Påskvänner!
Alla döda är inte helgon - och alla helgon är inte döda:
Inlägg
Kyrkomötet 2024
8 minuter sedan
torsdag 31 oktober 2013
torsdag 24 oktober 2013
Ärkebiskop Sidenvall
Påskvänner!
Jag tycker nog att det inte alltid varit så märkvärdigt med kyrkans självständighet genom staten i tidigare sekler heller. Men nog är det sant att the bottom snart is nådd. Fredrik Sidenvall, tidigare kyrkoherde i Frillesås, numera rektor för L M Engströms gymnasium och redaktör för Kyrka och Folk, skriver om bl.a. detta på ledarplats i K o F v. 43 under rubriken Slutet. (Särskilt bra är det att han inte hänger ut just Antje Jackelén utan uppmärksammar det genomgående svaga startfältet i ärkebiskopsvalet. Hur fick vi det så?).
Visst är det både läsvärt och tänkvärt? Jag minns att Budbärarens förre redaktör Per-Erik Lund lite oväntat uppmärksammade Sidenvalls penna och ibland länkade till honom från sin redaktörsblogg "Lund i denna stund". Men det viktigaste är inte de stilistiska kvalitéerna utan de rannsakande frågeställningarna.
Jag tycker nog att det inte alltid varit så märkvärdigt med kyrkans självständighet genom staten i tidigare sekler heller. Men nog är det sant att the bottom snart is nådd. Fredrik Sidenvall, tidigare kyrkoherde i Frillesås, numera rektor för L M Engströms gymnasium och redaktör för Kyrka och Folk, skriver om bl.a. detta på ledarplats i K o F v. 43 under rubriken Slutet. (Särskilt bra är det att han inte hänger ut just Antje Jackelén utan uppmärksammar det genomgående svaga startfältet i ärkebiskopsvalet. Hur fick vi det så?).
Visst är det både läsvärt och tänkvärt? Jag minns att Budbärarens förre redaktör Per-Erik Lund lite oväntat uppmärksammade Sidenvalls penna och ibland länkade till honom från sin redaktörsblogg "Lund i denna stund". Men det viktigaste är inte de stilistiska kvalitéerna utan de rannsakande frågeställningarna.
lördag 19 oktober 2013
Lena Andersson och Stefan Gustavsson
Påskvänner!
Läs gärna både riksateisten Lena Andersson och ärkebiskop de facto Stefan Gustavsson. Och varför inte - som alltid detta jubileumsår - den danske filosofen och folkkyrkokritikern Sören Kierkegaard?
Läs gärna både riksateisten Lena Andersson och ärkebiskop de facto Stefan Gustavsson. Och varför inte - som alltid detta jubileumsår - den danske filosofen och folkkyrkokritikern Sören Kierkegaard?
onsdag 16 oktober 2013
Ärkebiskop Schlaug träffar huvudet på spiken
Påskvänner!
Varför nominerade ingen Birger Schlaug till ärkebiskop? Man måste ju i princip inte vara prästvigd. Knappast kristen heller nuförtiden (det räcker nog om man är döpt, och det är han kanske). Koll på vad som borde gälla i en kyrka, det har han i alla fall. Tack, Birger.
"Om dessa tiga, skola stenarna ropa."
Varför nominerade ingen Birger Schlaug till ärkebiskop? Man måste ju i princip inte vara prästvigd. Knappast kristen heller nuförtiden (det räcker nog om man är döpt, och det är han kanske). Koll på vad som borde gälla i en kyrka, det har han i alla fall. Tack, Birger.
"Om dessa tiga, skola stenarna ropa."
Uppenbarat och fördolt
Påskvänner!
Det är naturligtvis fint och ridderligt av Ragnar Persenius att gratulera sin medtävlerska Antje Jackelén, precis som det var fint av Göran Skytte att kunna ge sin f.d. andlige mentor, numera kyrklige kombattant K-G Hammar, en rejäl kram.
Men vad gäller själva saken: att offentligt välkomna en ärkebiskop som inte kan svara rakt på om Jesus ger alla människor en sannare bild av Gud än Muhammed ger, som snarast distanserar sej från tron att Jesus föddes av en verklig jungfru, som tror att helvetet (bara) är ett tillstånd här och nu (vad med himmelen, undrar man?), som på punkt efter punkt lämnat evangelisk-luthersk tro och bekännelse, det är att i allra högsta grad göra sej medskyldig till att människor blir lurade (jfr 2 Joh. 9-11 eller en mykologisk förening som på 1950-talet bjöd in Bengt Cortin till föredrag om goda röd flugsvampsomeletter). Då hjälper det inte om man själv i sin egen predikstol har en bättre förkunnelse än ärkebiskopen eller själv låter bli att bjuda folk på röd flugsvamp.
(Märkligt också hur Persenius i sitt herdabrev "Längtan och närvaro" lyckas med konststycket att både kritisera Hammar - Kristusgärningen har väl hänt och är väl inte bara poesi? - och Hammars kritiker i bl.a. pingstkyrkan och romersk katolska kyrkan, ja, missionsföreståndaren i Missionskyrkan, som på något sätt ändå gjorde fel i att angripa Svea rikes ärkebiskop).
Persenius´ oförmåga att frimodigt stå upp för sina egna åsikter när det visar sej att det stora flertalet tänker annorlunda kom till synes redan i äktenskapsdebatten 2009 och framför allt efter att beslutet om det könsneutrala äktenskapet fattats även i kyrkomötet. Sedan dess har han inte gjort mycket för att ändra sakernas tillstånd. Och när han inför ärkebiskopsvalet skrev om ödmjukhet och Guds fördoldhet på sin blogg, skrev jag en kommentar som han inte velat ta in och som därför publiceras här istället. (Det är ju alldeles sant att man inte har en skyldighet att publicera andras kommentarer, särskilt inte om de är långa. Men man ska vara rädd om sina kritiker - gäller även när Ulf Hjertén skriver här! En blogg med bara uppmuntrande instämmanden till kommentarer verkar i längden lite insnöad. Och ändå: jag håller ju helt med Ragnar om att vi i andliga frågor inte ska uttala oss om mer än vi har täckning för i Skriften - men vi ska heller inte mörka det som faktiskt uppenbarats).
Så här skrev jag till Ragnar:
Så här skrev jag till Ragnar:
Ja visst är Tacksägelsedagen en underbar helg (inte minst genom att vår dotter föddes Tacksägelsedagen 2002 och igår kunde fira sin 11-årsdag på ännu en Tacksägelsedag)! Vi får verkligen sjunga med ”hötorgspoeten” Paul Nilsson: http://www.svps1986.blogspot.se/2010/02/168-kom-infor-herren-med-tacksamhet.html
När det gäller uppenbarelsen och det fördolda är ju 5 Mos. 29:29 ett kardinalställe http://www.bibeln.se/las/2k/5_mos#q=5+Mos+29%3A29 (även om det till den nytestamentliga uppenbarelsen hör att vi inte behöver följa Mose lag i allt). Vi har som du säger all anledning att visa ödmjukhet – inför t.ex. lidandets problem och olika nedärvda brister, inför exakt vilka som till slut blir evigt saliga, inför inför treenighetens mysterium, inför försoningens mysterium, inför nattvardens mysterium et c.
Men till kristlig ödmjukhet hör att – också inför ett ärkebiskopsval – ärligt redovisa vad Kristus faktiskt uppenbarat om t.ex. äktenskapet (det är trots den ömsinta versen i Matt. 19:11 svårt att få det till att han inte är det minsta heteronormativ ens gentemot dem som faktiskt har ett val), om allvarliga risker för vår själ här och efter döden men evig salighet för den som tror på honom – detta är ju just en salighetsfråga om den förra nu inte var det! – om att han och Fadern är ett, om att han ger sitt liv till lösen för många och om nattvarden säger just ”Detta är mitt blod som utgjuts för många till syndernas förlåtelse.”
Du har rätt i att syftet inte är att nedvärdera andras tro och att det är viktigt att se var vi är överens. Men såväl mosaiskt troende som muslimer och new ageare m.fl. märker förstås ändå att vi håller Jesu undervisning högre än både Moses (se Joh. 1:17, även om vi likt Jesus räknar Moses till uppenbarelsen) och Muhammed. Och det blir en falsk ödmjukhet att inte tydligt stå för det. Då får vi nämligen inte kristendom utan Baha´i (http://sv.wikipedia.org/wiki/Baha%C2%B4i , den perfekta folkkyrkoreligionen?).
Tack dock för relativt(!) tydliga och genomtänkta svar i ärkebiskopshearingen! Men jag noterar att du tyvärr inte sökte mandat för en återställd heteronormativ huvudlinje i kyrkan och ett särskilt begrepp/en särskild ritual för man-kvinna-förbundet. Det skulle kanske ha gjort det svårare att bli vald men väckt respekt hos många – och ökat dina möjligheter att kontakta och motverka verklig homofobi i våra afrikanska systerkyrkor.
Långt ifrån EFS:s teologi - eller långt ifrån kristen tro?
Påskvänner!
Så tog då EFS:s missionsföreståndare äntligen till orda - men för sent för att det i någon mån skulle kunna påverka valutgången. "En del av det som sas ligger långt ifrån EFS teologi", skriver han. Det var snällt sagt. "Låt det bli tydligt: detta är inte kristen tro", skriver Lukas Berggren i Världen idag. Det var mer rakt på sak. Även om det är viktigt att påminna om att vi hela 2000-talet haft ärkebiskopar av synnerligen oklar konfession, läs Siewert Öholms och Göran Skyttes utmärkta krönikor..
Det är märkligt så lågt både Stefan Holmström och Ragnar Persenius har legat. Båda skulle ha kunnat tillföra debatten inför ärkebiskopsvalet viktiga dimensioner, som professor em Eva Hamberg gjorde. Visa att valet faktiskt gällde något, så att säga. Det handlade ju inte bara om att välja en man eller kvinna (i så fall kan man förstås lika gärna ha en kvinna som en man, ja hellre än kvinna än en man eftersom ingen sådan valts förut). Det handlade ju faktiskt om ganska avgörande teologiska skillnader - Persenius tror ju t.ex. tydligen fortfarande att det finns "salighetsfrågor" och att Adolf Hitler kanske inte är i himmelen. (Bara en sån sak!).
Men det räcker inte med att själv tro och lära någorlunda kristligt - man måste också med kraft avvisa den okristliga vilseledande läran. Om man inte gör det tycks man ju själv finna läran tämligen likgiltig. Den som inte med kraft avvisar andras vilseledande svar på frågan om jungfrufödelsen, den dubbla utgången eller Jesus och Muhammed verkar ju tycka att religionssynkretismen är lika OK som ens egen mer kristliga uttalanden. Och det är ju i sej själv en form av religionssynkretism!
Så tog då EFS:s missionsföreståndare äntligen till orda - men för sent för att det i någon mån skulle kunna påverka valutgången. "En del av det som sas ligger långt ifrån EFS teologi", skriver han. Det var snällt sagt. "Låt det bli tydligt: detta är inte kristen tro", skriver Lukas Berggren i Världen idag. Det var mer rakt på sak. Även om det är viktigt att påminna om att vi hela 2000-talet haft ärkebiskopar av synnerligen oklar konfession, läs Siewert Öholms och Göran Skyttes utmärkta krönikor..
Det är märkligt så lågt både Stefan Holmström och Ragnar Persenius har legat. Båda skulle ha kunnat tillföra debatten inför ärkebiskopsvalet viktiga dimensioner, som professor em Eva Hamberg gjorde. Visa att valet faktiskt gällde något, så att säga. Det handlade ju inte bara om att välja en man eller kvinna (i så fall kan man förstås lika gärna ha en kvinna som en man, ja hellre än kvinna än en man eftersom ingen sådan valts förut). Det handlade ju faktiskt om ganska avgörande teologiska skillnader - Persenius tror ju t.ex. tydligen fortfarande att det finns "salighetsfrågor" och att Adolf Hitler kanske inte är i himmelen. (Bara en sån sak!).
Men det räcker inte med att själv tro och lära någorlunda kristligt - man måste också med kraft avvisa den okristliga vilseledande läran. Om man inte gör det tycks man ju själv finna läran tämligen likgiltig. Den som inte med kraft avvisar andras vilseledande svar på frågan om jungfrufödelsen, den dubbla utgången eller Jesus och Muhammed verkar ju tycka att religionssynkretismen är lika OK som ens egen mer kristliga uttalanden. Och det är ju i sej själv en form av religionssynkretism!
tisdag 15 oktober 2013
Ärkebiskopsval
Påskvänner!
Det är sannerligen inte första gången Svenska kyrkan riskerar att få en uppenbar villolärare som ärkebiskop. Läs gärna Siewert Öholms krönika om en mycket sympatisk men därför inte mindre vilseledande person. Anders Wejryd var sannerligen inte heller någon särskilt evangelisk-luthersk ärkebiskop, men han har i alla fall - på Niklas Orrenius fråga - sagt sej tro på att Jesus även rent biologiskt föddes av en jungfru. (Hur man rent teologiskt föds av en jungfru har jag ärligt talat ingen aning om).
Anna Sophia Bonde skriver bra i Dagen om sin egen stiftschefs, ärkebiskopskandidaten Jackeléns, modernistiska teologi under rubriken "Vad är vitsen med en sådan Gud?"
Måtte det åtminstone bli en andra valomgång. Inte för att uppsalabiskopen är så fantastiskt mycket bättre, men för att vi i Svenska kyrkan och EFS behöver en förlängd samtals- och reflexionsperiod kring trons fundamenta.
Och då inte bara kring jungfrufödelsen. Det förtjänar att påpekas att även många muslimer tror att Jesus föddes av jungfru genom en övernaturlig skapelseakt av Gud/Allah, utan att muslimerna fördenskull tror att Jesus är Guds Son. Så det är alldeles sant att man kan tro på en biologisk jungfrufödelse och ändå missa själva poängen.
(Men det är inte sant att den som tror på en biologisk jungfrufödelse därmed HAR missat själva poängen).
