måndag 31 augusti 2015
Intressant iakttagelse
Påskvänner!
Igår var det en stor dag i vår församling - med orgelinvigning i Njutångers kyrka (orgeln på bilden står dock inte i Njutånger utan i Arvika!). Vi sjöng till inledning Christian Braws fina psalm "I en orgel varje pipa" och en tidigare domkyrkoorganist i Växjö (har tyvärr tappat bort namnet) spelade med ljud i alla pipor (tutti!) och sjöng solo mitt i predikan ("Vi miste tron på tingen").
Eftersom det var Diakonins dag medverkade vår diakon och även predikan underströk hur vi behöver Gud och varandra. Extra aktuellt med temat "Medmänniskan" denna dag när "Festung Europa" anstormas, inte av attackerande arméer, utan av desperata nödställda både till havs och till lands. Ser vi som länder och enskilda åt sidan, eller fokuserar vi äntligen den historiskt svåra flyktingsituationen, som också européer genom gamla koloniala försyndelser och nya förhastade militära aktioner i Mellanöstern faktiskt delvis kan ha varit med om att skapa? (Är den kristna närvaron i Syrien och Irak på väg mot sitt slut p.g.a. ogenomtänkt militär aggression från "kristna" länder?). Tillagt 19.48
En riktig högtidsdag alltså med köttfärssoppa och budapestbakelser i S:t Olofsgården och efterföljande orgelkonsert! Och konfirmandupptakt - så jag missade konserten, men det gör faktiskt mindre! Jätteroligt att så många ungdomar kunde vara med och fira "Uppståndelsens dag" tillsammans med de äldre delarna av församlingen! (Som vanligt kan jag inte låta bli att sakna fjolårets konfirmander en sån här gång, men kanske några var med ändå fast jag inte såg dem från kyrkokörspositionen på läktaren!).
Men visst är det en intressant iakttagelse förre virestadskyrkoherden Jan-Åke Karlsson har gjort apropå domkyrkoorganister! Och hur kommer det sej att denna snedfördelning inte alls diskuterats lika mycket som könsfördelningen i biskopsmötet? Jämför även hur lite det firas att män (åter) kunnat bli diakoner (jämfört med firandet av att kvinnor fått bli präster), eller hur lite det arbetas för att fler män ska bli förskollärare (snarare diskuterar man ju om män alls ska få bli det). Har det med skillnader i yrkesstatus att göra eller vad är det annars fråga om?
I en orgel varje pipa
finns där för att ljuda klar
och med tonens krafter gripa
själens djup hos en och var.
Herre, låt vår samklang höras
ner i stumma läppars dal,
så att många kan beröras
av vår glädje och koral.
Etiketter:
Christian Braw,
Domkyrkoorganister,
Jan-Åke Karlsson
fredag 28 augusti 2015
Fädernas kyrka eller Frälsarens kyrka?
Påskvänner!
Trots vissa överdrifter och märkliga kommentarer (görs verkligen Kristus till "en svensk som satt fången"?) är ledarskribenten Tomas Karlssons kritik mot psalmen Fädernas kyrka, sjungen vid konfirmation i Ytterjärna, i huvudsak relevant. Nu sjöngs visserligen inte alla verser, men t.ex. vers 3 tangerar ren historieförfalskning. Långt driven nationalromantik är det i varje fall fråga om, och om svenskarna är en särskilt "trofast stam" kan verkligen diskuteras.
Att sista versen inte bara handlar om Norden och Sverige utan också ger ett globalt perspektiv - "Gud bjude frid över jorden" - kommer dock bort i både ledartexten och psalmkopian, vilket stör mej. Journalistisk saklighet borde vara noga med att redovisa också den raden, även om den inte stöder den tes man vill driva.
Nu finns det ju dock ett alternativ till Fädernas kyrka att sjunga vid konfirmationer och andra tillfällen, nämligen Frälsarens kyrka (i både en 6-versers och en mer konfirmationsanpassad 4-versers-version, se nedan). Jag har försökt bevara det bästa av Eklunds och ungkyrkorörelsens intentioner, men skala bort det alltför nationalistiska och ohistoriska/obibliska. Nu ska jag iväg och göra ett sånghäfte till konfirmandupptakten på söndag (men där finns varken Fädernas kyrka eller Frälsarens kyrka med ;o).
Alt. koral (komp. på Åkerögården maj 2015):
Frälsarens kyrka i Sveriges land,
del av hans kyrka på jorden,
vida den famnar från strand till strand,
fast är den grundad av Herrens hand,
byggd till hans tempel i Norden.
Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går,
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa.
Villigt en skara som väckts av Gud
kommer sin Konung till möte,
klädd i hans helighets vita skrud,
samlad som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.
Kristnade ungdom, Gud vill oss väl!
Ta Herren Jesus på orden.
Kämpa för frihet åt bunden träl,
be om Guds frid över varje själ,
himmelens frid över jorden!
Trots vissa överdrifter och märkliga kommentarer (görs verkligen Kristus till "en svensk som satt fången"?) är ledarskribenten Tomas Karlssons kritik mot psalmen Fädernas kyrka, sjungen vid konfirmation i Ytterjärna, i huvudsak relevant. Nu sjöngs visserligen inte alla verser, men t.ex. vers 3 tangerar ren historieförfalskning. Långt driven nationalromantik är det i varje fall fråga om, och om svenskarna är en särskilt "trofast stam" kan verkligen diskuteras.
Att sista versen inte bara handlar om Norden och Sverige utan också ger ett globalt perspektiv - "Gud bjude frid över jorden" - kommer dock bort i både ledartexten och psalmkopian, vilket stör mej. Journalistisk saklighet borde vara noga med att redovisa också den raden, även om den inte stöder den tes man vill driva.
Nu finns det ju dock ett alternativ till Fädernas kyrka att sjunga vid konfirmationer och andra tillfällen, nämligen Frälsarens kyrka (i både en 6-versers och en mer konfirmationsanpassad 4-versers-version, se nedan). Jag har försökt bevara det bästa av Eklunds och ungkyrkorörelsens intentioner, men skala bort det alltför nationalistiska och ohistoriska/obibliska. Nu ska jag iväg och göra ett sånghäfte till konfirmandupptakten på söndag (men där finns varken Fädernas kyrka eller Frälsarens kyrka med ;o).
Alt. koral (komp. på Åkerögården maj 2015):
Frälsarens kyrka i Sveriges land,
del av hans kyrka på jorden,
vida den famnar från strand till strand,
fast är den grundad av Herrens hand,
byggd till hans tempel i Norden.
Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går,
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa.
Villigt en skara som väckts av Gud
kommer sin Konung till möte,
klädd i hans helighets vita skrud,
samlad som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.
Kristnade ungdom, Gud vill oss väl!
Ta Herren Jesus på orden.
Kämpa för frihet åt bunden träl,
be om Guds frid över varje själ,
himmelens frid över jorden!
Etiketter:
Fädernas kyrka,
Tomas Karlsson,
Ytterjärna
Ska Svenska kyrkan bli ett Baha´i-samfund?
Påskvänner!
Tänkte skriva ett nytt inlägg om debatten kring fredagsböner i församlingshemmen, men som så ofta skrev Lukas Berggren precis det jag tänkt skriva, dessutom mycket mer välformulerat.
Skulle bara vilja lägga till att det redan finns ett samfund för dem som ser kristen tro som en väg bland andra. Se här! Kanske något för somliga domprostar och biskopar i Svenska kyrkan?
Låt alltid klart mitt i vår kyrka skina
din gudom, din uppståndelse, din pina.
Omkring ditt kors, o Jesus, oss förena
och tänd i oss sin kärlekslåga rena!
Tänkte skriva ett nytt inlägg om debatten kring fredagsböner i församlingshemmen, men som så ofta skrev Lukas Berggren precis det jag tänkt skriva, dessutom mycket mer välformulerat.
Skulle bara vilja lägga till att det redan finns ett samfund för dem som ser kristen tro som en väg bland andra. Se här! Kanske något för somliga domprostar och biskopar i Svenska kyrkan?
Låt alltid klart mitt i vår kyrka skina
din gudom, din uppståndelse, din pina.
Omkring ditt kors, o Jesus, oss förena
och tänd i oss sin kärlekslåga rena!
Etiketter:
Bahai,
Lukas Berggren,
Världen idag
torsdag 27 augusti 2015
Rosenius gästbloggar igen - dagbetraktelsen för den 27 augusti
Ni eländiga själar, som aldrig finner ert bättringsarbete, er förkrosselse, ånger, bön och helgelse, sådana de borde vara, och därför beständigt står tillbaka ifrån den fulla trösten i Kristus — hör här, vad Frälsaren säger er: "Jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma. Vänd dej till mej; för jag förlossar dej."
Det är sant, allt Guds ord talar om bättringens nödvändighet, om ånger och bön m. m.; men att man vill göra bättringen, ångern och bönen till en ny försoning, att man för de många stora bristerna i ånger, bättring och bön inte vågar tro den fria nåden i Kristus — "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod".
Det är bättring, ånger och förkrosselse nog där man inte mer kan få ro i världen eller sin egen fromhet; det är förkrosselse nog där man för sin ovärdighet inte vågar tillägna sej den stora oförskyllda nåden, vore det också endast din bristande förkrosselse, din hårdhet och lättsinnighet, som förkrossar dej. Det är just bristen i ångern, bättringen, bönen, som ofta allramest förkrossar och utblottar oss. Att då inte vilja, så oskicklig och ovärdig, fly till Kristus och omfatta hans förtjänst — o, "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod" — det är att göra sej själv alltför viktig. Du gäller inte så mycket, varken med dina synder eller din bättring; du följer med på det stora köpet, om du nu bara vill ta emot och tro Guds stora nåd.
O, förstode vi Guds gåva! Förstode vi, vad som ligger under de orden: "Jag utstryker dina missgärningar"!
Först ser jag där åter, vad allt Guds evangelium från världens begynnelse förkunnat, att det var Guds stora evighetsråd, att all världens synd skulle läggas på en och med "ens lydnad", lidande och död försonas, avplanas och borttagas. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss." Se, det är hemligheten, att all synd är till sin fördömande kraft redan i Kristi död borttagen, alldeles "i havets djup kastad", så att den aldrig mer gör hinder för nåden, så att ingen egentligen fördöms för synden, utan endast för sitt bortoblivande från nåderiket. O, att människor visste, att deras synder redan är borttagna! O, att de visste, att de allt ifrån Kristi död haft syndernas förlåtelse sej förvärvad! Detta är det första.
För det andra ser jag åter här det brinnande kärlekshjärtat i Kristus. Jag ser, att den käre syndabäraren inte är missnöjd över att Han arbetat med våra synder. Han har gjort det i överflödande kärlek. Låt oss då inte så alldeles förgäta vår Herres Kristi kärlek! "Förbli i min kärlek", säger Han, "ingen har större kärlek, än att en ger sitt liv för sina vänner." Men Paulus anmärker, att Han givit sitt liv för sina ovänner. Gör så en sund slutsats och säg, om inte hans kärlek då måste vara alldeles fri och oberoende av oss och vårt förhållande?
Kort sagt: då du åter uppfylls med dessa tankar: "Om jag bara vore så och så; jag är inte såsom jag bör, inte så förkrossad och allvarlig; jag är så hård, kallsinnig, lättsinnig, skrymtaktig, syndfull, och huru kan jag då tro, att jag har Guds nåd?" — så märk en gång, vad som i allt detta ditt tal är medelpunkten, omkring vilken alla dina tankar vänder sej, och varpå din tro beror, nämligen det lilla ordet: jag — "om jag vore", "om jag kunde", heter det — det är ditt jag, som är så betydande; du vill själv vara rättfärdig och så bli din egen frälsare.
Akta dej för den smittan! Paulus var så rädd för den ringaste inblandning av någon egen tröst, att han höll sin högsta rättfärdighet för skada och träck, säger han — för att jag må bli funnen i Kristus, inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan endast den, som kommer av Kristi tro. Och märk här, att då vi så ideligen säger: jag, jag, upprepar också Herren sitt jag och säger: "Det är sant, du är inte såsom du bör, du är i allt brottslig och ovärdig; men jag, jag, jag utstryker din överträdelse såsom ett moln."
