Thank you for the music - vem behöver ateismen?

Jag förstår Niclas Strömstedt: När han behövde ett rim på "toner" låg "religioner" nära till hands. Men originalets positiva ton, som även vi "religiösa" kunde stämma in i som en lovsång till vår Herre (var det detta som blev för jobbigt till slut?), har nu blivit låg polemik. Ungefär som om Niclas skrivit så här:

Tack för alla sånger - dom ger nåt visst, men
vem står ut med ateismen?
Den kan vi va´ utan,
men om musik inte fanns,
inte nånstans,
alla behöver en sång 
och en dans...


Hade man kunnat sjunga det på Allsången? Fan tro´t... Och förrförra veckan föreslogs den som sång på manskörsövningen...

Mer i linje med originaltexten (även beträffande rimmet på "i") tycker jag nog utan all självförhävelse att min version är - varsågoda:

Tack för musiken,
för alla sånger
som lyst upp så många gånger!
Vem kan leva utan
en sprittande melodi?
Vad vore vi
utan en sång 
eller dans 
inuti?
Jag säger:
Tack för musiken
- den ger mej harmoni!

Bibeläventyret jättekul att delta i!

Påskvänner!

I söndags var jag på ekumeniskt möte i Bollnäs´ bibelcenter (BBC ;o) och deltog i GT-Bibeläventyret - som presenterades av tre tjejer från Svenska kyrkan (som gått utbildning i "äventyret"). Riktigt, riktigt kul, inte bara för våra barn som också var med utan även för oss vuxna. Vi fick bl.a. hålla i 17 bilder framme på podiet och sedan försöka ställa oss i "kronologisk ordning"!

Om än man kan rikta samma kritik mot Bibeläventyret som mot många barnbiblar, att lite för mycket svårt sopas under mattan (materialet är dock tänkt att gå ut till reflekterande 4:or!) och att den lite klämkäcka tesen "Bibeln är Guds ord" kanske behöver preciseras något ("hela Skriften är ingiven/inspirerad av Gud"), så är jag ändå allra, allra mest positiv. Jag tycker nog att just de som tror att mest alltihop är sagor borde vara minst tveksamma - jag menar, får barnen lära sej om Rödluvan och Ronja Rövardotter klarar de säkert Rut och Ester med...

Men för den som tror att Gud verkligen talar i Bibeln och genom den heliga historien känns det naturligtvis ännu bättre att kyrkorna kan bidra till en fortsatt hygglig bibelkunskap. Här kommer min version av den bibliska historien ("Byggen i bibeln"):


När Noa har byggt sin ark
och vatten har täckt all mark,
då sköter han djuren,
tar med dom på turen,
för arken är stor och stark.


Vi gör inget Babels torn!
Vi snidar i trä och horn.
Vi är inte lata,
men vill kunna prata
och så våra sädeskorn.


Ett altare bygger vi,
av sten får det lov att bli.
När elden vi tänder,
till Gud jag mej vänder,
hans nåd gör mej glad och fri.


Att bygga en pyramid
tar fasansfullt mycket tid.
Man blir ganska tagen
av slitet om dagen,
men natten ger ro och frid.


Vi väver ett jättetält
och kånkar i öknen snällt.
Vår Guds tabernakel
är inget spektakel,
när vi det på marken ställt.


Ett tempel nu bygger vi
att möta vår Herre i.
Ta honom på orden:
han uppfyller jorden
men vill att vi hans ska bli.


Vi bygger upp stadens mur,
vi jobbar i ur och skur.
Vi lyder Nehemja
i vänskap och sämja
men tar oss ibland en lur.


Vår Herre var timmerman
som Josef en gång, minsann.
Med Gud får vi bygga,
då kan vi va´ trygga
hos honom som allting kan.


Att bygga sitt hus på sand
kan vara rätt dumt ibland.
När vindarna korsar
och vågorna forsar
det faller vid gravens rand.


Till levande tempelsten
vill Gud ha oss var och en.
Där Jesus är hörnsten
du duger, och hör sen!
Han själv gör dej stark och ren.


- - -


(En stad ifrån himmelen,
Guds nya Jerusalem,
ska komma till världen,
helt underbar är den
och där är vårt rätta hem).

Motioner till EFS:s årsmöte i Uppsala 2012

EFS-vänner i styrelsen!

Det är inte (åtminstone inte bara) för att göra mej märkvärdig som jag skickar in följande motioner inför årskonferensen, som just i år äger rum i "mitt" distrikt. (De är faktiskt inte just fler än jag skickade till Folkpartiets landsmöte i Karlstad i höstas, men jag lovar att inte göra om det 2013, då jag hoppas att fler är på alerten, se motion 5).

Finns det några formella hinder mot att som enskild lämna så många motioner, eller om någon/några av dem är felaktigt utformade (jag har gått efter landsmötesmallen, men även då kunde partifunktionärer ge motionärer vissaa förslag till förtydliganden!), eller om de nu till råga på allt skickats till helt fel personer, så är jag givetvis tacksam för korrigering och upplysning! Jag tror i varje fall att jag - nätt och jämnt - hållit tiden!