Det är sannerligen inte första gången Svenska kyrkan riskerar att få en uppenbar villolärare som ärkebiskop. Läs gärna Siewert Öholms krönika om en mycket sympatisk men därför inte mindre vilseledande person. Anders Wejryd var sannerligen inte heller någon särskilt evangelisk-luthersk ärkebiskop, men han har i alla fall - på Niklas Orrenius fråga - sagt sej tro på att Jesus även rent biologiskt föddes av en jungfru. (Hur man rent teologiskt föds av en jungfru har jag ärligt talat ingen aning om).
Anna Sophia Bonde skriver bra i Dagen om sin egen stiftschefs, ärkebiskopskandidaten Jackeléns, modernistiska teologi under rubriken "Vad är vitsen med en sådan Gud?"
Måtte det åtminstone bli en andra valomgång. Inte för att uppsalabiskopen är så fantastiskt mycket bättre, men för att vi i Svenska kyrkan och EFS behöver en förlängd samtals- och reflexionsperiod kring trons fundamenta.
Och då inte bara kring jungfrufödelsen. Det förtjänar att påpekas att även många muslimer tror att Jesus föddes av jungfru genom en övernaturlig skapelseakt av Gud/Allah, utan att muslimerna fördenskull tror att Jesus är Guds Son. Så det är alldeles sant att man kan tro på en biologisk jungfrufödelse och ändå missa själva poängen.
(Men det är inte sant att den som tror på en biologisk jungfrufödelse därmed HAR missat själva poängen).
måndag 14 oktober 2013
Relevanta reaktioner
Påskvänner!
Stenarna ropar - nu är det Svenska Dagbladets ledarsida som tar upp ärkebiskopsvalet på tisdag, "på jakt efter ärkebiskopskandidaternas teologiska ryggrad". Fast Kyrkans Tidnings ledarsidekommentar "Kristus på väg ut i marginalen?" var nästan ännu mer förvånande - och på sitt sätt glädjande. I bägge fallen är det två "brudar" - Maria Ludvigsson resp. Barbro Matzols - som reagerar rakt och relevant, så det handlar knappast om någon antifeministisk reaktion på en möjlig kvinnlig ärkebiskop. Det handlar kanske snarare om att kyrkoledningens salt har mist sin sälta så till den grad att det börjar trampas ner av människorna.
Men var håller EFS´ ledning hus? Hukar vi i buskarna? Är vi så lågkyrkliga att vi anser ärkebiskops- och biskopsämbetet fullkomligt irrelevant? (Fast varför bjuder vi då in potentaterna till våra konferenser?). Eller är vi lika splittrade i synen på bekännelsen som Svenska kyrkan i övrigt och därför oförmögna att anlägga gemensamma synpunkter på en önskvärd ärkebiskopsprofil? Då kan vi ju lika gärna lägga ner eller gå upp i Svenska kyrkans lekmannaförbund.
Ett böneämne är dock att tisdagens ärkebiskopsval inte blir avgörande, utan att det går till en andra omgång om några veckor (gärna mellan Jackelén och Persenius). Då finns det ännu mer tid att samtala om de för en kristen kyrka verkligt avgörande frågorna - och att ställa frågor om queerideologins plats i Svenska kyrkan (där har alla kandidater kommit för billigt undan hittills)
Stenarna ropar - nu är det Svenska Dagbladets ledarsida som tar upp ärkebiskopsvalet på tisdag, "på jakt efter ärkebiskopskandidaternas teologiska ryggrad". Fast Kyrkans Tidnings ledarsidekommentar "Kristus på väg ut i marginalen?" var nästan ännu mer förvånande - och på sitt sätt glädjande. I bägge fallen är det två "brudar" - Maria Ludvigsson resp. Barbro Matzols - som reagerar rakt och relevant, så det handlar knappast om någon antifeministisk reaktion på en möjlig kvinnlig ärkebiskop. Det handlar kanske snarare om att kyrkoledningens salt har mist sin sälta så till den grad att det börjar trampas ner av människorna.
Men var håller EFS´ ledning hus? Hukar vi i buskarna? Är vi så lågkyrkliga att vi anser ärkebiskops- och biskopsämbetet fullkomligt irrelevant? (Fast varför bjuder vi då in potentaterna till våra konferenser?). Eller är vi lika splittrade i synen på bekännelsen som Svenska kyrkan i övrigt och därför oförmögna att anlägga gemensamma synpunkter på en önskvärd ärkebiskopsprofil? Då kan vi ju lika gärna lägga ner eller gå upp i Svenska kyrkans lekmannaförbund.
Ett böneämne är dock att tisdagens ärkebiskopsval inte blir avgörande, utan att det går till en andra omgång om några veckor (gärna mellan Jackelén och Persenius). Då finns det ännu mer tid att samtala om de för en kristen kyrka verkligt avgörande frågorna - och att ställa frågor om queerideologins plats i Svenska kyrkan (där har alla kandidater kommit för billigt undan hittills)
söndag 13 oktober 2013
Värt att tänka på
Påskvänner!
Tacksägelsedagen bör firas med DN:s huvudledare i åtanke.
Och med Johannes Johanssons psalm som rök 1986:
Ja, stärk dem i den svåra strid
de kämpar i vår hårda tid.
Var nära dem med frid och tröst,
fyll mörkret med din Andes röst.
Tacksägelsedagen bör firas med DN:s huvudledare i åtanke.
Och med Johannes Johanssons psalm som rök 1986:
Ja, stärk dem i den svåra strid
de kämpar i vår hårda tid.
Var nära dem med frid och tröst,
fyll mörkret med din Andes röst.
torsdag 10 oktober 2013
Eva Hamberg har lämnat oss
Påskvänner!
Nej, teol dr prof Hamberg, ledamot av Svenska kyrkans läronämnd, har inte "befordrats till härligheten", men däremot lämnat Svenska kyrkan. Och prästämbetet. (Hon begriper tydligen genast, i motsats till vår egen K-G Larsson, att det inte går att behålla det när hon lämnar kyrkan).
Hennes sakskäl är i högsta grad begripliga och beaktansvärda. Även om EFS inte drar samma slutsatser som hon, bör vi åtminstone dela krismedvetandet och känna ansvaret att markera avstånd från den liberalteologi som kolporteras ut från Svenska kyrkan centralt. T.o.m. Kyrkans Tidnings ledarsida markerar ju nu! (Jfr även debattartikeln från Carl Anders Breitholtz, ordf. i Organization for the Persecuted Christians).
Hade EFS stått i lika stark opposition mot kyrkoledningens liberalteologi som Eva Hamberg, borde väl EFS ha varit ett naturligare val för henne än Evangeliska Frikyrkan och Pingst? Vi har ju faktiskt EFS:are - t.ex. Stefan Gustavsson - som lämnat Svenska kyrkan. Men tyvärr verkar vi, liksom Svenska kyrkan, nu gå miste om hennes viktiga röst.
Vilka står kvar? Är vi dom där grodorna som kokas så långsamt att vi inte hoppar ur förrän det är försent? Och ska vi stå kvar ska vi väl åtminstone käfta emot så det hörs? (Tänk förresten att kvinnliga präster som Anna Sophia Bonde och Eva Hamberg är bättre på att kritisera prästvigningsstoppet av klassiskt högkyrkliga än vad osolidariskt lågkyrkliga EFS är!).
