Det rätta barnet

Påskvänner!



Svenska kyrkans stiftschefer - och EFS? - har tigit för länge i fosterutrensningsfrågan, i motsats till de norska kollegerna, som därmed kanske fortfarande gör skäl för epitetet biskopar. Dock förtjänar Svenska kyrkan trots allt en eloge för att den i alla fall genom sitt kulturstipendium sponsrat filmen Det rätta barnet, som föranlett Hanne Kjöller att i DN(!) tala om Mengele-fasoner. Men hennes klarspråk hade stiftscheferna behövt använda. Vestigia terrent. (Spåren förskräcker).

Och det räcker inte att bara visa på den positiva vägen, tända ljus som det heter, även om det är absolut nödvändigt och prioritet nr 1. Kyrkan måste också ibland "förbanna mörkret" eller i varje fall "avslöja mörkrets gärningar" (inte bara - men också - när det gäller vapenexport till diktaturer). Ur vår Frälsares mun kom både saligprisningar och verop. "Den som tar emot ett sådant barn tar emot mej". "Vad ni inte har gjort mot dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort mot mej". (Nej, jag går inte fri bara för att just mina barn är fullt "normalutvecklade" - hittills).

Filmen ger ingen glättad bild av livet med barn som har Downs syndrom. Snarare tvärtom, tycker en del föräldrar till andra barn med Downs, föräldrar som luftat sin besvikelse på nätet. Men kanske blir den desto starkare just för det, att den inte bagatelliserar bekymren men ändå visar på en välkomnande attityd. (Förresten kan Downs syndrom få så olika uttryck att det är svårt att generalisera de situationer som uppstår; det finns både allvarligare och "lättsammare" former).Vem skulle om valet funnes välja en funktionsnedsättning eller en sjukdom åt sina barn? Men om det nu handlar om en individ som redan existerar och vars liv eller död ligger i våra händer - vem gav oss rätten att avliva vår avkomma för diverse oönskade defekters skull? Har vi faktiskt återinfört den hedniska knäsättningen - fast med modern i huvudrollen i stället för fadern - med kyrkans tysta samtycke?

Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.

EFS får inte "passa" i den här frågan

Påskvänner!

Läs den sjuka bullan från stiftschefen Per Eckerdal och domkapitlet i Göteborg. Jag lovar: detta aktstycke skulle aldrig EFS-aren Staffan Grenstedt ha släppt ifrån sej om han blivit stiftschef, ja biskop, i Göteborg, och där var det inte så långt ifrån (att han blivit det).

Läs sedan detta (KoF), detta (Ad orientem), detta (Frimodig kyrka) och inte minst detta (Ragnar Block skriver verkligen uppbyggligt och tänkvärt!!!).

Jag upprepar min fråga från en tidigare bloggpost: har det någonsin hänt - ens under EFS:s mest "separatistiska" perioder på 50- och 60-talen - att en präst i Svenska kyrkan blivit obehörighetsförklarad för att hen lett gudstjänster i EFS-föreningar (som ju kallade och utsåg egna missions- och distriktsföreståndare, samt predikanter som i ett flertal fall också uppträdde som sakramentsförvaltare)?

EFS är - inte minst om man som "Begis" i Västerås insisterar på samhörigheten med den svenskkyrkliga organisationen - moraliskt förpliktad att stå upp för sina evangelisk-lutherska medsyskon! Det är fullständigt absurt att se hur stiftschefer - biskopar vägrar jag kalla dem så länge de inte försvarar vår kyrkas bekännelse - milt kan överse med nästan vilka läror som helst, även vidrig smörja och förnekelse, så länge det inte handlar om ämbetssyn modell 1957 och äktenskapssyn modell 2008. (De s.k. Ä-frågorna).

Säger vi inget till försvar för dem som har "fel" ämbetssyn, så finns det ingen kvar som kan försvara oss när vi själva isoleras p.g.a. "fel" äktenskapssyn och gammaldags könsbegrepp (hur är det nu ärkechefen: kan folk vara fäder till barnen de föder?) Och snälla EFS-are: varför bjuder vi in Svenska kyrkans stiftschefer till varenda konferens, hur gnostiska de än blir? (Jo ärkebiskopen tror nu att en del som föder barn kan vara barnets far, medan jungfrufödelsen inte är så säker, eftersom den bara berättas om av en evangelist, möjilgen två. Är det inte Matteus som i sitt första kapitel talar om män som föder barn? Nähä, inte efter 1981 ;o). Vi legitimerar ju dem och deras liberalteologi helt i onödan.

OK Esbjörn i Karlstad kan jag förstå om vi fraterniserar med och kanske Hans i Lule - men i övrigt? Borde vi inte bjuda in Hakon Långström och Staffan Grenstedt istället? Om vi nu inte rentav skulle tåla Roland Gustafsson i Missionsprovinsen? Läs Fredrik Wislöff och Ole Hallesby om "Vårt forhold til vranglaeren". Vi kan hur som helst inte acceptera att stiftschefer som inte bara har noll koll utan rent av jagar andra bekännelsetrogna grupper har något slags yttersta tillsyn över EFS-medarbetare. Det blir ju snart skamligt att tillhöra en organisation där svenskkyrkliga präster enligt sina villfarande stiftschefer får leda gudstjänster.

Antingen framåt eller tillbaka...

Grenstedt vidare - men Bonnier lär vinna

Påskvänner!

Resultatet av första omgången i Skara biskopsval blev så här enligt Kyrkans Tidning:


Åke Bonnier 278 röster
Staffan Grenstedt 91 röster
Catharina Segerbank 68 röster
Jacqueline Björnram 58 röster
Mats Hermansson 43 röster
Carin Åblad Lundström 38 röster
Sonja Grunselius 11 röster

Åke Bonnier, mannen som på Svenska kyrkans(!) polyseminarium(!) på Pride 2010 tappert nog sa att Svenska kyrkan inte ändrat syn på lämpligt antal makar "so far", lär naturligtvis vinna andra omgången. Det var ju sällsynt nära att han fick över hälften av rösterna redan i första, och knappast lär alla övriga kandidaters röster tillfalla Grenstedt. (Hade det däremot varit Grenstedt som fått 278 röster, skulle han inte ha kunnat räkna med att bli vald i andra omgången!).

Åke Bonnier är liksom Staffan Grenstedt supertrevlig, det märker man inte minst på polyseminariet, se http://urplay.se/159674. Men han är PK så det skriker om det - kolla här hur han på sin blogg skriver om den avsiktliga faderlösheten! Vi har ju redan infört den (2009), det har han förvisso alldeles rätt i. Och när kyrkoledningen inte orkar försvara läran om jungfrufödelsen inför den istället läran om barnafödande män. Och det är klart - när statsmakten är redo för polygami följer kyrkan förstås efter (fler vårdnadshavare än två är ju redan på tapeten och folk lever ju redan polygamt, både successivt och synkront). Vi är bara inte där "so far". Underlivsfrågor kallas det visst. Viktiga livsfrågor säger jag. Inte minst för våra ungdomar.

Vem tog bort Väktare på Sions murar ur psalmboken? Var inte det betydligt värre än att den plågsamt chauvinistiska Fädernas kyrka försvann? Men OK, de tre sista stroferna i sistnämnda psalm tål att bedjas och sjungas än:


Ädel är skaran sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa.


Komme nu åter till strid för Gud
skaran sin Konung till möte,
väpnad och villig i helig skrud,
samlad som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.


Kristnade ungdom, dig gånge väl!
Strid för Guds ära i Norden!
Kämpa för frihet åt bunden träl,
Gud bringe friden till Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden!

I Amerika händer det saker

Påskvänner!

I Amerika händer det saker. Intressant att jämföra med Sverige, där exempelvis Missionsprovinsen - som inte längre får hyra in sej i Svenska kyrkans lokaler - inte kunnat ta med sej just nånting av materiellt värde från urartade församlingar, och där det märkvärdiga medlemsbegreppet gör att de som reagerar är dömda att bli en liten minoritet (av medlemmarna, inte nödvändigtvis av det gudstjänstfirande kyrkfolket).

Nå, på ett eller annat sätt måste även vi i Sverige reagera, vare sej vi lämnar Svenska kyrkan eller ej. Det handlar faktiskt inte bara om framtiden för någon specifikt "luthersk" bekännelse, utan om klassisk kristendoms framtid ö.h.t. i vårt land. Det finns en gräns då tålamod och överseende slutar vara en dygd, som det tänkvärda Edmund Burke-citatet i artikeln kan översättas. Ska EFS stå kvar i Svenska kyrkan (jag är inte främmande för det, Begis!) måste karaktären av oppositionsrörelse mot kyrkoledningen (inte mot Kyrkan!) bli mycket, mycket tydligare.

Här kan inte sittas stilla i båten inför Reformationsjubiléet 2017. Reclaim the Church!


Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.

Tjänsteförrättande biskop Stefan Gustavsson sätter fingret på en hyperaktuell fråga

Påskvänner!

Idag är det biskopsval i Skara. Jag tror inte Staffan Grenstedt har en chans när det verkligen gäller. Det finns för många som i slutomgången röstar på "vem som helst" hellre än honom.

