Det är tydligen 40 år sedan idag som ärkebiskopen av San Salvador, Óscar Arnulfo Romero, sköts ner framför altaret i det kapell där han firade mässa och just talat över en vers i 1 Kor 15, uppståndelsens kapitel.
I en intervju två veckor tidigare hade han förklarat: "Som herde är jag på gudomlig befallning förpliktigad att ge mitt liv för dem jag älskar - och det är alla invånare i San Salvador, också dem som kommer att döda mig." Han var egentligen en ganska slätstruken, konservativ teolog när han utsågs till ärkebiskop, men efter att en av hans präster blivit mördad på grund av sitt engagemang för de fattiga, och mot regimens och godsägarnas övergrepp, lovade han sig själv och byborna att fortsätta prästens arbete. Precis som den danske prästen Kaj Munk (när denne väl slutat beundra fascismens och nazismens "starka män") var han fullkomligt orädd i sin förkunnelse och mottog så många hot att han till slut, som citatet ovan visar, förstod att han inte skulle få leva länge till.
Jag har en personlig anledning att särskilt minnas S:t Òscar idag. År 1996 var det fem år sedan jag slutat gå till nattvarden och bekänna kristen tro. Jag gick på lärarhögskolan i Umeå och förberedde ett temaarbete med eleverna på Dragonskolan, som höll på med Centralamerika i samhällskunskapen. Vi skulle se Oliver Stones film "Salvador" från 1986, och jag satt hemma i Sofiehem och tittade igenom den i förväg.
Med konstnärlig frihet gestaltade Stone det oroliga El Salvadors inbördeskrig och militärjunta - men vissa händelser var mer dokumentariskt återgivna än andra, t ex mordet på en grupp nunnor. Och så nedskjutningen av prästen vid altaret. Visserligen skedde mordet på Romero inte i katedralen utan i ett mindre kapell, och det utfördes vad jag vet inte av en nattvardsgäst just vid utdelandet av de heliga gåvorna, men det var ändå ganska uppenbart vilken historisk händelse filmen alluderade på.
Och plötsligt, där jag satt, greps jag av det oerhörda. Jag upplevde att jag bara måste få ta emot nattvarden av den gode Herde som givit sitt liv för fåren i en långt mer avgörande bemärkelse än Óscar Romero gjorde. Jag kastade mig på cykeln, susade nerför backarna mot Ume stads kyrka, kom lite för sent men inte värre än att prästen Göte Hedlund fortfarande höll på med skriftetalet.
Det första jag hör Göte säga är: "När jag var i San Salvador."
Resten har fallit ut mitt minne. Säkert var det djupt uppbyggligt. Men jag insåg att det här var en blinkning från vår Herre. Göte stod där utplacerad som mottagningskommitté och fick, sig själv ovetande, bjuda en förlorad son till den himmelska festen när han lite senare sa: "Kom, nu är allt tillrett!" Och "Kristi kropp, för dig utgiven." "Kristi blod, för dig utgjutet."
Jag bad efteråt Göte komma till skolan och berätta lite om El Salvador för mina elever. Det gjorde han gärna, och det gjorde han bra. Men ikväll ringde jag - på komminister Mats Sandströms inrådan - upp Göte och berättade den fullständiga historien. För delad glädje är dubbel glädje.
Och martyrernas blod är Kyrkans utsäde.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar