Ur Peter Fjellstedts förklaringsbibel
Profeten Jona.
Mellan år 840 och 784 f. Kr.
Inledning.
Man förmodar att profeten Jona profeterade i Jerobeam den andres tid, varefter han sändes till Nineve, sedan den Assyriska konungen Phul hade underkuvat Israels konung Menahem. Den underbara händelse som tilldrog sig med profeten Jona bekräftas av vår Frälsare själv, som förklarar att profetens varande i fiskens buk var en förebild av Kristi varande i graven. Allahanda sagor ibland hedningarna hade sin grund i denna underbara händelse.
Ännu underbarare än att profetens liv blev räddat på ett sådant sätt, är den omständigheten att han av Gud fick befallning att bege sig till Nineve, huvudstaden i den tidens mäktigaste rike, för att där predika i Herrans namn. Redan hade Assyrien fått herravälde över Israels rike, men genom Jona visar Herren att Israel slutligen skall ha ett andligt herravälde över hedningarna, och att detta herravälde skall grunda sig på Kristi död och uppståndelse, varav Jona var en förebild. Matth. 12: 39–41. Denna förebild gäller också Kristi kyrka, att den skall bli till det yttre anseendet övervunnen och liksom död och begraven och uppstå igen, innan den blir i full mening en predikerska för hedningarna, så att folken gör bättring och bekänner sig till Jesus, såsom sin Herre och Konung. I sitt eget väsende är Jona en bild av det motsträviga Judafolket och av den fördärvade människonaturen, men i allt det, som Herren har gjort för honom och med honom, är han en bild och ett exempel av Kristi kyrkas medlemmar och en förebild av Kristus. Judiska uttolkare anser honom såsom en bild av uppståndelsen ifrån de döda.
Denna profets exempel visar, att även Herrans tjänare kunna begå svåra synder och olydnad emot Gud, och han är därför för alla trogna en mäktig varning, men också ett tröstande exempel på Guds outsägliga långmodighet och barmhärtighet.
1. kapitlet.
Jona kallas, flyr.
HERRENs ord skedde till Jona,* Amitthai son, han sade:
*2 Kon. 14: 25.
Denna sändning av en Herrens profet till den tidens mäktigaste hedningafolk förebildade, att det andliga Israel, det till Herran omvända Judafolket skall bli ett missionsfolk för hedningarna. Se Es. 66: 19–24.
3. Men Jona stod upp, och flydde ifrån Herren, och ville ut till havs, och kom ner till Japho;* och då han fann ett skepp, som till havs fara ville, gav han skeppslön, och steg däri, på det han skulle fara med dem till havs ifrån HERREN.
*2 Chrön. 2: 16. Ap.G. 9: 36.
Japho eller Joppe, nu Japha, stad med hamn vid Medelhavet. Se Ap.G. 9: 36. Jona ville undfly det uppdrag, Gud gav honom. — Ut till havs, grt.: till Tarschis eller Spanien.
4. Då lät HERREN komma ett stort väder på havet, och en stor storm upphov sig på havet, så att man mente, att skeppet skulle söndergå.
5. Och skeppsmännerna fruktade sig, och ropade var och en till sin gud; och kastade de tyg, som i skeppet voro, i havet, att det skulle lättare varda;* men Jona var stigen neder i skeppet, låg och sov.
*Ap.G. 27: 18, 19.
Var och en till sin gud, nämligen till sina avgudar. På de stora Tarschisskeppen tjänade sjömän av allahanda folk, såsom Sidonier, Canaaniter, Moabiter o. s. v.
6. Då gick skepparen till honom, och sade till honom: Vi sover du? Statt upp, åkalla din Gud, att Gud tilläventyrs ville tänka uppå oss, att vi icke förgås.
[ band II, 718 ]Denne skepparen kände icke den sanne Guden, men han visste dock, att Israels Gud hade stor makt, och han förmanar Jona att åkalla Honom.
7. Och den ena sade till den andra: Kom, vi vilja kasta lott, att vi må erfara, för vilkens skull oss så illa går. Och då de kastade lotten, råkade det på Jona.*
*Ords. 16: 33.
8. Då sade de till honom: Säg oss, varför går oss så illa? Vad är din handel, och vadan är du kommen? Av vad land är du, och av vad folk är du?
De förmodar, att han begått någon missgärning, som var orsak till denna storm.
9. Han sade till dem: Jag är en Ebreer, och fruktar HERREN Gud av himmelen, som havet och det torra gjort haver.
10. Då fruktade männerna storligen, och sade till honom: Vi haver du då detta gjort? Ty de visste, att han flydde ifrån HERREN: ty han hade sagt dem det.
