Kyrkoherden i Gustav Vasa och Hedenius´ profetia

Påskvänner!

Ja, så var vi där igen. (Ni minns väl "prästen" Ulla Karlssons mindre uppbyggliga passionsbetraktelser i Kyrkans Tidning för några år sedan?). Nu är det bl.a. kyrkoherden i Gustav Vasa, Åke Nordström, som, med hänvisning till både Bonhoeffer och (naturligtvis!) Martin Luther har fått för sej att en kan vara kristen utan Gud, om denne definieras som en "från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk makt." 

Just inför Jungfru Marie bebådelsedag påpekar skribenterna att "det är dags att börja vara öppen och tydlig med att en levande kristen tro inte behöver innehålla en förmodern världssyn med övernaturliga inslag" (som t ex inkarnationen). Så "det är dags att överge den tömda symbolen att Jesus nedsteg från ovan där och öppet omfamna att hans gudomlighet kommer sig av att det är vi som i tro erkänner honom som Kristus. Att vi låter honom, enligt Luthers funktionella gudsdefinition, vara den som vi väntar oss allt gott av och som vi i all nöd tager vår tillflykt till."

Hm, jag tror inte att jag i min nöd tänker ta min tillflykt till en snubbe som i verkligheten var en vanlig august men som blir "min gud" om jag väntar mej allt gott av honom. Det blir väl bara en avgud om han inte verkligen är Gud? (Enligt Luthers definition kan ju min plånbok vara min gud, men då med synnerligen litet g). Och jag föredrar nog öppna ateister framför ulvar i fårakläder.

Rakt på sak: Hur i hela fridens dar kan såna här snubbar få bli präster och t o m kyrkoherdar (eller tänker Eva Brunne gripa in nu före pensioneringen?) medan det råder prästvigningsstopp för bekännelsetrogna lutheraner från laestadianien, rosenianien (Elm-Bv) och schartauanien? (Plus "rosendahlianien" om de högkyrkliga kan kallas så). Det är ju helt enkelt en uppenbar skandal! En galenskap i Israel, för att uttrycka sej gammaltestamentligt!

Det här berör Efs i allra högsta grad - markerar vi inte rejäl distans kan ju den där Åke Nordström för allt jag vet föreslås till nästa missionsföreståndare. Och tiger vi när högkyrkliga eller elm-bv:are vägras prästvigning medan sådana som Åke får vigas får vi skylla oss själva om Efs snart inte längre får sina präster vigda p g a deras äktenskapssyn!

Apropå bibelsyn och "poetiska" tolkningar även av kristendomens kärndogmer tror jag att Ingemar Hedenius fortfarande har ett ärende till oss alla. (Jag har citerat honom förr och hoppas fortfarande att det ganska långa citatet håller sej inom citaträttens regler). Avsnittet - ursprungligen från 1948 - förtjänar att bli klassiskt.

HEDENIUS´ PROFETIA
(ur Tro och vetande, Bonniers 1971, s. 120f)

Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig.

Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på.

Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.

Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former. Prästernas granna skrudar och gammalmodiga språk, sången och musiken, nattvardens utskänkning av bröd och vin, allt skulle nog ge upplyftning, och milda känslor av gemenskap med bröderna i ”tron” skulle värma hjärtat. Bismaken av kulturhistoriskt pikanteri, av något för länge sedan borttappat men dock i anden närvarande, skulle sätta pricken över i.

Men liknar inte detta något helt annat? Skulle man inte längta efter gudstjänsterna på alldeles samma sätt som många generationer av hyggliga borgare har längtat efter en afton i S.H.T. eller Par Bricole? Skulle man inte liksom dessa då och då även förgylla vardagslivets tråk och tvång med ett eller annat ord ur sin kära sällskapsordens heliga skrift eller ritual?

Sjung och läs nu Bacchi böner,
se det våta titelblad,
där han tröstar sina söner
och gör en bedrövad glad.
Läs då min granne; hör klockorna gå;
sjungom då alla, båd stora och små.
Kör: Gutår! Gutår!

I all sin enkelhet återger Bellmans Bacchi böne- och sententiebok, den stirrande församlingen till tröst och styrko, skriven till en gammal vacker psalmmelodi, ganska bra mentaliteten i en dylik urblåst kyrka. En gud anropas, som ingen ett ögonblick tror existerar, men det förhöjer bara stämningen. Och inte blir det längre fråga om någon frälsning från synden eller något hopp om ett bättre liv. Det är självklart att den verkliga alkoholismen och förfallet ligger utanför sällskapsbrödernas av trevnaden behärskade horisont. Därför sjunger de om synd och frälsning på ett alltigenom förnöjsamt sätt.

Fader Bacchus om så händer,
att ditt barn ej mer förmår,
men på gator, torg och gränder
som en skugga går och står;
värdes du barnet då själv till dig ta
och till friskt vatten det leda och dra.
Kör: Gutår! Gutår!

Ja, själva döden kommer inte längre i betraktande, helt enkelt därför att denna psalm inte har vare sig religiösa eller metafysiska perspektiv på detta fenomen. Dödens problem ligger utanför sällskapsbrödernas intressen. Allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet.

Sen som jag fått allt fullkomna,
frisk som blomman i sin fröjd,
så lät mig då sakta somna
väl otorstig och förnöjd.
Låter oss bedja som Bacchus oss lärt,
leve då allt vad hjärtat har kärt!
Kör: Gutår! Gutår!

Huruvida sen sådan utveckling av andelivet i vår kyrka skulle betyda ett framsteg i kulturellt avseende, skall inte diskuteras här. Mycket skulle utan tvivel kunna anföras både för och emot en sådan uppfattning. Jag konstaterar blott, att det är långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, och att det skulle innebära försvinnandet av all kristen tro, i den betydelse svenska språket för närvarande använder detta uttryck, ifall det uppnåddes.

Kommentar från avskrivaren: Månne det fortfarande är lika långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, då ”allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet”?

Katekesfråga 16: Vad befaller Gud i första budet?