torsdag 31 december 2020
Julfika med missionssekreteraren
Två nyårsbetraktelser till rannsakan och tröst
Vår store Överherde, till dig vår lovsång går!
Du fått all makt i himlen och på jorden.
Din hjord så väl du vårdat i detta gångna år,
och därför finns den även kvar i Norden.
Du som för oss var dödad, du lever, och din hand
bär spiran över världen och över detta land,
bär nycklarna till döden och dess rike.
Om du nu åter sänker hit ner till denna jord
ett nådens år i hemlig, dunkel slöja,
vi vet ej vad det gömmer, men har ditt löftesord
att alla dagar du bland oss vill dröja.
Och har vi dig, vår Herre, vår Herde stark och god,
och dina helga källsprång: ditt ord och offerblod,
vi går de dolda skiften glatt till mötes.
Ja, vare det som kommer ett härligt Herrens år,
din nåd och makt gör känd på hela jorden!
Sök upp, församla, vårda de många vilsna får,
föröka nu och stärk den klena hjorden.
Låt många nu få smaka hur underbar du är
och bli i trons gemenskap med dig, o Jesus kär,
förenade och saliga för evigt.
Bevara dina trogna, o Herre, denna tid
i trons uppriktighet och Andens enhet,
i kärlek och i glädje, rättfärdighet och frid -
behåll bland oss ditt ord i kraft och renhet.
Utrusta dina vittnen med tröst och tålamod,
så att de alltid frimodigt vittnar om ditt blod,
och korsets smälek glatt med dig vill bära.
För hedningarnas skara, o Gud, vi ber till dig,
som evangelium åt alla unnar!
Låt sändebudens fötter då låta höra sig,
som seger genom Frälsaren förkunnar!
Välsigna våra syskon som nu ibland dem går,
och låt en väldig skara, långt fler än vi förstår,
en gång hos dig, o Jesus, saligt mötas.
Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år), bearb.
Musik: Kaarlo Waismaa (1869-1947)
söndag 27 december 2020
En julpsalm för Värnlösa barns dag
1. Vid den tid man räknar folket
blir vår Herre Mänskoson,
han vars namn är över alla
uppenbaras nerifrån.
Skaparen så ödmjukt delar
villkor med sin skapelse,
den som ingen dödlig skådar
visar här sitt ansikte.
2. Ja, en natt när markens herdar
håller vakt omkring sin hjord,
kommer kallelsen från ovan
genom änglakörens ord:
Se, till Betlehem har anlänt
er och världens Herdekung;
alla herdar, till er herde
vandra, gammal eller ung!
3. När kung Davids stjärna lyser
över österns himmel klar,
även kungar önskar hylla
detta himlens kungabarn.
Men snart ljuder ramaskriet,
staden blir en sorgeö,
för den kung som inte tillber
har bestämt att han ska dö.
4. Ändå firar vi vid julen
honom som Befriaren:
han, vår frälsnings Gud, besegrat
ondskan och förgängelsen!
Ur Egypten blev han kallad,
"Gud med oss" liksom i fjol.
Julen fylls av påskens strålglans
från Rättfärdighetens Sol!
lördag 26 december 2020
En martyr- och missionsdag
Påsk- och julvänner!
I gamla "missionsförbundet" var Annandag Jul den stora missionsdagen. Fint, tycker jag. Vi minns idag Stefanus och alla martyrer eller blodsvittnen, vars blod enligt det kända uttrycket var kyrkans utsäde.
Och vi ger med bön, uppmuntran och materiella tillgångar vårt stöd till missionen och alla som på ett särskilt sätt gått ut med budskapet om Jesus (vars ord ju är det egentliga utsädet). Vare sej de fått ge sina liv som just martyrer eller "bara" som kristusvittnen i största allmänhet. Som t ex Ansgar, han som sägs ha blivit lite besviken på att vikingarna inte tog ihjäl honom :o).
Glad Annandag, både "missionare" och Efs-are och alla andra!
torsdag 24 december 2020
Charlotte Cecilia af Tibell
Påsk- och julvänner!
Efter Betty Ehrenborgs 200-årsjubileum 2018 och Clara Ahnfelts 2019 firar vi i år både Jenny Linds och Charlotte Cecilia af Tibells. Rännstensungen Jenny Lind (om vi hårdrar det lite) och adelsfröken Charlotte Cecilia af Tibell hade mycket olika uppväxtvillkor, men blev båda "väckta" (för att inte säga omvända) i vuxen ålder och rika också på tro och goda gärningar.
Charlotte Cecilia gav oss bl a den närmast feministiska romanen Esther och Castenza (1872), som jag blir nyfiken på, samt den i Efs-kretsar länge helt obligatoriska julaftonsången Hell dig julafton:
då jag får fara hem
till fadershuset, till Guds stad,
till vårt Jerusalem.
2. Här har jag nu i skola gått,
med synd och sorg och strid.
Min själ, du har en främlings lott,
ha tålamod därvid!
3. Än har du ej din läxa lärt,
din klass ej genomgått,
och hemmet blir dess mera kärt
ju mer av prov du fått!
4. Se upp mot himlavalvet, se
så många julljus där,
som strålar och emot mej ler:
välkommen hem jag är!
5. Farväl, farväl du kära jord!
Jag ger dej i förvar
min klädnad som av stoft är gjord,
tills den får uppstå klar!
6. Jag är så trött, jag sova vill,
o Jesus, i din famn!
Jag är ju din, jag hör dej till,
du kallat mej vid namn!
7. Så skönt det blir att vakna sen
och se din härlighet
vid nya himlars morgonsken
hos dej i evighet!
This is Christmas
Påsk- och julvänner!
Ytligt och flärdfullt - eller faktiskt en klart evangeliserande julkonsert med en avsikt att både nå ut och nå in i hjärtana? Ja, yta är det förstås ingen brist på, och är det fest är det fest - vi har det väl ofta så flärdfullt vi kan även hemma så här års - men åtminstone efterhand kan man inte ta miste på att det är Kristi födelses fest som presenteras. Naket och enkelt framställs lilla Bibeln i svartvitt: "Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv." (Joh. 3:16). Tack till Hillsong och Andreas och Lina Nielsen för att ni ville vara tydliga med det, och tack till alla glada medverkande! This is Christmas:
Adventskalender lucka 24 Göran Stenlund sjunger "O Betlehem, du lilla stad"
onsdag 23 december 2020
Christian Braw om "frikyrkan"
Påskvänner!
