För att nu tala om något roligare: När läste ni Galaterbrevet senast - eller Martin Luthers kommentar till brevet (under läsningen av vilken John Bunyan enligt sitt eget vittnesbörd kom till en levande Jesus-tro)? Magnus Persson läste - och skrek rakt ut av glädje över evangeliet!
Det händer faktiskt fortfarande saker en EFS-are kan tacka för (om än Magnus fortfarande är pingstpastor)! Men låt oss nu också be att Magnus och framför allt Guds gode Ande återigen når de människor som lämnade. Och att vi åter får fler konfirmander i vår församling här i Hälsingland, trots att vi har en präster som förkunnar rakt på sak. Att vi som Paulus förmår anpassa oss till dem vi vill vinna utan att göra om själva budskapet - eller oss själva till något vi inte är.
Som sagt, både Daniel Norburg och vår egen Stefan Holmström har redan reagerat på Skara-stiftschefen Åke Bonniers märkligt luddiga - om än inte alltigenom obegripliga - utspel i fråga om missionens berättigande och kristendomens sanningsanspråk. Men förre SALT-ledaren Olof Edsinger ger nu en bredare - och tyvärr inte mindre sann - bild av signalerna från ledningen för Svenska kyrkan.
Hur kunde det bli så här? Varför är så få (om ens några) biskopar de jure också biskopar de facto? Verkliga andliga ledare och frimodiga Kristus-bekännare?
Och varför har vi en ärkebiskop som trots upprepade påstötningar inte kan förmå sej att säga att Jesus - Guds härlighets återsken och hans väsens avbild - ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger?
Reclaim the church! Reformation 2017! (Men vilka ska EFS fira jubileet med? Kyrkoledningen?).
Låt din församling vaken bevara vad den fått! Låt varje ljus i staken stå kvar hos oss för gott! När lagen oss fått döma så att var mun blir stum, låt nåd och frid få strömma med evangelium.
Mekane Yesus-kyrkan växer så det knakar, och Svenska kyrkan är inte längre ens nominellt eller statistiskt världens största lutherska kyrka (vad gäller gudstjänstbesök har vi länge legat i lä). Vilken enormt uppmuntrande artikel i Världen idag! Tänk om S:t Karl Cederqvist och S:ta Anna-Greta Stjärne och våra andra hemgångna missionärer och martyrer fått läsa den! Men de har gått in i sin Herres glädje och kanske ändå fått en skymt av hur underbart de icke nergrävda talenterna förräntats!
Låt oss inte glömma att vi just nu sätts på prov som medmänniskor och trossyskon - ska inte torkan leda till svält för miljoner just detta jubileumsår (minns "storsvagåren" i Sverige efter missionens födelse!) måste många fler bidra, både på statlig och enskild nivå.
Se, en gåvoflod går fram och Guds kärlek är dess namn. Han som gett dej allt nu ber: var med, var med och ge! Det finns nöd och överflöd, det finns svält och det finns bröd. Vill du se Guds vilja ske, var med, var med och ge! Ej i morgon men i dag finns det tillfälle du har. Öppna ögonen och se, var med, var med och ge! Har du tagit mot Guds nåd är du rik, då har du råd att med Jesu måttstock ge. Var med, var med och ge! Som en rämna och ett sår är vår värld, men från ett kors går den kraft som gör den hel. Var med, var med och ge. Nya himlar, en ny jord där rättfärdighet ska bo vi i väntan vandrar mot. Var med, var med och ge!
Här följer ju en tre år gammal påskhälsning från 1 april 2013 - men den är inget skämt trots de dråpliga citaten från Luther. I grunden är ju hälsningen snart 2000 år gammal, men lika aktuell än. Jag ber Gud om en svensk ärkebiskop som talar evangeliets klarspråk i påsktid - och även annars.
Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - eller våren för att den infaller under påsken. De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena. D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennesfavoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.
Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel när de t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades med lövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.
Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta mot framsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.
Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”
Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gör det så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”
Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudar och hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”
Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”
Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.
“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.
Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.
G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det!