Ärkebiskopsvalet på tisdag och alla kyrkans övriga vägval är ett stort, stort böneämne. Som nödlösning kanske Ragnar Persenius (som trots allt skilde ut sej förhållandevis positivt i det svaga startfältet) kan fungera 5 år eller så - men Svenska kyrkan behöver faktiskt en ny reformation.
Reclaim the church! Reformation 2017!
Nej, teol dr prof Hamberg, ledamot av Svenska kyrkans läronämnd, har inte "befordrats till härligheten", men däremot lämnat Svenska kyrkan. Och prästämbetet. (Hon begriper tydligen genast, i motsats till vår egen K-G Larsson, att det inte går att behålla det när hon lämnar kyrkan).
Hennes sakskäl är i högsta grad begripliga och beaktansvärda. Även om EFS inte drar samma slutsatser som hon, bör vi åtminstone dela krismedvetandet och känna ansvaret att markera avstånd från den liberalteologi som kolporteras ut från Svenska kyrkan centralt. T.o.m. Kyrkans Tidnings ledarsida markerar ju nu! (Jfr även debattartikeln från Carl Anders Breitholtz, ordf. i Organization for the Persecuted Christians).
Hade EFS stått i lika stark opposition mot kyrkoledningens liberalteologi som Eva Hamberg, borde väl EFS ha varit ett naturligare val för henne än Evangeliska Frikyrkan och Pingst? Vi har ju faktiskt EFS:are - t.ex. Stefan Gustavsson - som lämnat Svenska kyrkan. Men tyvärr verkar vi, liksom Svenska kyrkan, nu gå miste om hennes viktiga röst.
Vilka står kvar? Är vi dom där grodorna som kokas så långsamt att vi inte hoppar ur förrän det är försent? Och ska vi stå kvar ska vi väl åtminstone käfta emot så det hörs? (Tänk förresten att kvinnliga präster som Anna Sophia Bonde och Eva Hamberg är bättre på att kritisera prästvigningsstoppet av klassiskt högkyrkliga än vad osolidariskt lågkyrkliga EFS är!).
Ärkebiskopsvalet på tisdag och alla kyrkans övriga vägval är ett stort, stort böneämne. Som nödlösning kanske Ragnar Persenius (som trots allt skilde ut sej förhållandevis positivt i det svaga startfältet) kan fungera 5 år eller så - men Svenska kyrkan behöver faktiskt en ny reformation.
Reclaim the church! Reformation 2017!
tisdag 8 oktober 2013
En vecka kvar till ärkebiskopsvalet - och EFS står neutralt?
Påskvänner!
Vi EFS-are är ju erkänt trevliga och snälla och så där lagom evangeliska. Eller kanske bråkiga och introverta, jag vet inte riktigt.
Vad jag vet är i alla fall att en ärkebiskop som är osäker på om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger, men som är säker på att alla kommer till himlen eller att det åtminstone inte finns något att frukta efter döden, det är en ledare som är alldeles orimlig i en kristen, missionerande kyrka, och särskilt orimlig i relation till en missionsrörelse som EFS och inför reformationsjubiléet 2017.
Och det borde EFS på något sätt påtala före valet. Jag vet att vi kanske haft sådana s.k. ärkebiskopar hela 2000-talet, men som medlem i en mykologisk förening vars ledare börjat förkunna att alla svampar är ätliga (åtminstone efter förvällning) har man faktiskt till slut en skyldighet mot allmänheten också. Att säga ifrån.
PS. Det handlar inte bara om Antje Jackelén, som lite orättvist fått klä skott för alla. Vad jag förstår är åtminstone 4 av 5 kandidater lika luddiga som hon - eller bakvänt tydliga - i för kyrkans och mänsklighetens framtid helt avgörande frågor. Och den 5:e är inte heller särskilt tydlig, men har dock i jämförelse med övriga framstått som ett under av evangelisk lutherdom - eller i varje fall kristendom. Vilket bör erkännas. DS.
Vi EFS-are är ju erkänt trevliga och snälla och så där lagom evangeliska. Eller kanske bråkiga och introverta, jag vet inte riktigt.
Vad jag vet är i alla fall att en ärkebiskop som är osäker på om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger, men som är säker på att alla kommer till himlen eller att det åtminstone inte finns något att frukta efter döden, det är en ledare som är alldeles orimlig i en kristen, missionerande kyrka, och särskilt orimlig i relation till en missionsrörelse som EFS och inför reformationsjubiléet 2017.
Och det borde EFS på något sätt påtala före valet. Jag vet att vi kanske haft sådana s.k. ärkebiskopar hela 2000-talet, men som medlem i en mykologisk förening vars ledare börjat förkunna att alla svampar är ätliga (åtminstone efter förvällning) har man faktiskt till slut en skyldighet mot allmänheten också. Att säga ifrån.
PS. Det handlar inte bara om Antje Jackelén, som lite orättvist fått klä skott för alla. Vad jag förstår är åtminstone 4 av 5 kandidater lika luddiga som hon - eller bakvänt tydliga - i för kyrkans och mänsklighetens framtid helt avgörande frågor. Och den 5:e är inte heller särskilt tydlig, men har dock i jämförelse med övriga framstått som ett under av evangelisk lutherdom - eller i varje fall kristendom. Vilket bör erkännas. DS.
Reklam för en lite bortglömd ärkebiskopskandidat - eller var det generaldirektörkandidat?
Påskvänner!
Efter en på många sätt sorglig utfrågning av ärkebiskopskandidaterna (utom Per Eckerdal, som lämnade w.o. men via Kyrkans Tidning låtit meddela att han finner det ointressant huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger) kan det kanske trots allt kännas lite uppiggande både för EFS-are och andra att få höra "ringaren Alfredsons" bild av den ultimata (ärke-)biskopskandidaten - hr Jansson:
Efter en på många sätt sorglig utfrågning av ärkebiskopskandidaterna (utom Per Eckerdal, som lämnade w.o. men via Kyrkans Tidning låtit meddela att han finner det ointressant huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger) kan det kanske trots allt kännas lite uppiggande både för EFS-are och andra att få höra "ringaren Alfredsons" bild av den ultimata (ärke-)biskopskandidaten - hr Jansson:
måndag 7 oktober 2013
Heliga Birgitta
Påskvänner!
Denna strålande solvarma brittsommardag vill jag gärna minnas Birgitta Almeby. Påven kommer aldrig att helgonförklara henne, men än sen? Jag säger gärna Sankta Birgitta om henne ändå. [Tillagt 131008: Läs gärna Alma-Lena Anderssons fina text om Två heliga Birgittor].
(Lite läskigt hur även vi lutheraner inför allhelgona ofta anammar det papistiska helgonbegreppet. "Hon var inget helgon" hörde jag själv en präst säga vid begravningen av en troende EFS-medlem med gängse fel och brister - men Paulus är inte rädd för att kalla sina adressater "de heliga").