Högkyrklige prästen Christian Braw betonar i dagens Dagen det positiva man kan få med sej även från "frikyrkan". Kanske det har viss tillämpning även på Efs? I varje fall tror jag det är viktigt även för oss (som "svenskkyrkliga") att fundera kring vad Braw skriver. Har vi samma positiva erfarenheter? Kan vi bära med oss dem in i ekumeniska böneveckan 18-25 februari?
Adventskalender lucka 23 Göran Stenlund sjunger "Vid mina bröders hjordar"
Påskvänner!
En av Lewi Pethrus´ finaste sånger är den här, med motiv från Höga Visan. Folk undrade om det var baptisterna han menade med "mina bröder" i sången, men den är knappast polemiskt menad. Själv associerar jag till Josef som ju hamnade riktigt illa till "vid sina bröders hjordar", men tolkningen är fri. Det här är i varje fall först och främst en sång om den gode herden.
tisdag 22 december 2020
Haeffners koralbok 200 år
Påskvänner!
Haffners ökända koralbok fyller 200 år i år. "Ett hot mot vår nationella tonkonst" kallades den av somliga. Haeffners vision var fyrstämmig församlingssång - ett ideal som väl bara förverkligats i Estland? - och för att lättare uppnå denna förenklade han koralerna melodimässigt. Stolpiga tyckte många att de blev, men harmoniken var erkänt fin och Johan Dillner i Östervåla både övade in koralerna med kyrkokör och församling OCH sålde det ensträngade instrumentet "psalmodikon" på något slags postorder, om jag förstår saken rätt - och så småningom sjöngs de nya koralversionerna in, inte minst i Efs- och Sionstonersammanhangen. Även om s k "dalakoraler" levde kvar vid sidan om s a s.
Haeffner hade inte komponerat särskilt många melodier själv i sin koralbok, bara ett par. Men den här koralen som vunnit burskap i vårt grannland Norge, till en advents- eller julpsalm från Danmark, visar att Haeffner kunde komponera riktigt fint och melodiöst. Att sedan norrmannen Odd Nordstoga gjorde en ännu mer populär melodi kan ju inte Haeffner lastas för (se nedan)! Texten är en uppmaning och en julbön (jfr Fil. 4:7) som väl även en Efs:are av idag stämmer in i?
1. Upp, gläd er alla, gläd er nu,
ja, gläds åt julens glädjebud,
i Herren Jesus gläd er!
Och se hur nära himlen är,
när han som håller världen kär
i kött och blod sej kläder!
2. Betryck och bitterhet, försvinn!
Guds glädje må vi släppa in,
så att han glad får lyssna
till hjärtats bön och tack och tro,
ja, får hans glädje i oss bo
ska sången aldrig tystna.
3. Gud, låt din frid, som högre är
än vårt förstånd kan fatta här,
vårt hjärta väl bevara
i Kristus Jesus, så att vi
kan få en jul med glädje i
som aldrig bort ska fara!
T Kingo:
Adventskalender lucka 22 Göran Stenlund sjunger "Ofta hörde du en stämma"
måndag 21 december 2020
Adventskalender lucka 21 Göran Stenlund sjunger "Halleluja, sjung om Jesus"
söndag 20 december 2020
Rebecca Stighem ny generalsekreterare för Salt
Påskvänner!
Rebecca Stighem blir ny generalsekreterare för Salt efter Johanna Björkman. Mer om Rebecca och hennes Jesper kan läsas i Dagens missionärsreportage från i fjol. Låt oss tacka och be.
Det behövs så klart - och finns! - mer nyskrivna sånger för församlingarnas barn- och ungdomsarbete. Men S:ta Linas välsignelse följer arbetet med barn och unga på gator och gränder, i slott som koja. Så här skrev hon en gång till lärare och föräldrar:
VID LÄRARE- OCH FÖRÄLDRAMÖTEN
1. Samla dem alla, samla dem alla,
samla till Jesus de små!
Samla dem in från gator och gränder,
där de i mörker får gå.
Samla till Jesus de små!
2. Samla dem alla, samla dem alla,
samla till Jesus de små!
Han dem ju söker, Herren, vår herde,
ska du då likgiltig gå?
Samla till Jesus de små!
3. Samla dem alla, samla dem alla,
säg dem Guds frälsande ord!
Säg dem att Jesus dog för oss alla,
alla på hela vår jord.
Säg dem Guds frälsande ord!
Adventskalender lucka 20 Göran Stenlund sjunger "Min Gud tillhör äran"
lördag 19 december 2020
Adventskalender lucka 19 Göran Stenlund sjunger "Herren är min herde"
Påskvänner!
Gustaf Nordqvists fina tonsättning av herdepsalmen hann Göran Stenlund också sjunga in (herdegossen och kungen Davids melodi var ju tyvärr förkommen):
fredag 18 december 2020
Bengt Pleijels testamente - sjung, du medarvinge!
Påskvänner!
Läs och se om ni som jag tillhör Bengt Pleijels arvingar! Som Guds barn får vi ju dessutom, likt Bengt, vara Kristi medarvinge! Vilket hör till det viktigaste som Bengt i sitt testamente vill påminna oss om.
Adventskalender lucka 18 Göran Stenlund sjunger "O store Gud"
Påskvänner!
Ännu en sång av den unge predikanten Carl Boberg i Mönsterås - den som på underliga vägar kommit att ingå i den andliga världslitteraturen:
torsdag 17 december 2020
Adventskalender lucka 17 Göran Stenlund sjunger "Gud är trofast"
Påskvänner!
Göran Stenlund kommer snart - här sjunger författarens döttrar:
onsdag 16 december 2020
Adventskalender lucka 16 Göran Stenlund sjunger "Jag har hört om en stad"
Påskvänner!
Idag sjunger Göran Stenlund, under andra versen med hjälp av kvinnlig solist, organisten Lydia Lithells fina hemlandssång, som är skriven till en rysk folkmelodi. '
Ja, snart skulle hon vara där - Lydia blev inte ens 50 år gammal.
tisdag 15 december 2020
Adventskalender lucka 15 Göran Stenlund sjunger "Jag kom till hans lustgård allen"
Påskvänner!
Höga Visan, påskens festrulle i judisk tradition (ja, frälsningen ÄR en kärlekshistoria!), är en sorgligt underskattad och oförstådd men samtidigt av många högt älskad bibelbok. Precis som i Esters bok nämns inte Guds namn. Men o så närvarande Gud är i båda bokrullarna!
Den här sången, som heter "I lustgården", är en av fyra Höga-Visan-visor eller -psalmer jag känner till. En annan är Kristus till bruden och en tredje Nere i dalen. En fjärde "Jag sov, men hjärtat vaket var", är skriven av Gunvor Vennberg för bara ett par år sedan (jag fick glädjen att tonsätta den).
Nu sjunger Göran sången "I lustgården":
måndag 14 december 2020
Adventskalender lucka 14 Göran Stenlund sjunger "Endast i Gud har min själ sin ro"
söndag 13 december 2020
Adventskalender lucka 13 Göran Stenlund sjunger Är du med mig
Påsk- och adventsvänner!
Dubbel martyrdag är det idag, då vi firar både S:t Hans och S:ta Lucia. S:t Hans (Johnnes Döparen) sitter i fängelse i dagens evangelietext men ska snart mista huvudet (som läggs på ett fat). Han får en sista hälsning från Jesus genom sina lärjungar, men de stora lovorden om honom yttrar Jesus först sedan lärjungarna gått tillbaka till honom i fängelset. Glad Tredje söndag i advent trots allt! Göran Stenlund (död 1988) sjunger Bist du bei mir på svenska, och de orden får både Hans, Lucia och vi andra ta till oss:
lördag 12 december 2020
Adventskalender lucka 12 Göran Stenlund sjunger "Kom nära mig du mänskobarn"
fredag 11 december 2020
Adventskalender lucka 11 Göran Stenlund sjunger "En gång skall härlighetens morgon randas"
Påskvänner!
Idag skulle min farfar Gustav ha fyllt 118 år. Han blev i varje fall 85, och den här dagen för 33 år sedan var halva släkten skockad i "övre salen" i hemgården i Åbyn Brännfors. Han hade sitt svarta hår i behåll och var på glatt humör denna bemärkelsedag, med barn och barnbarn samlade. Dagen till ära bjöds på lite mer festligheter än de pärlsockrade kubbar och de anisdoftande "Kungens av Danmark"-pastiller som annars var stående erbjudanden när man kom på besök. Men 20 dagar därefter, på nyårsaftonens morgon, var det slut här på jorden. Hans sista ord var "Det dagas" eller något liknande.
Kan väl passa då att Göran Stenlund idag, denna ovanligt solfattiga december, får sjunga sången "En dag skall härlighetens morgon randas" med omkvädet "O ljusa morgon, dig jag längtar skåda". Kompositören Erland Dahlgren var jämnårig med farfar men dog åtta år tidigare än han. Textförfattaren Lennart Thanner var 15 år yngre men blev bara 48 år och dog alltså först av de tre. Jag vet inte hur gammal han var när han skrev den här sången. Men nu har de alla gått ur tiden - även Göran Stenlund, ett år efter farfar - och in i evigheten.
torsdag 10 december 2020
Adventskalender lucka 10 Göran Stenlund sjunger "Från en klippspets bland de helga bergen"
onsdag 9 december 2020
Livets söndag på Luciadagen
Påskvänner!
Blir det lite klent med firandet av Livets söndag nu på söndag? Inte bara pga coronaepidemin utan även vad beträffar färdiginspelade gudstjänster och klipp? Kommer det känsliga ämnet att vidröras ens när vi firar honom som sattes i fängelse och miste huvudet - inte egentligen för sin Jesus-förkunnelse utan för att han vidrörde så känsliga och "privata" ämnen?
Hade iofs helst sett att Livets söndag firats Fjärde söndagen advent istället. Men Johannes Döparens bättringsrop (och i år Lucias bekännarmod) är heller ingen dålig anknytning. Läs vad 19 undertecknare från olika samfund skriver idag.
Men är inte representationen ovanligt svag? - Olof Edsinger och Stefan Gustavsson från Efs brukar ju ibland ses som lite aparta i vår rörelse. Upplevelsen bekräftas av det Stefan Swärd (som doktorerat på abortfrågan) skriver på sin blogg idag: "Vilka som inte skriver under är nästan den mest intressanta frågan."
Tyvärr har inget av det jag skrev denna tid i fjol mist sin aktualitet. Inte det jag skrev som replik till Alf Svensson härförleden heller (insänt till Dagen).
Visa på Anna-dagen
Adventskalender lucka 9: Göran Stenlund sjunger "Har du mod att följa Jesus?"
Påskvänner!
Råkade visst avslöja hela adventskalendern igår :o). Nå, lucka 10-24 är borttagna nu igen. Vill framhäva en sång i taget, och i dag är det en sång av Lina Sandell igen, fast inte lika känd som "Blott en dag".
Lina Sandell skrev två sånger som börjar med samma fråga: "Har du mod att följa Jesus?" Segertoner och norska evangeliska sångböcker har i allmänhet den här som Göran Stenlund sjunger, medan Sionstoner och nu Lova Herren (både 1988 och 2020) föredrog den som fortsatte: "Har du mod att bliva borta?" och som Einar Ekberg sjungit in. Det hade varit kul om någon papperssångbok tagit med båda texterna, gärna efter varandra, som här i Den fria psalmboken på det gränslösa s k nätet!
Men nu lyssnar vi på och tar till oss frågorna i den första sången. Advent är väntans tid - men också rannsakans. Förr skrevs det som sagt något som hette väckelsesånger. Och som var det.
tisdag 8 december 2020
Adventskalender lucka 8: Göran Stenlund sjunger "Så nära Guds himmelska rike"
Påskvänner!
Förr sjöngs det något som kallades väckelsesånger.
Så idag är alla väckta. Eller?
Vi kan ju lyssna på Göran i alla fall. Och Kyrkans äldsta väckelsesång lyder så här (tack till Hans Lindholm för den melodin).
måndag 7 december 2020
Adventskalender lucka 7: Göran Stenlund sjunger "Vem är skaran som syns glimma"
Påskvänner!
"Orglar brusa". Den här sången tyckte jag var så ohyggligt vacker när jag i allhelgonatid hörde den sjungas i Umeå på 70-talet. Den fanns med även i psalmbokens Efs-tillägg 1986-2003 och finns alltfort i Psalmer och Sånger från 1987. Text av Carl Boberg (han som skrev "O store Gud") och melodi av den begåvade kompositören Amanda Sandborg-Waesterberg som bodde i Bergvik här i Hälsingland. (Hon komponerade även melodin till Lina Sandells "Gör det lilla du kan", som tillsammans med Saliga visshet och Hur härligt det är att möta är en av få psalmer med kvinnor som upphovsmän till både text och melodi!).
söndag 6 december 2020
Raka puckar med Billy Graham
Adventskalender lucka 6: Göran Stenlund sjunger "Tidstecknen visa att Herren är nära"
Påskvänner!
Så här på Andra söndagen i advent passar den här sången ur Segertoner. Jag minns än idag hur Algot Karlsson (far till organisten Hilding Carlsson) drog igång den på tramporgeln hemma i Västra Åliden i samband med en utflykt dit från Ytterstfors kursgård i Byske - någon gång på 1980-talet. Det var krut i den spelningen! Precis som i Göran Stenlunds framförande här. Vi får hälsa varandra som scouter: "Var redo!" "Alltid redo!"
lördag 5 december 2020
Adventskalender lucka 5: Göran Stenlund sjunger "Jag är främling"
Påskvänner!
En C O Rosenius-text sjunger Göran faktiskt idag - fast det är en översättning från engelskan (Mary Dana-Shindlers original). Lorenz´ melodi har genom Einar Ekberg och Göran Stenlund i stort sett konkurrerat ut Ahnfelts i breda delar av svensk kristenhet (även i "laestadianien"). Men båda är fina.
Lusseutmaningen
Påsk- och julvänner!
Och så kommer snart Lucia, i år på "Livets söndag", den tredje i advent, då hon får möta den lurvige Johannes Döparen. Kanske att vi inte ens då ska sjunga "Och över stad och land i kväll / går julens glada bud" utan spara den till julbönen på julafton? Det finns ju så många andra bra lusse- och adventssånger att sjunga som liksom pekar framåt mot julen utan att föregripa den. Se klippen nedan!Men visst kan vi sjunga några "riktiga" julsånger också - fr o m 13 december iaf! Särskilt som det här väl är det enda tillfället på året som man helt legitimt kan klä ut sej - inte till påskkärring eller bus-eller-godis-maffia - utan till kristna helgon och martyrer som sjunger sånger om Jesus för vilt främmande (eller kända!) grannar och släktingar! (I år på vederbörligt avstånd utanför köks- eller vardagsrumsfönster - som en gammaldags serenad ungefär).
1. När första ljuset brinner,
då rider Jesus in.
Han kommer på en åsna,
den kungen, han är min!
När andra ljuset brinner,
då ropar Jesus: "Kom,
för nu är tiden inne
att tro och vända om!"
2. När tredje ljuset brinner,
då går Johannes fram.
Han visar oss på Jesus
och säger: "Se Guds Lamm!"
När fjärde ljuset brinner,
då ser vi Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor!
fredag 4 december 2020
Adventskalender lucka 4: Göran Stenlund sjunger "O salighet, o gåtfullhet"
Påskvänner!
Första och sista versen på den här sången borde sjungas vid varje nattvardsgång.
torsdag 3 december 2020
Adventskalender lucka 3: Göran Stenlund sjunger "Löftena kunna ej svika"
Påskvänner!
Inför andra advent.
onsdag 2 december 2020
Adventskalender lucka 2: Göran Stenlund sjunger "Blott en dag"
tisdag 1 december 2020
Adventskalender lucka 1: Göran Stenlund sjunger "Vilken Gud jag har"
Påskvänner!
Det är i år 100 år sedan Göran Stenlund föddes, liksom C O Rosenius (drygt 100 år efter denne) i Nysätra socken (Ånäset) i Västerbotten. Han blev en kyrkosångare föga klenare än självaste Einar Ekberg, och jag har själv hört honom sjunga i Lule domkyrka någon gång i början på 80-talet, när Efs-predikanten Josef Stenlund, själv en kraftfull sångare, var kallad att predika (jag tyckte dock på den tiden att det blev för mycket sång och för lite predikan. Jag kom ju för att höra pojkboksförfattaren J Stenlund, inte kyrkosångaren G ;o).
I "Lucka 1" får Göran Stenlund sjunga Segertoner-sången "Vilken Gud jag har!" Det bästa med den sången är refrängen!
måndag 30 november 2020
Postmodernismen
Appen
lördag 28 november 2020
Gott Nytt Kyrkoår! Lova Herren!
Påskvänner!
Gott Nytt Kyrkoår!
Även om papperssångboken inte släpps förrän på måndag (fin namnsdagspresent, tycker jag!) kan man redan nu skaffa appen. Jag talar givetvis om Efs:s systerorganisation Elm-Bv och dess sångbok Lova Herren. Dagen intervjuar missionsledaren Daniel Ringdahl, medan Världen idag intervjuar förlagets styrelsesekreteraren Jens Lunnergård. Årets julklapp? Kanske rentav nån Efs-förening som nappar på "Stora föreningspaketet" - 50 sångböcker för 8500 kronor?
Jo, jag erkänner mej skyldig till viss medverkan. Men jag får ingen provision utifrån försäljningssiffror, så ni riskerar inte att gynna mej om ni beställer :o).
Som sagt: Gott Nytt Kyrkoår! Biskop de facto Stefan Gustavsson har skrivit en fin hälsning till oss alla. Och på denna länk får ni en adventssång sång som INTE finns i den nya sångboken, men som fanns i den gamla. Jag tycker den är härlig, precis som Sionstoner 1972 nr 128 ("Tid är nåd") som vi var 4 stycken som sjöng i Efs Njutånger i söndags! Men jag bifogar även Ulf Lundells "Nådens år är här", som inte är en psalm eller direkt kristen sång öht men mycket tänkvärd ändå. Jag är faktiskt glad att Ulf använder och sprider begreppet "nådens år", som ger texten vidare perspektiv än bara t ex "ett nytt år" skulle göra.
Men naturligtvis är Carl Olof Rosenius´ nyårsbön här nedan, som passar minst lika bra vid kyrkoårets början, alldeles ojämförlig i pregnans och evangelisk lödighet. Både Efs och Elm har tyvärr "slarvat bort" den, men den går ju lika bra att använda ändå. Här med en finsk melodi av Kaarlo Waismaa som föddes året efter att Rosenius dog:
1. Vår store Överherde, till dej vår lovsång går!
Du fått all makt i himlen och på jorden.
Din hjord så väl du vårdat i detta gångna år,
och därför finns den även kvar i Norden.
Du som för oss var dödad, du lever, och din hand
bär spiran över världen och över detta land,
bär nycklarna till döden och dess rike.
2. Om du nu åter sänker hit ner till denna jord
ett nådens år i hemlig, dunkel slöja,
vi vet ej vad det gömmer, men har ditt löftesord
att alla dagar du bland oss vill dröja.
Och har vi dej, vår Herre, vår Herde stark och god,
och dina helga källsprång: ditt ord och offerblod,
vi går de dolda skiften glatt till mötes.
3. Ja, vare det som kommer ett härligt Herrens år,
din nåd och makt gör känd på hela jorden!