Det är den alltmer absurda situation jag försökt belysa t.ex. på min blogg (se bl.a. Hedenius´ profetia) eller i insändare som Bra att Visby tar läran på allvar  (jfr Ulla Karlsson "Plocka bort talet om synd och skuld och slaktade lamm" och Spong, jfr Imberg: "Vilken vidrig smörja") som gjort mej övertygad om att EFS snarast måste initiera ett mer grundligt arbete kring reformationens relevans idag (både missionsföreståndaren och vår tidigare ordförande lär behöva kopplas in). Som motvikt till det vi riskerar få se om 5 år: ett svenskkyrkligt reformationsfirande som urartar något slags reklamjippo för ganska extrem liberalteologi och queerfeminism. Som mest handlar om friheten att tolka och omtolka bibeln efter eget  och samtidens godtycke (ett skärande missbruk av begrepp som "luthersk" och "ecclesia semper reformandum" - obs ej "deformandum"!). Samtidigt inser jag risken att bekännelsen "fossiliseras" genom att aldrig på allvar dammas av och reageras på/diskuteras kring...

Hälsningar Andreas H. som snart ska fara iväg på sitt första möte som vikarierande diakoniassistent i Njutånger - och som fram till årskonferensen ska försöka motionera lika flitigt i skid- och joggingspår som vid tangentbordet. God bless!

Motion 1:
OM DEN EVANGELISK-LUTHERSKA BEKÄNNELSENS STÄLLNING INFÖR REFORMATIONSFIRANDET 2017

Yrkande:
Att årsmötet 
a) uttalar att vår kyrka idag, inte mindre än för 500 år sedan, är i skriande behov av en genomgripande reformation, d.v.s återuppbyggnad
b) ger styrelsen i uppdrag att börja förbereda ett reformationsfirande 2017 värt namnet (d.v.s. ett som så långt det är möjligt innebär just re-formation)
c) ger styrelsen i uppdrag att i samarbete med distrikten konkretisera bekännelsekraven för EFS:s präster och "auktoriserade lekmannaförkunnare"

Motivering:
Det kan knappast sägas att Svenska kyrkans bekännelseskrifter spelar någon avgörande roll för kyrkans förkunnelse och ställningstaganden idag. Många, även präster och andra förkunnare, tycks inte ens ha läst dem. Reformationens stora motton (Kristus allena, Nåden allena, Tron allena och Skriften allena) behöver återaktualiseras genom ett genomgripande studium av Skriften och vår bekännelse. Men genom att bekännelseskrifterna aldrig uppdaterats, har de visserligen undgått ren förvanskning men samtidigt inaktualiserats och kanske rent av fossiliserats. Vi skulle inför reformationsjubileet, som EFS kanske måste fira i tydlig opposition mot kyrkoledningen, behöva aktualisera vad vi reellt - inte bara formellt - fortfarande står för av den klassiska lutherdomen, och var vi kanske är beredda att modifiera oss. Inte minst viktigt är det att för ärlighetens skull konkretisera innebörden av den anslutning till kyrkans bekännelse som krävs och måste krävas av de personer som ska företräda EFS och den evangelisk-lutherska bekännelsen utåt - men som i regel är orimlig att kräva av varje enskild medlem och kristusvittne.

Motion 2:
OM KYRKANS SKILJANDE FRÅN DE POLITISKA PARTIERNA OCH OM EFS SOM NOMINERINGSGRUPP
Yrkande:
Att årsmötet
a) uttalar att politiska partier inte har i något enda trossamfunds beslutande församlingar att göra
b) beslutar att EFS ska ställa upp som nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013
c) ger styrelsen i uppdrag att leda insamlandet av minst 300 underskrifter - gärna fler! - samt fastställa valsedlar med kandidater till kyrkomötet (förslagsvis styrelseledamöterna själva)

Motivering: Kyrkans skiljande från staten har gått i stå, och situationen med politiska partier i kyrkomötet har blivit etter orimligare efter den påstådda skilsmässan mellan kyrka och stat 2000. (Hyckleriet var inte lika gigantiskt dessförinnan). EFS är långt mycket rimligare som nomineringsgrupp vid ett kyrkoval än t.ex. Centerpartiet eller Socialdemokratiska Arbetarepartiet, och personer som idag kandiderar till kyrkomötet för politiska partier kan med fördel fortsätta sitt engagemang i och för kyrkan i andra former. De åsiktsskillnader som utan tvivel existerar inom EFS är inte värre än de inom de politiska partierna, och här som annars har personvalen sin betydelse. På riksplanet torde de som röstats fram att företräda EFS i styrelsearbetet vara lämpliga att också stå på EFS-listan till kyrkomötet, men det beror givetvis i grunden på om de står till förfogande också för detta, liksom på vad medlemmarna anser om förslaget.


