Varför vi inte längre har så många missionärer

Påskvänner!

Så här med anledning av Trefaldighetsdagens evangelium måste jag få rekommendera EFS:s utomordentliga bildsvit från 150 år av "yttre mission". Den ger anledning till stor ödmjukhet och stor tacksamhet. "De som sår under tårar ska få skörda med jubel".

Bifogad statistik ger också anledning till en del reflektioner. Det är påtagligt hur långvarigt och mödosamt arbete, inemot 100 år, plötsligt under 60- och 70-talen ger en explosionsartad tillväxt med miljontals döpta medlemmar i Etiopien (ännu tidigare i Tanzania!) - men inte i t.ex. Eritrea eller det mycket folkrikare Indien, där våra systerkyrkor fortfarande får räkna medlemmar i 10 000-tal. Och hur denna tillväxt snart följs av en stor nedgång i antalet EFS-missionärer (som större delen av 1900-talet legat på strax över eller under 100 personer).

Antalet kulminerar under min barndom på 70-talet (nästan 150!) men minskar sedan enormt på 80-talet. Idag har vi inte just fler än våra söndagsskolbarn med sina söndagliga 10-öringar själva försörjde under 1950-talet (något eller några tiotal).

Vilka är egentligen orsakerna till nedgången i utsända missionärer från Sverige?

* Dels har ju EFS självt minskat betydligt på några årtionden, typ halverats, vilket föranlett åtskilliga diskussioner på årskonferensen om vi inte måste prioritera återevangelisering av Sverige för att få underlag för "yttre mission".

* Dels har det kanske, trots islams tillväxt (eller ateismens), insmugit sej en känsla av att världen nu är "färdigevangeliserad"? Eller att det i varje fall, om nu mission faktiskt fortfarande behövs, är våra systerkyrkors "tur" att dra lasset, att vi liksom har gjort vårt när åtminstone de i Tanzania och Etiopien blivit så "stora"?

* Eller handlar det om avsaknad av det fysiska mod som både män och kvinnor på 1860- och 70-talen visade, när de trots full vetskap om att missionärerna dog som flugor av sjukdomar eller dråp frivilligt gav sej ut för att "fylla luckorna i leden"?

* Eller är vi inte lika övertygade som de om att det faktiskt är så viktigt att alla får höra om Jesus, att någon t.o.m. bör försöka nå med evangeliet även till fullkomligt livsfarliga länder?

Jag vet inte. Jag vet inte. Själv har jag nog varken det fysiska eller psykiska modet eller någon missionärskallelse. Till berättelsen om martyren Per Eric Lager förmedlad av hans Bengta (Benedikta) kan fogas berättelsen om pionjären Lars Johan Lange, som trots lång utbildning i Basel inte stod ut i Ostafrika utan återvände till Sverige efter bara något år, försvagad av sjukdom (troligen malaria) och blev vanlig präst i Pjätteryd. Föga heroiskt kan tyckas, men missionsvänner på hemmaplan behövdes ju också, jämför Peter Fjellstedt, föga framgångsrik som missionär i muslimska länder (hur många har egentligen lyckats med det?) men fullkomligt lysande som insamlare och inspiratör.

Och ändå måste några ut. Några måste gå i bräschen, även om de, likt många som ville evangelisera våra folk här i Norden, skulle få lida martyrdöden.