Sök upp, församla, vårda de många vilsna får,
föröka nu och stärk den klena hjorden.
Låt många nu få smaka hur underbar du är
och bli i trons gemenskap med dej, o Jesus kär,
förenade och saliga för evigt.
4. Bevara dina trogna, o Herre, denna tid
i trons uppriktighet och Andens enhet,
i kärlek och i glädje, rättfärdighet och frid -
behåll bland oss ditt ord i kraft och renhet.
Utrusta dina vittnen med tröst och tålamod,
så att de alltid frimodigt vittnar om ditt blod,
och korsets smälek glatt med dej vill bära.
5. För hedningarnas skara, o Gud, vi ber till dej,
som evangelium åt alla unnar!
Låt sändebudens fötter då låta höra sej,
som seger genom Frälsaren förkunnar!
Välsigna våra syskon som nu ibland dem går,
och låt en väldig skara, långt fler än vi förstår,
en gång hos dej, o Jesus, saligt mötas.
Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år), bearb.
Musik: Kaarlo Waismaa (1869-1947)
onsdag 25 november 2020
Lutherska anekdoter
Vem är ansvarig för Svenska kyrkans hemsida?
Påskvänner!
Man funderar med Anders Brogren på vem som är ansvarig för det som läggs ut på Svenska kyrkans hemsida. Ser att desinformationen från Allhelgona fortfarande står kvar på Svenska kyrkans hemsida, till vilseledning av skolungdomar och lärare som ska berätta om innebörden av helgerna:
Historiskt har vi skilt mellan att minnas helgonens liv – på alla helgons dag – och att minnas våra närståendes liv – på alla själars dag. Men rent teologiskt är det ingen skillnad.
Texten fortsätter med att det inte är någon skillnad mellan alla själar och alla helgon, eftersom vi alla är heliga på grund av Jesus´ kärlek till oss. Och det är sant att Jesus´ kärlek gäller alla. Och att han, som bibeln uttrycker det, helgade sig till ett offer för alla. Det är sant att Gud lär oss och Petrus att inte räkna någon människa som oren eller ohelig. För alla är återlösta och i den meningen helgade/avskilda av Herren Jesus till att vara hans egna (att "leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet", som Luther uttryckte det). Vi är alla kallade att bli helgon, precis som den botfärdige rövaren (och för den delen hans kamrat på andra sidan Jesus) var det.
Men därifrån till att säga att Alla själar och Alla helgon är samma sak "rent teologiskt" är ju en rent livsfarlig villolära och (mirabile dictu!) stridande mot både bekännelsen och förnuftet. Den har precis lika lite stöd i bibeln som de påvliga särläror om helgonen som våra bekännelseskrifter fördömer. Någon som läste dravlet kunde inte låta bli att muttra "S:t Hitler". Eller i alla fall "S:t Muhammed".
För några år sedan skickade Svenska kyrkan ut ett begravningsmagasin i tiotusentals exemplar, där man på framsidan kunde läsa en tydligt återgiven plakett med orden: "Det finns ingen död som ej bytes i glädje." Ingen dementerade. Det är väl som när Expressen enligt Bo Strömstedt hade löpet "PER ALBIN DÖD. KUNGEN I TÅRAR" och någon undrade: "Vet ni verkligen om kungen grät vid dödsbudet?" Svaret blev: "Nej, men tror du att hovet skulle dementera?"
Vem dementerade? Och vem reagerar nu? Ska vi ens fira advent innan vi kommit överens om vad som gäller? Finns det längre någon risk att gå förlorad? Eller inte? Hörde i söndags om en präst som fått höra av en sökare: "Finns det inget helvete behöver jag ju inte bli kristen."
Det ligger något i det.
tisdag 24 november 2020
Henrik Markgren till minne
Bengt Pleijels begravning - med Jesus i centrum
Påskvänner!
Bengts "söndagsgodis" inför Alla Helgons dag 2020 (som blev den dag han dog) finns här. Väl värt att smaka på än en gång. Inte bara för de snälla barnen. Hebréerbrevet 13:7-8.
Det är dock ett allvarligt memento för både Efs-are och andra att varken Bengt eller hans vigningsbiskop Bertil skulle ha fått bli präst- eller biskopsvigda i Svenska kyrkan av idag, medan ifrågasättanden av Kristi kroppsliga uppståndelse eller verkliga, självständiga gudomlighet oavsett vad vi tror om honom - eller t o m, vidunderligt att skriva, av Gud som en "från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk makt" - inte för alla stiftschefer i vår kyrka verkar utgöra några som helst prästvigningshinder eller avkragningsskäl! Domen ska börja på Guds hus, heter det ju.
Men frid, verklig frid över Bengts minne! Bengt som ogärna talade om sin "nära förestående bortgång" utan hellre om sin "nära förestående framgång"!
Bengts barn, Anne-Mette, Heidi och Erik, vill att man ger en gåva till Bibelskolan.com eller Oasrörelsen i stället för blommor:
Bibelskolan.com:
Swish: 123 574 99 40
PG: 402 30 79 - 9
Oasrörelsen:
Swish: 123 412 38 40
PG: 79 08 90 - 8
Skriv "Till Bengts minne".
söndag 22 november 2020
Glad Domssöndag (eller?)!
lördag 21 november 2020
Domedagspsalmer
Påskvänner! (Domedagsvänner?)
Kanske är dessa Domedagspsalmer något att sjunga hemma i helgen om vi inte kan samlas i kyrkan? (Om vi törs). Kolla även in Coronapsalmboken!
onsdag 18 november 2020
Stefan Swärd och Trumpismen
Stefan Swärd verkar vara tillbaka i gammal god form, som skribent åtminstone. Ett stort tacksägelseämne för oss som uppskattar honom och bl a hans analytiska förmåga. Han är visserligen EFK-are, men även många EFS-are läser honom gärna och med behållning (jo, det vet jag!). Hans böcker "Inte utan korset" och "Efter detta" adresserar ytterst angelägna frågor för alla våra samfund, och är i dessa stycken, såvitt jag kunnat finna, i god samklang med evangelisk-luthersk bekännelse.
fredag 13 november 2020
Om Andreas Holmberg (biskopen)
Påskvänner!
Podd med min namne stockholmsbiskopen här. RE:formera-podden. Klart intressant, inte minst för oss Efs-are. Tack för den Magnus och Johan!
