Ospecificerat orgelförbud alltsedan 2009

ÖPPET BREV TILL KYRKOHERDE, KYRKORÅD OCH ANSTÄLLDA I BOLLNÄS/RENGSJÖ FÖRSAMLINGAR SAMT STIFTSCHEFEN I UPPSALA STIFT


Följande öppna brev - som i stora drag bygger på ett mer internt brev från februari 2011) är inte till för att hänga ut någon enskild person, utan för att belysa en situation som jag misstänker att vilken oliktänkande och frispråkig musikstuderande som helst kan hamna i, radikal eller konservativ, ung eller gammal. Jag anser att både jag själv, stiftschefen, kyrkorådet, församlingens anställda och kyrkoherden har ett visst ansvar för den uppkomna situationen, utan att gradera ansvaret (formellt är det dock förstås kyrkoherden och ytterst kyrkorådet eller - vid överklagan - ytterst domkapitlet som beslutar om sådant här, se KO41). Och nej - jag har varken hotat någon, kallat någon fula namn eller fysiskt misshandlat någon eller något instrument.


Men att den alltmer orimliga situationen inte ens efter några års tid tycks gå att lösa eller att ingen på vare sej församlings- eller stiftsnivå erbjuder sej att på allvar medverka till en lösning av orimligheten (åtminstone driva fram ett trepartssamtal!), nämligen den orimligheten att en kantorsstuderande under flera år av sin utbildning nekas tillgång till samtliga hempastoratets instrument, orglar såväl som flyglar - det är enligt min mening minst sagt uppseendeväckande och ett memento för alla som tänker utbilda sej på kyrkomusikens område. De underliggande teologiska och pastorala problem, som ju egentligen ligger bakom övningsproblemen, tas upp i brevet. Genom att saken berör den lokala recipieringen av ett historiskt kyrkomötesbeslut, anser jag att den har ett förblivande intresse även efter en eventuell uppgörelse eller flytt. Jag kräver dock inga kompensationer eller gottgörelser, ursäkter eller annat - inte heller anställningar och församlingsuppdrag - utan enbart tillåtelse att åter, själv eller tillsammans med min orgelintresserade dotter, nyttja de instrument jag som medlem medfinansierar och som studerande behöver tillgång till. [Samt helst en riksomfattande överenskommelse beträffande kantorsstuderandes instrumenttillgång, tillagt 20120128]

Bollnäs inför kantorshelgen i Mellansel januari 2012.

Fridens liljor, allesammans! (Uppriktigt tillönskade!). Vi känner ju de flesta av oss varann hyggligt väl sedan flera år - ni tror mej väl ändå inte om nåt allvarligt ont?

Men det verkar fortfarande stört omöjligt att vare sej luckra upp det totala orgelförbudet från 2009(!!!) - vad var det för fel på min frus konstruktiva kompromissförslag om S:t Lars? - eller ens få förbudet klart definierat. Får jag t.ex. undersöka pipuppställningar eller provspela och analysera vissa stämmor i uppsatssyfte? Har fortfarande ingen aning trots begärd precisering.

Nå, eftersom jag fortfarande inte begriper - lågt IQ? bristande självinsikt? - varför jag i åratal ska vara portad från alla hempastoratets orglar och flyglar, så måste jag naturligtvis fortsätta söka svar på varför. (Ja, i himlens namn, varför? - ärligt, skulle inte vem som helst av er kyrkomusiker fortsatt fråga detsamma i motsvarande nästan landsunika situation?). För att en gång för alla lära mej var gränsen går mellan legitim och otillåten kritik ifråga om t.ex. uttryckssätt - så att jag kan göra det smidigare en annan gång. Om man nu kan begära att skarp kritik görs "smidig"?

