Heliga Trefaldighets dag och nicenska bekännelsen

Påskvänner!

Det var roligt att medverka vid högmässan i landsortskyrkan idag på Heliga Trefaldighets dag som också är Missionsdagen. Visserligen var det så kallt och grått att jag kollade med prästen om vi verkligen skulle sjunga "Över berg och dal som en mjuk koral drar sommarn över vårt land" till avslutning (funderade ett tag på om den kunde verka ironisk i sammanhanget ;o). Men han bangade inte och då icke heller jag.

Vi klarade våra uppgifter galant bägge två, tycker jag. Vår Herre kunde i vart fall använda oss, det tror jag alldeles bestämt. Själv glömde jag visserligen koralboken när jag gick från kororgeln till flygeln för att spela "Himmelske Fader, ge åt oss alla glädje och renhet, längtan och sånger". Melodin kunde jag ändå (härlig!) men man ska ju vara försångare också och texten var väl inte riktigt 100. Men 1959 års konfirmander som idag till övervägande delen befolkade (den jättestora) kyrkan fyllde i de ord jag missade. Halleluja!

Prästen råkade ungefär samtidigt byta ut den s.k. nicenska trosbekännelsen (som stod i agendan) mot den s.k. apostoliska. Det bekymrade nog ingen av de gamla konfirmanderna (nåja, i min pappas ålder), utan de klämde i - jag menar, Luther använde ju den apostoliska som stomme i katekesens andra huvudstycke, så vaddå? ;o).

Icke förty hade prästen rätt i att den nicenska är vackrare. Inte bara det - ett oerhört subjektivt kriterium - utan genom sin längd betydligt innehållsrikare, inte minst ur luthersk synvinkel. Dels innehåller den nicenska trosbekännelsen de evangeliska kärnorden "för oss" (2 gånger), dels betonar den Skriftens betydelse ("enligt Skrifterna", "som har talat genom profeterna"). Och både Fadern och Anden beskrivs noggrannare än i Apostolicum - ja, även Sonen ("på honom genom vilken allting är skapat").

I de högkyrkliga studentkyrkorna Ansgars och S:t Laurentii läses Nicenum söndagligen. Genom frekvent mässdeltagande lärde jag mej den nära nog utantill, jag också. Jag provar med stöd av en internetupplaga (vore det inte kul om lågkyrkliga EFS tog upp denna uppbyggliga och lärorika lovsång/bekännelse i bönhusen?):

Jag tror på en enda Gud,

allsmäktig Fader,

skapare av himmel och jord,

av allt vad synligt och osynligt är,

och på en enda Herre,

Jesus Kristus,

Guds enfödde Son,

född av Fadern före all tid,

Gud av Gud,

ljus av ljus,

sann Gud av sann Gud,

född och icke skapad,

av samma väsen som Fadern,

på honom genom vilken allting är skapat,

som för oss människor och för vår salighets skull

har stigit ned från himmelen

och tagit mandom

genom den helige Ande

av jungfru Maria

och blivit människa,

som ock har blivit för oss korsfäst

under Pontius Pilatus,

lidit och blivit begraven,

som på tredje dagen har uppstått

efter Skrifterna,

och stigit upp till himmelen

och sitter på Faderns högra sida,

därifrån igenkommande i härlighet

till att döma levande och döda,

på vilkens rike icke skall varda någon ände,

och på den Helige Ande,

Herren och Livgivaren,

som utgår av Fadern och Sonen (filoque, omtvistat tillägg)

på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras

och som har talat genom profeterna,

och på en enda helig,

allmännelig (världsvid) och apostolisk kyrka

Jag bekänner ett enda dop

till syndernas förlåtelse

och förväntar de dödas uppståndelse

och den tillkommande världens liv.