Och så vill jag passa på dela med mej av 1300-tals-Birgittas fina morgonpsalm "Du som är morgonrodnadens klarhet". Den fanns med i skolantologin "Från Bibeln till Blanche", men i övrigt har jag inte sett den i någon visbok eller psalmbok. Skada, tycker jag. Birgitta var nog - trots allt - ett helgon. Vi ber med henne: "Visa mej vägen och gör mej villig att vandra den".
Denna strålande solvarma brittsommardag vill jag gärna minnas Birgitta Almeby. Påven kommer aldrig att helgonförklara henne, men än sen? Jag säger gärna Sankta Birgitta om henne ändå. [Tillagt 131008: Läs gärna Alma-Lena Anderssons fina text om Två heliga Birgittor].
(Lite läskigt hur även vi lutheraner inför allhelgona ofta anammar det papistiska helgonbegreppet. "Hon var inget helgon" hörde jag själv en präst säga vid begravningen av en troende EFS-medlem med gängse fel och brister - men Paulus är inte rädd för att kalla sina adressater "de heliga").
Och så vill jag passa på dela med mej av 1300-tals-Birgittas fina morgonpsalm "Du som är morgonrodnadens klarhet". Den fanns med i skolantologin "Från Bibeln till Blanche", men i övrigt har jag inte sett den i någon visbok eller psalmbok. Skada, tycker jag. Birgitta var nog - trots allt - ett helgon. Vi ber med henne: "Visa mej vägen och gör mej villig att vandra den".
tisdag 1 oktober 2013
En lustig (?) tanke
Påskvänner!
En lite lustig - eller gräslig? - tanke slog mej. Det är ju sagt att de uppsaliensiska kandidater som utfrågas på slutet (det är just nu lunchpaus i Gottsunda till 12.30) inte ska lyssna på de andras svar för att det inte ska anses vara en fördel att komma sist på dagen.
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/offentlig-utfragning-av-ab-kandidaterna
Men ibland känns konflikträdslan förfärlig i vår kyrka. Vad skulle hända om biskop Ragnar satsade på en rejäl profilering istället för att framstå som "ofarlig"? Tänk om han med ledning av vad övriga kandidater redan tidigare sagt och skrivit stack upp rejält och sa nånting sånt här - som nyligen ansågs ganska mainstream-kristet - när de aktuella frågorna kommer upp i Anette Novaks och Petter Karlssons intervju i Gottsunda:
* Ja, jag anser absolut att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger. Om jag inte trodde det skulle jag ju lika gärna kunna kandidera som överimam eller något liknande. Och jag anser dessutom att det för en kristen ledare inte går att sväva på målet här, det vore rent tjänstefel. Vi kan ju inte ha en ärkebiskop som inte på allvar tror att Jesus verkligen är vägen, sanningen och livet, både för oss och för alla människor. Miljarder människor över hela vår jord finner frågan intressant, ja, livsavgörande. Vi måste återupprätta Svenska Kyrkans Mission och återigen sända ut människor med evangeliet till folkgrupper och trakter som ännu inte fått del av det, inte minst inom den muslimska världen.
* Jag anser absolut att Jesus avlades av den helige Ande, utan någon mans medverkan. Inte för att jag själv finner det särskilt sannolikt eller normalt, utan för att vi har Marias vittnesbörd enligt evangelisten Lukas och Josefs vittnesbörd enligt evangelisten Matteus. Vore det inte sant att Jesus föddes av en jungfru, så har vi här att göra med en av världshistoriens sämsta bortförklaringar. En ärkebiskopskandidat får inte försöka trolla bort sanningsfrågan. Jag tror att Jesus föddes av en jungfru, men jag tror t.ex. inte som nuvarande ärkebiskopen att män då och då föder barn. Så jag är inte allmänt godtrogen.
* Och by the way: ja, jag tror att det finns en särskild biologisk och gudomlig vits med man-kvinna-förbundet. Med att ha en mamma. Med att ha en pappa. Jag är mot alla former av trakasserier mot hbt-personer och stöder helt och fullt rätten till vuxet, frivilligt samliv och Pride-parader i både Belgrad, Addis Abeba och Moskva (jag ska ta upp förföljelserna av hbt-personer med kyrkoledarna i Serbien, Etiopien och Ryssland så länge de består), men en kristen kyrka måste vara och förbli moderat heteronormativ, allt annat vore fullständigt orimligt. Att de övriga ärkebiskopskandidaterna så snabbt anammat queerideologin är en stor besvikelse för mej.
* Jag anser absolut att det finns en risk för att gå evigt förlorad. Helt enkelt därför att Jesus varnade oss för det. Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara, sa han, och har vi inte vår skatt i himlen, så... dessutom sa Jesus, kyrkans Herre, några ord i Mikaelidagens text som jag gärna vill citera för hela svenska folket:
Då förstår ni kanske varför jag inte som flera övriga kandidater här idag vill säga att det inte kan finnas något att frukta efter döden. Gjorde jag det skulle jag hänga ut min Mästare och Herre som rena skräckpropagandisten - han skulle då ha varnat för något som inte finns annat än som hemska upplevelser här och nu. Och så tror jag inte det är. Det finns en risk att allt inte slutar väl för alla - men det finns också en stor trygghet: hos Jesus och bara där. Vi ska inte lova mer än Jesus gör, men den som kommer till honom ska han sannerligen inte kasta ut, det har han sagt, och det får vi förmedla.
Förr gjorde man fel genom att tvärsäkert påstå att dom och dom kommer till helvetet - nuförtiden gör vi fel genom att påstå att alla kommer till himlen. I bägge fallen faller vi Jesus i ämbetet - det är han, Frälsaren, som är Domaren och inte vi. Och då är det väl bäst att redan nu lyssna till vad han säger.
Men så galen att han säger något sådant kan väl Ragnar ändå inte vara - ens på sin namnsdag? Fast han har faktiskt inget att förlora. Ärkebiskop lär han ju inte bli om han låter som Antje Jackelén heller. Och vad hjälper det en människa om den vinner hela världen - inklusive ärkebiskopsvalet - men förlorar sin själ?
Nej, jag skulle inte vilja sitta i "heta stolen" och grillas inför kyrkans medlemmar (fast jag undrar hur många som faktiskt ser intervjuerna?). Många frågor är svåra, men många är också förutsägbara och borde ha gått att förebereda sej ordentligt inför. Det här ärkebiskopsvalet - och kyrkans framtid ö.h.t. - är faktiskt ett enda stort böneämne. Får kyrkan bara ledare som säger saker som (S) och (C) har godkänt, då är det kört.
Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs.
En lite lustig - eller gräslig? - tanke slog mej. Det är ju sagt att de uppsaliensiska kandidater som utfrågas på slutet (det är just nu lunchpaus i Gottsunda till 12.30) inte ska lyssna på de andras svar för att det inte ska anses vara en fördel att komma sist på dagen.
