Adventskalender lucka 8: Du härlighetslåga och eviga ljus

Påskvänner!

Från nattvarden, då vi ju "förkunnar Herrens död till dess han kommer", är steget inte långt till själva passionshistorien om "Vår Herres Jesu Kristi lidande". Den här psalmen av kyrkoherde Anders Carl Rutström (1721-72) har jag bearbetat och beskurit relativt kraftigt - den är nämligen i original mycket lång med ett 20-tal verser, en rejäl passionsbetraktelse helt enkelt.

Intressant nog togs den, då i sin fulla längd, in i blekingebokhandlaren P H Syréens kända och spridda sångbok, "Syréens sånger", där den märkligt sent omvände väckelseprästen Peter Sellergren stod som garant för "den rätta läran". Ett 20-tal sånger ur Sions Sånger och ett 10-tal ur Sions Nya Sånger finns med den! Så genom P H Syréen har sånger av Rutström som Sellergren godkänt spridits även i Rutströms gamle antagonist Peter Murbecks gammalkyrkligt pietistiska hembygder.

Enligt teologen Henning Wijkmark kunde Rutström "se på Frälsaren med barnets ögon och tala om honom på folkets fattliga tungomål." Det meditativa betraktandet av den törnekrönte Frälsaren hade öht en stark ställning i den herrnhutiska och rosenianska väckelsen. Rosenius hade ju också en konkret sådan målning, som han normalt hade överhöljd av en slöja för att inte bli "avtrubbad", men som han betraktade vid sin personliga bön och andakt. Kanske Efs idag - inkl jag själv! - behöver bli påminda om "den gestalt vi har skådat"?

I Bibeln säger bruden om sin brudgum: "Min vän är strålande vit och röd, härlig framför tiotusen." (Höga Visan 5:10). 

1. Du härlighets låga och eviga ljus, 

låt falla från höjden en stråle! 

Kom, skingra vårt mörker, vårt skymmande grus, 

din Ande för ögonen måle 

dig, Jesus, med livliga färger! 

2. Kom, öppna försoningens tempel, o Gud, 

riv undan den brustna förlåten,

ddig visa i översteprästerlig skrud,

den smärtande, blodiga ståten 

varmed du förvärvade världen!

3. Jag ser att min brudgum är vit liksom röd, 

utkorad bland hundrade tusen.

itt färgade purpur, din blodiga död, 

de bleknade härlighetsljusen, 

de utgör min lösen och prydnad.

4. Nu sitter du, store monark, på din tron,

oss mänskor med dig att försona,

tillstäder oss kröna din dyra person 

och under din kungliga krona 

planterar vår eviga heder.

5. Jag ser dig, min Hjälte, min Konung och Gud

i gudomens härlighet blänka,

där lever du evigt, din fattiga brud 

otaliga skatter att skänka.

Tack, älskade brudgum, för detta! 

6. Men hör du förlöste, dock fängslade träl: 

se Frälsarens blodiga smärta!

Förbarma dig över din fattiga själ,

och om du har människohjärta 

så minns den gestalt du har skådat!