Nu har jag hittat en länk till Anders Sjöbergs skarpa gästkrönika i Dagen om Demokratin som successiv gudsuppenbarelse (inte). Kan bara rekommenderas.
Men nu vill jag ha ut även nuvarande missionsföreståndaren på banan. Han kör en positiv stil på sin blogg och det är väl bra i sej. Men när en förkunnare av rättfärdighet genom tro som Paulus inskärper vikten av goda gärningar och när kärlekens apostel Johannes inskärper vikten av sanning och rätt lära, då biter det extra bra.
Alltså: bit ifrån eller höj varningsrop när så fordras (och det gör det)! Just du, den glade och positive Stefan! Så du inte blir vad Lars Levi Laestadius kallade "en stum hund". För någon lejd herde tror jag inte att du är. Det är inte bara äktenskapsfrågan som är akut - i en tid när Spong-lärjungar accepteras som teologer inom Svenska kyrkan och Jonas Gardells böcker om Gud/Jesus betraktas som något slags huvudströmsteologi. Och när Verbums stora begravningsmagasin i höstas hade följande text på omslaget: "Det finns ingen död som ej bytes i glädje." (Något ska man väl få för kyrko- eller begravningsavgiften, kan tänka).
Nu vill förnuftet mästra dejoch inte låta rätta sej.
Det vill ej dina vägar gå
men nya läror hittar på.
Inlägg
11 kommentarer:
Jag instämmer, både i berömmet av Anders S krönika och i förhoppningen att Stefan ska ta steget och så småningom bli lite mer obekväm.
Allt gott
Det är lättare för Anders Sjöberg att vara tydlig, när han inte längre är missionsföreståndare. För Stefan Holmström är det svårare att vara tydlig eftersom EFS är så involverad i Svenska Kyrkans arbete.Men det borde inte vara det, utan jag hoppas att Stefan ger klara signaler. Men varför tiger EFS medlemmarna? (dock inte alla) Om EFS medlemmarna låter höra sin röst, då tror jag att det skulle vara bra för EFS. Det skulle kanske resultera i att EFS inte längre kan samarbeta med Svenska Kyrkan.
"Om EFS medlemmarna låter höra sin röst, då tror jag att det skulle vara bra för EFS. Det skulle kanske resultera i att EFS inte längre kan samarbeta med Svenska Kyrkan".
Menar du att EFS skall sluta samarbeta med svenska kyrkan?
Visst kan man göre det men då är EFS inte längre EFS ...
Det betyder också att det är slut med samarbetskyrkorna och EFS i Västerbotten och kanske EFS i Norrbotten ...
Ja, låt oss lägga ner EFS! Är det det du vill?
Så klart att EFS kan existera även utan direkt samarbete med Svenska kyrkan. Det sker redan på flera håll i landet. Västerbotten är alldeles extra "integrerat", det är sant. Med de möjligheter och risker detta medför. Om EFS ska vara lojalt med Svenska kyrkan alldeles oavsett vilken teologi Svenska kyrkan står för (Jonas Gardells och John Shelby Spongs?) är samarbetet livsfarligt och måste avbrytas genast. Lojaliteten till Svenska kyrkans bekännelse är ovillkorlig - men den till Svenska kyrkans ledning och organisation är väl ändå villkorlig?
Hur kan det vara slut med EFS i V-botten och N-botten om EFS skulle sluta vara en inomkyrklig rörelse. Om EFS skulle vara ett samfund så är det väl inga problem att på olika sätt samarbeta med Sv kyrkan på de orter där man vill. Det är ju problem på vissa orter där kyrkoherden tror att han kan bestämma över EFS, men på många ställen funkar samarbetet bra.
I dessa tider skulle nog EFS må bäst av att stå fria från Svenska kyrkan. De teologi som börjar få fotfäste inom Svenska kyrkan är inte biblisk. EFS måste kraftfullt ta avstånd från dessa nyliberala strömningar även med den risken att vissa EFS:are skulle lämna rörelsen.
