Kyrkoherde Gunnar Prytz Leland skrev på EFS nätdebatt ett försvar för den fyrkantiga cirkeln könsneutrala äktenskap. Erik Thors i Norrköping [rättelse 100119: Erik bor i Nyköping] skrev ett svar, skarpt i sak men vänligt i tonen. Det var bra, Erik. Tack. Men eftersom jag anser att "de könsneutrala" nu gått mycket längre än man kan tackla i vanlig samtalston, särskilt när det handlar om kyrkoherdar och biskopar, menar jag fullt uppriktigt att tonläget måste höjas, om folk ska fatta vad det är fråga om. Men mot rätt personer: mot ledarna i kyrkan och deras hart när otroliga advokatyr (med ärkechefen som föredöme), inte mot de utsatta grupper som kyrkomötesbeslutet i höstas i oförneklig välmenthet avsåg att värna.
Min replik togs dock inte in, eftersom den ansågs innehålla "personangrepp". Jag förstår redaktionens våndor och upplevda eller verkliga ansvar - men delar inte bedömningen. Det är ju, vilket är själva min poäng, inte någon ung sökare från Rfsl-kretsar jag far ut emot - det är ju välbetalda medelålders män i höga kyrkliga chefspositioner. Döm själva. (Jag förklarade mej villig att byta ut "milt vanvett" mot "intellektuellt och teologiskt haveri", men skillnaden i sak är ju inte stor).:
RÄTT VARA HÅRD MOT KYRKOHERDAR OCH BISKOPAR
Erik Thors skriver i slutet av sitt på många sätt utmärkta inlägg om äktenskapet: "Nu har jag varit hård mot en broder." Brodern i fråga är östersundsherden Gunnar Prytz Leland, som hör till den stora majoritet kyrkoherdar som lyckats anpassa sin teologi till riksdagsbeslutet från i vintras - som bekräftades av i stort sett samma partier på kyrkomötet i höstas. En teologi i flagrant strid mot både Jesus och Svenska kyrkans bekännelse. I strid mot biskop Ragnars och många andras utfästelser att pastorala undantag till förmån för hbt-personer inte skulle rubba själva "grundritningen": äktenskapet! Och i strid mot vad ett enigt Sveriges Kristna råd ansåg konstituera ett äktenskap så sent som - 2008!.
Inte var du särskilt hård, Erik. Du kunde gott ha varit mycket hårdare. (Men jag är tacksam att du skrev - det avlastade oss andra mentalt över julhelgerna). Jag är angelägen om att det milda vanvett kyrkomötet och de flesta kyrkoherdar nu ger uttryck för inte ska drabba hs-personer och hittills vunna insikter om deras situation alltför hårt. Men politiker - vad har politiska partier i ett kyrkomöte att göra? - och präster som Gunnar Prytz Leland ska sannerligen få veta att de lever hela 2010 och resten av sina liv i historiens domböcker, de likaväl som homofoberna. En backlash mot nytänket kommer, var så säkra, men måtte vi komma ihåg att bara vara hårda mot dom i toppen. Många utsatta människor, inte minst ungdomar, har nu råkat i kläm mellan homofobin och "queerologin", se DN:s förfärande men upplysande julartikelserie på
Jag vill vara alldeles ärlig: Gunnar Prytz Leland och många kyrkoherdar med honom skämmer nu ut sitt ämbete och sin kyrka, precis som verkligt homofoba präster på sin kant. Jag har precis som han velat öppna för samtal om pastorala förhållningssätt och pastorala undantag beträffande en utsatt grupp med sexuell funktionsnedsättning. Även om det knappast är 5-10 procent av oss (snarare promille!) som helt saknar förmåga att tända på någon av det motsatta könet (läs på bättre, Gunnar, se t.ex. Lars Bohman: Man och man emellan) eller som har en väldigt oklar könsidentitet (jfr Caster Semenya), så är det viktigt med pastoral medvetenhet om denna lilla utsatta grupps situation.