OBS: Staffan var den ende som tydligt och förebehållslöst sa sej vilja viga också prästkandidater som inte viger personer av samma kön till äktenskap, förmodligen för att han själv gör samma reservation som de - men varför skulle Staffan eller någon annan prästviga folk som förnekar att det finns vare sej någon biologisk och gudomlig vits med att ha en pappa? Och då sa ändå ärkechefen för två år sedan att han med näbbar och klor skulle kämpa för att även de "heteronormativa" skulle fortsätta kunna bli och verka som präster i vår kyrka.

K-G Hammars böcker ("Samtal om Gud", "Jag har inte sanningen, jag söker den" m.fl.), upphöjelsen av Jonas Gardell till hedersdoktor och "en evangelist av Guds nåde" (T. Guldbrandzén), Spong-inbjudningarna och Ulla Karlsson-affären - vad sa domkapitlet egentligen? - visar att biskopsämbetet, som prosten Brogren sa, de facto har försvunnit i vår kyrka. Vi sitter med ett gäng stiftschefer.

Det känns kymigt att EFS - i motsats till ELM - fortsätter att bjuda in stiftscheferna som biskopar och gudstjänstledare i samband med våra konferenser. Gnostikern Wejryd - som nu tror att män kan föda barn - ska t.ex. inledningstala vid konferensen i Uppsala senare i vår. Visst ska vi samtala och mötas som människor, men 2 Joh. 9-11 är för allvarligt för att nonchaleras. Vi ska inte hälsa vem som helst välkommen som förkunnare - det gör nämligen inte John Spelby Spong, Helle Klein eller Anders Wejryd heller.

I sammanhanget vill jag påpeka att jag INTE heller är glad över att Oas-konferensen i Hudiksvall i sommar även innehåller en talare som Anders Arborelius. Jag är inte romersk katolik, och romersk katolska kyrkan har inte återkallat en enda lära sedan reformationen, bara instiftat nya villoläror som gör varje reträtt i lärofrågor omöjlig. (Jag brukar säga att min enda tröst i nuvarande läge är att jag inte behöver tro att Anders Wejryd är ofelbar - allra minst ex cathedra).

En som knappast skulle kallas till någon nyteologisk konferens i Sofia församling eller till någon fortbildningsdag i Stockholms stift (eller?) är Stefan Gustavsson. Nu är han tyvärr inte medlem i Svenska kyrkan längre (vilket Bengt "Begis" Gustavsson i Västerås ju vill att varje EFS-are ska måsta vara), men han fungerar i mångt och mycket som tf biskop. Se här hans mycket tänkvärda artikel om Teologifestivalen och dess skapelsemanifest. Jag har själv länge tänkt att panteismen och ateismen alltmer verkar finna varandra. Vi får en "kristendom för ateister", en meditativ andlighet och naturfilosofi utan en personlig, dömande men också verkligt frälsande Gud.

Men läs gärna även Lennart Möllers m.fl. bok "100 sätt att rädda världen" - där får vi bra miljötips utan vare sej pananteistiska eller panteistiska övertoner.


Guds kyrka, fri från världens makt,
består i alla tider.
Lik Herren avklädd jordisk makt
hon segrar när hon lider.

Ur veckans Kyrka och Folk

Påskvänner!

Aldrig ens under EFS:s mest "separatistiska" skeden - då EFS självt kallade predikanter som ibland även sysslade med nattvardsförrättningar - har väl en präst blivit hotad med avkragning för att han lett gudstjänster i något av EFS:s bönhus?

Någon EFS:are som vet?

I varje fall har Tord Nordblom, ordförande för Frimodig kyrka i Göteborgs stift, ju alldeles rätt i följande konstaterande (K&F 10/2012, s. 6):

Det är bra att domkapitlet påpekar vikten av att präster och diakoner står fasta i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Det är samtidigt beklämmande att man påpekar just detta när det torde vara uppenbart för alla att Missionsprovinsen existerar enbart av det skälet att man där vill hålla fast vid Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, medan den officiella politiskt styrda Svenska kyrkan på punkt efter punkt överger sina egna grundvalar, säger Tord Nordblom och uppmanar till läsning av Jeremia 2:1-13.


Detta borde EFS kunna hålla med om, även om EFS skulle bilda en egen nomineringsgrupp till kyrkovalet 2013. Läs gärna hela Kyrka och Folk - det verkliga alternativet till Kyrkans Tidning (sorry, Helle Klein och Seglora smedja!). Och vill du läsa fler nummer går det bra att prenumerera. K&F har varken presstöd eller några stora församlingsbidrag, och redaktör Sidenvall hör till de mest välvässade ledarpennorna i landet - även vår förre Budis-redaktör Per-Erik Lund ("i denna stund ni vet") gav honom sitt erkännande.