Anders levererar tyvärr ännu märklig krönika. Helt obegriplig och direkt ahistorisk. Billiga poäng och knappast konstruktiv.
Som om EFS inte varit demokratisk och att vi förändrats genom demokratiska beslut både vad gäller ordning och teologi. Utan demokratiska beslut hade nog varken kvinnor varit präster, skidåkning varit okej på söndagar eller skilda ha fått gifta om sig. Man kan inte säga annat än att den objektiva uppenbarelsen är väldans selektiv i herr Sjöbergs förståelse.
Hepp och skål.
Jag hoppas Stefan har förmågan att leda EFS till att bli ett konstruktivt bidrag till Svenska kyrkan. Ett som handlar om att bemyndiga människor till att vara kyrkan och inte ett som leker teologisk polis.
Det finns knappast något självändamål att bli obekväm.
Det där sista håller jag med dej om, du siste anonyme vän (jag tycker det är spännande med anonyma kommentatorer och har inget emot det, även om Mosaikmannen inte var fullt så anonym som jag trodde ;).
et finns inget självändamål i att bli obekväm. (Har någon påstått det?). Men den som inte säger ifrån när teologi och annat skenar käpprätt åt... gör sej medskyldig, se bl.a. 2 Johannesbrevet.
Det är en sak att en församling eller rörelse måste kunna ta gemensamma beslut i lyhördhet för sina grunddokument. Det är en sak med anpassningar inom ett grundläggande paradigm. Det är en annan sak med totala paradigmskiften och när man tror sej kunna rösta om vad som helst, som i t.ex. Svenska kyrkans fall när nu ett uselt berett och förankrat (även enligt flera biskopar) beslut som de politiska partierna(!) drivit igenom ska anses mer definitivt, sakrosankt och höjt över all kritik än kyrkans bekännelse om äktenskapet som den uttrycks i vigselordning (med läsning ur Matteus 19), psalmer (alla psalmer utom 1800-talspsalmerna talar om "man och kvinna") och bekännelseskrifter (se t.ex. Stora katekesen). Då skenar demokratibegreppet (ingen rörelse kan börja rösta om vad som helst om den ska bevara något av grundarnas intentioner).
Apropå de exempel du tar upp: omgifte som uttryckligen pastoralt undantag är en sak, men att frånskilda idag får gifta om sej generellt, d.v.s. att folk idag vet att kyrkan de facto lovar att välsigna även otrohet (om jag t.ex. går till grannens fru och vi sedan skiljer oss från respektive) är helt absurt, även om jag tror att folk förstår att kyrkan egentligen inte gillar skilsmässor och otrohet generellt. För att undvika välsignelse av det som Gud förbannar - och slippa knepiga bedömningar av folk kyrkan inte har kontakt med i mellantiden - borde omgifte efter skilsmässa ske borgerligt, med möjlighet, inte rättighet, till förbön/välsignelse på enskild pastors (som känner situationen) pastorala ansvar. (Detta låg också som förslag på flera kyrkomöten i början av 1900-talet). Och jag är än i dag inte säker på att 60-talspredikanterna var några goda föredömen när de försummade det gemensamma firandet av Herrens dag för att åka skidor. (Det var ju DET debatten gällde, även den som skulle predika åkte ju ofta skidor på söndagarna förr i världen). Är det något som har skett sedan just 60-talet är det ju, som även Bo Lindberg påpekat i sin "framtidsutredning" Korset och kronan att allt fler, även kvarblivande EFS-are, börjat se "hemmamatchen" på söndag som något man kan ha och mista. Några stora själavinnarresultat av att istället "röra sej bland folk" i största allmänhet har vi ju inte precis heller sett.
