Vi ska inte rubbas

Påskvänner!

Visst ska vi vara flexibla i arbetssätt och uttrycksformer, precis som Jesus, Paulus och andra. Men på ett annat plan ska vi, också enligt Skriften, vara orubbliga. Finns det någon sång som uttrycker detta bättre än nedanstående "Spiritual"? Den finns också med i kantorsprojektet Sionstoner 2010 (översatt till svenska).



Vi ska inte rubbas, fasta ska vi stå,
vi ska inte rubbas, fasta ska vi stå,
ja, liksom träd vid källans klara vatten
fasta ska vi stå.

Helt rimliga protester

Påskvänner!

Jag har tagit upp ämnet förut, men jag måste göra det igen. Hur tror ni det går för Lejonungen? Jag känner igen varenda ord i hennes reaktion, den var min 1991 och jag förlorade tron helt den gången. Jag hoppas och jag ber och jag har tagit upp saken med Olof för några år sedan, men jag har även bett missionsföreståndarna att ta honom i örat. Man kan inte fara omkring och frimodigt försvara - för det är ju det han gör - vissa av historiens folkutrotningar. Lite grann måste man ha vett att skämmas över vissa saker i Bibeln, Olof! Även om Gud förvisso är outgrundlig. Det är dock milt sagt ganska vågat att antyda att Herren Jesus (som Guds eviga Ord) direkt och rakt beordrade vissa folkutrotningar. (Eller hur?). Och gjorde Han det måste man våga ta debatten - även med Honom! Inte fara omkring och låta som om man faktiskt förstår varför folkutrotningsgreppet måste tas då och då!

Intressant att lyssna till den konservative filosofen William Lane Craig nedan - och hur han på slutet faktiskt nästan erbjuder sej att offra läran om Bibelns ofelbarhet för att "rädda" läran om Guds godhet och rättvisa. Vanskligt, naturligtvis. Men i vilken bemärkelse var utrotningarna ovillkorligen "befallda" (jfr det inhiberade budet om israeliternas utrotning i 2 Mos.) och i vilken bemärkelse var de uttryck för en begränsad men dock uppenbarelse av lagens stränghet och läran om att "syndens lön är döden"? Att "utan blodsutgjutelse ges ingen förlåtelse"? Och hur tolkar vi Joh. 1:17 i det sammanhanget?

(Jodå, de EFS-ledare som inte står för vad Svenska kyrkans bekännelse säger om äktenskapet och vad hela Sveriges Kristna Råd var överens om så sent som 2008, de ska också - bildligen - tas i örat. Men efterlåtenhet i ena fallet är ingen som helst ursäkt för efterlåtenhet i andra fallet).

Skilsmässa bättre än mord

Påskvänner!

Ja, att det ska behöva sägas...

Vi ska väl inte vara strängare än Moses? "För era hjärtans hårdhets skull". Inte minst männens.

Hittills har jag tyckt att historien om intervjun med guldbröllopsparet var mest rolig. Nu vet jag inte längre...

"Har ni aldrig funderat på skilsmässa?"

"Nej aldrig - men mord många gånger."

Tänker på laestadianmatriarken Maj-Lis Palo (d. 2007) som betonade att "Kristi kyrkolag" även gäller äktenskapet (tyvärr kom det kapitlet inte med i hennes annars utmärkta bok om Äktenskapet). Bättrar sej inte en otrogen eller misshandlande make (i förekommande fall maka), så kommer man till den punkt där gemenskapen måste brytas och maken betraktas som "hedning eller publikan". Man ska inte separera lättvindigt, men processen får heller inte dra ut så på tiden att människor fortsätter bli misshandlade, ja, dödade.

Tack, David!

Påsk- och pingstvänner!



Visst är det en härlig pingstpalm vi hör här ovan? Helst ska den förstås sjungas i sin originalversion, se SvPs 643, men ett stort tack till förre moraprästen David Termén som översatt den till svenska och givit mej tillstånd att lägga ut översättningen på nätet, i kantorsprojektet Stora Nätpsalmboken 2010.

Långt kvar till pingst och sommar? Inte då. Bara att börja öva.

Så vakna upp i mänskors boning,
och tacka den som skänkt försoning!
Församlas, alla tungomål,
i jubelsångens offerskål!
Stäm in omkring vår Herrens bord
i Guds församlings hyllningsord!

Insändare

Påskvänner!

"Det var en bra insändare i Ljusnan idag", sa en kille från Edsbyn i Färila igår (har glömt vad du hette - Ingvar?). Bra eller inte, här är den för er som inte har Ljusnan:

KYRKOFRÅGAN SOM MÅSTE AVGÖRAS

Kul att valrörelsen är igång och partierna med! Men det finns viktiga frågor som måste lyftas av enskilda medborgare eller partimedlemmar, eftersom de tycks för besvärande för alla partiledningar.

Till dessa frågor hör frågan om kyrka och stat. Nuvarande ordning, där riksdagens partier dominerar också i kyrkomötet, kan enligt min mening endast förklaras på något av följande sätt:

1) Partierna ser sej själva som konfessionellt kristna partier.

2) Partierna ser inte Svenska kyrkan som en kristen kyrka.

3) Partierna vill medvetet sekularisera/avkristna Svenska kyrkan.

Alla dessa alternativ måste väl anses som högst orimliga (utom möjligen alt. 1 för KD?) och betecknas som en skam för både stat och kyrka på 2000-talet?

Hur kan det då komma sej att systemet ändå får fortgå utan kraftiga protester, och att tillfrågade partiledare nu på nytt deklarerar att deras partier tänker ställa upp även i nästa kyrkoval?

Så länge de politiska partierna endast hjälper till med vissa kamerala frågor, kunde saken kanske till nöds accepteras. Men inte när de, av välvilja förstås, stöper om kyrkans äktenskapsbegrepp enligt senaste statliga queerdefinition (och krattar manegen för polyrörelsen), och inte när de såväl till namnet som till gagnet avvecklar kärnan i Svenska Kyrkans Mission. Internationellt prioriterar Svenska kyrkan nu enligt en broschyr jag fick landsbygdsutveckling, miljö/klimat och ekonomisk rättvisa. (Här hemma också, kanske?)

På sitt sätt är väl den utvecklingen ganska följdriktig. För sedan när ingick det i Centerns eller Socialdemokraternas partiprogram att Jesus är Herre och att vi behöver försonas med både Gud och människor inför evigheten? (Jodå, det där andra hör också med, men vad var poängen med just kyrkan?).

Och det är kanske OK att centerkvinnorna fixar gott kyrkkaffe ibland (tack!) och får lite PR på köpet. Fast nog borde den kyrkliga miljön vara fredad från partipolitisk reklam, liksom politiska partier borde akta sej för att favorisera vissa trossamfund. Det hindrar naturligtvis inte att vi som enskilda engagerar oss både här och där. Även med kaffe.

Nej, vänner, det duger inte att pliktskyldigast hänskjuta kyrka-statfrågan till de förbisedda kyrkovalen. Det är nu frågan borde debatteras, och det är nu kristna och ateister, blågröna och rödgröna borde enas om att skilja kyrkan från staten på riktigt. Ja, med det allra, allra snaraste.

Andreas Holmberg

kantorsstuderande

socialliberal och troende medlem av Svenska kyrkan

En äkta hälsingestapel!

Påskvänner!

En äkta hälsingestapel! Om man rundar den och 1700-talskyrkan kommer man via en allé ner till prästgården, som fortfarande är en äkta prästgård (d.v.s. bebodd av präster). Jag och barnen gick nedför denna allé och besåg prästerna. Tack för saften, säger Staffan.

Undersvik är fint.

Påskvänner!

Undersvik är fint. Det är klart att man svänger förbi stiftsgården när man kör hemöver med solen i ryggen.

Vid EFS-kyrkan i Färila.

Påskvänner!

Här hos EFS i Färila var det något slags landskapssamling idag lördag - med distriktsföreståndare Tin Mörk. Jag hade pojkarna med mej, och det blev mycket kurragömma och "gömma sten" runt knutarna. Tre andra barn (killar!) med tillhörande föräldrar var där också - tack för det! - annars kanske mest s.k. äldre. Som sannerligen inte är att förakta men som kanske mera snart ska flytta till högre tjänst. Fikat och soppan var god och diskussionen 15-17 ca rätt livlig - fast den påminde inte så lite om den i Järvsö för snart tre år sedan. Ett av de konstruktiva förslag som presenterades var delsboprostens att en halvtids adjunktstjänst på stiftets bekostnad skulle kunna användas för EFS i Hälsingland - det handlar då förstås mycket om personlig lämplighet, men får vi typ 15-20 intresserade från Johannelund ska väl alltid någon kunna vara lämplig? ;o) Stationeringsort? Delsbo, givetvis (föreslog jag). I övrigt satt jag inte still någon längre stund, eftersom jag skulle ta hand om barnen.

Utmaningen är densamma som Efraim Rang formulerade för 100 år sedan: "Om inte Stiftelsen får barn, så dör den." Tack vare Guds nåd och eldsjälar som t.ex. Efraim själv eller Knut Björk fick Stiftelsen barn i våra trakter den gången. Guds nåd är stor och oändlig och eldsjälar finns det nog även idag, även en del yngre (inte minst kvinnor), men en del är kanske (som jag själv) "ekumeniskt kluvna" och undrar om man ska vara engagerad i en "riktig frikyrka" eller satsa helt och direkt inom Svenska kyrkans församlingar och lokaler. Fast behovet av en evangelisk-luthersk väckelserörelse inom Svenska kyrkan - med tydlig bekännarprofil men också tydliga kyrkoanknytning - har väl inte direkt minskat sedan 1856, om man säger så?

Roligt var det att förstå mer av Skytesvallens betydelse och underbara läge på vägen upp mot Härjedalen. Följande bilder "knöck" jag från EFS-Färilas hemsida, jag hoppas ni förlåter:

Men jag tänker ibland på "novellen" Den sköna lustgården i Selma Lagerlöfs Nils Holgersson-roman - där den gamle trädgårdsmästaren försöker få Nils att ta över spaden så att han själv kan bli fri, medan den unge mest genom en lyckträff undviker att överta en syssla han sedan svårligen själv kan bli avlöst ifrån. Ingen verksamhet har sitt värde för de många jubileumsårens skull, och förre missionsföreståndarens Bertil Johanssons resonemang om "frötallarnas" uppgift är djupt tänkvärt. Om EFS lägger ner här och var gör mindre, men om Guds rike i stort krymper i Sverige eller "ljusstaken" rent av flyttas härifrån, då är det verkligt allvarligt.

Sen borde man i Färila och annorstädes kanske plocka ner EFS-beteckningen från kyrkväggen ännu medan man fortfarande behåller lokalen? Hur många förstår att det betyder Evangelium För Syndare ;o)? Upplevs det inte bara som en lite avkylande och utestängande föreningsförkortning, ungefär som IOGT eller SSU? Huvudsaken är väl att korset hålls högt, med eller utan kyrkvägg? (Den officiella loggan där bokstäverna E F S bildar ett kors är dock i och för sej en grafisk fullträff).

Man kan hur som helst bara hoppas och be att psalmens ord ska få gälla både i många EFS-föreningar och i så många andra sammanhang som möjligt:

Men under all vår tröghet
att hoppas och att tro
fick ändå Andens höghet
med kraft ibland oss bo.
Vad vi i svaghet gjorde
gav Anden ljus och glans,
och älskad blev Guds Smorde.
Så blev all äran hans.

Och fastän svagt och illa
så mycket här blev gjort,
skall trohet i det lilla
av Gud belönas stort.
All möda för Guds rike
en härlig lön skall se.
En glädje utan like
skall glädjens Herre ge.

Tack, Christian!

Påskvänner!

Känner ni Christian Braw? Han har annars en hemsida som ni kan gå in på själva. Bland mycket annat är han också psalmförfattare, och har t.o.m. givit ut en egen psalmbok, Vårvintersång, med 420 nummer (fler än i den karolinska psalmboken 1695!). Nu har han skrivit några hundra psalmer till som han publicerat på sin hemsida, och jag ringde honom i går kväll och frågade om jag också fick lägga ut dem på nätet. Lägg ut så många du vill, sa han.

Så då gjorde jag det. Kolla här i Stora Nätpsalmboken 2010:

150 Inte längre gäster

213 Förundrade, med bävan

363 I himlen, bortom plats och tid

515 Sök Guds rike framför allt

698 Bli inte rädd, när orätt rår

708 Bort till era dunkla trakter

703 Antingen framåt eller tillbaka

734 Ni är jordens salt och ljus

728 Steg för steg, steg för steg

809 Herre, jag vill stå för allt

820 Jesus frågar: "Vem är störst?"

879 Herren är nära

914 Se på brudens stolthet

63 Genom öde rymder

96 Jesus är Herren

188 En gång låg du, Jesus, där

170 Himlens gryningsljus

Kanske de två sistnämnda sångerna känns ovanast för en s.k. lågkyrklig. Men kom ihåg att alla "lutheraner" håller nattvarden högt i bekännelse om inte alltid i praxis. Och nattvarden är enligt aposteln, när den firas enligt Kristi instiftelse, en gemensam förkunnelse om hans död, vilket EFS och andra missionsrörelser - som ibland spelat ut förkunnelse mot sakrament - med frimodighet kan ta till sej.

Sök och finn och sök igen,
Gud har mycket mera än.
Sök och låt dig finnas av
honom som sej själv dej gav.

Tankar den 1 september

Den 1 september - både dagen för andra världskrigets utbrott och min lillasysters bröllopsdag. Den första höstdagen i almanackan. En tid av reflektion och framåtblickande. Jag har upplevat 40 septembrar och detta blir alltså den 41:a. "Minns i november den ljuva september".

September är både månaden då mörkret gör sej ofrånkomligt påmint - och månaden då stjärnhimmelen på nytt lyser över våra huvuden. Jag låg utomhus en natt i Härjedalen för två veckor sedan, strax nedanför Helagsfjället, ett par hundra meter väster om Helags fjällstation, helt nära Handölans källflöde från Sveriges sydligaste glaciär. Och stjärnhimlen var helt ögonbedövande vacker! Jag tänkte på en bok av den norske biskopen H E Wislöff, utgiven på EFS-förlaget: "Under löftenas stjärnhimmel." Den stjärnhimlen är också värd att titta upp på i en mörknande höst.

Lär oss troget taga vara
på det ord, oss givet är.
Led oss i ditt ljus, det klara
på den väg som till dig bär.