Det kan ju också vara intressant för er andra. T.ex. om ni inte själva är helqueera, men politikerna, som det ser ut, under kommande år bestämmer att det faktiskt finns mammor som är män och att ni - efter utbildning med Immanuel Brändemo och mitt FP:s Amanda Brihed - jfr Christer Hugos replik - ska tro och lära barn och konfirmander detta för att inte själva stämplas som anhängare av "tvångssterilisering"! (Läs Maciej Zarembas bok "De rena och de andra" för att förstå hur ohygglig anklagelsen är!). Vilka metoder att invända mot det - vilket jag tror att de flesta av er gör - kan anses justa och riskfria? Jfr bloggen Queerretorik med senaste och kommande insändare i ämnet.

Nedanstående 6 eventuella skäl till min obegränsade avstängning har jag fått starkare eller svagare signaler om, både direkt till mej och via min rektor i Mellansel. Kolla dem gärna (gäller förstås bara den som har tid och intresse)! Och komplettera/korrigera gärna, så jag och vi lär oss en gång för alla. Allt straff bör ju vara till förbättring, som redan vår reformator Olaus Petri konstaterade i sina Domareregler! (OBS att det gäller eventuella skäl mot att ö.h.t. få öva orgel på outnyttjade tider, inte skäl mot anställning, förtroendeuppdrag el dyl.).

De två sista skäl jag nämner nedan kan jag ha missuppfattat eller inbillat mej - lätt när man inte får specificerad påföljd och motivering skriftligt - men de fyra första är ganska klart utsagda. Och även om jag kan tänka mej att öppet reflektera kring punkt 2-4 tycker jag att inga av dessa skäl är giltiga för ett totalt orgelförbud - i åratal! Tycker NI det?


6 SKÄL TILL ATT JAG ANSES MÅSTE SKÄRPA MEJ OCH SEDAN 2009 INTE ENS FÅR ÖVA PÅ NÅGON AV PASTORATETS ORGLAR:

1) * Man ska inte med darrig röst och dito knän ta upp känsliga lärofrågor på ett personalmöte, där även icke-teologer och andligt mindre erfarna människor närvarar. Så gör man bara inte. (Eller?). Är det verkligen någon som tror att jag tyckte att det var mindre obehagligt än någon annan? Somligt måste sägas ändå.

2) * Man ska inte skriva brev till hela personalen om sådana frågor, särskilt inte om de råkar bli längre än några Twitter-inlägg, och inte ens om man har akut behov av att försvara sitt ställningstagade i ett läge då man blivit portad från alla pastoratets orglar - och ens rektor påstår att detta i sej självt innebär en infam insinuation, i a f när det gäller en musikstuderande (brottslig handling alt. farlig psykos). Så gör man bara inte. (Eller?)

3) * Man ska inte sätta upp debattartiklar från tidningar på personalens anslagstavla ens om andra gjort det tidigare - eller sätta frågetecken i marginalen på dem ens om det står uppenbara och riskfyllda osakligheter i stil med att "Det finns ingen svamp som ej kan göras ätlig." ("Det finns ingen död som ej byts i glädje" stod det i Verbums begravningsmagasin i 40000 ex. som visst nu ska tryckas om). Så gör man bara inte. (Eller?)

4) * Man får inte, inte ens om man blir tillfrågad, hjälpa till ideellt eller auskultera under en övergångsperiod i en barnkör man varit med om att dra igång igen men precis slutat leda. Inte heller får man fråga en närboende som angivit ev. intresse för spel i Rengsjö huruvida det fortfarande är aktuellt. Eller före officiell kungörelse gratulera den som sedan blir tillsatt. Så gör man bara inte. (Eller?)

5) * Man ska ö.h.t. inte räkna sej som fullvärdig medlem av Svenska kyrkan, med full deltaganderätt i debatt och beslutsprocesser, när man har en fru som är missionspastor och för hennes och barnens skull "dubbelanslutit" sej och hjälpt till med spelningar på båda håll. Så gör man bara inte. (Eller?)

6) * Man ska helst inte söka rättelse, och absolut inte ens sporadiskt (med veckors mellanrum) söka att enskilt få träffa en ledande person som inte går att få tag på via brev eller telefon. Eller nu och då dela med sej av ett sång- och musikarbete som bl.a. domprost Per-Olof Nisser (sekr. i psalmbokskommittén) givit högsta vitsord och Anders Frostenson-stiftelsen 2011 belönade med sitt stipendium, jfr Konfapsalmer eller 1986 års psalmbok.