Jag tänker på Jesusorden i dagens evangelium om riket som kommit i strid med sej själv. Är det Svenska kyrkan det handar om? Liksom i slutet, när han berättar om de sju onda andarna (villolärorna?) som är värre än den som drevs ut (i reformationen?). Jag bara frågar. Men det är alltid stort att få fira Herrens dag, som också tredje söndagen i fastan är Uppståndelsens och Livets dag:

I dag gick Kristus ur sin grav
till livet fram, och världen gav
nytt hopp och ny rättfärdighet,
frid, hälsa, liv och salighet.


Nu är den rätta solens dag,
och solen är Guds välbehag.
Och varje kristen glädjas kan
att Kristus oss försoning vann.


O Herre, livets ord oss giv,
förnya oss till evigt liv.
Vår kropp och själ och ande vig
att nu och alltid tjäna dig.

Kyrkhelg med Tomas Nygren

Påskvänner!

Just nu pågår en kyrkhelg med Tomas Nygren i Ovanåker (Edsbyn). Jag har inte haft möjlighet att delta där, men det var först ett s.k. "seminarium" kl. 16 i går, följt av käk och kvällsgudstjänst kl 18. Idag är det huvudgudstjänst i S:t Olov kl. 11. Gud välsigne!

(Tillagt på söndaskvällen: Det är mycket bra att rektor Nygren reser omkring i landet så här under Johannelunds jubileumsår. Det hade varit intressant att lyssna till honom och få möjlighet att ställa frågor. Men det går inte att fara omkring hursomhelst när man är pappa. Någon som var med och kan berätta? Kommentera gärna i så fall!).

Nästa helg kommer Josefine Söderstjerna till Njutånger lö/sö - då blir det pannkakskyrka (helgens tema: Livets bröd!). Tre "kyrkhelger" på raken här i glesa Hälsingland; inte illa!

Herre, i ljuset från ordet oss ställ
så att du ensam får äran,
då ska vi prisa dej nu och i kväll,
jubla till satans förfäran.
Läk nu där han har gjort skada,
gör evangelium för oss stort!
Detta är dagen som du har gjort,
må vi på den vara glada.

Eurovisions-babusjkor sjunger för kyrkbygge

Påskvänner!

Buranovskie Babushki (mormödrarna från Buranovo) är det klart osannolikaste Eurovisionsschlagergänget sedan finska Lordis dagar. De sjunger visst sången "Fest för alla"  för att kunna bidra till ett kyrkbygge i den udmurtiska hembyn.

Inte för att jag direkt gillar musikstilen - men nog är det rätt fantastiskt med "gammtanterna" i det här ungdomsdyrkande sammanhanget! Och jag tänker på den fest för alla som Gud skickat inbjudan till...

Kyrkhelg med Anders Petter Sjödin

Påskvänner!

Fick igår en rapport från en fin "kyrkhelg" med Anders Petter Sjödin i Njutångers EFS. Tyvärr kunde jag själv inte vara med, men det är underbart att konstatera hur bra saker kan bli ändå ;o).

Nästa spännande gäst i Njutånger blir Josefine Söderstjerna - om "pannkakskyrkan". Låter gott!

I din kärlek, o Gud, vill vi tjäna,
om din kärlek, o Gud, vi ber.
I din kärlek, o Gud, vill vi tjäna,
låt oss tjäna dej i evighet.

Den förste dag i marts - till minde af Kaj Munk

Påskvänner!

"Hellre dör jag i ett dike" är ett uttryck som ibland används apropå idéer och förslag som inger stark motvilja. Kaj Munk gjorde det. Dog i ett dike, alltså. Hellre än att hymla om vad han ansåg om ockupationsmakten. Som 1944 släpade iväg honom från en mysig hemmakväll med familjen i Vedersö prästgård och gjorde slut på hans timliga existens vid landsvägen mellan Silkeborg och Pårup.

 

Men dessförinnan hade Kaj Munk bland mycket annat skrivit sin obetalbart dråpliga självbiografi "Foråret kommer så saktelig" och sin lika underbara forårsdigt "Sangen om den blå anemone", vars datering till "den förste marts" just i år inte känns så orimlig ens här uppe i Sverige och Hälsingland - detta rekordvarma vintermånadsskifte.

Kaj Munk sa också: "Lad dem blot slå os ihjel Langfredag. Vi lurer dem Påskemorgen!" 



"Du lille anemone,
hvor er din Skaber stor!"