Men nu komprometterar Gunnar Prytz Leland mina och många andras försök att få konservativa kretsar att öppna sej lite i den här frågan. Genom att använda sin intelligens och bibelkunskap till att med advokatyrens yttersta medel legitimera rena galenskaper teologiskt (jfr DN-artiklarna)! Är det till s.k. könsneutrala äktenskap och dito konfirmandundervisning varje liten öppning för hs leder, ja, då får det vara! Resonerar man nog i såväl Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien som i Pingströrelsen i Sverige. Är det till s.k. könsneutrala äktenskap (denna fyrkantiga cirkel!) hårklippning och kvinnopräster leder, ja, då får vi noga akta oss för kortklippta kvinnor, särskilt de i krage och kaftan!
För, Gunnar Prytz Leland, vi släppte ju på hårkravet just för att vi sa oss att vi kunde skilja ordentligt på män och kvinnor ändå! (Blodmat et c. är så väl utrett i andra sammanhang att jag släpper det). Vi tillämpade Galaterbrevet 3:28 också i ämbetsfrågan trots tveksam relevans, utan att fördenskull börja hävda att könstillhörigheten var irrelevant i precis alla sammanhang. Och så visar det sej att vi några år senare blir queerteologer och tillämpar "icke man och kvinna" t.o.m. i köns- och föräldralivet! Istället för att, som du verkar tro, tidigare gränsbrytningar skulle legitimera också denna, visar det sej att denna närmast ultimata, självförhävande gränsöverskridning grovt komprometterar ämbetsreformen 1958 (särskilt som så ytterligt få kvinnor i ämbetet protesterar mot galenskapen) och även, paradoxalt nog, upplysningarbetet kring verkligt homosexuellas situation här i Sverige och i t.ex. Mellanöstern.
Som historielärare vet jag det du själv, Gunnar, erkänner: att man inte behöver vara specifikt homosexuell för att njuta av sex med en av samma kön. Låt vara att antikens relationer mellan två män oftast var ojämlika, ansågs de ju ändå vara på mycket mer jämbördig nivå än den dåtida man-kvinna-relationen och innehöll inte sällan varm tillgivenhet (jfr prästen Niklas Olaisons antydningar om att den romerske officeren hade en sexuell relation med den tjänare han så ivrigt bad till Jesus för). Och hur som helst bekräftar de som sagt vad vi nog ändå borde ha anat: våra ungdomar (t.ex. brudarna i Fucking Åmål) behöver inte vara speciellt hs för att vilja dela livet, inkl. sexet, med någon av samma kön. Den svårtbortresonerade heteronormativiteten i Rom. 1 och Matt. 19 (med tydligt angivna undantag) blir plötsligt fullt relevant.
Gunnar Prytz Lelands, de flesta övriga kyrkoherdars och det politiserade kyrkomötets milda vanvett består sammanfattningsvis av följande:
* Man tycks på fullt allvar mena att vi inte ens i kyrkan ska ha ens ett särskilt begrepp för förbundet mellan just man och kvinna.
* Man tycks på fullt allvar mena att det inte är någon som helst fördel för ett litet barn att, allt annat lika, ha en pappa jämfört med att ingen ha (insemination till avsiktlig faderlöshet legitimeras).
* Man tycks på fullt allvar mena att det inte är någon som helst fördel för ett litet barn att, allt annat lika, ha en mamma jämfört med att ingen ha (avsiktlig moderlöshet legitimeras).
* Man tycks på fullt allvar mena att kombinationen man-kvinna inte är vare sej särskilt väldesignad eller särskilt välsignad; man vågar alltså utåt inte ens inta ståndpunkten att en manslem är mer designad (av Gud eller naturen) för vaginan (och vice versa) än för t.ex. analen.
* Man tycks på fullt allvar mena att inte ens ungdomar och konfirmander som faktiskt är kapabla till äktenskap i traditionell mening ska få kyrkans rekommendation att åtminstone i första hand bilda familj med någon av motsatt kön.
* Man tycks på fullt allvar mena att man nu både kan ha och mista Jesusorden i Matteus 19 i Svenska kyrkans vigselritual. ("Kan utgå" som det står efter Jesusorden i den nya vigselordningen - de är vad jag förstår inte längre obligatoriska ens för heteropar).
* Man tycks på fullt allvar mena att "allas lika värde" innebär rätten för alla att få gifta sej. Rätten för foster med Downs syndrom att slippa avlivas efter halva graviditeten tycks dock varken kyrkoherdar eller kyrkomöte ta på allvar, trots att det i det fallet verkligen berör frågan om "alla människors lika värde".
