Påskvänner!
I Delsbo och Bjuråker ägde i går kväll gravläggningsgudstjänster rum. D.v.s. gudstjänster som på långfredagskvällen firas till minne av vår Frälsares begravning. Tyvärr har sådana kommit ur bruk i vår församling (Enånger-Njutånger) och jag tror att de nuförtiden är ganska sällsynta generellt här i Sverige. Under min barndoms påskläger däremot handlade alltid kvällsandakten om detta, och ö h t är påskläger (i fjällen eller på andra ställen) utmärkta tillfällen att liksom följa Jesus "hela vägen".
(Våra vanliga begravningsgudstjänster är ju f.ö. alltmer av minnes- och avskedsgudstjänster och allt mindre av begravningar, eftersom själva "nedsänkningen" eller "urnnedsättningen" som regel försejgår senare - kanske ingen riktig parallell till gravläggningsgudstjänsternas försvinnande men saken föll mej i tankarna).
Det gör ju att det som förut kallades "Sjätte akten" alltmer sällan läses i våra kyrkor. Det förekommer visserligen att Långfredagens huvudgudstjänst avslutas med berättelsen om Jesus´ begravning, men så vanligt är nog inte heller det.
Och psalmerna om begravningen (i 1986 års psalmbok två stycken) sjungs då inte längre. Men Så är fullkomnat, Jesus kär och Ditt lidande har nått sitt slut är mycket, mycket goda psalmer. Även Ack, hjärtans ve och Den mun är tyst som bad så ömt. Sjung dem gärna hemma, tillsammans med någon eller för dej själv. [Tillägg 5/4: Det finns faktiskt en tredje gravläggningspsalm i 1986 års psalmbok: "Den tunga dagen går mot natt till sist."]
Katekesfråga 23: Till vad brukar människor i synnerhet missbruka Guds namn?
Inlägg
De troende bekänner färg
1 timme sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar