Det diakonala och det liturgiska gudstjänstfirandet

Påskvänner!

Som vi såg hos Jakob i förra inlägget är det diakonala - bl a omsorgen om änkor och föräldralösa - en gudstjänst så god som någon. Extra viktig i tider som dessa, då vi väl också får tillägga omsorgen om våra föräldrar. Men det innebär förstås inte "förakt för predikan och Guds ord", t ex de ord som Jakob bär fram i sitt brev. Eller en vilja att, nöjd med sina kärleksverk, överge den söndagliga gudstjänstgemenskapen. (Liksom flitig kyrkogång inte får skymma de diakonala behoven).

Hur det gudstjänstliv som jag kallar "det liturgiska", framför allt söndagsgudstjänsterna med eller utan nattvard, ska lösas i coronatider finns det många bud om. Folkhälsomyndigheten uppmuntrar faktiskt till "fysiska" gudstjänster, bara det sker ansvarsfullt och i små, glesa sammanhang. Istället för att ställa in kan man faktiskt, som en del församlingar nu gör, pålysa desto fler gudstjänster - med kanske ett dussin deltagare i varje (jfr Jesus och de 12).

Från Efs:s ledning har man ju lyft fram att vi nu när den varma årstiden närmar sej borde kunna fira fler gudstjänster ute. Nu närmast (den 21 maj) har vi ju en av årets klassiska friluftsgudstjänster, gökottan på Kristi Himmelfärdsdag. När jag var liten i Lule fanns det "en gökotta i varje buske", nästan lika många som det fanns valborgseldar (kanske inte riktigt :o). Som jag minns det hade snart sagt varje liten kulle i den platta luletrakten sin egen gökotta - jag minns särskilt dem på Mattisberget med Folke Sjöberg och dem vid Gammelstadsviken med Torbjörn Lindahl. Jag har alltid hävdat att gökottan hör till kyrkoårets stora höjdpunkter, även om den egentligen (liksom julottan) bara är en extra högtidlig morgonbön och rätteligen skulle följas av Himmelsfärdsdagens högmässa i kyrkan klockan 11.

Nå, det där sista sparar vi tills coronakristen är över. Men visst firar vi gärna Kristi Tronbestigning på ett berg, också i år? Fast en strand går också bra - i Bollnäs brukade vi fira både på Hänsjöberget och på Vevlinge strand, och i Storuman var det Luspholmarna som gällde. Här i Iggesund firar vi på Buränge vid Viksjön! (Bilden nedan föreställer Tornedalen sedd från Aavasaksa på finska sidan).