in i boktrilogins andra del och alltså inte hade någon upplösning.

Liksom Tolkiens ring-trilogi är Arn-böckerna en "falsk trilogi" som egentligen inte står själständiga; eller rättare sagt är det i detta fall snarast del 1, "Vägen till Jerusalem", som blir oläslig utan de följande delarna. Den suveränt upplagda del 2, Tempelriddaren, kan faktiskt läsas som självständig roman, men blev alltså kluven i filmatiseringen. Återstoden innehåller bl.a. förskräckliga exempel på idioti och brutalitet under kristen förklädnad, men också verbala dueller av format, bl.a. en där ett korancitat om Jesus spelar en framträdande roll.

Trots att vi får se slutet först om ett par år, rekommenderas filmen som en intresseväckande prolog. Och den som inte har läst Arn-böckerna rekommenderas att läsa alla tre under tiden (+ eventuellt även den fjärde boken, påhänget "Arvet efter Arn"). De förminskar knappast filmupplevelsen, tvärtom ger de en ibland nödvändig förförståelse i filmens knapphändigare värld. Gör gärna även som Jan Guillou gjorde under arbetet med böckerna: läs igenom Bibeln!

"Begis" kommenterar Sven Hillert och Anders Sjöberg

Det är alltid lika roligt att få respons, inte minst från folk som delvis tänker annorlunda än jag själv! Bengt Gustavsson, kallad "Begis" till skillnad från den andre Bengt (Burström) i Västerås), skriver i en kommentar från den 12 december till mitt blogginlägg "Biskopsvalet i Västerås":

Jag har följt debatten kring biskopskandidaterna på den här sidan, och vill bara göra en liten kommentar: Det handlar så klart om att de som talar för ”sin” kandidat bär på en erfarenhet av denne. En erfarenhet som man även i debattens hetta har rätt att respekteras för. Jag hoppas att kommentaren: ”För mej är Sven en av de många som idag utlovar allas eviga frälsning utan att ha täckning för det”, bara var avsett som ett retoriskt stick i baken på oss som lyft fram hans namn. För att liksom hålla liv i debatten…Det är ok.

Nej, det var inte avsett som ett retoriskt stick. Det var "en erfarenhet som man även i debattens hetta har rätt att respekteras för". Dock ska jag villigt erkänna att min erfarenhet av Sven Hillert är mindre än din, och jag är bara glad om mitt intryck var missvisande (d.v.s. om Sven Hillert INTE utlovar - eller förespeglar - människor att alla kommer att bli evigt räddade). Jag blir naturligtvis dessutom ännu gladare om alla människor verkligen blir evigt räddade, och om jag, och kanske även Sven Hillert om jag får tro dej, alltså var alltför pessimistiska.

Bengt G. fortsätter: Jag har känt mig välsignad av det jag läst av Sven Hillert och jag vill gärna citera några rader ur hans (dessvärre) slutsålda bok Frälsning för alla? En biblisk vision: ”På senare år har alltfler forskare betonat att var och en som läser Bibeln har ett ansvar att se och välja mellan de olika traditioner och olika synsätt som kommer till uttryck i texterna. Från olika utgångspunkter har man visat hur Bibelns texter kunnat användas för att mana till krig eller skapa fred. Det handlar inte heller bara om hur texterna tolkas eller används, utan det finns faktiskt grund i själva texterna för mycket olika utläggningar och tillämpningar.”

Ja, visst har vi ett ansvar att brottas med Gud och bibelns ord. Men vi har naturligtvis inte rätt att välja och vraka allt eftersom det faller oss in - den enda rätt vi har är att under bön om den helige Ande tolka Skrift med Skrift och under Andens ledning söka den tolkning som gör bäst rättvisa åt alla, särskilt NT:s, skriftställen sammantagna. Det är ingen fara på taket om vi tror att bibeln skenbart är spretig och motsägelsefull i sin förkunnelse - men om vi tror att den verkligen är det, då kan vi ju lägga ner. I alla fall om förkunnelsen rör en så central fråga som den om evigheten, och inte om någon perifer fråga som den om t.ex. klädsel. Och i den mån vi har ett ansvar att välja tolkning av "den dubbla utgången", så kräver, menar jag, rena försiktighetsprincipen att vi utan unken predikstolssadism håller öppet för, och alltså om än aldrig så motvilligt varnar för en risk att gå evigt förlorad (suveränt om än ganska försiktigt gestaltad i C S Lewis´ "Från helvetets brevskola" och "Den stora skilsmässan").

Bengt G. fortsätter: Jag ser ingenting i det här stycket som utlovar något, bara vikten av att själv ta ställning bland de olika synsätt som faktiskt Bibeln serverar. Ibland kan jag känna att världsbilden i vårt älskade EFS är ganska trång. Senaste tidens debatt i Budis har visat detta. Jag kan känna mig lite oroad över den näst intill militanta fromhet (oj, det var ett nytt uttryck tror jag!) som allt oftare skymtar fram. Missionsföreståndaren ger i sin omdebatterade skrift uttryck för hur ”hans” EFS skulle se ut. Vad är detta om inte ett pekande med hela handen om en önskad rikting för alla i Rörelsen, oavsett om man känner sig inkluderad eller ej?