PS. Andreas heter Bengt Andreas efter sin fader. Jag heter Nils Andreas efter min. DS.
lördag 7 november 2020
Tolv år sedan skandalen i Strandänge
Nu till blogginlägget från -08 som rubricerades
Skandalen i Strandänge
eller
Sommarkantorns frispel
Det hände sej nyss en söndag att kyrkan i Strandänge besöktes av mer än 60 personer i olika åldrar. Det var bevars ekumenisk gudstjänst med ett gäng s.k. frikyrkliga på mariasidan och en hel radda konfirmander någonstans i mitten på karlsidan tillsammans med sommarkantorn och övriga "svenskkyrkliga". Sommarkantorn, som inte spelade denna höstsöndag, hade kommit tillbaka till församlingen för att efter gudstjänsten samtala med kyrkoherden om eventuellt fortsatt samarbete, om huruvida socknen kunde ställa upp som "fadderförsamling" för honom som nu går kantorsutbildning på distans. Solen sken, fåglarna kvittrade, övriga familjen var avlämnad inne i stan eftersom hans fru brukar gå i kyrkan även när hon inte tjänstgör där (surprise surprise!) och det var gemensam barngudstjänst med pingstkyrkan denna dag.
Sommarkantorn hade kommit fram till den kritvita, rymliga kyrkan strax efter klockringningen, då församlingen redan börjat sjunga Topladys gamla men sant evangeliska Klippa, du som brast för mig, som det nu var mycket länge sedan sommarkantorn hörde sjungas. Han hade diskret gått framåt några bänkrader, så pass att han kommit ut i de vida valvens rymd framför läktaren, och slagit sej ner bredvid en i kyrkliga sammanhang ovanligt jämnårig mansperson som suttit ensam på sin rad.
Nu fick de lyssna till kyrkvärden som med kraftfull altröst läste dagens heliga episteltext (eller om den nu - som det påstås i förordet i en av sommarkantorns biblar - egentligen inte är annat en slugt uttänkt fabel, en skickligt hopdiktad saga, skriven av någon som falskeligen utger sej för att vara Petrus och med egna ögon ha sett Kristus i hans majestät). Orden klingade länge mellan väggarna:
(Från Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, till dem som genom rättfärdigheten hos vår Gud och Frälsare Jesus Kristus har fått samma dyrbara tro som vi). Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till, blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (Men den som saknar detta ser ingenting i sin närsynthet, han har glömt hur han blev renad från sina tidigare synder).
(Ja, de kursiverade orden inom parentes lästes förstås inte högt. Men för den med Andra petrusbrevet förtrogne kyrkobesökaren klingade de med).
Så sjöng alla tillsammans gradualpsalmen, Linderots väckande Säg mig den vägen som drager till livet med de drastiska orden "ljumma, lata sökare / finna ej sin Frälsare". Och sommarkantorn kände sej genast så där ljum och lat som han alltid känner sej när han sjunger den psalmen. Men han måste alltid medge att Linderot har rätt och att Emil Liedgrens bön måste bli varje sökares, t.o.m. den mest flitiges: "Själarnas herde, sök du mig, / aldrig jag når dig eljes."
Och så var det då tid för evangelietexten:
(Folket sade till honom: Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?) Jesus svarade: Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner. När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen. Trots att han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom. [---] Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud. (Jesus ropade: Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen. Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen).
(Ja, de kursiverade orden inom parentes lästes förstås inte högt. Men för den med Johannesevangeliet förtrogne kyrkobesökaren klingade de med).
Om sommarkantorn minns rätt var det vid denna punkt i gudstjänsten som en ung kvinna solosjöng den underbart vackra "Håll mitt hjärta, håll min hand".
Dags så för dialogpredikan mellan missionsförsamlingens ordförande och pastor loci. Dialogen var närmast kateketiskt upplagd med frågor och svar, och naturligtvis (?) var det pastor loci som förväntades sitta inne med svaren. Han har ju också ett särskilt ansvar för att ingen villolära av waldenströmsk eller annan typ skulle få sista ordet i denna evangeliskt-lutherska lokal, och EFS-are som sommarkantorn är kände sej denne rätt belåten med upplägget. Även om "missionaren" också tog rätt mycket plats och bredde ut sina frågor till små minipredikningar. Men temat Frälsningen och (som missionaren la upp det i anslutning till GT-texten) Frälsningens väg, var ju verkligen centralt och dialogformen hyfsat intresseväckande, om än inte självklart mer än en verkligt engagerad predikan.
Spänningen steg när pastor loci i ett tidigt skede gav en rejäl känga åt de frikyrkligas forna fråga "Är du frälst?" Han uppgav att frågan var vanlig för 20 eller åtminstone 30-40 år sedan, men att den tack och lov försvunnit idag. Så säger ni väl inte längre? frågade han och fick ett ganska kraftfullt, om än inte särskilt unisont, NEJ till svar. Nej, för det blev ju så fel och gav ett intryck av "vi och dom", av att människorna består av två grupper, av frälsta och ofrälsta.
Och som den evangelisk-lutherska person sommarkantorn har ju även han känt en olust inför just den frågeformuleringen - han vill hellre som Franzén ropa ut att "världen är frälsad / och segern är hans". Samtidigt kommer han inte ifrån apostelns ord: "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst, du och hela din familj." Och han kände nu att pastor loci hade ett ansvar att förtydliga, att inte bara ge de s.k. frikyrkliga en taskspark utan erkänna det angelägna i själva omsorgen om människors frälsning. Men ett sådant erkännande kom den talande inte ens i närheten av. Inte utfrågaren heller.
Med stigande förvåning åhörde sommarkantorn dialogen. Förutom att missionaren faktiskt försökte anknyta till den glada GT-texten om folken som ska samlas (inte den hemska jesajatext som evangelisten Johannes citerade) så försvann verkligen de upplästa bibelorden närmast totalt när prästen försökte svara på frågor om vad frälsningen och frälsningens väg innebär. Han anknöt däremot till ett lösryckt ord från episteltexten om "gudomlig natur" och talade ganska mycket om att finna sej själv (och, förvisso, Gud i sitt inre), om gudagnistor och gudslikhet.
Lugn, bara lugn, sade sommarkantorn till sig själv. Efter några tusen gudstjänstbesök under snart 40 års tid har han verkligen hört det mesta och lärt sej att överse med mycket, tyda resten till det bästa och be den helige Ande fylla i det som fattas. Lugn, bara lugn. Det kommer säkert nånting om Jesus snart.
Men här nånstans började sommarkantorns puls stiga. Hjärtat dunkade:
Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.
"När Jesus hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen."