Motion 3:
HÖGKYRKLIGA OCH KVINNOR  I VÅR KYRKAS VIGNINGSTJÄNST
Yrkande:
att årsmötet
a) uttalar ett tydligt stöd för att både kvinnor och högkyrkliga ska ha tillträde till vår kyrkas vigningstjänster, förutsatt att de ansluter sej till vår kyrkas bekännelse
b) ger styrelsen i uppdrag att fortsatt verka för att särskilt kvinnors kallelser och nådegåvor inte "sätts under skäppan" i vår rörelse

Motivering:
Det är skrämmande att vår kyrka bedriver kättarjakt på högkyrkliga, som nu inte bara förvägras prästvigning utan av många i t.ex. Visby stift anses vara diskvalificerade som föreläsare på kyrkans fortbildningsdagar. Bara för att EFS är lågkyrkligt och med glädje accepterar prästvigning av kvinnor, kan vi inte hukande åse våra högkyrkliga trossyskons utstötning, samtidigt som vilket modernistiskt dravel som helst (á la Spong) tydligen kan utkolporteras på kyrkliga fortbildningsdagar. Tillåts de högkyrkliga stötas ut p.g.a. ämbetsfrågan, lär vi själva sedan stå på tur i äktenskapsfrågan (och då finns det inga kvar som kan protestera).
   Samtidigt är det viktigt att kvinnors kallelser och nådegåvor inte av påstådda ekumeniska eller andra hänsyn kommer i skymundan - vi har rika möjligheter att i våra sammanhang låta fler komma till sin rätt och undvika att på minsta sätt "utsläcka Anden".

Motion 4:
ÄKTENSKAPETS ÅTERSTÄLLELSE
Yrkande:
att årsmötet
a) uttalar att äktenskapet per kristen definition och enligt vår kyrkas bekännelse är och förblir ett förbund mellan man och kvinna
b) ger styrelsen i uppdrag att verka för att hela vår kyrka, inklusive samtliga präster och biskopar, återigen ska stå för att äktenskapet är ett förbund mellan man och kvinna och en av Herren särskilt anbefalld och välsignad samlevnadsform, men samtidigt tydligt och långsiktigt motarbeta verklig homofobi både nationellt och internationellt.

Motivering:
Vi kan omöjligen se våra internationella kontakter i ögonen, om vi i denna fråga bara arbetar för att "också" bli accepterade på något hörn i Svenska kyrkan. Vår tydliga målsättning måste vara att det välmenta men olyckliga kyrkomötesbeslutet 2009 - då Svenska kyrkan i praktiken började lära våra ungdomar att det inte finns någon speciell vits med att ha en pappa utöver själva avlingsaspekten - ska rivas upp i grunden och äktenskapsbegreppet återtas, åtminstone i sin kyrkliga kontext. Inte minst för att vi trovärdigt ska kunna bekämpa såväl homofobi som queerteologi, både här hemma och i de kyrkor vi har bevarad kontakt med (särskilt i delar av Afrika och Mellanöstern är homofobin ju verkligen fasansfull). Det kan i det pastorala sammanhanget vara rimligt med både förbön och något slags välsignelse av vissa enkönade par (själva kärleken torde ju även påven kunna välsigna), men det måste ske på enskild pastors ansvar och som ett tydligt markerat pastoralt undantag, inte som en carte blanche även för personer som faktiskt är förmögna till samliv med någon av motsatt kön. Vilket den nya äktenskapsdefinitionen ju, i all välmening, blivit.

Motion 5:
NY MOTIONSBEHANDLING PÅ EFS´ ÅRSMÖTEN
Yrkande:
Att årsmötet ger styrelsen i uppdrag att under kommande årsmöten ge behandlingen av ev. inkomna motioner en mer framträdande plats på dagordningen, samt även på andra sätt arbeta för en vitalisering av motionsskrivandet och motionsbehandlingen i samband med EFS´ årsmöten.

Motivering:
Efter EFS årsmötet i Piteå 2011 förstod jag varför så få motioner lämnats in till årsmötet de senaste åren. När tiden är så kort och middagsmaten på slutet så hägrande kan eventuella motioner inte bli annat än styvmoderligt behandlade, som något slags bihang eller "övriga frågor", eller t.o.m. störande inslag. Den verkliga ideologidiskussionen verkar i praktiken tas i samband med stadgeändringar, nya framtidsdokument, budgetdebatten och styrelsevalet, då argumentationen för verksamhetsprioriteringar och enskilda styrelsekandidater tillåts ta den tid som krävs. Detta leder dock till att svåra men aktuella ideologiska diskussioner mer hamnar i knät på styrelsen än årskonferensen, och att viktiga skiljelinjer markeras mer i agitationen för vissa personer än i debatt kring konkreta frågeställningar och förslag.

På Folkpartiets landsmöte i Karlstad i oktober 2011 imponerades jag av både den rejält tilltagna tiden för motionsbehandlingen (flera hundra stycken) och den tydligt utmätta repliktiden, med 2 talarstolar och storbildsvisning av aktuell talarlista (först NN, därefter NN). Även om EFS´ uppdrag är något mer koncentrerat än Folkpartiets, tror jag att det egentligen finns idéer också inom EFS som skulle räcka till åtminstone några tiotal motioner per årskonferens, men att medlemmarna och föreningarna just nu upplever att de mest är till besvär om de motionerar. Därför behöver motionernas ställning uppgraderas - EFS ska ju ändå vara en folkrörelse. I så fall lovar undertecknad att lämna in högst en motion (förmodligen ingen) inför nästa årskonferens... ;o)

BOLLNÄS DEN 17 JANUARI 2012
Andreas Holmberg
kantorsstuderande och vikarierande diakoniassistent

Ospecificerat orgelförbud alltsedan 2009

ÖPPET BREV TILL KYRKOHERDE, KYRKORÅD OCH ANSTÄLLDA I BOLLNÄS/RENGSJÖ FÖRSAMLINGAR SAMT STIFTSCHEFEN I UPPSALA STIFT


Följande öppna brev - som i stora drag bygger på ett mer internt brev från februari 2011) är inte till för att hänga ut någon enskild person, utan för att belysa en situation som jag misstänker att vilken oliktänkande och frispråkig musikstuderande som helst kan hamna i, radikal eller konservativ, ung eller gammal. Jag anser att både jag själv, stiftschefen, kyrkorådet, församlingens anställda och kyrkoherden har ett visst ansvar för den uppkomna situationen, utan att gradera ansvaret (formellt är det dock förstås kyrkoherden och ytterst kyrkorådet eller - vid överklagan - ytterst domkapitlet som beslutar om sådant här, se KO41). Och nej - jag har varken hotat någon, kallat någon fula namn eller fysiskt misshandlat någon eller något instrument.


Men att den alltmer orimliga situationen inte ens efter några års tid tycks gå att lösa eller att ingen på vare sej församlings- eller stiftsnivå erbjuder sej att på allvar medverka till en lösning av orimligheten (åtminstone driva fram ett trepartssamtal!), nämligen den orimligheten att en kantorsstuderande under flera år av sin utbildning nekas tillgång till samtliga hempastoratets instrument, orglar såväl som flyglar - det är enligt min mening minst sagt uppseendeväckande och ett memento för alla som tänker utbilda sej på kyrkomusikens område. De underliggande teologiska och pastorala problem, som ju egentligen ligger bakom övningsproblemen, tas upp i brevet. Genom att saken berör den lokala recipieringen av ett historiskt kyrkomötesbeslut, anser jag att den har ett förblivande intresse även efter en eventuell uppgörelse eller flytt. Jag kräver dock inga kompensationer eller gottgörelser, ursäkter eller annat - inte heller anställningar och församlingsuppdrag - utan enbart tillåtelse att åter, själv eller tillsammans med min orgelintresserade dotter, nyttja de instrument jag som medlem medfinansierar och som studerande behöver tillgång till. [Samt helst en riksomfattande överenskommelse beträffande kantorsstuderandes instrumenttillgång, tillagt 20120128]

Bollnäs inför kantorshelgen i Mellansel januari 2012.

Fridens liljor, allesammans! (Uppriktigt tillönskade!). Vi känner ju de flesta av oss varann hyggligt väl sedan flera år - ni tror mej väl ändå inte om nåt allvarligt ont?

Men det verkar fortfarande stört omöjligt att vare sej luckra upp det totala orgelförbudet från 2009(!!!) - vad var det för fel på min frus konstruktiva kompromissförslag om S:t Lars? - eller ens få förbudet klart definierat. Får jag t.ex. undersöka pipuppställningar eller provspela och analysera vissa stämmor i uppsatssyfte? Har fortfarande ingen aning trots begärd precisering.

Nå, eftersom jag fortfarande inte begriper - lågt IQ? bristande självinsikt? - varför jag i åratal ska vara portad från alla hempastoratets orglar och flyglar, så måste jag naturligtvis fortsätta söka svar på varför. (Ja, i himlens namn, varför? - ärligt, skulle inte vem som helst av er kyrkomusiker fortsatt fråga detsamma i motsvarande nästan landsunika situation?). För att en gång för alla lära mej var gränsen går mellan legitim och otillåten kritik ifråga om t.ex. uttryckssätt - så att jag kan göra det smidigare en annan gång. Om man nu kan begära att skarp kritik görs "smidig"?

Det kan ju också vara intressant för er andra. T.ex. om ni inte själva är helqueera, men politikerna, som det ser ut, under kommande år bestämmer att det faktiskt finns mammor som är män och att ni - efter utbildning med Immanuel Brändemo och mitt FP:s Amanda Brihed - jfr Christer Hugos replik - ska tro och lära barn och konfirmander detta för att inte själva stämplas som anhängare av "tvångssterilisering"! (Läs Maciej Zarembas bok "De rena och de andra" för att förstå hur ohygglig anklagelsen är!). Vilka metoder att invända mot det - vilket jag tror att de flesta av er gör - kan anses justa och riskfria? Jfr bloggen Queerretorik med senaste och kommande insändare i ämnet.

