Vi behöver inte vara negativa till Svenska kyrkan för att vi skarpt kritiserar dess ledning (biskopsmöte och framför allt kyrkomöte). Ifall någon nu tolkade EFS:s missionsföreståndare så. Det går utmärkt väl att vara positiv till Svenska kyrkan, dess bekännelse och (på många håll) gudstjänstfirande, utan att knappa in det allra minsta på den kritik dess genompolitiserade styre och många populistiska präster så väl förtjänar.
Som gammal lulestiftare är det en glädje att få länka till långfredagsgudstjänsten i Luleå domkyrka. Kyrkokören, dirigenten och organisten är riktiga pärlor. Hans Stiglund är en sympatisk person och hör till de stiftschefer man i det längsta ville tro och tänka gott om. I rätt omgivning kan han fortfarande vara riktigt, riktigt bra - t.ex. vid EFS årskonferenser i Pite, Ume eller Skellefte eller vid en långfredagshögmässa i domkyrkan.
Men det känns inte alltid som om han står upp för kyrkans bekännelse i mer "världsliga" forum och när andra i kyrkan lämnar den. Jag har så gärna fel - och hade hoppats att det senaste kyrkomötesbeslutet skulle få det att "brista" för honom och andra biskopar. Tyvärr känns det som om de alla beträtt anpassningens väg. Men jag har som sagt gärna fel.
Och långfredagsgudstjänsten var fin, både i text, bild och musik. Se och lyssna gärna!¨
[Samtidigt, vad min anonyme kommentatorskritiker nedan än säger om det, måste jag reservera mej på en punkt: hur mycket jag än gläds över det bibliska evangelium som Stiglund till mycket stor del överräcker (särskilt med hänvisning till vissa bibelord om hur Jesus bar vår synd och skuld) liksom över slutappellen "Låt detta kors bli ett fäste för din tro", kan jag ändå vid en noggrannare genomlyssning inte finna många tydliga allvarsord till verklig väckelse, eller något som på allvar dementerar Verbums stora begravningsmagasin i 40000 ex., som i november 2009 förkunnade "Det finns ingen död som ej bytes i glädje". En sådan dementi hade sannerligen behövts, när man kan nå 100000-tals lyssnare som matats med budskapet både direkt och ff.a. indirekt (inga varningar ju!) i många år. Exemplet rövaren kan ju dessutom verka sövande snarare än tröstande om man inte blir påmind eller undervisad om att rövarna faktiskt var två och att vi inte hör något om att den andre vände sej till Jesus innan han dog. SvPs 455:4 som sjöngs efter predikan jävar ju inte precis heller den nya läran. (Jesus beskrivs f.ö. inte bara som lamm i NT, utan även som lejon). Kalla mej gärna överkritisk, men det här är inget att leka med - antingen finns det en risk att gå förlorad eller också finns det inte. Den på sin tid för hyperevangelism anklagade lulesonen och herrnhutaren Anders Carl Rutström (1721-1772, kh i Hedvig Eleonora 1756-1765) framstår i den "tjuvutgivna" postilla jag har i min ägo som en dundrande väckelsepredikant jämfört med både Stiglund och de flesta andra nutida präster. Tillagt 4/4 22.40].
Inlägg
5 kommentarer:
JA, gudstjänsten var bra
Men Andreas! Varför håller du på att granska och fördöma allihopa? Vem har då den rätta läran? Vem håller ditt mått? Hade Jesus blivit godkänd? Han höll ju inte måttet enligt dåtidens teologer (fariséer och skriftlärda)
Men käre anonyme vän! För det första är det viss skillnad på att granska och fördöma ;o). Eller hur? Jag vågar nog säga att jag är ganska dogmatiskt vidsynt - inte precis nån gnesiolutheran i alla fall - och i mångas ögon på tok för liberalteologisk (se t.ex. debatten med Andreas S angående GT:s folkutrotningar). Men alla drar vi våra gränser, fast vissa inte upptäckt det än (förmodligen är Anonym ruskigt konservativ, dogmatisk och dömande i någon ännu mer frifräsandes ögon ;).
Och krisen i vår kyrka handlar inte om något teologiskt finlir, precis. Den s.k. liberalteologin från 1800-talets slut är i högsta grad tillbaka igen (om den någonsin varit borta). Det är faktiskt så att högt uppsatta teologer som K-G Hammar och den av SvK 4 ggr inbjudne John Shelby Spong, liksom mer folkliga teologer som Olle Carlsson eller Jonas Gardell, har klart svårt att svara ens på grundläggande frågor som "Finns Gud?" (i bemärkelsen en självständig, personlig, skapande intelligens) eller "Har Jesus ruttnat?" (eller uppstått med sin kropp, jfr morgondagens evangelium). En slags from ateism eller panteism i mystikens dräkt har smugit sej in i Svenska kyrkan, och den som läser Hammars "Samtal om Gud", Spongs "En ny kristendom för en ny värld" eller Olle Carlssons "Kristendom för ateister" inser till slut att bakom mängden av kloka insikter, goda bibelcitat och självutlämnande berättelser ligger något som knappast längre kan kallas kristendom. Hammar har ju också kallat sej "en liten buddhist" i samtal med Dalai Lama, vilket nog kan ligga sanningen ganska nära. (Fördenskull blir varken Hammar, Carlsson eller Dalai Lama mindre sympatiska som personer).
I det fall man ändå utger sej vara kristen företrädare gäller orden i Galaterbrevet 1 och 2 Johannesbrevet v. 9-11.
Vad gäller Stiglund och många med honom handlar min kritik just om Joh. v. 9-11. Jag menar inte att de själva för fram en lära som strider mot den kristna, men det finns en gräns när man ändå gör sej medskyldig: när man exempelvis accepterar en sån som Hammar som biskop eller en sån som Gardell som evangelist (till en debatt eller ett cafésamtal kan däremot förstås vem som helst bjudas in).
Äktenskapsfrågan är i sej inte den allra allvarligaste frågan (att SvK gick ut med ett begravningsmagasin i 40000 ex och lät Ettan förkunna "Det finns ingen död som ej bytes i glädje!" var däremot bland det farligaste jag sett), men kanske ändå den tydligaste indikatorn på hur snett Svenska kyrkans ledning hamnat teologiskt. Det börjar ju tangera eller överskrida det uppenbart absurdas gräns: nu ska ALLA ungdomar, även icke specifikt homo, få lära sej, även i kyrkan, att de lika gärna kan ha sex och bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt - ifall andan faller på. Kyrkans ledning förnekar ju nu även att det skulle vara någon särskild vits med att ha en pappa jämfört med att ingen ha.
Och somliga verkar ändå tycka att det allra, allra skummaste man som kristen kan göra är att vara öppet kritisk mot kyrkoledningen! (Tyvärr verkar Stefan Holmström i viss mån understödja den uppfattningen).
För övrigt har du väl sett att jag på sistone berömt både Yngve Kalin och Anders Sjöberg m.fl., så "granska och fördöma allihop" håller jag knappast på med ;o). Dessutom gav jag ju, som den förste Anonyme kommentatorn såg, gott betyg åt Stiglund som predikant och gudstjänstledare.
Och i dagens inlägg även gott betyg åt Stiglund som Aftonbladet-debattör.
Skicka en kommentar