Missionaren börjar nu prata om GPS och Guds positionssystem. Om dopet och bönen som "vägen till vägen". Nu börjar det kanske likna något, känner sommarkantorn och slappnar av något, nu kommer nog Jesus in i bilden snart. Men prästen beskriver dopet som föräldrarnas sätt att lägga sitt barn i Guds händer och pratar om bönen som uttrycket för den där gudagnistan vi alla har inom oss - åjovars tänker sommarkantorn, visst kan man säga nånting sånt, men var kommer frälsningen in? - Han tänker på vad han läst om prästen Ted Harris som talat om frälsningen som "ett stort problem", eftersom potentialen och den goda kraften ju finns inom människan. Se www.credoakademin.nu/index.php/blog/blogpost/aer_fraelsningen_ett_problem/
Och sommarkantorn börjar tänka: är det här kanske det moderna evangeliet som konfirmanderna får lära sej nuförtiden - men hur stämmer det med Johannes´ och Jesus´ evangelium och med de goda gamla psalmer som står på nummertavlan...
...och pulsen stiger och plötsligt känner han: det är ju ekumeniskt idag, det är fritt och du kan kanske också säga något...
...och sommarkantorn hör ett skratt i kyrkan, och jo just det, dom skojar lite med varann därframme och prästen betonar att i kyrkan får man både skratta och gråta, visa glädje och besvikelse, t.o.m. applådera (surprise surprise)...
...du kan också säga något...
...nej sitt lugnt nu, det är dialog- och inte trialogpredikan och du får akta dej för att verka kritisk, bit inte den hand som ska föda dej om några år...
...nej, det är Guds Ande som manar dej, ungdomarna måste få höra om frälsningens väg tydligare än så här, du måste påminna om Jesus och vad Jesus själv säger:
Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret. Tro på ljuset...
Men plötsligt är det SLUTET av evangelietexten som börjar ringa i sommarkantorns stackars huvud (är det den helige Ande eller är det som Tommy Körberg säger schizofreni att tro något sådant?):
...tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...människor högre än äran från Gud.
Du måste säga något, du måste!
NEJ!
Det kan ju bli bättre på slutet. Det kommer ska du se, det kommer.
Och det var där någonstans som sommarkantorns öron började fladdra och ljuset från korfönstren började flimra. Vad står prästen där och säger? Ja, som jag sa i min predikan för 14 dagar sedan så kan det ju vara så att ormen i Edens lustgård talade sanning. Det finns även en judisk tradition som säger så. Ansvarighet, ökad gudslikhet, inget fall utan en positiv utveckling...
Ja, resonemanget väckte tydligen vissa reaktioner både för 14 dagar sedan och idag, viss rörelse förmärks i kyrkbänkarna och missionaren går snabbt med några överslätande, godmodiga ord över till en avrundning av denna intressanta dialogpredikan - en sista fråga, ett mer oprovocerande svar, en fridens lilja.
Nu är det inte jesusord eller johannesord som ringer i örat på sommarkantorn, nu är det C S Lewis-ord:
En del människor som säger om något att det är "bildligt" menat, drar av detta slutsatsen att det knappast har någon mening alls. De har rätt när de tror att Kristus talade bildligt när han sade åt oss att bära korset. De har fel när de drar slutsatsen att detta med att bära korset inte betyder mer än att leva ett hyggligt liv och ge måttligt till välgörande ändamål. De resonerar vettigt när de tror att helvetets eld är en bild - och de drar felaktigt slutsatsen att det inte betyder något allvarligare än grämelse. De säger att berättelsen om syndafallet i Första Moseboken inte är bokstavligt menad, och sedan fortsätter de med att säga (jag har själv hört det) att det egentligen var ett fall uppåt - vilket är som att säga att eftersom "mitt hjärta är krossat" är en bild, betyder det "jag känner mig mycket glad".
Nu har också sommarkantorn själv hört det. Pulsen slår högt, det susar för öronen. Nu finns det ingen återvändo. Nu måste han säga något om ingen annan gör det. Någon måste bryta decorum.
Men missionaren därframme, liksom prästen god, glad och snäll, gör det inte - hans vänliga smågnabbande hör bara till dialogspelets regler, humoristiska ifrågasättanden hör till, men allvar, ALLVAR, gör det inte, allvar är pinsamheters pinsamhet, långt värre och pinsammare än de grövsta villoläror framställda liksom på lek.
Nej nej, tänk bara tanken, gör inte det du tänker, du skämmer ut dej, du skämmer ut en ärlig präst som är modig på sitt sätt... var inte så högmodig, hur vet du att du vet... ...du får aldrig komma tillbaka hit och spela mer, tänk dej för...
...för att inte bli uteslutna... ...de älskade äran från människor högre än äran från Gud...
Och så skedde skandalen i Strandänge. Inte genast, men efter en liten stund. Först sjöngs ännu en sådan där märkligt god gammal psalm: O hur saligt att få vandra med dess allvarliga slutvers O må ingen bli tillbaka...må vi alla där få mötas... men sommarkantorn satt nu på helspänn och märkte knappt vad som sjöngs, han fumlade ner en femtilapp i kollekten (med superstjärnan som lämnade scenen och blev avhånad jesusbekännare "Jenny Lind med stadens lisor / sjunger andeliga visor").
Han gick fram i mittgången medan kyrkvärden ställde sej i ambon och ledde pålysningar och förbön, han ställde sej i tvärgången till södra kyrkporten och väntade - nu ser dom mej och undrar vad jag håller på med - han avancerade fram till kororgeln - det gäller att ha kontakt med organisten så att hon inte dränker ens röst i ett förspel - och berättade för kvinnan på orgelpallen att han tänkte säga några ord. (Visst borde han ha frågat prästen först, men prästen sa ju att det var OK att visa känslor i kyrkan, dessutom är det ekumeniskt och fritt idag, och det som ska sägas nu måste sägas vare sej man får eller inte).
Så tystnade kyrkvärden - så pålyste hon slutpsalmen Frälsare, tag min hand (också en så där märkligt god och fin psalm, om än liksom de övriga rätt gammal - det måste ha varit den gamle missionaren som valt psalmer), men orgeln startade ju inte av redovisad anledning så sommarkantorn kunde ta hennes plats vid ambon i godan ro.
Godan ro? Kände han sej lugn? Eller märkvärdig, stolt och bred? Tvärsom, alldeles tvärsom. Men så länge hade han inte brutit decorum på allvar. Än så länge var det bara en liten hälsning, lite fritt och ekumeniskt så där. Folk såg vänliga ut. Vad skulle han säga? Ungefär så här föll slutligen orden i den mån han själv kunnat minnas och återge dem ungefär rätt:
Hej! Jag kommer från X, jag lämnade fru och barn i Y, jag såg att det skulle vara ekumeniskt här och jag var ju sommarkantor här i somras och det var roligt att få komma tillbaka.