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/offentlig-utfragning-av-ab-kandidaterna
Men ibland känns konflikträdslan förfärlig i vår kyrka. Vad skulle hända om biskop Ragnar satsade på en rejäl profilering istället för att framstå som "ofarlig"? Tänk om han med ledning av vad övriga kandidater redan tidigare sagt och skrivit stack upp rejält och sa nånting sånt här - som nyligen ansågs ganska mainstream-kristet - när de aktuella frågorna kommer upp i Anette Novaks och Petter Karlssons intervju i Gottsunda:
* Ja, jag anser absolut att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger. Om jag inte trodde det skulle jag ju lika gärna kunna kandidera som överimam eller något liknande. Och jag anser dessutom att det för en kristen ledare inte går att sväva på målet här, det vore rent tjänstefel. Vi kan ju inte ha en ärkebiskop som inte på allvar tror att Jesus verkligen är vägen, sanningen och livet, både för oss och för alla människor. Miljarder människor över hela vår jord finner frågan intressant, ja, livsavgörande. Vi måste återupprätta Svenska Kyrkans Mission och återigen sända ut människor med evangeliet till folkgrupper och trakter som ännu inte fått del av det, inte minst inom den muslimska världen.
* Jag anser absolut att Jesus avlades av den helige Ande, utan någon mans medverkan. Inte för att jag själv finner det särskilt sannolikt eller normalt, utan för att vi har Marias vittnesbörd enligt evangelisten Lukas och Josefs vittnesbörd enligt evangelisten Matteus. Vore det inte sant att Jesus föddes av en jungfru, så har vi här att göra med en av världshistoriens sämsta bortförklaringar. En ärkebiskopskandidat får inte försöka trolla bort sanningsfrågan. Jag tror att Jesus föddes av en jungfru, men jag tror t.ex. inte som nuvarande ärkebiskopen att män då och då föder barn. Så jag är inte allmänt godtrogen.
* Och by the way: ja, jag tror att det finns en särskild biologisk och gudomlig vits med man-kvinna-förbundet. Med att ha en mamma. Med att ha en pappa. Jag är mot alla former av trakasserier mot hbt-personer och stöder helt och fullt rätten till vuxet, frivilligt samliv och Pride-parader i både Belgrad, Addis Abeba och Moskva (jag ska ta upp förföljelserna av hbt-personer med kyrkoledarna i Serbien, Etiopien och Ryssland så länge de består), men en kristen kyrka måste vara och förbli moderat heteronormativ, allt annat vore fullständigt orimligt. Att de övriga ärkebiskopskandidaterna så snabbt anammat queerideologin är en stor besvikelse för mej.
* Jag anser absolut att det finns en risk för att gå evigt förlorad. Helt enkelt därför att Jesus varnade oss för det. Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara, sa han, och har vi inte vår skatt i himlen, så... dessutom sa Jesus, kyrkans Herre, några ord i Mikaelidagens text som jag gärna vill citera för hela svenska folket:
Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.
8Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. 7
9Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.
9Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.
10Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Då förstår ni kanske varför jag inte som flera övriga kandidater här idag vill säga att det inte kan finnas något att frukta efter döden. Gjorde jag det skulle jag hänga ut min Mästare och Herre som rena skräckpropagandisten - han skulle då ha varnat för något som inte finns annat än som hemska upplevelser här och nu. Och så tror jag inte det är. Det finns en risk att allt inte slutar väl för alla - men det finns också en stor trygghet: hos Jesus och bara där. Vi ska inte lova mer än Jesus gör, men den som kommer till honom ska han sannerligen inte kasta ut, det har han sagt, och det får vi förmedla.
Förr gjorde man fel genom att tvärsäkert påstå att dom och dom kommer till helvetet - nuförtiden gör vi fel genom att påstå att alla kommer till himlen. I bägge fallen faller vi Jesus i ämbetet - det är han, Frälsaren, som är Domaren och inte vi. Och då är det väl bäst att redan nu lyssna till vad han säger.
Men så galen att han säger något sådant kan väl Ragnar ändå inte vara - ens på sin namnsdag? Fast han har faktiskt inget att förlora. Ärkebiskop lär han ju inte bli om han låter som Antje Jackelén heller. Och vad hjälper det en människa om den vinner hela världen - inklusive ärkebiskopsvalet - men förlorar sin själ?
Nej, jag skulle inte vilja sitta i "heta stolen" och grillas inför kyrkans medlemmar (fast jag undrar hur många som faktiskt ser intervjuerna?). Många frågor är svåra, men många är också förutsägbara och borde ha gått att förebereda sej ordentligt inför. Det här ärkebiskopsvalet - och kyrkans framtid ö.h.t. - är faktiskt ett enda stort böneämne. Får kyrkan bara ledare som säger saker som (S) och (C) har godkänt, då är det kört.
Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs.
Hej och hå - alla kommer till himlen
Påskvänner!
Hej och hå - man kommer till himlen oavsett om man tror på Jesus eller Muhammed eller inte alls vill dit. Så skönt. Det var ju en trevlig blivande ärkebiskop. Mycket trevligare än den där Jesus, som måste ha varit fullständigt galen, så mycket som han skrämde folk med helvetet och påstod att man måste kämpa för att komma in genom den trånga porten till himmelriket.
Alla svampar blir ätliga om man steker dem noga. Hej och hå. Vad mysigt. Det finns ingen risk för ett kärnvapenkrig eller för klimatkatastrof - det tror jag absolut inte. (Nej det sista sa hen inte men hen var så trevlig att hen säkert inte velat förstöra det goda intrycket med några hemska varningar). Och då var ändå evangelietexten från i söndags så ohyggligt allvarlig att jag själv kippade efter andan (heder åt min fru som predikade över texten - många predikanter slog nog knut på sej själva i söndags för att slippa göra det).
Jag hoppas naturligtvis att ärkekandidaten har rätt och att alla kommer till himlen, den yttersta saligheten, bara genom att helt enkelt - dö. Men har han på fötterna? Vet han vad han talar om? Behövs kyrkan och nådemedlen till något annat än att helt enkelt göra livet här lite rikare - för dem som uppskattar sånt (övriga har väl ingen anledning att masa sej till gudstjänst)?
Tänk ändå om Ingemar Hedenius hade levat och fått fråga ut ärkebiskopskandidaterna! Det är ju så att man kommer att tänka på hans profetia i "Tro och vetande". Man sa ju på hans tid: Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet. Och en smula profet var han nog:
HEDENIUS´ PROFETIA
(ur Tro och vetande, Bonniers 1971, s. 120f)
Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig.
Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på.
Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.
Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former. Prästernas granna skrudar och gammalmodiga språk, sången och musiken, nattvardens utskänkning av bröd och vin, allt skulle nog ge upplyftning, och milda känslor av gemenskap med bröderna i ”tron” skulle värma hjärtat. Bismaken av kulturhistoriskt pikanteri, av något för länge sedan borttappat men dock i anden närvarande, skulle sätta pricken över i.
Men liknar inte detta något helt annat? Skulle man inte längta efter gudstjänsterna på alldeles samma sätt som många generationer av hyggliga borgare har längtat efter en afton i S.H.T. eller Par Bricole? Skulle man inte liksom dessa då och då även förgylla vardagslivets tråk och tvång med ett eller annat ord ur sin kära sällskapsordens heliga skrift eller ritual?
Sjung och läs nu Bacchi böner,
se det våta titelblad,
där han tröstar sina söner
och gör en bedrövad glad.
Läs då min granne; hör klockorna gå;
sjungom då alla, båd stora och små.
Kör: Gutår! Gutår!
I all sin enkelhet återger Bellmans Bacchi böne- och sententiebok, den stirrande församlingen till tröst och styrko, skriven till en gammal vacker psalmmelodi, ganska bra mentaliteten i en dylik urblåst kyrka. En gud anropas, som ingen ett ögonblick tror existerar, men det förhöjer bara stämningen. Och inte blir det längre fråga om någon frälsning från synden eller något hopp om ett bättre liv. Det är självklart att den verkliga alkoholismen och förfallet ligger utanför sällskapsbrödernas av trevnaden behärskade horisont. Därför sjunger de om synd och frälsning på ett alltigenom förnöjsamt sätt.
Fader Bacchus om så händer,
att ditt barn ej mer förmår,
men på gator, torg och gränder
som en skugga går och står;
värdes du barnet då själv till dig ta
och till friskt vatten det leda och dra.
Kör: Gutår! Gutår!
Ja, själva döden kommer inte längre i betraktande, helt enkelt därför att denna psalm inte har vare sig religiösa eller metafysiska perspektiv på detta fenomen. Dödens problem ligger utanför sällskapsbrödernas intressen. Allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet.
Sen som jag fått allt fullkomna,
frisk som blomman i sin fröjd,
så lät mig då sakta somna
väl otorstig och förnöjd.
Låter oss bedja som Bacchus oss lärt,
leve då allt vad hjärtat har kärt!
Kör: Gutår! Gutår!
Huruvida sen sådan utveckling av andelivet i vår kyrka skulle betyda ett framsteg i kulturellt avseende, skall inte diskuteras här. Mycket skulle utan tvivel kunna anföras både för och emot en sådan uppfattning. Jag konstaterar blott, att det är långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, och att det skulle innebära försvinnandet av all kristen tro, i den betydelse svenska språket för närvarande använder detta uttryck, ifall det uppnåddes.
Bloggarens kommentar: Ja, 1948 var det kanske en bit kvar. Men hur är det idag?
Hej och hå - man kommer till himlen oavsett om man tror på Jesus eller Muhammed eller inte alls vill dit. Så skönt. Det var ju en trevlig blivande ärkebiskop. Mycket trevligare än den där Jesus, som måste ha varit fullständigt galen, så mycket som han skrämde folk med helvetet och påstod att man måste kämpa för att komma in genom den trånga porten till himmelriket.
Alla svampar blir ätliga om man steker dem noga. Hej och hå. Vad mysigt. Det finns ingen risk för ett kärnvapenkrig eller för klimatkatastrof - det tror jag absolut inte. (Nej det sista sa hen inte men hen var så trevlig att hen säkert inte velat förstöra det goda intrycket med några hemska varningar). Och då var ändå evangelietexten från i söndags så ohyggligt allvarlig att jag själv kippade efter andan (heder åt min fru som predikade över texten - många predikanter slog nog knut på sej själva i söndags för att slippa göra det).
Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.
8Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. 7
9Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.
9Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.
10Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Varför nominerade ingen Stefan Holmström till ärkebiskop? Han är ju i faktiskt ledare för en av de största inomkyrkliga missionsorganisationerna (om inte vi rent av ska säga den största) och hade, hoppas jag åtminstone, kunnat svara på ett sätt som åtminstone har några avlägsna likheter med evangelisk-luthersk tro och bekännelse. (Tänk att den ärkebiskop som nu väljs ska vara med och förbereda reformationsjubileet 2017!). Eller, om det nu ska vara en kvinna, varför nominerade ingen Anna Sophia Bonde?Jag hoppas naturligtvis att ärkekandidaten har rätt och att alla kommer till himlen, den yttersta saligheten, bara genom att helt enkelt - dö. Men har han på fötterna? Vet han vad han talar om? Behövs kyrkan och nådemedlen till något annat än att helt enkelt göra livet här lite rikare - för dem som uppskattar sånt (övriga har väl ingen anledning att masa sej till gudstjänst)?
Tänk ändå om Ingemar Hedenius hade levat och fått fråga ut ärkebiskopskandidaterna! Det är ju så att man kommer att tänka på hans profetia i "Tro och vetande". Man sa ju på hans tid: Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet. Och en smula profet var han nog:
HEDENIUS´ PROFETIA
(ur Tro och vetande, Bonniers 1971, s. 120f)
Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig.
Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på.
Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.
Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former. Prästernas granna skrudar och gammalmodiga språk, sången och musiken, nattvardens utskänkning av bröd och vin, allt skulle nog ge upplyftning, och milda känslor av gemenskap med bröderna i ”tron” skulle värma hjärtat. Bismaken av kulturhistoriskt pikanteri, av något för länge sedan borttappat men dock i anden närvarande, skulle sätta pricken över i.
Men liknar inte detta något helt annat? Skulle man inte längta efter gudstjänsterna på alldeles samma sätt som många generationer av hyggliga borgare har längtat efter en afton i S.H.T. eller Par Bricole? Skulle man inte liksom dessa då och då även förgylla vardagslivets tråk och tvång med ett eller annat ord ur sin kära sällskapsordens heliga skrift eller ritual?
Sjung och läs nu Bacchi böner,
se det våta titelblad,
där han tröstar sina söner
och gör en bedrövad glad.
Läs då min granne; hör klockorna gå;
sjungom då alla, båd stora och små.
Kör: Gutår! Gutår!
I all sin enkelhet återger Bellmans Bacchi böne- och sententiebok, den stirrande församlingen till tröst och styrko, skriven till en gammal vacker psalmmelodi, ganska bra mentaliteten i en dylik urblåst kyrka. En gud anropas, som ingen ett ögonblick tror existerar, men det förhöjer bara stämningen. Och inte blir det längre fråga om någon frälsning från synden eller något hopp om ett bättre liv. Det är självklart att den verkliga alkoholismen och förfallet ligger utanför sällskapsbrödernas av trevnaden behärskade horisont. Därför sjunger de om synd och frälsning på ett alltigenom förnöjsamt sätt.
Fader Bacchus om så händer,
att ditt barn ej mer förmår,
men på gator, torg och gränder
som en skugga går och står;
värdes du barnet då själv till dig ta
och till friskt vatten det leda och dra.
Kör: Gutår! Gutår!
Ja, själva döden kommer inte längre i betraktande, helt enkelt därför att denna psalm inte har vare sig religiösa eller metafysiska perspektiv på detta fenomen. Dödens problem ligger utanför sällskapsbrödernas intressen. Allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet.
Sen som jag fått allt fullkomna,
frisk som blomman i sin fröjd,
så lät mig då sakta somna
väl otorstig och förnöjd.
Låter oss bedja som Bacchus oss lärt,
leve då allt vad hjärtat har kärt!
Kör: Gutår! Gutår!
Huruvida sen sådan utveckling av andelivet i vår kyrka skulle betyda ett framsteg i kulturellt avseende, skall inte diskuteras här. Mycket skulle utan tvivel kunna anföras både för och emot en sådan uppfattning. Jag konstaterar blott, att det är långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, och att det skulle innebära försvinnandet av all kristen tro, i den betydelse svenska språket för närvarande använder detta uttryck, ifall det uppnåddes.