Nedanstående 6 eventuella skäl till min obegränsade avstängning har jag fått starkare eller svagare signaler om, både direkt till mej och via min rektor i Mellansel. Kolla dem gärna (gäller förstås bara den som har tid och intresse)! Och komplettera/korrigera gärna, så jag och vi lär oss en gång för alla. Allt straff bör ju vara till förbättring, som redan vår reformator Olaus Petri konstaterade i sina Domareregler! (OBS att det gäller eventuella skäl mot att ö.h.t. få öva orgel på outnyttjade tider, inte skäl mot anställning, förtroendeuppdrag el dyl.).

De två sista skäl jag nämner nedan kan jag ha missuppfattat eller inbillat mej - lätt när man inte får specificerad påföljd och motivering skriftligt - men de fyra första är ganska klart utsagda. Och även om jag kan tänka mej att öppet reflektera kring punkt 2-4 tycker jag att inga av dessa skäl är giltiga för ett totalt orgelförbud - i åratal! Tycker NI det?


6 SKÄL TILL ATT JAG ANSES MÅSTE SKÄRPA MEJ OCH SEDAN 2009 INTE ENS FÅR ÖVA PÅ NÅGON AV PASTORATETS ORGLAR:

1) * Man ska inte med darrig röst och dito knän ta upp känsliga lärofrågor på ett personalmöte, där även icke-teologer och andligt mindre erfarna människor närvarar. Så gör man bara inte. (Eller?). Är det verkligen någon som tror att jag tyckte att det var mindre obehagligt än någon annan? Somligt måste sägas ändå.

2) * Man ska inte skriva brev till hela personalen om sådana frågor, särskilt inte om de råkar bli längre än några Twitter-inlägg, och inte ens om man har akut behov av att försvara sitt ställningstagade i ett läge då man blivit portad från alla pastoratets orglar - och ens rektor påstår att detta i sej självt innebär en infam insinuation, i a f när det gäller en musikstuderande (brottslig handling alt. farlig psykos). Så gör man bara inte. (Eller?)

3) * Man ska inte sätta upp debattartiklar från tidningar på personalens anslagstavla ens om andra gjort det tidigare - eller sätta frågetecken i marginalen på dem ens om det står uppenbara och riskfyllda osakligheter i stil med att "Det finns ingen svamp som ej kan göras ätlig." ("Det finns ingen död som ej byts i glädje" stod det i Verbums begravningsmagasin i 40000 ex. som visst nu ska tryckas om). Så gör man bara inte. (Eller?)

4) * Man får inte, inte ens om man blir tillfrågad, hjälpa till ideellt eller auskultera under en övergångsperiod i en barnkör man varit med om att dra igång igen men precis slutat leda. Inte heller får man fråga en närboende som angivit ev. intresse för spel i Rengsjö huruvida det fortfarande är aktuellt. Eller före officiell kungörelse gratulera den som sedan blir tillsatt. Så gör man bara inte. (Eller?)

5) * Man ska ö.h.t. inte räkna sej som fullvärdig medlem av Svenska kyrkan, med full deltaganderätt i debatt och beslutsprocesser, när man har en fru som är missionspastor och för hennes och barnens skull "dubbelanslutit" sej och hjälpt till med spelningar på båda håll. Så gör man bara inte. (Eller?)

6) * Man ska helst inte söka rättelse, och absolut inte ens sporadiskt (med veckors mellanrum) söka att enskilt få träffa en ledande person som inte går att få tag på via brev eller telefon. Eller nu och då dela med sej av ett sång- och musikarbete som bl.a. domprost Per-Olof Nisser (sekr. i psalmbokskommittén) givit högsta vitsord och Anders Frostenson-stiftelsen 2011 belönade med sitt stipendium, jfr Konfapsalmer eller 1986 års psalmbok.

Visst kan jag vara öppen för en del av ovanstående (även om jag nu åter anser mej tvungen att försynda mej mot punkt 2). Jag kan utan tvekan ha gjort vissa kommunikationsmissar. Får jag alltså egentligen skylla mej själv? Men i så fall: vilka forum FÅR nyttjas för debatt? Alla andra föreningar och församlingar har vad jag vet medlemsmöten - men var har Svenska kyrkans församlingar sina sedan de s.k. kyrkostämmorna upphörde? (Visitationsstämman i augusti 2011 blev ju en parodi; den bestod uteslutande av kyrkoherdetal á 15 minuter och biskopstal á 15 minuter. Och nästa visitationsstämma är 2023!). 