Jag går kantorsutbildning nu och siktar på att bli anställningsbar om några år. Och jag vet att det snart är kyrkkaffe och att alla längtar dit. Så här gör man ju inte, går och ställer sej så här.
Men jag måste få säga några ord. För (nu svajade rösten något) det var några ord i dagens evangelietext som högg tag i mej, orden om några som trodde något men inte sa det, för att de satte äran från människor högre än äran från Gud. Tack Z och tack Å för en intressant dialogpredikan. Ni sa mycket som var bra, men också - sånt som är rent farligt (här sökte sommarkantorn prästens blick och fann den, här skälvde också rösten ännu mer men återtog snart sin styrka).
För Svenska kyrkan måste bestämma sej. Det finns bara två alternativ. Antingen finns det en risk att i någon mening gå evigt förlorad, eller så finns det inte. Antingen finns det ingen risk, inget att frukta efter döden, oavsett hur vi ställer oss till Jesus. Och då måste vi peta bort dom där som varnar, som kanske frågar "Är du frälst"? eller som min mormor - hon var med i EFS som inte är riktigt frikyrkligt, men - som frågar som min mormor gjorde: "Hur har du det med Gud?" Eller också finns det en risk, och då...
Det är som när jag plockar svamp. Om min fru frågar "Finns det en risk att bli förgiftad om vi äter det här?" så kan jag ärligt svara nej och hon äter med glädje. Men minsta lilla tvekan skulle innebära ett JA - och hon skulle inte töras äta. (Naturligtvis).
Vi sjöng nyss: "Må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd." Ja, vi får hoppas på det och be för både oss själva och varandra.
Men frälsningens väg - det är Jesus det.
Tack ska ni ha för idag.
Och när sommarkantorn hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen.
Han hade talat - men hade han därför räddat sin själ? Skulle han inte ha sagt mer, varit skarpare och mindre snäll i tonen, varnat tydligare för det rent sataniska inskottet i slutdelen av dialogpredikningen? Skulle han inte också, tydligare, ha sagt: Tro på Herren Jesus, så blir du frälst! Hade han inte själv glömt att ropa ut det viktigaste: inledningsorden i dagens evangelium?
Ja, gode Gud, förbarma dig över sommarkantorn, över prästen, missionaren, de svensk- och frikyrkliga, konfirmanderna, alla människor i och utanför kyrkan...
Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. När Jesus hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen.
Frälsare, tag min hand,
fostra mig så
att jag i dina spår
alltid må gå.
Herre, för varje dag
mig till ditt hjärta drag,
att i din sanning jag
fast måtte stå.
PS. Ute i vapenhuset, raskt på väg in till stan för att hämta fru och barn (och för att slippa ledsna och arga kommentarer?), hörde sommarkantorn den unga tjejen som postludium börja sjunga nådens och frälsningens höga visa:
Amazing Grace, how sweet the sound,
that saved a wretch like me...
DS.
8 kommentarer:
Oj!!
TACK!
Sigrid L
Jag hoppas att både prästen och pastorn fick något att tänka på och att det leder till omvändelse och tro på Guds Ord. Det får vi be om.
Gud välsigne dig, sommarkantor.
Jag lider när jag läser. Förstås Din vånda. Hoppas Dina ord blir till välsignelse.
Tack gode Gud för sommarkantorn!
Tack för kommentarerna. Vill dock gärna medge vad någon annan säkert tänker - att vi ju bara har sommarkantorns ord på vad som skedde och att andra kanske upplevde dialogen och händelsen något annorlunda. Att den arme sommarkantorn kände sej tvungen att agera som aldrig någonsin tidigare under nästan 40 års kyrkogång är dock ett faktum.
Men hur ska det beteendet betraktas? Hörde idag på radio diskussion om störande av sverigedemokratiska torgmöten (med visselpipor o dyl.). Och vet att somliga för sitt samvetes skull ibland ser sej tvungna att ganska drastiskt störa även t.ex. möten med påstått "botade" homosexuella. Var slutar det här?
Hur skulle vi se på om präster vi beundrar för sin evangeliska förkunnelse bemöts och kritiseras i gudstjänsten på motsvarande sätt som skedde i Strandänge? (Där dock inga visselpipor eller burop användes, det är sommarkantorn angelägen om att betona). Jag har varit med om det en gång i Ume, när en ung man ifrågasatte prästens påstående och prästen djärvt tog fatt i frågan och "hakade på".
Kan man tänka sej att inrätta något slags "speakers corner" i våra kyrkor? Alltså positivt utnyttja den energi som ligger i att människor faktiskt reagerar (på både Guds ord och motsatsen). Kanske "fridlysa" huvudmomenten i gudstjänsten, men därefter ge utrymme för ifrågasättanden och kritiska kommentarer (även kompletterande tankar och glada tillrop förstås)? Uppmuntra det vid kyrkkaffet om inte förr? Vågar vi det? Tar samme snacksalige figur över hela tiden?
Jag förstår ditt dilemma i kyrkbänken. Och känner igen din känsla av otillräcklighet när du väl försökte.
Även den gudabenådade talaren Nils Bolander, som fick räcka evangelium till så många, bekände att han, varje gång han gick ner från predikstolen, kände hur han svikit Kristus. Inte lyckats framföra evangelium så klart att alla fick upp ögonen för det.
Är det en vanlig upplevelse bland förkunnare?
--Bengt
Ja, det tror jag! Själv predikade jag över episteltexten i högmässan och höll en meditation över GT-texten i Taizé-mässan på kvällen. Nog fanns varningen för att gå förlorad med, men det var inbjudan som betonades. "Kom, låt oss vandra..." Men ett evangelium som förkunnas utan att den mörka bakgrunden finns med är inga glada nyheter i djupare mening. För min del leder läsningen av detta till ytterligare självrannsakan. Är också jag för feg? Jag började min utläggning av Petri ord med en kommentar till Johannes slutord (i perikopen): "Måtte det inte kunnas sägas så om oss".
Vad skulle profeterna och apostlarna sagt om prästens påstående? De skulle liksom du tala om att det var falsk förkunnelse så du är i gott sällskap. Det var inte du som stod för skandalen utan prästen. Du behöver inte skämmas för vad du sa. Du utgick från vad texterna sa, Guds Ord. Ordet gav dig grund för ditt inlägg.
Var frimodig och oförfärad även i fortsättningen. Gud välsigne dig.
Broder i Kristus