Ang. ämbetsfrågan: Beslutet om kvinnor som präster togs i Svenska kyrkan på precis det förfärliga sätt som äktenskapsbeslutet 2009, av politiska partier och genom politiska påtryckningar av direkt komprometterande art (så har frikyrkan SMK som tog beslutet tidigare och fri från staten inte heller slitits sönder av en "efterdebatt" som SvK). Någon större teologisk legitimitet gick ju inte att uppbringa inför beslutet när prästerna i praktiken betraktades och behandlades som (och kanske även i många fall var) statstjänstemän som därför måste kunna vara av båda könen.
Båda sidor i debatten skulle förstås - liksom inför beslutet 2009 - ha sett till att kyrkan skildes helt från staten INNAN ett så viktigt beslut togs, men de teologiskt mer liberala har visat sej precis lika oförmögna att betacka sej för statligt/politiskt stöd som de teologiskt mer konservativa var på sin tid.
Och idag ser - tyvärr - prästvigda kvinnor en masse (Gud ske lov för de få undantagen!) till att grovt misskreditera ämbetsreformen genom att vara uppseendeväckande mycket sämre representerade än män bland dem som (offentligt åtminstone, jfr undersökningen bland Göteborgs präster där inte en enda kvinna var emot!) tar avstånd från det senaste "demokratiska" påhittet: att kyrkan ska avskaffa minsta rest av heteronormativitet, t.o.m. det särskilda ordet för förbundet mellan man och kvinna, och förklara även för ungdomar som har ett val att de precis lika gärna kan gifta sej (och förenas sexuellt till "ett kött", hur det nu går till i vissa fall) med någon av samma kön som med någon av motsatt.
Gefundenes fressen för de högkyrkliga; men jag tror inte att ens de känner sej direkt triumfatoriska. Jag bara sörjer - för kvinnors nådegåvor behövde komma fram bättre både bland hög- och lågkyrkliga (oavsett sätt och ämbetssyn). Men nu är det tydligen ren queerologi och "pay back-time" som gäller (ni/vi fick ju bli församlingsföreståndare, därför måste ni/vi stödja också könsneutrala äktenskap enligt Gal. 3:28). Sambandet är inte helt övertygande framställt, och många kvinnor och män köper det INTE, men det är så slipstenen dras just nu.
Jag skrev det första inlägget som anonym. Då det är en eller kanske flera som använder samma signatur kommer jag i fortsättningen ändra till Eric.
En fråga: Varför gick EFS med i ett samarbete med Svenska Kyrkan? Var det för att påverka Svenska Kyrkan till att vara trogen Bibeln och behännelsen? Eller var det för att få ekonomiska bidrag?
EFS har tydligen inte kunnat påverka Svenska Kyrkan, då den mer och mer har avfallit från den kristna tron. Det som har hänt är att mission med evangelisation som det viktigaste har inte längre någon högre priortet. (Det är bra att EFS själva nu bedriver sin yttre mission)
För det andra har beslutet tagits av kyrkomötet att införa samkönade äktenskap. Hur mycket har EFS kunnat påverka så att detta obibliska beslut inte blivit tagit?
När EFS samlas till årsmöte, då har medlemmarna möjlighet att påverka, så att samarbetet med Svenska Kyrkan avbrytes. Om samarbetet fortsätter så är jag rädd att det inom några år inte finns något EFS med uppgift att kalla syndare till omvändelse och tro. Det är mycket allvarligt. EFS står vid ett vägskäl.
Anonym 22 januari 2010 10.12 satte det mitt i prick. Man kan också undra vad som är alternativet till demokrati. Vem bestämmer vad som är rätt tolkning av Bibeln. Sjöberg (bevare mig väl)? Hammar? Holmström? Wejryd? Svaret måste vara: jag själv, och det som mitt hjärta bär.
Hur kyrkan samlat väljer att tolka Guds vilja kan inte göras på annat sätt än det som dess medlemmar tillsammans - i form av demokratiska ordningar - beslutar sig för. För EFS, som genom sin centrala ledning allt mer fjärmar sig från vad Svenska kyrkans medlemmar vill, återstår nog tyvärr bara att släppa kopplingen och övergå till att bli den självgoda sekt många av dagens tongivare redan gjort den till.
Skicka en kommentar