Visst kan jag vara öppen för en del av ovanstående (även om jag nu åter anser mej tvungen att försynda mej mot punkt 2). Jag kan utan tvekan ha gjort vissa kommunikationsmissar. Får jag alltså egentligen skylla mej själv? Men i så fall: vilka forum FÅR nyttjas för debatt? Alla andra föreningar och församlingar har vad jag vet medlemsmöten - men var har Svenska kyrkans församlingar sina sedan de s.k. kyrkostämmorna upphörde? (Visitationsstämman i augusti 2011 blev ju en parodi; den bestod uteslutande av kyrkoherdetal á 15 minuter och biskopstal á 15 minuter. Och nästa visitationsstämma är 2023!). 

[Ett 7:e skäl till att jag inte tycks få vistas ensam i pastoratets möblerade rum skulle förstås kunna vara att jag anses galen! Och jag kanske blir det till slut ;o) men det låter ärligt talat som en mycket amatörmässig, om inte illvillig, diagnos. Fast det är klart, bara galningar skulle hävda att de var helt kloka].

Och det finns ju, som jag menar, mycket mycket tyngre frågor där jag - i lojalitet mot kyrkan men sannerligen inte mot kyrkans högsta ledning - påstått att det är dags för oss som vill vara lite politiskt och teologiskt "liberala" att skärpa oss och sluta bete oss på ett visst sätt. Håller ni inte med, så välsigne er Gud ändå. Men håller ni med mej helt eller delvis, så visa det någon gång; för Guds, kyrkans, medmänniskornas och ert samvetes skull! (Och jo, även för min...).

Här är tolv teser att ta ställning till för den som orkar och är nyfiken. Jag tror att de allra flesta av er håller med mej; det är nog slentrian som gör att det här fått fortgå så länge:

12 SKÄL TILL ATT JAG ANSER ATT FLER MÅSTE SKÄRPA SEJ OCH ATT DET ÄR LEGITIMT ATT NU SLÅ LARM HÖGT OCH UTHÅLLIGT ("The medium is the message"):

1) * Icke-konfessionella politiska partier ska naturligtvis inte lägga sej i trossamfunds styrelse, och trossamfund ska heller inte tillåta dem att göra det, allra minst sedan den påstådda skilsmässan mellan kyrka och stat 2000. För så gör man bara inte. (S, M och C m.fl. liknande nomineringsgrupper måste obehörigförklaras inför kyrkovalet 2013 - om inte annat så av partiernas egna medlemmar! Rolf Forslin m.fl. kan med fördel ställa upp för Öppen kyrka eller Posk).

2) * Om politiska partier på något sätt deltar i administrationen av ett trossamfund, så får det bara gälla rent praktiska och kamerala frågor. (T.ex. anläggning av kyrkogårdar eller försäljning av församlingshem). De får absolut inte lägga sej i kyrkans tro och lära, och gör de det får inte präster, diakoner och kyrkfolk förhålla sej passiva och tysta. För så gör man bara inte. (De beslut som fattas kan råka vara bra ändå, men misskrediteras i så fall förfärligt, jfr ämbetsreformen 1958).

3) * Kyrkans ledning (läs: de politiska partierna) skulle aldrig fått tillåtas att de facto lägga ner Svenska kyrkans pionjärmission (ska bara kristna afrikaner och asiater riskera något för att nå nya folk med evangelium?) och inbilla medlemmar och understödjare att kyrkans viktigaste mål i det internationella arbetet inte skulle vara något annat än statens (särskilt C+S) och SIDAS: Landsbygdsutveckling, klimat/miljö och ekonomisk rättvisa! Så gör man bara inte.

4) * Inga begravningsmagasin ska läggas fram av kyrkan om det på förstasidan står: "Det finns ingen död som ej bytes i glädje" (Verbum 2009) - utan dementier eller preciseringar. Det är ju som om ett naturmagasin hade texten "Det finns ingen svamp som ej kan göras ätlig". Så skriver man bara inte. Sådana upplagor borde naturligtvis dras in, precis som motsvarande naturmagasin. Det är i båda fallen livsfarligt om fromma förhoppningar, utan stöd i vare sej förnuft, erfarenhet eller uppenbarelse, basuneras ut som lära. Förr dömdes bl.a. självmördare ofta grymt och urskillningslöst till helvetet. Nu ger vi ofta lika urskillningslöst intryck av att vad ont vi än gör mot oss själva eller andra, så har Gud lovat ordna så att både vi och de säkert blir glada till sist! Såväl Kadaffi och Bashir al-Assad som deras offer.

5) * Äldre eller nyare kantorer bör inte i Svenska kyrkans församlingsblad ges utrymme att ifrågasätta Jesus´ gudomlighet och födelse av jungfru utan att ett genmäle till försvar för kyrkans tro samtidigt publiceras. För så gör man bara inte. (Men att tidigare kantorer i pastoratet inte skulle få ifrågasätta kyrkans tro och lära utan att mista rätten att få öva på orglarna har aldrig fallit mej in att kräva; däremot att kanske fler än de borde få kritisera kyrkans lära offentligt - särskilt på något mindre vitala punkter - utan orgelförbud eller ens vikariatsstopp).

6) * Kyrkans biskopar, präster och övriga ungdomsledare får inte lära/lura barn och ungdomar att det ur vår Skapares och Frälsares synvinkel är helt likgiltigt t.o.m. om den som har ett val bildar familj och har sex med någon av samma kön eller med någon av motsatt. Läs t.ex. Allt fler tjejer har sex med tjejer (DN 21/12 2009 - att "kärlekens primat" inte gäller utan vidare, framgår ju av vår restriktiva syn på aldrig så kärleksfulla syskon- eller polyförhållanden). Så gör man bara inte.

7) * Kyrkans biskopar, präster och övriga ungdomsledare får inte misskreditera jämställdhets- och hbt-arbetet genom att ge intryck av att acceptera den rent queera värderingen att det ur vår Skapares och Frälsares synvinkel inte finns någon specifik poäng för ett barn med att a) ha en mamma eller  b) ha en pappa. Så gör man bara inte. Jfr t.ex. Homo eller hetero oviktigt (DN 21/12 2009). En helt annan sak är att ensamstående och/eller homosexuella är precis lika värdefulla som alla andra, liksom naturligtvis även deras barn.

8) * Kyrkans biskopar, präster och övriga ungdomsledare får inte misskreditera hela kyrkan och vår goodwill bland barn och föräldrar genom att nu stillatigande och i en osalig blandning av undfallenhet och välvilja acceptera den ultraqueera lära som nu (tillfälligt) tycks ha fått brett politiskt stöd: att även barnaföderskor "egentligen" kan vara män med en ovanlig förmåga att föda barn!!! (P.g.a. mycket gamla och unkna föreställningar om hur en "riktig" tjej resp. kille ska vara rent mentalt och p.g.a. en mycket konstig användning av termen "tvångssterilisering"). Så gör man bara inte. Se mina insändare Män föder inte barn (Ljusnan 17/2 2011) och Mammor är inte män (insänd 28/2)

9) * Kyrkan kan inte rimligen avkräva biskopar, präster, andra anställda och lekmän större lojalitet mot det politiskt styrda kyrkomötesbeslutet 2009 än man krävde mot kyrkans tidigare äktenskapssyn (som man på betald arbetstid och hur offentligt som helst fick kritisera, kalla diskriminerande, kränkande, stridande mot alla människors lika värde och Gud vet allt). Det ska inte som nu vara mer legitimt att arbeta för kyrklig välsignelse av polyamori än att arbeta för en återgång 2008 års äktenskapssyn (som finns kvar i bekännelseskrifter och psalmböcker). Man kan ö.h.t. inte hela tiden svänga åt ett och samma håll. Så gör man bara inte. Då hamnar man ju definitivt i diket.