Hör Anders Sjöberg om Långfredagen och korset. Och hör 1700-talsprästen (den landsförvisade) Anders Carl Rutström sjunga:
1. Minns du, min själ, den dyrbara stunden när Gud på Sonen synderna lagt? Medlaren Gud då kände i grunden Guds vredes makt, tills han för oss de tusentals punden hade erlagt. 2. Alla i en och en för alla dog där till livs på sonandets dag, smakade äpplets bittraste galla enligt Guds lag. Himmel och jord må stå eller falla: salig är jag. 3. Kristus är min och min är hans smärta, därför jag synden och döden är kvitt. Kristus är min och mitt är hans hjärta, lagen må fritt dundra, förbanna, sveda och snärta: Guds blod är mitt. 4. Allt vad man liv och salighet kallar, det finns att få i Medlarens blod. Frälsningens källa här översvallar liksom en flod. Andens och brudens rop ännu skallar: var vid gott mod! 5. Törstiga hjort, kom fram hit till källan, drick både liv och svalka i dej! Ej något avstånd vare emellan Jesus och mej! Vem är väl den som önskade sällan himmel i sej? 6. Tänk hur han fallet härligt har hämnat, tänk på hans outgrundliga råd! Bakom den tempelförlåt som rämnat finner du båd´ vägen till liv och helgelse lämnad: eviga nåd! 7. Frälsarens blod ska vara vår lära, Långfredag lindring vår levnads tid, korset ett segertecken att bära, våndan vår frid, döden vårt liv och eviga ära, håll dej därvid! 8. Jesus, vi lär oss orden dina, sjunger om din prisvärda person, hur du bar synderna våra och mina, ser det i tron, nu består främst i ditt kors och din pina vår religion. 9. Amen! så säger bruden och Anden, som oss har målat din smärtas gestalt. Hjälp oss av nåd att älska varandra som du befallt. Bli för oss, var vi än hamnar och landar, allt uti allt! Text: Anders Carl Rutström, bearb. A.H. juli 2015
En kristen kyrka borde inte kunna ha biskopar som svävar på målet så som skarabispen och ärkebispen. En evangelisk-luthersk kyrka om ska fira 500-årsminnet av reformationen ännu mindre. Hur är det nu egentligen: ger Jesus, Guds härlighets återsken och hans väsens avbild, en sannare bild av Gud än Muhammed ger? och varför det omöjligt för en kristen, därtill evangelisk-luthersk, biskop att svara på frågan om så verkligen är fallet?
Välkomna att förenas kring nattvardsbordet vid skärtorsdagsmässorna i kväll (som djupast sett är en enda). Jag minns hur skärtorsdagens mässa i Hortlax kyrka utanför Piteå ännu på 1980-talet samlade riktigt stora skaror. Nu är vi kanske oftare ungefär lika få som vid nattvardens instiftande - men Jesus är densamme nu som då. Och lika närvarande, just i nattvarden t.o.m. på ett särskilt sätt fysiskt!
Här följer min version av sydafrikanska "Together" så här på Skärtorsdagen:
Alt. melodivariant:
1. Tillsammans vi är hos Jesus tillsammans vi lär av Jesus tillsammans vi bär med Jesus ett kors mitt i vår tid.
2. Tillsammans hans död vi prisar tillsammans hans bröd vi spisar tillsammans vår nöd vi visar och han ger oss sin frid.
3. Tillsammans vi fått så mycket tillsammans vi gått ett stycke tillsammans vi nåtts av drycken med nåd här i vår strid.
4. Tillsammans når vi till andra tillsammans går till varandra tillsammans står still - och vandrar tills evigheten tar vid.
Text: A.H. 19/8 2011 fritt efter sydafrikanska sången "Together"
Malin Aronsson och Daniel Norburg visar på var sitt sätt gott ledarskap genom sina fina, tänkvärda artiklar i Dagen denna dag. Något för varje kristen, även varje EFS-are, att ta till sej.
Tack, Malin och Daniel! Era klara och varma, uppdragscentrerade texter var de bästa födelsedagspresenter jag kunde ha fått. Gud välsigne er och dem som omger er!
Ja, vi behöver Jesus. Allesammans. Och vi behöver stödja varandra.
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