Men käre Bengt, om en ledare inte ens får peka ut en önskad riktning, vad är han/hon då bra till? (Inställningen "jag måste följa dem, jag är ju för fan deras ledare" är väl inte så särskilt lysande?). Om vi sedan inte är överens om riktningen, får vi väl helt enkelt avpollettera ledaren - vilket många uppenbarligen försöker göra nu - eller lämna rörelsen i mer eller mindre fredliga former. Färdsätt och hastighet måste man däremot kunna diskutera och förverkliga i avspänd form utan att behöva skiljas åt.

Själv kritiserade jag Anders "från andra hållet" s.a.s. när jag i Budbäraren ifrågasatte varför han i nämnda tidning förklarat att även de som inte delar hans syn på lagens roll har full hemortsrätt i EFS - jag menade att han i en så här viktig fråga verkligen borde ha pekat med hela handen, stått upp för budskapet i Utmaningen - och för den delen i EFS:s stadgar - och därmed sagt att åtminstone personer i ledande ställning (läs: förkunnare och föreningsledare) inom EFS inte kan vara "antinomister", eftersom det skulle strida mot hela vår bekännelse som evangelisk-luthersk rörelse.

Det är ju ett elände utan motstycke att "De trognas frihet ifrån lagen" (cit. Rosenius) idag ofta framställs som om vi kristna borde slippa höra och studera Guds goda och heliga vilja med våra liv, som den bl.a. uttrycks i de tio ord, som den ofta åberopade Luther satte som första huvudstycke i sin katekes och dagligen repeterade i sin enskilda andakt. "Som Kristi brud är jag bestämt fritagen / från skuldkapitlet i den kära lagen" - den formuleringen av EFS-predikanten i Västra Skånes Missionsförening Anders Nilsson slår verkligen huvudet på spiken. Det finns många slags verklig och riktig frihet från lagen för den som är i Jesus Kristus, det är sant, och det finns många mer eller mindre spetsfundiga teologiska definitioner på "lag". Men vi är som kristna förpliktigade till att vittna och förkunna som Jesus och apostlarna gjorde - och säga vad man vill om deras förkunnelse, men enbart "evangelisk" enligt nutida definition var den sannerligen inte.

Låt mej liksom Bengt avsluta med att återge de sista raderna i Hillerts bok Frälsning för alla? En biblisk vision:

”Den kristna religionen har sina djupaste rötter hos den Jesus som levde med de utslagna och dog för varje människas rätt och delaktighet, för att upprätta och ge liv. Den spreds över världen tack vare förmågan hos Paulus och andra att överbrygga olikheterna mellan skilda folk. Om denna religion kan hitta tillbaka till dessa utgångspunkter så kan den också hitta vidare i en ny tid. Alla får betydelse och ingen lämnas utanför när tron på rättvisa och tron på allas delaktighet åter blir två sidor av samma sak. Orden om uppdelning i bibeltexterna skall då inte hindra människor från att se att frälsning för alla är en biblisk vision.”

Min kommentar: En fin avslutning på boken. Och visst är frälsning för alla en biblisk vision! Gud vill att alla ska bli frälsta, och då finns det verkligen hopp för oss alla! T.o.m. för Sven Hillert och Andreas Holmberg. Inte bara det: genom Jesus är frälsningen i en mening redan förverkligad. "Herren är en - frälsning för alla / vanns på korset en gång", sjunger strängnäsbiskopen Jonas Jonson. "Från himmelen hälsad han framgår i glans / och världen är frälsad och segern är hans", sjunger härnösandsbiskopen Frans Michael Franzén. Detta budskap har EFS verkligen betonat genom åren (och faktiskt om möjligt ännu mer Axel B Svenssons BV!!!). Men frågan är om orden om frälsning för alla ska få hindra människor från att se att en dubbel utgång och ett åtskiljande trots detta är ett tänkbart framtidsscenario - och därtill ett som vår Frälsare av någon anledning ständigt återkommer till. Som Hebréerbrevets författare skriver: "Hur ska vi kunna undkomma om vi inte tar vara på en sådan frälsning?"

Men tack för din rejäla och förtydligande kommentar, Bengt! Du berör otroligt viktiga frågor, och har du dessutom rätt i att Sven Hillert fortfarande tvekar inför att proklamera allas slutliga frälsning (d.v.s. ropa hej innan vi är över "bäcken"), så gör du mej bara glad!

Julmysterier

Så här i juletider kan det väl vara spännande med lite mysterier? Spännande som en deckare är texterna om julevangeliet av Magnus Zetterholm resp. Anders Brogren.

Obligatorisk läsning för alla med förkunnaransvar under julhelgerna. Men även för oss med lyssnaransvar. Att detta material inte ens i förkortad form kunde beredas plats i Svenska Dagbladet - som understreckare eller på Brännpunkt - under det gångna året (t.ex. på julafton) är, menar jag som historielärare, en smärre skandal. Obskurantism kallas det visst. Så sprids okunnigheten. Se t.ex. hur Göran Greider uppfyller "Brogrens julprofetia" i Aftonbladet denna julafton.

Jfr framställningen av julevangeliet i boken "Vad varje svensk bör veta" och vad Sören Wibeck, Lars H Gustafsson m.fl. "proffstyckte" om det i P1 nu på julaftons morgon. Ledsamt att läsa och höra. Det talades om det gudomliga i varje barn som föds men inget om varför Jesus föddes. Mystiskt att inte en enda klassiskt, sant "katolskt" jultroende fanns med i samtalsgruppen. Varför inte t.ex. Anders Piltz (på tal om katolskt)? Eller Anders Sjöberg? (Anders Wejryd vet jag tyvärr inte om jag kan räkna till den skaran).

Men vad som sannerligen inte är sorgligt är att Jesus föddes som världens Frälsare! Han som bl.a. Lukas och Johannes forskat och vittnat om. Ja, så älskade Gud världen!

God Jul

Så här dagen för årets sista Budis kan det väl vara lämpligt att inleda en ny bloggfasta, denna gång med anledning av julfrosserierna ;o). Men jag vill passa på att önska alla läsare en verkligt God Jul i vår Frälsares namn. "Du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder."

Ett särskilt God Jul vill jag säga till Per-Erik Lund, Josefin Casteryd, Susanne Järved och Liselotte Rogberg. Snyggt foto på sista budis-sidan; jag hoppas ni får intressanta uppgifter även nästa år. Jag visste inte att ni tänkte lämna Budis allihop, men jag kan förstå ert beslut när nu så mycket ska dras ner och göras om. Inte kul att bli "sisten kvar", liksom. Må 2008 bli ett Gott Nytt år!

Återkommer efter långhelgen!

Den vanliga almanackan

Har jag sagt det förut, så säger jag det igen: Stödköp gärna "Den vanliga almanackan 2008" och ge bort till vänner och bekanta. Hur vanligt är det annars att i publikationer som säljs i butiker och bensinmackar möta ord som "Frälsarens Kristi födelse" och "Giv, o Jesu, fröjd och lycka" eller "Lov, pris och tack ske dig, o Fader käre"? Liksom kyrkoårets texter söndag för söndag.

De många astronomiska uppgifterna stimulerar också till att följa Skriftens uppmaning: "Gå ut och räkna stjärnorna om du kan - så ska din säd bliva". Ett löfte som vi ju i nya testamentets tid får tillämpa även på Guds rikes tillväxt. "Som stjärnornas skara / i midnattens väkt / så tallös skall vara, / o Sion, din släkt." Som Luther sa: "Kristi rike är alltid större idag än i går".

Adventsfasta

Bloggfastan är över för den här gången - men adventsfastetiden fortsätter. Ingen dum idé alls att ta det lite lugnt fram till julhelgerna, så att man då med desto större välbehag kan kasta sej över skinkor och syltor. Och den som bävar inför kyrkoårets två långa fasteperioder (inför jul resp. påsk) kan jag ju lugna med att "fest bryter fasta" och att man alltså får äta som folk på söndagen, uppståndelsens dag. (Ungefär som muslimerna får äta på nätterna under ramadan - lite "fusk" måste vi tillåtas för att vi ska härda ut).

Vi EFS-are som kanske är av mer festande än fastande sort (?) kan ju i alla fall prova en liten minifasta så här mellan Johannes Döparens och jungfru Marias söndag. Inte för att blidka Gud eller göra oss märkvärdiga, utan bara för att låta adventsbudskapet sjunka in ordentligt och solidarisera oss med dem som får leva i yttersta fattigdom. "Han var rik, men blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika."

Rör inte min kompis Fredrick Federley!

Ett sista inlägg före min och Mackan Anderssons bloggfasta. Jag ser att Rör inte min kompis-kampanjen ska dra igång igen. Och då vill jag instämma: Rör inte min kompis!

Min kompis just nu är Fredrick Federley, som liksom Mark Levengood och många andra homosexuella har blivit slagna mitt på öppen gata p.g.a. att de är just homosexuella (i Fredricks fall natten till i söndags). Det är vidrigt att sådant kan få hända, och jag vill på det skarpaste ta avstånd från det. Och uttrycka min sympati för Fredrick.

Extra viktigt är det att vi EFS-are som kritiserar Svenska kyrkans ståndpunkt i vigselfrågan ännu skarpare kritiserar våra våldsamma "meningsfränder". Det är omöjligt att i alla frågor undvika att hamna på samma sida som skitstövlar, t.ex. när man kritiserar någon del av Israels politik och därmed automatiskt - i den frågan - hamnar på samma sida som Israels fiender, ja, som rena nynazister. Eller när man kritiserar råkapitalismen och därmed hamnar på samma sida som blodtörstiga revolutionärer. Desto viktigare då att på så många sätt som möjligt markera hur stort avståndet är i övrigt.

Som sagt: rör inte min kompis! Och tack Fredrick för att du så tydligt stått upp för Bevara äktenskapet-kampanjens rätt att uttrycka sina åsikter i det offentliga rummet! Hoppas du fortsätter våga stå upp för det du tror på! Och att du fortsätter vara öppen för argument!

Bloggfasta under tredje advents-helgen

Den kristne bloggaren Mackan Andersson har föreslagit att landets kristna bloggare ska göra ett kort blogguppehåll under tredje advents-helgen, fr.o.m. fredag morgon till söndag kväll, för att under den tiden på ett särskilt sätt tänka på varandra och övriga bloggare i förbön.

Jag vill gärna ta fasta på den uppmaningen och gör därför inga fler inlägg här förrän nästa vecka. Vi kan ju också gärna komma ihåg både födda och ofödda barn under denna helg - flera kristna samfund firar Tredje söndagen i advent som Livets söndag och tänker då särskilt på abortsituationen i vårt land. Det är ingen tvekan om att lagen om "fri" abort missbrukas och har lett till sorgliga attitydförändringar i synen på många foster, t.ex. de med Downs syndrom. Låt oss be för alla föräldrar som upplever sej stå i "valet och kvalet". Och för att samhället - vi alla - verkligen starkt ska stödja dem som tar emot också ett handikappat barn. "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, den tar emot mej." (Jesus)

Den ovanliga Jesus-almanackan 2008

Vill gärna göra lite reklam för "Den vanliga almanackan" som utgivits sedan 1906 och idag inte alls är särskilt "vanlig". En riktig evangelisationsalmanacka, tycker jag, som bara kostar mellan 20 och 30 kronor och är en trevlig liten present. Kyrkoårets texter står angivna, men framför allt kallas Jesus för Frälsaren redan på omslaget och bönen "Giv o Jesu fröjd och lycka" inleder året. Efter årets sista dag står en riktig liten lovsång: "Lov, pris och tack ske dig, o Fader käre!"

Frågan är ju hur många andra "vanliga" almanackor, sålda i allmänna butiker, som har ett så gott, kristet innehåll? Jag är rädd att i vår tid många s.k. humanister och likasinnade börjat rata den här almanackan och istället köper någon annan, t.ex. den liknande Sverigealmanackan med flaggor i marginalen istället för lingonris. För att inte Jesus också i detta fall av kommersiella skäl ska försvinna från affärshyllorna (jfr julkorten), vill jag slå ett slag för Den vanliga almanackan 2008.

"Frågor av fördömande karaktär del 2: Äktenskapet" - Svar till Bengt Burström

Här följer del 2 av mitt svar till Bengt Burström (se nedan). Rubriken "Frågor av fördömande karaktär" är ett citat från Bengts inlägg som nog är mer adekvat när det gäller frågan om evigheten. Men eftersom det nog inte kan undgås att vissa med rätt eller orätt känner sej fördömda av kyrkans hittillsvarande inställning även i den mer perifera äktenskapsfrågan, så tar jag upp den under samma rubrik.

II. ÄKTENSKAPET

Att det finns större frågor än äktenskapet eller skattenivåer eller utsläppsrätter hindrar ju inte att de frågorna också kan vara viktiga. Eller hur? Man kan alltid ta död på vilken debatt som helst genom att säga typ "tänk på de fattiga barnen i Afrika". Nu erkänner jag att jag använde samma retoriska knep gentemot dej - "vad betyder en klantig arbetsledning i Akalla jämfört med..." Så jag får väl ta det hela med jämnmod.

Observera dock att jag är positiv till biskoparnas miljö- och flyktingengagemang (där är vi eniga). Observera också att jag faktiskt inte uttalat mej generellt emot välsignelseakter för enkönade par. Jag har tvärtom alltid funnit frågan värd att prövas som ett pastoralt undantag (jfr temporär acceptans av polygami på missionsfälten i Afrika, där Per Stjärne om jag förstått det rätt fick ge med sej - eller möjlighet till omgifte efter skilsmässa som du själv angav som exempel). Det jag anser vara bristande ledarskap - för att inte säga komplett vansinne eller monumental feghet - är att som kyrkans ledare (jag säger här ingenting om staten!) säga till s.k. bisexuella ungdomar (d.v.s. när det kommer till kritan kanske de flesta av dem) att de lika gärna kan bilda familj med en av samma kön som med en av motsatt! Trots att de faktiskt upplever sej kunna attraheras av båda könen och alltså har ett val! (Jo, att erbjuda notoriskt otrogna och obotfärdiga människor - ofta män - kyrklig vigsel i all oändlighet under nådens och förlåtelsens täckmantel ser jag också som bristande ledarskap o.s.v. Här har jesusorden om "pärlor för svin" sin fulla tillämpning, även om evangelium generellt också skulle kunna betecknas så! Alltså behövs andlig urskillning, inte några garantier och löpande-band-absolutioner).

Kyrkans ledare komprometterar därmed kampen och förståelsen för de entydigt homosexuella och deras situation. De konservativa får rätt: jojo, sa vi inte att pastorala medgivanden åt denna lilla grupp skulle leda till rena queer-teologin och att folk i framtiden kommer att kunna gifta sej ömsom med en av samma kön, ömsom med en av motsatt (efter mellankommande dödsfall eller skilsmässa, förstås). Och jag och andra som faktiskt försökt luckra upp eller åtminstone problematisera den mest rigida hållningen - både här hemma och i t.ex. Afrika - får stå där med skammen av att ha berett mark just för den utveckling de konservativaste trodde sej kunna förutse.

Har jag övertygat dej, Bengt? (Eller ev. övriga läsare?). Om inte annat hoppas jag att jag lite bättre har klargjort hur pass långt vi står från varandra. Kunde du få Sven Hillert eller Margarethe Isberg att kommentera det här, vore det ju fantastiskt! Men riktigt så optimistisk är jag faktiskt inte.

Så till sist, som lille Tim i Dickens´ julsaga sa: Gud välsigne oss allesammans!

"Frågor av fördömande karaktär del 1: Evigheten" - ett svar till Bengt Burström

Hej igen Bengt! Här kommer mitt försök till svar (men fler är välkomna att delta!). Jag tror faktiskt att både du och jag i dessa frågor representerar rätt stora grupper inom "EFS idag", om än jag inte som du är ordförande för en stor EFS-förening (men i a f medlem i en liten fr.o.m. årsskiftet - enskild medlem just nu). På så vis kan vårt meningsutbyte kanske ha visst intresse för fler än oss själva. Jag delar upp mitt svar i två delar och tar den viktigaste delen först.

I. EVIGHETEN

Du har rätt i att det finns betydligt större frågor än den om äktenskapet. Men knappast så många är större än frågan om mänsklighetens eviga öde. Oavsett vad vi tror om det är det knappast möjligt att tänka sej en fråga av större dignitet, ens rent teoretiskt. (Men visst - finns inget liv efter döden är naturligtvis t.o.m. marginalskatterna viktigare). Och den står ju - som Jesus visar - inte alls i någon motsättning till engagemang för hans minsta bröder. Alldeles tvärtom!

Du har också rätt i att den positiva förkunnelsen om Guds rike måste överväga (försök nu inte ta monopol på evangeliet ;o), de glada nyheterna, en glad inbjudan i "Guds anda", jfr förra söndagens evangelietext. Men vår trohet mot Jesus ord och vårt mod att bekänna hans namn - i biskoparnas fall: ledarförmåga - sätts kanske ändå på hårdare prov när det gäller de stora allvarsfrågorna. Det var ju heller inte direkt "att skrämma folk med helvetet" jag uppmanade till. Bara att inte lova mer än vi har täckning för. Och att som t.o.m. Lars Collmar gjort ödmjukt konstatera att det inte är så alldeles säkert att alla tar emot Guds kärlek ens när de möter den ansikte mot ansikte ("det är fördömelsens möjlighet", som han skriver).

Idiotstämplad kan man ju bli för så mycket - även när man står upp för invandrare och flyktingar eller (tills för några år sedan åtminstone) när man varnade för klimathotet eller kärnvapen på drift. Så det kan knappast vara ett skäl till att mörka en faktisk risk. Om vi nu inte - trots Nya testamentets många varningar - är absolut och helt övertygade om att alla blir evigt saliga även utan att ta emot Jesus här och nu. (OBS att jag inte därmed sa mej själv vara övertygad om att alla som inte aktivt tar emot Jesus här och nu går evigt förlorade!). Eller är övertygade om den naturalistiska förklaringen att vi alla helt enkelt slocknar ut i döden (och eventuellt lever kvar i Guds minne, som K-G Hammar tänker sej saken).

Kommentar från Bengt Burström

Ända sedan jag startade min (extremt inofficiella!!!) EFS-blogg har Bengt Burström i Västerås varit en källa till stor uppmuntran och givit mej det "mothåll" varje aldrig så liten opinionsbildare behöver. Han skriver minst lika bra som jag (tack för dina intressanta texter!) och borde väl också få lika stort utrymme som jag. Bl.a. hans senaste kommentar till mitt inlägg kring "Biskopsvalet i Västerås" förtjänar att lyftas fram tydligare (hoppas du inte misstycker, Bengt!).

Bengt skriver bl.a. följande:

Sen tycker jag definitivt att det finns betydligt större frågor än de av fördömande karaktär som du tar fram, nämligen frågan om att förbjuda vissa par att gifta sig och den att det är viktigt att tala om för människor att de inte får komma in i himlen. Som jag förstår Jesus är det i stället mycket viktigt att ägna sig åt andra frågor än dem gay-lobbyn och fariséerna sätter på agendan. Som att värna om fattiga, förtryckta och främlingar. Det är allvarligare om vi glömmer dem än om vi viger homosexuella, när vi nu väl har böjt oss för samhällstrycket och viger frånskilda. Om man vill följa lagen får man för sjutton följa hela lagen och inte välja ut några lagar som passar att slå andra i huvudet med. Eller så får man ta emot nåden och acceptera att den räcker för alla, inte bara för oss präktiga rätt-troende.

Det är bättre att uppmuntra människor att leva i Guds anda. Hans rike är ju nära, säger Jesus. Det är bättre än att skrämma folk med helvetet. Det biter inte riktigt på människor idag, är min erfarenhet. Om man försöker varna dem med helvetet, får man garanterat idiotstämpel och når inte fram. Helvetet, om det finns kvar i språket förutom som svordom, är en plats som kan upplevas väldigt nära. Evangelium är att visa att Guds rike också är nära, inte långt ifrån någon av oss. Och att alla är välkomna in i det rike som präglas av Guds anda, bäst karaktäriserad av kärlek till fienden, inte bara till dem som tror rätt.

Jag håller med dej om mycket, Bengt! Men inte allt (som du förstår!). Jag tror jag måste börja på en ny rubrik! (Fler får mer än gärna kommentera det vi skriver).

Adventsverser till Lucia

Här kommer några adventsverser som kanske kan användas i gudstjänster, husandakt, Luciafirande m.m.? De är fria att nyttja och förbättra efter behov.