Bloggarens kommentar: Ja, 1948 var det kanske en bit kvar. Men hur är det idag?
Journalistisk miss
Påskvänner!
När en journalist frågar ut en ärkebiskopskandidat som säger att "den som ser jungfrufödelsen som en biologisk fråga har faktiskt missat själva poängen" och menar att Lukas´ i sin undervisning om jungfrufödelsen använder ett mytologiskt språk som vill uttrycka att Jesus är en mycket speciell person (jfr dock "Lukasprologen" Luk. 1:1-4), borde väl den självklara följdfrågan vara:
Hur är det med läran om att män kan föda barn - den som nuvarande ärkebiskop biföll i februari i fjol, som riksdagen antog den 22 maj och som implementerades den 1 juli - är den också sant rent biologiskt eller är det bara ett "mytologiskt språk" som vill uttrycka en modern syn på jämställdhet?
Vi och våra barn och ungdomar ska inte behöva ha en ärkebiskop som svävar på målet beträffande
a) huruvida Jesus eller Muhammed ger den sannaste bilden av Gud
b) huruvida Marias (via Lukas) berättelse om hur Jesus blev till faktiskt är sann - eller världens sämsta bortförklaring någonsin
c) huruvida det finns någon särskild biologisk/gudomlig vits med man-kvinna-förbundet
d) huruvida den som föder sitt barn alltid är en kvinna
När en journalist frågar ut en ärkebiskopskandidat som säger att "den som ser jungfrufödelsen som en biologisk fråga har faktiskt missat själva poängen" och menar att Lukas´ i sin undervisning om jungfrufödelsen använder ett mytologiskt språk som vill uttrycka att Jesus är en mycket speciell person (jfr dock "Lukasprologen" Luk. 1:1-4), borde väl den självklara följdfrågan vara:
Hur är det med läran om att män kan föda barn - den som nuvarande ärkebiskop biföll i februari i fjol, som riksdagen antog den 22 maj och som implementerades den 1 juli - är den också sant rent biologiskt eller är det bara ett "mytologiskt språk" som vill uttrycka en modern syn på jämställdhet?
Vi och våra barn och ungdomar ska inte behöva ha en ärkebiskop som svävar på målet beträffande
a) huruvida Jesus eller Muhammed ger den sannaste bilden av Gud
b) huruvida Marias (via Lukas) berättelse om hur Jesus blev till faktiskt är sann - eller världens sämsta bortförklaring någonsin
c) huruvida det finns någon särskild biologisk/gudomlig vits med man-kvinna-förbundet
d) huruvida den som föder sitt barn alltid är en kvinna
Hedersomnämnande till Johan Dalman - men det står mellan Lund och Uppsala
Påskvänner!
Det kan inte hjälpas - när det gäller rent kommunikativ förmåga, i skrift åtminstone, sticker domprosten i Strängnäs ut på ett positivt sätt. Hans svar har en språklig och bitvis även innehållslig lyster som jag uppskattar.
Och ändå: kan man inte svara ett rakt ja på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger, ska man kanske söka ett annat jobb än just arbetet som ärkebiskop (eller för den delen domprost).
Som jag (och många andra) ser det står valet den 15 oktober i första hand mellan de två biskopar som ställer upp i dagens hearing: Lundabispen Antje Jackelén och Uppsalabispen Ragnar Persenius. Ragnar har namnsdag idag, och jag tror inte att "it´s a sign", men jag måste naturligtvis passa på att gratulera!
Nu börjar den direktsända "hearingen" i Gottsunda. Den kan följas här:
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/offentlig-utfragning-av-ab-kandidaterna
Och nu innan jag promenerar iväg till jobbet hinner jag höra att samlingen i Gottsunda (föga välbesökt - var är alla EFS-are? - folk tittar väl på webben?) inleds med Per Harlings fina bönepsalm för kyrkan i staden. En psalm som även en lantis som jag kan uppskatta och det är gott att inleda dagen med bön:
Ge kyrkan kraft att höras
bland stadens många ljud,
där många gudar vördas
men få dock anar Gud.
Ge kyrkan kraft att vara
för stadens folk ett hem,
i handling uppenbara
Guds närvaro bland dem.
PS. Dag Sandahls kommentar inför hearingen är lika gratis som obetalbar. Den avslutas så här:
I dag kan man följa utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet. Man och man - själv måste jag bedriva arbete. Jag får väl kolla i efterhand. Min enda fråga är denna: "Säger ärkebiskopskandidaten något annat eller något otydligare om Jesus och Kyrkan än söndagsskolfröken?" Blir svaret oklart, håller jag mig till söndagsskolfröken. Konstigare än så är det inte. Ska söndagsskolfröken också räknas in bland de pansarbrigadchefer Svenska kyrkan höll sig med - eller räknas BatC eller KompC i vart fall? Det är också betydelsefullt - och fint.
DS.
Det kan inte hjälpas - när det gäller rent kommunikativ förmåga, i skrift åtminstone, sticker domprosten i Strängnäs ut på ett positivt sätt. Hans svar har en språklig och bitvis även innehållslig lyster som jag uppskattar.
Och ändå: kan man inte svara ett rakt ja på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger, ska man kanske söka ett annat jobb än just arbetet som ärkebiskop (eller för den delen domprost).
Som jag (och många andra) ser det står valet den 15 oktober i första hand mellan de två biskopar som ställer upp i dagens hearing: Lundabispen Antje Jackelén och Uppsalabispen Ragnar Persenius. Ragnar har namnsdag idag, och jag tror inte att "it´s a sign", men jag måste naturligtvis passa på att gratulera!
Nu börjar den direktsända "hearingen" i Gottsunda. Den kan följas här:
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/offentlig-utfragning-av-ab-kandidaterna
Och nu innan jag promenerar iväg till jobbet hinner jag höra att samlingen i Gottsunda (föga välbesökt - var är alla EFS-are? - folk tittar väl på webben?) inleds med Per Harlings fina bönepsalm för kyrkan i staden. En psalm som även en lantis som jag kan uppskatta och det är gott att inleda dagen med bön:
Ge kyrkan kraft att höras
bland stadens många ljud,
där många gudar vördas
men få dock anar Gud.
Ge kyrkan kraft att vara
för stadens folk ett hem,
i handling uppenbara
Guds närvaro bland dem.
PS. Dag Sandahls kommentar inför hearingen är lika gratis som obetalbar. Den avslutas så här:
I dag kan man följa utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet. Man och man - själv måste jag bedriva arbete. Jag får väl kolla i efterhand. Min enda fråga är denna: "Säger ärkebiskopskandidaten något annat eller något otydligare om Jesus och Kyrkan än söndagsskolfröken?" Blir svaret oklart, håller jag mig till söndagsskolfröken. Konstigare än så är det inte. Ska söndagsskolfröken också räknas in bland de pansarbrigadchefer Svenska kyrkan höll sig med - eller räknas BatC eller KompC i vart fall? Det är också betydelsefullt - och fint.
DS.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