10) * Man ska inte försöka få kyrkomedlemmar som vill återställa äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna att hålla sej helt till Missionskyrkan (som ju inte heller kunde ställa sej fri från statens beslut) eller till Romersk-katolska kyrkan (som ju rimligen ännu inte är något alternativ för en "luthersk katolik"). Så gör man bara inte. Det är väl då snarare de som tror att SvKs bekännelse kan tänjas lite hur som helst som borde lämna Svenska kyrkan för t.ex. Missionskyrkan?

11) * Man ska inte undvika en viktig debatt genom att tiga ihjäl den eller, ännu värre, genom att hitta på konstiga och opreciserade skamstraff för den som uppmärksammar en, trots allt det positiva, nu klart oroande utveckling. Obegränsade skamstraff som antyder någon sorts hotfullhet (ärligt, när har jag uppträtt det minsta hotfullt?) eller tokighet (nåja, lite galen är man väl som utsätter sej för det här ;o) riskerar bara att göra utfärdaren orättvist misstänkt för precis samma sak i kretsar som känner den bestraffade bättre. Så gör man bara inte. (Man ska väl inte tala i egen sak, och som sagt är det bara galningar säger att de är kloka, men fullt i klass med den rikskände Torsten Nenzén är jag väl ändå inte? ;o)

12) * Man ska inte skylla enbart på kyrkoherden (vilket jag inte heller gör), när så många andra, inte bara kyrkoråd och domkapitel, har antingen formella eller informella möjligheter att överpröva och i varje fall påverka det även för församlingen alltmer skämmiga skamstraffet, dess alltmer hutlösa längd inte minst. Så gör man bara inte. Läs Kyrkoordningen kapitel 41 som klargör ansvarsfördelningen. (En av våra församlingsmedlemmar får alltså, förutom allt annat,  inte under hela sin kantorsutbildning ha så mycket som 20 enskilda övningslektioner på en riktig nybörjarorgel på sin hemort - med stödavtal med stiftet - ens med sin egen dotter Hanna, nu 9 år och intresserad orgelelev!?). Helt utan påverkansmöjligheter i saken torde väldigt få av er vara, även om jag definitivt förväntar mej mer av somliga än av andra. Och till syvende og sidst är det enligt min rektor (och Kyrkoordningen 41) kyrkorådet som har överprövningsrätt i sådant som inte direkt gäller gudstjänstlivet, där jag helt och fullt bejakar kyrkoherdens rätt att t.ex. inte anlita mej.

Vill f.ö. gärna tacka för en verkligt fin morgonbön med kyrkfrukost i onsdags! Jag återkommer gärna ibland på morgonböner med kyrkfrukost, om ingen misstycker. Till de personer inom och utom församlingen som har antytt att jag ju kan gå och öva utan att någon behöver få veta det ("det man inte vet har man inte ont av") vill jag bara säga: dels vill jag egentligen inte förminska min kyrkoherde så att jag går bakom ryggen på henne (hur orimligt hennes beslut än är), och dels kunde jag inte (när jag faktiskt provade) känna någon frid och övningsro. Nej, rätten att som kantorsstuderande öva på sin hemförsamlings orglar måste klargöras en gång för alla. (Ytterst få torde ha råd att köpa en egen fullgod kyrkorgel). Jag vill heller inte bidra till att nycklarna till orglarna måste gömmas och förvaras på annan plats, vilket skulle göra kyrkomusikernas arbetsmiljö ännu besvärligare.
  
Tänkte som tidigare med glimt i ögat avsluta med Harriet Löwenhjelms galghumoristiska dikt med Hälsinglands-anknytning Nu har till sist jag blitt så sur och ledsen. Men ni kanske inte tar den med ett sympatiserande småleende utan bara ser den som ett definitivt tecken på att jag är lite knäpp (som om jag verkligen ville bo på minareter eller hänga någon i kjolen :)? Så ni ska kanske låta bli att läsa den - för säkerhets skull. Länken kan förstås ändå följas - på egen risk.

Hälsningar från Andreas H.