OHÅLLBART LÄGE I ÄKTENSKAPSFRÅGAN
Många verkar tro att äktenskapsfrågan är överspelad i och med riksdagsbeslutet i våras och kyrkomötesbeslutet nu i höst. Tvärtom, säger jag. Det är först nu diskussionen kommer på allvar. Fast på nya premisser.
Som liberal insåg jag tidigt att det finns två liberalt anständiga sätt att se på äktenskapet:
Antingen fortsätter samhället anse att ett äktenskap per definition gäller ett förbund tvärs över könskampsgränsen, ett förbund mellan 1 man och 1 kvinna där man "sover med fienden" och där man, ifall barn uppkommer vid makarnas fysiska förening (vilket i just detta fall är lätt hänt) på förhand har iordningställt det perfekt könskvoterade föräldraskapet. Samtidigt som man är liberalt öppen för andra vuxna, frivilliga samlevnadsformer: samboskap, partnerskap o.s.v.
Eller också avskaffar man denna grundläggande och pedagogiskt lättförklarliga definition av äktenskapet och likställer istället alla vuxna, frivilliga relationer, genom att antingen utmönstra äktenskapsbegreppet ur lagstiftningen eller alternativt föra in även övriga vuxna, frivilliga relationer under det med något slags civilrättslig registrering av alla som vill "gifta sej".
Det som inte, menar jag, är principiellt hållbart är den hållning som givits uttryck för på många ledarsidor i år, där man både kritiserat äktenskapsbegreppets knytning till just 1 man + 1 kvinna och moraliserat över dem som velat behålla den (de s.k. homofoberna), samtidigt som man moraliserat över eller lättsinnigt avfärdar fortsatt "utvidgning" av äktenskapsbegreppet (ett utslag av polyfobi?)!
Men har man infört den vuxna frivillighetens princip istället för heteronormen, kan man väl inte plötsligt börja gräva upp de argument kring reproduktion och biologi som vi nyss gjorde oss av med? Påstår man att frågan gäller allas lika värde, kan man väl inte plötsligt göra skillnad på folk?
Likadant med Svenska kyrkan: Den definition av äktenskapet som kyrkan i Jesus efterföljd har givit (se Matteus 19) var åtminstone möjlig att begripa och förklara. Pastorala undantag för polygami på missionsfälten eller för vissa förbindelser mellan två av samma kön förändrade inte grundregeln. Men när grundregeln nu brutits upp till förmån för ett allmänt "kärleksparadigm" och när Jesusorden nu som det heter "kan utgå" ur vigselritualen för att inte behöva korrigeras, får vi i kyrkan plötsligt ytterligt svårt att motivera varför inte äktenskapet skulle kunna utvidgas ytterligare i kärlekens namn.
"Kärlek är något mellan två personer" försökte förre (S)-partisekreteraren Lars Stjernkvist hävda i dogmatiskt nit. Har han aldrig hört talas om Treenigheten eller polyrörelsen? Jesus talade visserligen om "de tu". Men han talade samtidigt om "man och kvinna", "far och mor" - och det gick ju bra att sätta sej över.
Andreas Holmberg, kantorsstuderande, medlem i Bollnäs församling i Svenska kyrkan
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar