Passionsandakt 3: Jesus tvår lärjungarnas fötter

Påskvänner!

Det är ju konstigt att lärjungarna tydligen inte hade tvättat fötterna före "den sista måltiden", men alla tyckte väl att de var för fina för att tvätta de andras fötter, och så blev inga fötter tvättade. Så Jesus gjorde det, under dråpliga, välbevarade kommentarer från Petrus.

Ett fint stycke passionshistoria, även om vi mera sällan åskådliggör det nuförtiden. (Men fotbad är skönt, jag minns särskikt ett på Ensro utanför Rättvik sommaren 2006).

AKT 1, STYCKE 3: Jesus tvår lärjungarnas fötter 

Mellan lärjungarna hade uppstått en tvist om vilken av dem som skulle räknas för den störste. Och Jesus, som visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud, stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och tog en linneduk och band den om sig. Sedan slog han vatten i ett bäcken och började två lärjungarnas fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om sig.

Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: »Herre, skulle du två mina fötter?» Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du inte nu, men framöver skall du fatta det.» Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina fötter!» Jesus svarade honom: »Om jag inte tvår dej, så har du ingen del med mej.» Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, inte bara mina fötter, utan också händer och huvud!» Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen, han behöver sedan bara två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren. Så är också ni rena – fast inte alla.» Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför sade han att de inte alla var rena.

Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sej överklädnaden och åter lagt sej ned vid bordet, sade han till dem: »Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mej ’Mästare’ och ’Herre’, och ni säger rätt, för jag är det. Har nu jag, er Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så är också ni pliktiga att två varandras fötter. Jag har ju givit er ett föredöme, för att ni ska göra såsom jag har gjort mot eder. Konungarna uppträder mot sina folk såsom härskare, och de som har myndighet över folken kallas ’nådiga herrar’. Men så är det inte med er; utan den som är störst bland er må vara såsom den yngste, och den som är den förnämste må vara såsom en tjänare. För vem är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det inte den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder som en tjänare. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är inte förmer än sin herre, inte heller sändebudet förmer än den som har sänt honom. Då ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.» 

När du oss av nåd bespisar,

låt det ske att, som du bjöd,
vi bär vittne om din död,
ja, med hela livet visar
att din död oss kraft beskärt
till att leva som du lärt.

Att försonlighet oss lära,
ödmjukhet och tålamod,
du, så kärleksrik och god,
du, så stor i makt och ära,
oss i ringhet föregår
när du andras fötter tvår.