När första ljuset brinner,
då rider Jesus in.
Han kommer på en åsna
- den kungen, han är min.

När andra ljuset brinner,
då ropar Jesus: "Kom!
För nu är tiden inne
att tro och vända om."

När tredje ljuset brinner,
då går Johannes fram.
Han visar oss på Jesus
och säger: "Se Guds Lamm!"

När fjärde ljuset brinner,
då ser vi Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor.

(alt. årgång 1-2):
När andra ljuset brinner
vi ser en mäktig syn:
vi ser hur Jesus kommer
i härlighet i skyn.

God advent på er allesammans!

Finlands självständighetsdag - och Nikolausdagen!

Så här på Finlands självständighetsdag vill jag översända en hälsning till Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland (SLEF) och önska Guds välsignelse i arbetet! Jag vet inte hur grannrelationerna till EFS är idag. SLEF har ju dock som luthersk inomkyrklig väckelserörelse många likheter med EFS. Nåväl, Finland är självständigt och SLEF likaså. Men brödrakärleken förblive!

I min underbara bönbok påpekas även att vi idag firar S.t Nikolaus, biskop på 300-talet (tomtens verklige förebild), Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (brödraförsamlingens i Herrnhut grundare) samt Nikolaj Frederik Severin Grundtvig (Danmarks meste psalmdiktare och folkhögskolans grundare). Inte dåligt! Lägg den 6 december på minnet i fortsättningen!

Biskopsvalet i Västerås

I dagens nummer av Budbäraren (det näst sista som tvåveckorstidning, eller hur?) berättas om det stundande "skarpa" biskopsvalet i Västerås. Och Christina Schenning, som vann provvalet, dissas av EFS-arna Bengt Burström och Bengt Gustavsson p.g.a. något krakel med EFS i Akalla under hennes tid som kyrkoherde i församlingen. Sven Hillert förordas däremot som en god ledare och teolog som påstås stå EFS nära.

Jag måste ju säga att skälet mot Christina känns lite magert. Det är som om man drar väldigt stora slutsatser av en enskild konflikt, som hon också bereds tillfälle att förklara i dagens nummer. Skälen för Sven Hillert känns om möjligt ännu magrare - vad är det rent konkret som gör att han skulle vara en bättre biskop än Christina? För mej är Sven en av de många som idag utlovar allas eviga frälsning utan att ha täckning för det - varför varnar oss Jesus för att gå förlorade och varför gör dagens förkunnare inte det? - och redan därför borde vara diskvalificerad för ett så ansvarsfullt ämbete som biskopens. Med argumentet att en dubbel utgång skulle vara en elakhet av typen "Du får inte vara med och leka" (jo, Sven framställde saken så i Budbäraren för något år sedan) blir man ju allvarligt oroad även över Svens förmåga att ta itu på skarpen med olämpliga präster eller andra medarbetare. Ser han inte att det inte handlar om att "välja lag"? Alla bjuds verkligen in att vara med! Men ser han inte att t.o.m. Gud till slut måste avvisa dem som inte ångrar sin egoism och som inte vill ta emot nåd och barmhärtighet - d.v.s. dem som medvetet vill "fortsätta sabba spelet"? Vad för en himmel - eller vad för en ny skapelse - skulle vi få om alla släpptes in, oberoende av attityd? Det skulle nog bli rätt likt det gamla...

Dessutom antar jag att alla biskopskandidater - men fråga gärna! - ansluter sej till kyrkans nuvarande avståndstagande från heteronormen (alltså att inte ens de som faktiskt kan välja ska få höra att man i första hand bör bilda familj med motsatt kön). Och då kan det faktiskt i mina ögon vara hugget som stucket vem man väljer. Ur teologisk synvinkel alltså. Då kan man väl ägna sej åt att utjämna könsfördelningar och sånt. Alltså rösta på Christina Schenning. Eller varför inte den lokala domprosten Margarethe Isberg?

Krigen i Gamla testamentet

I dagens Budbäraren intervjuas Olof Edsinger om sin nya bok Krigen i Gamla testamentet (Credoakademins förlag, 2007). Debatten kring den boken har ju pågått en tid på Facebooks EFS-grupp (som rekommenderas), men Olof har även haft vänligheten att på denna blogg kommentera min debattartikel i Dagen som jag återgivit tidigare under rubriken "Gärna kämpaglöd men inte folkutrotningar" och som berör samma tema som hans bok.

Jag har fått hans tillstånd att från kommentarlänken lyfta fram hans genmäle hit in i själva bloggen, så det följer här nedan. Jag lyfter även in min "replik på repliken" och rekommenderar återigen Facebooks EFS-grupp för den som vill debattera frågan vidare och lättare nå författaren som är Facebook-medlem. Men man får naturligtvis även gärna diskutera med mej på denna blogg. Alltså - ordet först till Olof (29 november):

OLOF EDSINGER: Mycket som står här är enligt min mening både sympatiskt och korrekt. Men några blinda fläckar menar jag mig ändå kunna identifiera:

1) Inte bara frälsningen, utan också domen, är i Bibeln något gott - nämligen ett uttryck för den gode Gudens vrede över synden. I sin nåd dröjer Gud därför så länge han kan med domen, men när den väl är oåterkallelig är det ändå rätt att den faller. I kanaaneernas fall uttrycks detta genom att Gud säger till Abraham att det ska komma en dag då "amoreerna har fyllt sina synders mått" (1 Mos 15:16). Alltså: på Abrahams tid var folket inte "moget" för Guds dom, men på Mose och Josuas tid var de det.

2) Det finns verkligen skillnader mellan GT och NT, och dessa skillnader är i sig själva förklaringen till att Gud handlar olika i de båda förbunden. Enkelt kan det uttryckas som att Israel i GT var en politisk stat med geografiska gränser och fysiska fiender, medan Guds rike är ett andligt rike med andliga fiender. Detta får konsekvenser även för synen på krigen. För att citera Dietrich Bonhoeffer: "[Krigen i GT] var Guds krig emot avgudarnas värld. Jesus fördömer inte denna fiendskap, för i så fall skulle han ju ha fördömt hela historien där Gud handlar med sitt folk. Han bejakar det gamla förbundet. Också för honom handlar det om att övervinna fienden, om Guds församlings seger. Men med sitt bud [om fiendekärlek] frigör han på nytt sin lärjungaskara från Israels folk i dess politiska gestalt. I och med detta finns det inte längre något troskrig, och Gud har lagt löftet om seger över fienden i budet om kärleken till denne."

3) Argumentet i Mose förbön om att skona israeliterna när de avfallit är att ett utrotande av folket skulle leda till att Guds namn och löften blev släpade i smutsen (se 2 Mos 32:11-14). Han ifrågasätter alltså inte det rätta i att utrota folket, bara att det skulle få alltför sorgliga konsekvenser. Senare i Israels historia kan vi dock se att israeliternas synd når sådana bottennoteringar att Gud låter hednafolken ge sig på först Israels nordrike och senare Israels sydrike. Domen faller alltså till slut ändå. Därmed förstås inte sagt att inte Mose i sin vädjan om barmhärtighet från Guds sida är en god förebild även för oss! Bara vi kommer ihåg att samme Mose bejakade Guds rättvisa dom och även vid flera tillfällen fick fungera soom Guds instrument för att utföra denna dom.

/Olof Edsinger

den 29 november 2007 00:39

ANDREAS HOLMBERG: Tusen tack för din kommentar, Olof!
Det är gott att få mötas till samtal så här, i brist på geografisk närhet.

1) Ja, domen (Guds dom) är enligt bibeln något gott. I en bemärkelse åtminstone. Sant. Jag vill inte neka till det. Därför står jag helhjärtat på din sida mot dem som i teori eller praktik rensar ut talet om Guds dom i både GT och NT.
Uppenbarelsen genom Moses, d.v.s. framför allt lagen och dess domar, ÄR viktig. Jag tror också, som jag skriver, att folkutrotningarna verkligen var en del av eller snarare följd av "uppenbarelsen genom lagen". Men, och detta är viktigt: totala folkutrotningar kan inte på något vettigt sätt beskrivas som en analogi till a) den yttersta domen (som du jämfört med och som vi ju alla tror och hoppas ska bli verkligt Rättvis) eller b) till kampen mot nazityskland (som din "vapenbroder" Stefan Gustavsson jämfört med i tidigare debatt). I det första fallet ska ju barnen verkligen inte straffas för sina fäders missgärningar, och någon total utrotning av en viss folkgrupp, oberoende av individens aktiva motstånd, blir inte aktuell. I det andra fallet, där barn och ungdomar ju verkligen och oundvikligen drabbades, var det ju ändå inget krigsmål att utrota alla tyskar. (Vilken part som då bedrev utrotningspolitik vet vi ju alla).

2) Skillnaden mellan GT och NT är verkligen viktig att betona. Jag vill inte säga att du missar den, tvärtom berör du viktiga aspekter, men jag tycker inte att du gör full rättvisa åt den heller. (Joh. 1:17 har mer och mer strålat fram för mej - vad menas med att sanningen i bestämd form och med stort S kom först genom Jesus och tillsammans med Nåden?). I den mån Jesus måste antas ha accepterat och t.o.m. direkt stått bakom försöken till folkutrotningar (inte bara "fiendskapen" mot avguderiet) har jag förstås fel. Men då tror jag också att vårt förtroende för Jesus påfrestas alltför hårt. Det är intressant att du citerar Dietrich Bonhoeffer, som jag själv mycket uppskattar - men han hade trots sin konservativt lutherska teologi en ur ur konservativ synvinkel enormt "liberal" bibelsyn (läs t.ex. hans bok om Psaltaren - Jesu bönbok - och hur han, liksom C S Lewis, distanserar sej mycket skarpare från Psalt 137 i dess ursprungliga kontext än vad du gör i din bok - Bonhoeffers poäng är ju att det bara är genom den korsfäste Jesus vi kan och får läsa hämndepsalmerna).

3) Jo, hebréernas avfall får konsekvenser ändå. Det är sant. Men domen sker indirekt, genom brödrafolkens fiender, och innebär ingen utrotning, "bara" deportation. Och den aktiva, omedelbara och totala (så när som på Mose och hans familj) dom som proklameras i anslutning till guldkalvshistorien ställs in (så när som på de tusentals som ändå dödas med svärd). Ska man se detta bokstavligt har alltså Moses´ förbön räddat folket från Guds vrede. Ska man göra rättvisa åt Guds rättvisa, måste man, menar jag, se det som att Mose här slås av lagens dom i all dess ohygglighet - inte ens egendomsfolket har rätt att leva och syndens lön är döden - men inte av Guds "egentliga" vilja med Israel som han också påminner Herren om. (Evangeliets löften, om man så vill). När det gäller amalekiterna kunde han och Samuel t.ex. ha påmint om evangeliets löften till Abraham - ("I din säd ska ALLA folk på jorden bli välsignade") - och begränsat vedergällningen för överfallen mot Israels eftertrupp under ökenvandringen.

Ja, det finns mycket att samtala om i det här ämnet. Tack för vad du skriver! Jag välkomnar fler att höra av sig men känner att det är vi "konservativa", på många sätt "dina egna", som måste distansera sej från dej nu, Olof, för att rädda det som räddas kan. Sådana som Anders Sjöberg måste tala ur skägget, om han nu inte direkt sympatiserar med din framställning, annars kommer ALL vilja att bevara GT som Guds ord till oss idag och ALL vilja att förkunna lagens och domens ord att misstänkliggöras som gräsligt folkutrotningsförsvar.

Men Gud välsigne oss allesammans, som Lille Tim sa i Dickens´ julsaga. / Andreas H.

den 2 december 2007 12:23

Lund

Jag har tidigare på denna blogg givit Per-Erik Lund både ris och ros. I avskedets stund känns det naturligt att koncentera sej på rosorna. Språkglädje och humor, journalistisk finess, vilja att släppa fram olika sidor i debatterna - allt detta är Per-Eriks signum och jag har gärna sett det som en vacker gestaltning av Grundtvigs tänkvärda motto: "Människa först och kristen så, blott det är livets ordning." Dessutom har ju Per-Erik Lund varit redaktör men inte ledarskribent och bör bedömas därefter.

Skulle jag trots allt djärvts antyda lite av mitt tidigare "ris" så skulle det nog bäst ha skett genom något vasst citat av en annan, mer stridbar dansk, nämligen den skarpe kyrkokritikern Sören Kierkegaard. Per-Erik Lund förklarar i en av sina sista inlägg på bloggen Lund i denna stund sin kärlek till ordet "kompromiss" - och just där har han nog själv fångat både sin styrka och svaghet: han har konsekvent försökt hitta och stå för en gyllene medelväg, och ofta därigenom framstått som en sund och försonande kraft inom EFS. Men kompromissen är inte alltid lösningen, särskilt inte i svåra samvets- och lärofrågor, och särskilt inte när man är oense om själva färdriktningen, inte bara om fart eller färdsätt. Där kan kompromissens väg innebära svek och ständigt farligare steg ut på ett sluttande plan.

För den som gärna kompromissar även på det andliga området torde Sändaren vara det ideala forumet - det största av dess ägarsamfund saknar ju fullständigt och medvetet någon bekännelse (utöver att "Jesus är herre", vad man nu tror att det innebär - dessutom ifrågasatt av feministteologer) och det mindre av dem försöker numera vara baptistiska och acceptera barndop på samma gång (hur nu det ska gå). För den som tror att vi faktiskt har en tillgång i vår evangelisk-lutherska bekännelse (med vissa smärre revideringar) är nog Budbäraren och EFS ändå ett val att föredra. Tråkigt bara att Budbäraren skär ner så förskräckligt - jag förstår verkligen att Per-Erik Lund byter arbetsplats just nu, och för det jobb han haft och för det jobb han tillträder är han verkligen som klippt och skuren. Han behöver ju bevars inte skriva ledarartiklar eller driva några tydliga ideologiska linjer.

Så för att återknyta till den positiva inledningen: Tack Per-Erik för de 20 åren på Budbäraren och lycka till på Sändaren! Hoppas att du får blogga där också! Och må AIK klara sej kvar i elitserien också detta år!

Gott nytt kyrkoår!

Gott nytt kyrkoår!
Ännu ett nådens år - på vår resa till domen.

"Som frälsare du nu oss bjuder,
som domare du kallar sist."

Det är ju samme Jesus. Men jag kommer inte ifrån att många av oss som hyllat honom idag på första advent inte verkar låtsas om eller vilja att han ska komma tillbaka i makt och härlighet. (Vi kan acceptera att han kommer på en åsna, eller ännu hellre som ett litet harmlöst barn). Trots att Nya testamentet talar om att älska hans återkomst och även om att påskynda den. Vi verkar mest be Jesus: "rubba inte mina cirklar", som Arkimedes bad den romerske soldaten. (Samme Arkimedes som sa "Ge mej en fast punkt, och jag ska rubba jorden.")

Men "if Christ is not Lord of all, he is not Lord at all." Och det känns riktigt, riktigt rätt att de kommande adventssöndagarna - om vi inte fuskar bort budskapet - har en tydlig väckelseprofil. Gud finns och har skapat oss. Gud finns och söker oss. Gud finns och vill rädda oss. "Idag, om ni får höra Herrens röst må ni inte förhärda era hjärtan." "Nu är den välbehagliga tiden, nu är frälsningens dag."