Gångedag 1 med bönevandring

Påskvänner!

I 700 år efter Sveriges kristnande var denna "Annandag Bönsöndag" allmän helgdag, då församlingen bad framför allt om god årsväxt. Under medeltiden ofta, därav namnet gångedag, med processioner runt åkrarna (särskilt när den som i år sammanföll med Erik-dagen) och psalmsång. Efter reformationen firades den åtminstone med en gudstjänst kl 8 (enligt 1686 års kyrkolag den stipulerade högmässotiden) varefter ordspråket "Bed och arbeta" fick sin fulla tillämpning genom arbete ute på åkrarna (varför helgdagarna också kallades "lätthelgdagar" i motsats till de som var belagda med arbetsförbud).

Trots att "gångedagarna" (tre eller två) mellan Bönsöndagen och Kristi Himmelsfärdsdag alltså inte hindrade bondens arbete över hövan, i varje fall inte om man bodde i närheten av kyrkan, försökte riksdagen och då särskilt borgarna och prästerna(!) under 1700-talet få dem avskaffade. Första gången det lyckades var 1741, men efter strax därefter timad missväxt återinfördes de 1743 och blev kvar resten av frihetstiden, tills Gustav III och riksdagen 1772 "lyckades" få bort ett tjugotal helgdagar, däribland även apostladagarna, i det som kallats "Stora helgdöden".

Helg eller inte, men perioden Bönsöndag-Pingst kan gärna får vara präglade av bön och förbön. Både för god årsväxt och annat aktuellt i vårt land och vår värld. Allt enligt mönsterbönen: