S:t Rosenius gästbloggar

Påskvänner!

S:t Rosenius, biskop de facto, pingstpredikar för oss idag den 21 januari:

Anden kommer inte omedelbart och sköter våra själar — visst fordras därtill att använda nådens medel — ordet — ordet och sakramenten!

Vill du ha Anden, hans verk och gåvor i ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och se, Han skall inte utebli!

Det finns här och där själar, som går och tänker och tänker, ja, suckar och ber om Anden och Andens verk, men aldrig får det, aldrig i sanning och kraft, aldrig kommer till någon tro, frid, kärlek, visshet och fasthet, utan förblir i samma sjukliga arbete, suckan och strävan beständigt: och se, slutligen upptäcker man att de inte övar ordet, att de bara arbetar med sej själva, bara tänker och suckar, men inte övar ordet — och hur var det då möjligt att där skulle bli något gudomligt och andligt hos dem?

Aposteln säger uttryckligt i Gal. 3:4 att Anden fås endast genom trons predikan. Och i Apg. 10:44 läser vi, att under det Petrus talade, kom den Helige Ande på dem, som hörde talet.

Vad hade de då gjort därtill? Alldeles inget annat än hört på; de satt helt stilla och endast hörde ordet, och så kom Anden i deras hjärtan, kom ånger, tro, kärlek, liv och kraft, som gjorde dem till helt nya människor.

Därför: ordet, ordet, öva ordet! Det är hela konsten och hemligheten av det andliga livets både uppkomst, näring, tillväxt och bestånd.

Det är inte sant vad några enfaldiga menar, att den och den kristen nu är så fast och stadgad i nåden, att han därför kan få tro och leva som han gör. Nej, har han en tro och ett leverne, som är Andens verk och inte bara naturens, så kommer det inte av hans stadga och starkhet att han så kan tro och leva, utan endast därav att han något flitigare när sin själ med det gudomliga ordet. Försummar han detta, så börjar genast den gamla naturen växa upp och det sant andliga dö ut. Ja, besök honom en dag, då han någon längre tid försummat ordet, så ska han finnas föga andlig. Behåller sej hans tro och frid likaväl ordet förutan, då är de inte Andens verk.

Kort sagt: Det är endast genom Guds ord, som Guds Ande blir boende och verkande i människan — och likväl, märk, inte undfår alla som läser Guds ord Ande och liv därav! Tusenden brukar ordet, och det blir ändå ingen Ande i dem. Tusende skriftlärda och fariseer ibland oss bevisar detta.

Vad fordras då? Det fordras att jämte ordets bruk betänka just detta, att det ännu är i Guds hand, om vi ska få dess kraft; fordras att umgås med ordet med det sinne, som denna erinran borde verka — ja, med den ödmjukhet, fruktan, hörsamhet och tro, som passar för den helige Gudens ansikte, när Han talar.

Lägg därför märke till detta: Det är i Guds hand och fria behag, om Han vill ge dej något, Andens delaktighet. Vi är inte ens bekväma att tänka något såsom av oss själva — mycket mindre att tro, att vaka, att vandra värdigt, att bevara ett rätt förståelse av sanningen samt bevara dess kraft på hjärta och samvete; nej, det är allt förgäves, om inte den Helige Ande verkar det — allt förgäves utan den Helige Andes delaktighet.

Att besinna och iaktta sådant vore högst nödigt för varje kristen, även om vi levde i allsköns frid och ro, så att vi inte måtte med all vår kunskap och ordets övning finnas invärtes döda; men mycket mer är detta då nödvändigt, när vi tvärtom lever mitt i det farligaste fiendeland, i ett beständigt krig. Ja, härtill kommer, att särskilt denna tid är en synnerligt äventyrlig tid, då både onda och goda makter är i en märklig rörelse, då väckelser och förvillelser, omvändelser och avfall tävlar med varandra.

Väl behövs det därför att vi har ögonen öppna, att vi håller oss tätt till herden och våra själars biskop, att vi håller oss flitigt och strängt vid ordet — håller isynnerhet den stora, välsignade grundartikeln om Kristus och hans verk klar, ren, fast och oförfalskad; att vi är helt fattiga och enfaldiga i tron; aldrig låta den "nya sången" bliva oss gammal, lång och utsjungen; att vi är uppriktiga mot oss själva och Herren, rättar alla våra tankar, ord och gärningar efter hans heliga vilja och vet att Herren är nära; att vi mer och mer söka förstå våra fiender och faror, förstå de lönngångar, varigenom den listige fienden söker åtkomma vårt andliga och eviga liv; och slutligen att vi ofta ber, dels enskilt, dels med och för varandra — och ber först och sist om den Helige Andes delaktighet.

Ja, till sådant förmanar oss Kristus och apostlarna. Och det behövs.