Då dessa hedningar fick veta, att Jona var en tillbedjare av Israels Gud, som de måhända inte säkert visste (v. 6), blev de ännu mera förskräckta, så snart han nu också hade sagt dem, att han flydde ifrån Herran.
11. Då sade de till honom: Vad skola vi då göra med dig, på det havet måtte oss stilla varda? Ty havet gick fast uppå dem.
Av fruktan för Israels Gud vågade de inte förgripa sig på profeten, utan frågade honom vad de skulle göra. Hur mycket större gudsfruktan hos dessa hedningar, än hos många, som kallas kristna!
12. Han sade till dem: Tagen och kasten mig i havet, så stillas eder havet; ty jag vet, att sådan stor storm över eder kommer för min skull.
Inte blott efter sitt samvetes röst, utan efter en profetisk ingivelse, gav Jona en sådan befallning. Guds avsikt härmed var inte endast att göra ett underverk med Jona, utan också att förhärliga sitt namn ibland dessa hedningar.
13. Och männerna rodde, att de måtte åter komma till lands igen; men de kunde icke, ty havet gick svårligen uppå dem.
14. Då ropade de till HERREN, och sade: Ack HERRE, låt oss icke förgås för denna mannens själs skull, och räkna oss icke oskyldigt blod till;* ty du, HERRE, gör såsom dig täckes.
*Dom. 9: 24.
Förut hade de åkallat var och en sin gud, men nu åkallade de gemensamt Herran, Israels Gud. Så beder de Honom också förlåta och inte tillräkna dem, om de nu åtlydde profetens råd, för att rädda sig ur faran. Även häri visar sig en naturlig mildhet och fruktan för den allsmäktige Guden hos dessa hedningar.
15. Och de togo Jona, och kastade honom i havet; då vände havet igen av sin storm.
16. Och männerna fruktade HERREN storligen, och gjorde HERRANOM offer och löfte.
Att havet plötsligt lugnades och stormen stannade, så snart de hade åtlytt befallningen, var ett bevis på Guds stora makt och att det var Han, som hade sänt stormen, och Han, som stillade den. Huruvida dessa löften blott syftade på vidare offer eller om de lovade att omvända sig till Israels Gud, är inte klart, men ordet menar troligen det senare.
2. kapitlet.
Jona uppslukas, beder, utsprutas.
Här står inte vad slags fisk detta varit, men det finns flera slag av fiskar, som är så stora och har ett så vitt gap, att de med lätthet kunna sluka en människa. Men det underbara i denna händelse består däri, att profetens liv blev bevarat i detta stora sjödjur. — Tre dagar och tre nätter kan ha den betydelsen, att det inte var tre fulla dygn; utan en del av det första samt hela det andra och en del av det tredje dygnet. Matth. 12: 39–41.
2. Och Jona bad till HERREN sin Gud i fiskens buk;
3. Och han sade: Jag ropade till HERREN i min ångest, och Han svarade mig; jag ropade utur helvetets buk, och du hörde min röst.*
*Ps. 77: 3, 4. Ps. 120: 1. Ps. 130: 1.
Fisken var för Jona liksom en levande grav. Med helvete menas här grav, och denna grav var för profeten en förfärlig bild av avgrunden; han kände förebråelser i sitt samvete och syndens och dödens förskräckelse, men inte förtvivlans ångest, utan han fick nåd att ropa till Gud utur djupet, och han blev bönhörd och fick även tröst i sin stora nöd.
4. Du kastade mig i djupet mitt i havet, så att floderna kommo omkring
[ band II, 719 ]mig; alla dina vågor och böljor gingo över mig.
Både havets vågor och dödens förskräckelser, som på somliga ställen i ordet liknas vid en brusande flod, gick över honom under denna svåra prövningstid. Se Ps. 69: 2, 3. Ps. 42: 8. Ps. 88: 8.
5. Jag tänkte, att jag bortkastad var ifrån dina ögon; men jag skall ännu få se ditt heliga tempel.
Dessa ord visar, hur förskräckelse, tvivel och hopp omväxlade i profetens själ under den stora bedrövelsen.
6. Vattnen omvärvde mig allt intill mitt liv; djupet omgrep mig, sjövassen övertäckte mitt huvud.*
*Ps. 69: 2.
7. Jag sank neder till bergsgrunden, jorden hade beslutit mig med sina bommar evinnerligen; men du haver fört mitt liv utur fördärvet, HERRE min Gud.
Bommar betyder här jordens djupa bergfästen. Profeten tyckte sig vara så fast omsluten i havets djup av dessa bergfästen, såsom om han varit innestängd i den starkaste fästning eller fängelse.
8. Då min själ övergav sig, tänkte jag uppå HERREN, och min bön kom till dig, uti ditt heliga tempel.
Då min själ övergav sig, d. ä. då jag ville försmäkta i min stora nöd. Så berättar här profeten, hur hans själ bävade, men bad och hoppades på Gud, under det han var levande begraven. Han tänkte på Herran och Hans helgedom.
9. Men de som förlåta sig uppå sina gärningar, vilka dock intet äro, de akta intet om nåden.
De, som förlåta sig uppå sina gärningar, grt.: de, som förlita sig på lögnens fåfängligheter, d. ä. på någon avgud eller på sina egna gärningar. De övergiva Guds nåd, som är den enda grunden till hopp om räddning i all nöd. All slags egenrättfärdighet är en lögnens fåfänglighet.
10. Men jag vill offra med tacksägelse; mina löften vill jag betala* HERRANOM, att Han mig hulpit haver.†
*Ps. 50: 14. Ps. 116: 7. †Ps. 3: 9.
Under den djupa ångesten hade profetens själ fattat goda föresatser att lyda Herran och offra Honom lov och tackoffer, och dessa löften ville han efter sin räddning uppfylla. Allt detta ifrån v. 2 innehåller det väsentliga av profetens bönerop i fiskens buk, med de tillägg, som efter den förunderliga räddningen blevo gjorda, och denna bön är ett offer av tacksägelse, som han offrade, likasom Noah, då han gick ur arken, offrade brännoffer och tackoffer.
11. Och HERREN sade till fisken, och han utsprutade Jona in uppå landet.
Sannolikt blev Jona uppkastad på landet nära det ställe, där han hade begivit sig på skeppet, på det detta under måtte bliva så mycket större och härligare inför hela Juda och Israels folk. Enligt dessa två capitels innehåll är Jona själv en levande predikan om Kristus och om Kristi kyrka, om Kristus i graven och i uppståndelsen, och om Kristi kyrka i dess svåraste prövningar, i helvetets ångest, i dess förlossning ur nöden, i dess bönerop, förtröstan och tacksägelser, och i dess uppståndelse ifrån de döda. Men Jonas nöd är också en levande avbild av trogna själars ångest och kval i djupa och svåra anfäktningar, då de tycker sig vara liksom omslutna av syndens och avgrundens djup. I detta tillstånd omwäxlar hos dem tvivel, ångest, klagan, bön och förtröstan; de släpper inte Herren, fastän allt hopp synes vara utdött. Och om de med olydnad emot Gud har ådragit sig lidandet, så är detta en ökad orsak till ångest, men de förtröstar dock på Guds förbarmande. Kasta inte bort er tröst, som har en stor lön! Ebr. 10: 35.
3. kapitlet
Jona sändes, går. Nineve bot.
Och HERRENs ord skedde annan gång till Jona, han sade:
2. Stå upp, och gå in i den stora staden Nineve, och predika honom den predikan, som jag dig säger.
Stå upp! Med detta ord kallade Herren Jona på nytt och gav honom nåd och kraft och mod att gå åstad och predika i Nineve.
3. Då stod Jona upp, och gick bort till Nineve,* såsom HERREN sagt hade; men Nineve var en Guds stad, tre dagsresor stor.
*Jona 1: 2.
En Guds stad, d. ä. en mycket stor och skön stad, och vilken Gud hade givit utomordentlig makt och framgång. Tre dagsresor stor, eller, såsom det berättas, 480 stadier eller nära 8 mil i omfång, med omkring 2 millioner människor. Se cap. 4: 11. Såsom Jona efter sin räddning från döden predikade, så sände Kristus efter sin uppståndelse sina apostlar att predika Evangelium. Jonas räddning blev också Nineves räddning. Så ligger i Kristi död och uppståndelse och i Hans Evangelium frälsning och salighet för den syndiga världen.
4. Och då Jona begynte ingå en dagsresa in i staden, predikade han, och sade: Det år ännu fyrtio dagar, och så skall Nineve förgås.
Nineve fick av Herran en bestämd bättringstid, såsom Gud inte plägar straffa utan föregående varningar. Även Sodoms folk hade blivit förut varnat genom Lot.
Nineves folk trodde profetens predikan, de förödmjukade sig inför den sanne Guden och föranstaltade en allmän bot- och bättringstid med fasta och böner. Orden visar tydligt, att i Nineve var då uppriktigare bot och bättring och mera bönerop, än nu i ogudaktiga kristna städer.
6. Och då det kom för konungen i Nineve, stod han upp av sitt säte, och lade av sitt purpur, och tog en säck omkring sig, och satte sig i aska;*
*Job 2: 8.Matth. 11: 21. Luc. 10: 13.
7. Och lät utropa och säga i Nineve, av konungens och hans väldigas befallning, alltså: Det skall varken människa eller djur, varken fä eller får något smaka; och man skall icke hava dem i bet, eller låta dem vatten dricka;
8. Och skola taga säckar om sig, både folk och fä, och ropa stadeligen till Gud; och var och en vände sig ifrån sin onda väg, och ifrån sina händers ondska;
9. Ho vet? Gud måtte omvända sig, och ångra det,* och vända sig ifrån sin grymma vrede, att vi icke förgås.
*Jer. 18: 8. Joel 2: 14.
Dylika allmänna påbud om fasta och bön skedde stundom i Österlanden även bland hedningarna, och även husdjuren måste på sitt sätt däruti deltaga. I stället för ståtliga täcken skulle de hästar, åsnor eller kameler, som av de förnäma användes, nu täckas med säcktyg, svart grovt hårtyg. Man måste förundra sig över, att i Nineve både konung och folk trodde den fattige profeten från Judalandet, ehuru han icke gjorde underverk. Bättringen var allvarlig och bestod icke blott i de yttre tecknen; men huru länge någon verkan därav blev kvar, berättas här icke. O, huru mäktigt verkar Guds ord, då det förkunnas i sin renhet och åtföljs av Herrens kraft! Måtte dock alla trogna predikanter, som blir modfällda för svårigheterna i sitt ämbete, trösta sig med denne profets exempel, vilken hade ännu större svårigheter för sig!
10. Då nu Gud såg deras gärningar, att de omvände sig ifrån sin onda väg, ångrade Gud* det onda, som Han talat hade, att Han dem göra ville; och gjorde det icke.
*1 Mos. 6: 6.
Om Guds ånger, se 1 Mos. 6: 6. Detta betyder den förändring, som skedde i förhållandet mellan Gud och Nineves folk, då de gjorde bättring. Han uppsköt straffet över Nineve i många år, och hade bättringen blivit varaktig, så hade det kunnat frälsas från undergång, men en lång tid därefter förstördes Nineve, emedan folket åter fallit i ogudaktighet och synd. Det förstördes av Cyaxares och Nebucadnezars förenade härar. En gång sände Herren till dem en profet, men icke ännu en gång. Varje människa och varje folk har sin nådetid, då det av Herren sökes. Lycklig den, som aktar därpå! Men Herren Jesus själv grät över Jerusalem, emedan det icke kände den tid, i vilken det var sökt. — Jona predikan i Nineve och dess stora verkan var en kraftig förödmjukelse för Israels folk, efter Herrans ord: ”Jag skall reta dem igen på det som icke är folk; med ett galet (hedniskt) folk skall jag förtörna dem.” 5 Mos. 32: 21.
4. kapitlet
Jona vrede, kurbits, straff.
Det förtröt Jona ganska storligen, och vart vred;
Jona fruktade nu, att folket kunde hålla honom för en lögnprofet; detta var klentro och brist på ödmjukhet, att han inte överlämnade Herrens sak åt Herren själv.
2. Och bad till HERREN, och sade: Ack HERRE, det är det som jag sade, då jag ännu var i mitt land; därför jag ock ville det förekomma och fly till havs;
ty jag vet, att du är en nådig Gud, barmhärtig, långmodig, och av stor mildhet,* och låter dig ångra det onda. *2 Mos. 34: 6. Neh. 9: 17. Ps. 86: 5. Ps. 103: 8. Ps. 145: 8. Joel 2: 13.
3. Så tag då nu min själ ifrån mig, HERRE; ty jag vill hellre vara död, än leva.
Detta var visserligen ett knot emot Herran, och däri låg en synd. Men ingen av Guds heliga är i sig själv syndfri här i tiden, och så var icke heller Jona utan synd. Men sedan Jona hade predikat bättring för Nineve, så predikar nu Gud själv bättring för Jona.
4. Men HERREN sade: Menar du att du skäligen vredgas?
5. Och Jona gick utur staden, och satte sig östan för staden; och gjorde sig där en hydda; där satte han sig neder i skuggan, till dess han måtte se, vad staden vederfaras skulle.
Då den tid nalkades, varom Jona hade profeterat, eller den fyrtionde dagen, så gick han ut för att avvakta vad som skulle ske.
6. Men HERREN Gud förskaffade en kurbits, den växte över Jona, att hon skulle skugga över hans huvud, och vederkvicka honom i hans vedermöda. Och Jona gladdes fast över den kurbitsen.
Kurbits, grt.: kikajon, en planta, som växer utomordentligt fort, med stora skuggrika blad. [ band II, 721 ]Denna skugga var för profeten en ljuvlig svalka mot solhettan.
7. Men Gud förskaffade en mask om morgonen, då morgonrodnan uppgick; han åt kurbitsen, så att hon förtorkades.
8. Men då solen uppgången var, förskaffade Gud ett torrt östanväder, och solen stack Jona uppå huvudet, så att han vanmäktig vart; då önskade han sin själ döden, och sade: Jag ville hellre vara död, än levande.
Detta är åter ett bevis på den mänskliga svagheten, som ännu var kvar hos profeten, ehuru han hade fått erfara en så stor nåd. Den lummiga växten bortvissnade så hastigt, som den hade uppväxt. Jona kände sig utmattad, och av ängslan och förtrytelse önskade han sig döden. Österns starka, heta vindar förorsakar ofta en outsäglig matthet och ängslan.
9. Då sade Gud till Jona: Menar du, att du skäligen vredgas om kurbitsen? Och han sade: Jag må väl vredgas allt intill döden.
Vilken skillnad emellan profeten Jona i Herrens kraft, predikande väldeligen för Nineves millioner, och profeten Jona i sin egen svaghet och otålighet, nu ledsen vid själva livet, och knotande mot Gud själv! Här visar sig rätt tydligt, hur vanmäktig människan är i sig själv och hur också de benådade kan försynda sig. Kan en människa något gott uträtta, så är det i Herrens kraft. Icke oss, Herre, utan ditt namn tillkommer äran! Hur förunderlig är inte här Guds långmodighet och mildhet mot sin svage tjenare. O! hur mycket har Herren att överse och fördraga även hos redliga själar! Hur mycken långmodighet och nåd användes, för att bereda dem till en salig fulländning!
10. Och HERREN sade: Du jämrar dig om kurbitsen, där du intet uppå arbetat haver, och haver ej heller låtit henne uppväxa; vilken i en natt vart, och i en natt förgicks;
11. Och jag skulle icke jämra mig över Nineve, en sådan stor stad, där mer uti är än hundrade tusende och tjugu tusende människor, som icke veta åtskilja emellan sin högra hand och den vänstra; där till ock mycket djur?
För Gud är det icke likgiltigt, när Hans verk fördärvas. Människorna är Guds skapade verk. Jona hade icke planterat kurbitsen, eller underträdet, likväl klagade han, då det vissnade. Men Gud hade genom sin skapelse och genom sin försyns styrelse gjort Nineves folk och det stora riket, och därtill icke använt en natt, utan många år; skulle Han då kunna låta Nineve fördärvas, om det möjligen kunde skonas? Nej! I Nineve fanns icke blott gamla syndare, vilka dock nu visat tecken till bättring, utan där var mer än hundratjugutusen barn, som väl av naturen var syndiga människor, men Herren ville skona dem för Medlarens skull, fastän de inte kände Honom. Och även på de otaliga djuren tänker den barmhärtige Herren. Så framställer Han, såsom Skaparen, sin stora barmhärtighet emot sina skapade verk och sin milda omtanke om de minsta, såväl som om de största. O! hur mycket vänligare, huldare och barmhärtigare är Herren Gud, än de bästa bland människors barn!
I dessa två kapitels innehåll framstår profeten Jona såsom en bild av det judiska folket i sin kallelse att bli ett prästerligt folk för hedningarna, och såsom en bild av den kristna församlingen i dess kallelse att bära evangelii budskap till alla länder. Profetens exempel visar också, att församlingen inte alltid är så villig därtill, utan går ogärna åstad, och att i församlingen ofta är svaghet och skröplighet och många och stora brister. Och, o! hur outtröttlig är under allt detta Guds långmodighet och förbarmande och faderliga vård om alla sina svaga tjänare!
Såsom kurbitsen vissnade över Jona, såsom det skuggrika underträdet blev stunget av en mask och förtorkat av östanvind, så förvissnar också snart det beskydd, som Kristi kyrka till en tid fått åtnjuta av borgerlig överhet och världsliga makter. Måtte den överlämna sig i Herrens vård allena, då allt sådant beskydd försvinner!
.jpg)
Inlägg
_722.jpg){kind=link}
_723.jpg){kind=link}
_724.jpg){kind=link}
_725.jpg){kind=link}