[Ett 7:e skäl till att jag inte tycks få vistas ensam i pastoratets möblerade rum skulle förstås kunna vara att jag anses galen! Och jag kanske blir det till slut ;o) men det låter ärligt talat som en mycket amatörmässig, om inte illvillig, diagnos. Fast det är klart, bara galningar skulle hävda att de var helt kloka].

Och det finns ju, som jag menar, mycket mycket tyngre frågor där jag - i lojalitet mot kyrkan men sannerligen inte mot kyrkans högsta ledning - påstått att det är dags för oss som vill vara lite politiskt och teologiskt "liberala" att skärpa oss och sluta bete oss på ett visst sätt. Håller ni inte med, så välsigne er Gud ändå. Men håller ni med mej helt eller delvis, så visa det någon gång; för Guds, kyrkans, medmänniskornas och ert samvetes skull! (Och jo, även för min...).

Här är tolv teser att ta ställning till för den som orkar och är nyfiken. Jag tror att de allra flesta av er håller med mej; det är nog slentrian som gör att det här fått fortgå så länge:

12 SKÄL TILL ATT JAG ANSER ATT FLER MÅSTE SKÄRPA SEJ OCH ATT DET ÄR LEGITIMT ATT NU SLÅ LARM HÖGT OCH UTHÅLLIGT ("The medium is the message"):

1) * Icke-konfessionella politiska partier ska naturligtvis inte lägga sej i trossamfunds styrelse, och trossamfund ska heller inte tillåta dem att göra det, allra minst sedan den påstådda skilsmässan mellan kyrka och stat 2000. För så gör man bara inte. (S, M och C m.fl. liknande nomineringsgrupper måste obehörigförklaras inför kyrkovalet 2013 - om inte annat så av partiernas egna medlemmar! Rolf Forslin m.fl. kan med fördel ställa upp för Öppen kyrka eller Posk).

2) * Om politiska partier på något sätt deltar i administrationen av ett trossamfund, så får det bara gälla rent praktiska och kamerala frågor. (T.ex. anläggning av kyrkogårdar eller försäljning av församlingshem). De får absolut inte lägga sej i kyrkans tro och lära, och gör de det får inte präster, diakoner och kyrkfolk förhålla sej passiva och tysta. För så gör man bara inte. (De beslut som fattas kan råka vara bra ändå, men misskrediteras i så fall förfärligt, jfr ämbetsreformen 1958).

3) * Kyrkans ledning (läs: de politiska partierna) skulle aldrig fått tillåtas att de facto lägga ner Svenska kyrkans pionjärmission (ska bara kristna afrikaner och asiater riskera något för att nå nya folk med evangelium?) och inbilla medlemmar och understödjare att kyrkans viktigaste mål i det internationella arbetet inte skulle vara något annat än statens (särskilt C+S) och SIDAS: Landsbygdsutveckling, klimat/miljö och ekonomisk rättvisa! Så gör man bara inte.

4) * Inga begravningsmagasin ska läggas fram av kyrkan om det på förstasidan står: "Det finns ingen död som ej bytes i glädje" (Verbum 2009) - utan dementier eller preciseringar. Det är ju som om ett naturmagasin hade texten "Det finns ingen svamp som ej kan göras ätlig". Så skriver man bara inte. Sådana upplagor borde naturligtvis dras in, precis som motsvarande naturmagasin. Det är i båda fallen livsfarligt om fromma förhoppningar, utan stöd i vare sej förnuft, erfarenhet eller uppenbarelse, basuneras ut som lära. Förr dömdes bl.a. självmördare ofta grymt och urskillningslöst till helvetet. Nu ger vi ofta lika urskillningslöst intryck av att vad ont vi än gör mot oss själva eller andra, så har Gud lovat ordna så att både vi och de säkert blir glada till sist! Såväl Kadaffi och Bashir al-Assad som deras offer.

5) * Äldre eller nyare kantorer bör inte i Svenska kyrkans församlingsblad ges utrymme att ifrågasätta Jesus´ gudomlighet och födelse av jungfru utan att ett genmäle till försvar för kyrkans tro samtidigt publiceras. För så gör man bara inte. (Men att tidigare kantorer i pastoratet inte skulle få ifrågasätta kyrkans tro och lära utan att mista rätten att få öva på orglarna har aldrig fallit mej in att kräva; däremot att kanske fler än de borde få kritisera kyrkans lära offentligt - särskilt på något mindre vitala punkter - utan orgelförbud eller ens vikariatsstopp).

6) * Kyrkans biskopar, präster och övriga ungdomsledare får inte lära/lura barn och ungdomar att det ur vår Skapares och Frälsares synvinkel är helt likgiltigt t.o.m. om den som har ett val bildar familj och har sex med någon av samma kön eller med någon av motsatt. Läs t.ex. Allt fler tjejer har sex med tjejer (DN 21/12 2009 - att "kärlekens primat" inte gäller utan vidare, framgår ju av vår restriktiva syn på aldrig så kärleksfulla syskon- eller polyförhållanden). Så gör man bara inte.

7) * Kyrkans biskopar, präster och övriga ungdomsledare får inte misskreditera jämställdhets- och hbt-arbetet genom att ge intryck av att acceptera den rent queera värderingen att det ur vår Skapares och Frälsares synvinkel inte finns någon specifik poäng för ett barn med att a) ha en mamma eller  b) ha en pappa. Så gör man bara inte. Jfr t.ex. Homo eller hetero oviktigt (DN 21/12 2009). En helt annan sak är att ensamstående och/eller homosexuella är precis lika värdefulla som alla andra, liksom naturligtvis även deras barn.

8) * Kyrkans biskopar, präster och övriga ungdomsledare får inte misskreditera hela kyrkan och vår goodwill bland barn och föräldrar genom att nu stillatigande och i en osalig blandning av undfallenhet och välvilja acceptera den ultraqueera lära som nu (tillfälligt) tycks ha fått brett politiskt stöd: att även barnaföderskor "egentligen" kan vara män med en ovanlig förmåga att föda barn!!! (P.g.a. mycket gamla och unkna föreställningar om hur en "riktig" tjej resp. kille ska vara rent mentalt och p.g.a. en mycket konstig användning av termen "tvångssterilisering"). Så gör man bara inte. Se mina insändare Män föder inte barn (Ljusnan 17/2 2011) och Mammor är inte män (insänd 28/2)

9) * Kyrkan kan inte rimligen avkräva biskopar, präster, andra anställda och lekmän större lojalitet mot det politiskt styrda kyrkomötesbeslutet 2009 än man krävde mot kyrkans tidigare äktenskapssyn (som man på betald arbetstid och hur offentligt som helst fick kritisera, kalla diskriminerande, kränkande, stridande mot alla människors lika värde och Gud vet allt). Det ska inte som nu vara mer legitimt att arbeta för kyrklig välsignelse av polyamori än att arbeta för en återgång 2008 års äktenskapssyn (som finns kvar i bekännelseskrifter och psalmböcker). Man kan ö.h.t. inte hela tiden svänga åt ett och samma håll. Så gör man bara inte. Då hamnar man ju definitivt i diket.

10) * Man ska inte försöka få kyrkomedlemmar som vill återställa äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna att hålla sej helt till Missionskyrkan (som ju inte heller kunde ställa sej fri från statens beslut) eller till Romersk-katolska kyrkan (som ju rimligen ännu inte är något alternativ för en "luthersk katolik"). Så gör man bara inte. Det är väl då snarare de som tror att SvKs bekännelse kan tänjas lite hur som helst som borde lämna Svenska kyrkan för t.ex. Missionskyrkan?

11) * Man ska inte undvika en viktig debatt genom att tiga ihjäl den eller, ännu värre, genom att hitta på konstiga och opreciserade skamstraff för den som uppmärksammar en, trots allt det positiva, nu klart oroande utveckling. Obegränsade skamstraff som antyder någon sorts hotfullhet (ärligt, när har jag uppträtt det minsta hotfullt?) eller tokighet (nåja, lite galen är man väl som utsätter sej för det här ;o) riskerar bara att göra utfärdaren orättvist misstänkt för precis samma sak i kretsar som känner den bestraffade bättre. Så gör man bara inte. (Man ska väl inte tala i egen sak, och som sagt är det bara galningar säger att de är kloka, men fullt i klass med den rikskände Torsten Nenzén är jag väl ändå inte? ;o)

12) * Man ska inte skylla enbart på kyrkoherden (vilket jag inte heller gör), när så många andra, inte bara kyrkoråd och domkapitel, har antingen formella eller informella möjligheter att överpröva och i varje fall påverka det även för församlingen alltmer skämmiga skamstraffet, dess alltmer hutlösa längd inte minst. Så gör man bara inte. Läs Kyrkoordningen kapitel 41 som klargör ansvarsfördelningen. (En av våra församlingsmedlemmar får alltså, förutom allt annat,  inte under hela sin kantorsutbildning ha så mycket som 20 enskilda övningslektioner på en riktig nybörjarorgel på sin hemort - med stödavtal med stiftet - ens med sin egen dotter Hanna, nu 9 år och intresserad orgelelev!?). Helt utan påverkansmöjligheter i saken torde väldigt få av er vara, även om jag definitivt förväntar mej mer av somliga än av andra. Och till syvende og sidst är det enligt min rektor (och Kyrkoordningen 41) kyrkorådet som har överprövningsrätt i sådant som inte direkt gäller gudstjänstlivet, där jag helt och fullt bejakar kyrkoherdens rätt att t.ex. inte anlita mej.