Prisat vare hans namn!
Därför, då du säger: "Jag ångrar inte synden rätt!" så säger Han: "Nej, inte att du har rätt ångrat; jag har ångrat för dej (i örtagården); jag, jag utstryker." — Du säger: "Jag beder inte rätt." Han säger: "Nej, inte att du har bedit rätt! jag, jag har offrat bön och åkallan med starkt rop och tårar; jag utstryker." Du säger: "Jag är inte rätt angelägen." Han säger: "Nej, inte att du har kallat mej; men jag har varit angelägen om dej, jag har arbetat, jag, jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma."
O, skulle vi inte vörda hans nådefulla tillsägelser, ödmjukt falla ned för Honom och tacka och bekänna: Inte oss, inte oss, Herre, utan ditt namn giv äran! Du, du allena är rättfärdig och gör den rättfärdig, som tror på dej. Herre, föröka oss tron!
Som molnen flyr för solens sken
och ej en sky blir kvar,
som himlen strålar klar och ren
där nyss blott töcken var,
så plånar Gud all synden ut
och gör på all min vånda slut.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud.
Det är sant, allt Guds ord talar om bättringens nödvändighet, om ånger och bön m. m.; men att man vill göra bättringen, ångern och bönen till en ny försoning, att man för de många stora bristerna i ånger, bättring och bön inte vågar tro den fria nåden i Kristus — "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod".
Det är bättring, ånger och förkrosselse nog där man inte mer kan få ro i världen eller sin egen fromhet; det är förkrosselse nog där man för sin ovärdighet inte vågar tillägna sej den stora oförskyllda nåden, vore det också endast din bristande förkrosselse, din hårdhet och lättsinnighet, som förkrossar dej. Det är just bristen i ångern, bättringen, bönen, som ofta allramest förkrossar och utblottar oss. Att då inte vilja, så oskicklig och ovärdig, fly till Kristus och omfatta hans förtjänst — o, "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod" — det är att göra sej själv alltför viktig. Du gäller inte så mycket, varken med dina synder eller din bättring; du följer med på det stora köpet, om du nu bara vill ta emot och tro Guds stora nåd.
O, förstode vi Guds gåva! Förstode vi, vad som ligger under de orden: "Jag utstryker dina missgärningar"!
Först ser jag där åter, vad allt Guds evangelium från världens begynnelse förkunnat, att det var Guds stora evighetsråd, att all världens synd skulle läggas på en och med "ens lydnad", lidande och död försonas, avplanas och borttagas. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss." Se, det är hemligheten, att all synd är till sin fördömande kraft redan i Kristi död borttagen, alldeles "i havets djup kastad", så att den aldrig mer gör hinder för nåden, så att ingen egentligen fördöms för synden, utan endast för sitt bortoblivande från nåderiket. O, att människor visste, att deras synder redan är borttagna! O, att de visste, att de allt ifrån Kristi död haft syndernas förlåtelse sej förvärvad! Detta är det första.
För det andra ser jag åter här det brinnande kärlekshjärtat i Kristus. Jag ser, att den käre syndabäraren inte är missnöjd över att Han arbetat med våra synder. Han har gjort det i överflödande kärlek. Låt oss då inte så alldeles förgäta vår Herres Kristi kärlek! "Förbli i min kärlek", säger Han, "ingen har större kärlek, än att en ger sitt liv för sina vänner." Men Paulus anmärker, att Han givit sitt liv för sina ovänner. Gör så en sund slutsats och säg, om inte hans kärlek då måste vara alldeles fri och oberoende av oss och vårt förhållande?
Kort sagt: då du åter uppfylls med dessa tankar: "Om jag bara vore så och så; jag är inte såsom jag bör, inte så förkrossad och allvarlig; jag är så hård, kallsinnig, lättsinnig, skrymtaktig, syndfull, och huru kan jag då tro, att jag har Guds nåd?" — så märk en gång, vad som i allt detta ditt tal är medelpunkten, omkring vilken alla dina tankar vänder sej, och varpå din tro beror, nämligen det lilla ordet: jag — "om jag vore", "om jag kunde", heter det — det är ditt jag, som är så betydande; du vill själv vara rättfärdig och så bli din egen frälsare.
