Hej och hå - alla kommer till himlen

Påskvänner!

Hej och hå - man kommer till himlen oavsett om man tror på Jesus eller Muhammed eller inte alls vill dit. Så skönt. Det var ju en trevlig blivande ärkebiskop. Mycket trevligare än den där Jesus, som måste ha varit fullständigt galen, så mycket som han skrämde folk med helvetet och påstod att man måste kämpa för att komma in genom den trånga porten till himmelriket.

Alla svampar blir ätliga om man steker dem noga. Hej och hå. Vad mysigt. Det finns ingen risk för ett kärnvapenkrig eller för klimatkatastrof - det tror jag absolut inte. (Nej det sista sa hen inte men hen var så trevlig att hen säkert inte velat förstöra det goda intrycket med några hemska varningar). Och då var ändå evangelietexten från i söndags så ohyggligt allvarlig att jag själv kippade efter andan (heder åt min fru som  predikade över texten - många predikanter slog nog knut på sej själva i söndags för att slippa göra det).

Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.

8Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. 7

9Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.

10Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Varför nominerade ingen Stefan Holmström till ärkebiskop? Han är ju i faktiskt ledare för en av de största inomkyrkliga missionsorganisationerna (om inte vi rent av ska säga den största) och hade, hoppas jag åtminstone, kunnat svara på ett sätt som åtminstone har några avlägsna likheter med evangelisk-luthersk tro och bekännelse. (Tänk att den ärkebiskop som nu väljs ska vara med och förbereda reformationsjubileet 2017!). Eller, om det nu ska vara en kvinna, varför nominerade ingen Anna Sophia Bonde?

Jag hoppas naturligtvis att ärkekandidaten har rätt och att alla kommer till himlen, den yttersta saligheten, bara genom att helt enkelt - dö. Men har han på fötterna? Vet han vad han talar om? Behövs kyrkan och nådemedlen till något annat än att helt enkelt göra livet här lite rikare - för dem som uppskattar sånt (övriga har väl ingen anledning att masa sej till gudstjänst)?

Tänk ändå om Ingemar Hedenius hade levat och fått fråga ut ärkebiskopskandidaterna! Det är ju så att man kommer att tänka på hans profetia i "Tro och vetande". Man sa ju på hans tid: Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet. Och en smula profet var han nog:

HEDENIUS´ PROFETIA
(ur Tro och vetande, Bonniers 1971, s. 120f)

Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig. 

Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på. 

Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.

Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former. Prästernas granna skrudar och gammalmodiga språk, sången och musiken, nattvardens utskänkning av bröd och vin, allt skulle nog ge upplyftning, och milda känslor av gemenskap med bröderna i ”tron” skulle värma hjärtat. Bismaken av kulturhistoriskt pikanteri, av något för länge sedan borttappat men dock i anden närvarande, skulle sätta pricken över i. 

Men liknar inte detta något helt annat? Skulle man inte längta efter gudstjänsterna på alldeles samma sätt som många generationer av hyggliga borgare har längtat efter en afton i S.H.T. eller Par Bricole? Skulle man inte liksom dessa då och då även förgylla vardagslivets tråk och tvång med ett eller annat ord ur sin kära sällskapsordens heliga skrift eller ritual? 

Sjung och läs nu Bacchi böner, 
se det våta titelblad, 
där han tröstar sina söner 
och gör en bedrövad glad. 
Läs då min granne; hör klockorna gå; 
sjungom då alla, båd stora och små. 
Kör: Gutår! Gutår! 

I all sin enkelhet återger Bellmans Bacchi böne- och sententiebok, den stirrande församlingen till tröst och styrko, skriven till en gammal vacker psalmmelodi, ganska bra mentaliteten i en dylik urblåst kyrka. En gud anropas, som ingen ett ögonblick tror existerar, men det förhöjer bara stämningen. Och inte blir det längre fråga om någon frälsning från synden eller något hopp om ett bättre liv. Det är självklart att den verkliga alkoholismen och förfallet ligger utanför sällskapsbrödernas av trevnaden behärskade horisont. Därför sjunger de om synd och frälsning på ett alltigenom förnöjsamt sätt. 

Fader Bacchus om så händer, 
att ditt barn ej mer förmår, 
men på gator, torg och gränder 
som en skugga går och står; 
värdes du barnet då själv till dig ta 
och till friskt vatten det leda och dra. 
Kör: Gutår! Gutår! 

Ja, själva döden kommer inte längre i betraktande, helt enkelt därför att denna psalm inte har vare sig religiösa eller metafysiska perspektiv på detta fenomen. Dödens problem ligger utanför sällskapsbrödernas intressen. Allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet. 

Sen som jag fått allt fullkomna, 
frisk som blomman i sin fröjd, 
så lät mig då sakta somna 
väl otorstig och förnöjd. 
Låter oss bedja som Bacchus oss lärt, 
leve då allt vad hjärtat har kärt! 
Kör: Gutår! Gutår!

Huruvida sen sådan utveckling av andelivet i vår kyrka skulle betyda ett framsteg i kulturellt avseende, skall inte diskuteras här. Mycket skulle utan tvivel kunna anföras både för och emot en sådan uppfattning. Jag konstaterar blott, att det är långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, och att det skulle innebära försvinnandet av all kristen tro, i den betydelse svenska språket för närvarande använder detta uttryck, ifall det uppnåddes. 

Bloggarens kommentar: Ja, 1948 var det kanske en bit kvar. Men hur är det idag?