Vill f.ö. gärna tacka för en verkligt fin morgonbön med kyrkfrukost i onsdags! Jag återkommer gärna ibland på morgonböner med kyrkfrukost, om ingen misstycker. Till de personer inom och utom församlingen som har antytt att jag ju kan gå och öva utan att någon behöver få veta det ("det man inte vet har man inte ont av") vill jag bara säga: dels vill jag egentligen inte förminska min kyrkoherde så att jag går bakom ryggen på henne (hur orimligt hennes beslut än är), och dels kunde jag inte (när jag faktiskt provade) känna någon frid och övningsro. Nej, rätten att som kantorsstuderande öva på sin hemförsamlings orglar måste klargöras en gång för alla. (Ytterst få torde ha råd att köpa en egen fullgod kyrkorgel). Jag vill heller inte bidra till att nycklarna till orglarna måste gömmas och förvaras på annan plats, vilket skulle göra kyrkomusikernas arbetsmiljö ännu besvärligare.
  
Tänkte som tidigare med glimt i ögat avsluta med Harriet Löwenhjelms galghumoristiska dikt med Hälsinglands-anknytning Nu har till sist jag blitt så sur och ledsen. Men ni kanske inte tar den med ett sympatiserande småleende utan bara ser den som ett definitivt tecken på att jag är lite knäpp (som om jag verkligen ville bo på minareter eller hänga någon i kjolen :)? Så ni ska kanske låta bli att läsa den - för säkerhets skull. Länken kan förstås ändå följas - på egen risk.

Hälsningar från Andreas H.

Ulf Ekman om lidande

Påskvänner!

Jag hör inte till dem som tror att Ulf Ekman slutat vara villolärare förrän han tydligare distanserar sej från 80-talets undervisning. Däremot kan man ju redan nu glädjas åt de märkbart sundare tongångar han ger uttryck för nuförtiden, både på sin blogg och i tidningen Världen idag. Läs vad han skriver om lidande i "Bit för bit, steg för steg"!

Nog får jag ju ändå erkänna att han är betydligt mer renlärig och framför allt mer kristen än charlatanbiskop Spong. Redan när Ekman gav ut sin dogmatik "Doktriner" på 90-talet tyckte jag att han tagit ett stort steg framåt, eller snarare tillbaka till källorna.

Steg för steg, steg för steg
anar vi vem Herren är.
Steg för steg, steg för steg
ser vi att han har oss kär.

Bra att Visby tar läran på allvar

Påskvänner!

Fick in en debattartikel i Kyrkans Tidning igår. Dess rubrik är: Bra att Visby tar läran på allvar.

De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.

Ärkechefens nyårspredikan

Gott nytt år, julfirande påskvänner!

Absolut skriver ÄB mycket gott och sant i sin på nätet utlagda nyårspredikan. Inte minst det där om glädjen för hela folket och allas vårt ansvar för att på olika sätt förmedla den. Gillar också att han börjat blogga och står för vad han predikar.

Men visst kan man observera en del mycket bekymmersamma slängar och insinuationer i hans framställning, slängar som fick mej att svara följande i en kommentar [jfr ELM-BV:s missionsföreståndares reaktion, länk inlagd 20120127]:

Ja, man kan raljera över ”fundamentalisterna” i Sverige och Nordkorea. Och visst kan man i skriftlärt nit hänga upp sej på ovidkommande detaljer, som t.ex. huruvida änglarna verkligen sjöng (står aldrig i bibeln) eller inte.

Men vi kommer ändå inte åt grundfrågan: Har detta som Lukas (och Matteus) berättar verkligen hänt? Jfr http://efsidag.blogspot.com/2011/12/en-jesussaga-vore-inget-problem.html Eller är julevangelierna ett stycke ”narrativ” teologi, ungefär som Jesus´ egna liknelser i Luk. 15? Hur gör vi rättvisa åt Lukasprologen?http://www.bibeln.se/las/2k/luk#q=Luk+1%3A1-4

Jfr Brogrens ”fundamentalistiska” kommentar till det minst sagt sorglösa förhållandet – genom hela kyrkohierarikin – till evangelisternas sakuppgifterhttp://www.brogren.nu/wejryd4.htm

Jag tror inte att man behöver vara fantasilös fundamentalist – eller bortse från symbolspråket i urhistorien resp. Uppenbarelseboken – för att man tar Lukas´ anspråk på allvar och inser att om det faktiskt är löjligt enkelt att harmoniera Matteus och Lukas, behöver man inte avstå bara för att verka frigjord från bibelns bokstav. (Och sedan när blev en sak oviktig för att den ”bara” står i två av evangelierna?).

Inte heller tror jag att man blir mindre berörd av Martin Luthers ”fundamentalistiska” jul- och nyårspredikningar (eller av Kalins dito, se http://kalin.nu/ordet/julen2011.pdf) än av ärkebiskopens. Men tack ändå för predikopubliceringen och kommentarsmöjligheten; jag gillar öppenheten och ärligheten som sådan.

Ditt ord, o Jesus, bliva må
den stjärna i vars sken vi gå.
Låt din helga lära
ledsaga oss i all vår tid,
ljus och kraft beskära
åt oss i livets sorg och strid
och i döden bära
till vårt hjärta frid.