Observera att det nu inte längre - som beträffande diverse tidigare förböns- och välsignelseakter - handlar om pastorala undantag. Det handlar om ren och skär queerteologi, könsneutralitet, "likaberättigande" både etiskt och språkligt. Det handlar inte bara om välsignelse av "kärlek". T.o.m. påven kan ju välsigna kärlek mellan två män, typ David och Jonatan. Det handlar i och med nyttjandet av äktenskapsbegreppet nu om offentlig välsignelse av en explicit sexuell relation - d.v.s. ett hävdande av att Jesusorden "de tu skola varda ett kött" lika väl kan syfta på analsex och avancerad petting (mellan två män resp. två kvinnor) som på föreningen av manligt och kvinnligt könsorgan (eller på det lilla fostrets kropp). Det handlar inte längre bara om en speciell utsatt minimal grupp med ett sexuellt funktionshinder - det handlar om ett carte blanche till alla våra ungdomar att lika gärna ha en sexuell relation med någon av samma som med någon av motsatt kön.
Det handlar, kort sagt, om rena - om än välmenta - vanvettet. När barn- och tonårsföräldrarna (och DN-läsarna) inser detta, vänder vinden. Det ska bli intressant att se hur många av kyrkoherdarna som då "upptäcker" att de hela tiden varit skeptiska mot kyrkomötesbeslutet. De som glider med opinionen åt ena hållet, glider nog lätt tillbaka. Men det är nu avvikande röster behöver höras, om vi ska vara värda folks förtroende. Och jag vill gärna redan nu veta hur många EFS-pastorer som på allvar anslutit sej till dumheterna. Det handlar inte om åsiktsregistrering, Begis, det handlar om ett legitimt informationsbehov (som säkert även vigselsökande par av samma kön känner)! Har missionsföreståndaren givit EFS-pastorerna lov att viga två av samma kön bäst de vill på enda villkor att de ringer honom först? Eller?
Nu har jag också varit hård, Erik. Men bara mot dom som ska tåla det: kyrkoherdar, biskopar och kyrkomötespolitiker med feta löner och arvoden. De, inte minst biskoparna, borde haft råd att tänka fritt - och rätt - även efter det famösa, illegitima kyrkomötesbeslutet. Vi kantorsstuderande och andra närmare kyrkgolvet riskerar vår försörjning och framtid på ett helt annat sätt genom att fortsätta ifrågasätta. Det vänder, det vänder, om än skutvändningen blir tuff. Kapten och styrmän måste tåla hård kritik, ja, att bytas ut, precis som Biörn Fjärstedt sa. Beträffande fotfolk som brottas med sin läggning säger jag: Rör inte min kompis! Det är kyrkoledningen som fått hjärnsläpp och först av alla måste ta konsekvenserna av sitt ofattbart dåliga omdöme.
Jag menar att när våra ungdomar, ifall de skulle anförtros Svenska kyrkan, riskerar få dylik "queerundervisning" till livs i konfirmandundervisningen, tillsammans med Jonas Gardell-kristologi i någon form (den är ju mainstream vid universiteten tydligen), så går det inte längre att föra broderliga samtal i största allmänhet - i alla fall inte med präster och biskopar som sannerligen borde veta bättre (och har betalt för det, dessutom). Har vi femtekolonnare inom kyrkan måste de avslöjas, ju förr och ju tydligare desto bättre. Svenska kyrkan blir ju farligare än Humanist-ateisterna och Christer Sturmark om den kontraevangeliserar - för den får ju folk att tro att något är kristendom ("det finns ingen död som ej bytes i glädje", typ) som inte är det!!!
Jag älskar Svenska kyrkan - men den behöver en ny regering. Fort.
Din kyrka ännu bräcklig
bland motståndsmakter står.
I dag går lätt förlorat
vad vunnet blev igår.
Inlägg
8 kommentarer:
Tack för dina ord Andreas. Du är mycket tuffare än jag =) Ärligt talat visste jag inte vem denne Gunnar var, nu vet jag.
Hej du anonyme vän. Jag tror inte att jag är särskilt tuff - annat än i skrift möjligen ;o) - men vissa saker måste någon gång sägas, särskilt om man som jag är intresserad av ett vettigt samtal också kring dessa samlevnadsfrågor. Detta samtal har snart fördärvats av extrema åsikter som Åke Greens (att det bara handlar om ett val) och Gunnar Prytz Lelands (att det bara handlar om något slags konstitutionell naturnödvändighet). All erfarenhet och forskning jag har tagit del av motsäger BÅDA dessa ytterlighetsståndpunkter - så hur kan det komma sej att de fortfarande tycks florera så rikligt och sabotera det vettiga samtal vi så väl hade behövt? Klart vi kristna ska vara moderat heteronormativa - fattas bara annat - men lika behövs ett samtal om pastorala förhållningssätt och ev. specialmedgivanden i de mycket speciella situationer människor kan befinna sej p.g.a. oklar könsidentitet eller sexuella funktionsnedsättningar av olika slag. Det är bara löjligt att tänka sej att ingen skulle kunna vara verkligt annorlunda än man själv på just det här området - och att det här inte som överallt annars skulle kunna finnas verkliga undantag (som bekräftar regeln).
http://mosaikmannen.spaces.live.com
;)
Jag vet inte hur jag ska tolka ditt smajl ;). Men jag kan ju tillägga att min öppenhet för pastorala undantag och medgivanden minskat betydligt efter det uppenbara missbruk av öppenheten som Gunnar Prytz Leland m.fl. präster och biskopar gjort. Man har inte klarat av att låta undantagen bekräfta regeln, utan låtit dem förändra själva regeln. Det är som om Luthers (omdiskuterade) medgivande av bigami (i ett visst fall) hade lett till att lutherska kyrkor gjort äktenskapet antalsneutralt.
Nämen Anders... Jag var dålig på att efterforska denna Gunnar, jag borde ju ha googlat lite. Men jag trodde du efterforskade mera på nätet. Följ länken vet jag... Det är ju jag Erik i Nyköping (inte Norrköping).
Tjena Erik ;o). Jag har faktiskt varit inne hos Mosaikmannen, men inte snappat att han hette Erik Thors.
Då får jag alltså tacka dej direkt för ditt lite snällare men därmed också publicerbara svar till GPL. Tack! Du räddade min julefrid! ("Bären varandras bördor...").
OK, Nyköping, inte Norrköping för tjyvingen! Ska införa en rättelse!
Hälsningar Andreas (inte Anders ;)
F.ö. är det här med samtalston jättesvårt - det var det ju t.o.m. för Paulus som utbrast "Gud ska slå dej, du vitmenade vägg" och sedan bad om ursäkt med hänvisning till att "Mot en hövding i ditt folk ska du inte tala hårda ord." (Men jag vet inte om GPL är en hövding, precis, och jag står i vart fall inte i något lydnadsförhållande till honom). Svårt är det i alla fall - det är klart det är lättare (för mej åtminstone) att ta i på skarpen i skrift än ansikte mot ansikte. Betyder det att man är rakare, ärligare, mänskligare i det personliga mötet? Kanske, kanske inte. Jag tror t.ex. att Missionskyrkans ytterst vinnande missionsföreståndare ofta får ärligare kommentarer på nätet än han får i direkta samtal. Men visst, risken är förstås att man häver ur sej saker i skrift som man inte ens kan stå för när man bara lite senare träffas (och det måste man ju kunna om man hållit sej inom anständighetens gräns). Fast träffar jag GPL - ja, då står jag för det jag skrev. Absolut. Han - och Svenska kyrkans ledning inkl. den politiska - måste backa.
Förresten hade jag nog bara klickat på din signatur (det blåfärgade "Mosaikmannen"), kommit till din bloggersida och därifrån till din svarta bloggsida - och konstaterat att du var en anonym 29-årig teolog. Jag varken klickade vidare till "Annan blogg" eller klistrade in din smilis-länk (jag gör tydligen sällan det nuförtiden, antingen är länken klickbar eller också får den vara ;o).
Tack för tålamodet i a f och den närmast övertydliga förklaringen (sorry att jag var så trög!!!!!).
Skicka en kommentar