Akta dej för den smittan! Paulus var så rädd för den ringaste inblandning av någon egen tröst, att han höll sin högsta rättfärdighet för skada och träck, säger han — för att jag må bli funnen i Kristus, inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan endast den, som kommer av Kristi tro. Och märk här, att då vi så ideligen säger: jag, jag, upprepar också Herren sitt jag och säger: "Det är sant, du är inte såsom du bör, du är i allt brottslig och ovärdig; men jag, jag, jag utstryker din överträdelse såsom ett moln."
Prisat vare hans namn!
Därför, då du säger: "Jag ångrar inte synden rätt!" så säger Han: "Nej, inte att du har rätt ångrat; jag har ångrat för dej (i örtagården); jag, jag utstryker." — Du säger: "Jag beder inte rätt." Han säger: "Nej, inte att du har bedit rätt! jag, jag har offrat bön och åkallan med starkt rop och tårar; jag utstryker." Du säger: "Jag är inte rätt angelägen." Han säger: "Nej, inte att du har kallat mej; men jag har varit angelägen om dej, jag har arbetat, jag, jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma."
O, skulle vi inte vörda hans nådefulla tillsägelser, ödmjukt falla ned för Honom och tacka och bekänna: Inte oss, inte oss, Herre, utan ditt namn giv äran! Du, du allena är rättfärdig och gör den rättfärdig, som tror på dej. Herre, föröka oss tron!
Som molnen flyr för solens sken
och ej en sky blir kvar,
som himlen strålar klar och ren
där nyss blott töcken var,
så plånar Gud all synden ut
och gör på all min vånda slut.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud.
torsdag 20 augusti 2015
Biskop Erik och biskop Stefan bemöter heretikerna
Påskvänner!
Nog är det för väl att vi ändå har några de facto-biskopar kvar i vår kyrka sedan de som kallats biskopar gått över till att bli stiftschefer. Tack, Erik och Stefan för goda ord i rättan tid!
Läs DN-debatten:
Ulfvebrand m.fl.: Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner.
Andersson i ELM-BV: Vår kyrka måste vara kyrka.
Gustavsson i EFS: Helt olika berättelser kan inte alla vara sanna.
Jag satt i eftermiddags utomhus tillsammans med fem hittillsvarande muslimer i "dopskola" och hörde dem och prästen (på persiska och svenska) under djup andakt läsa Johannesprologen och Lilla Bibeln. Det är väl typ sådant Svenska kyrkan och alla kristna kyrkor värda namnet ska syssla med? Och EFS? Eller hur?
Vi sjunger med Magnus Landstad:
Gud, låt ditt ord i nåd få lyckas
och växa både dag och natt,
men låt med rot och allt uppryckas
den planta du ej själv har satt!
Byt satans irrbloss mot ditt ljus,
med nåd och sanning fyll ditt hus!
Låt ingen falsk profet förvilla
oss bort i nattens yra nöd!
Låt ingen lära få förspilla
vår tröst av Jesu dyra död!
Säg var en varg i fårdräkt står,
bevara alla dina får!
Ja, skingra töcknen som har hopats
av oförstånd i denna tid,
allt gudsfrånvänt som åberopats
av otron som mot dej tar strid.
Till helvetet driv hycklet bort,
men stärk allt sant och rent och gott.
Ditt ord så dyrt åt oss är vunnet
med dina starka vittnens blod.
Det var som borta, men är funnet,
vi har den skatt och pärla god
som är av överjordisk halt,
för vilken de har offrat allt.
Gud, låt oss detta arv bevara
åt våra barn och barnbarn med,
till nåd och tröst i nöd och fara,
till ljus och hjälp, till frid och fred,
till evigt liv för oss och dem,
till glädje hela vägen hem!
Nog är det för väl att vi ändå har några de facto-biskopar kvar i vår kyrka sedan de som kallats biskopar gått över till att bli stiftschefer. Tack, Erik och Stefan för goda ord i rättan tid!
Läs DN-debatten:
Ulfvebrand m.fl.: Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner.
Andersson i ELM-BV: Vår kyrka måste vara kyrka.
Gustavsson i EFS: Helt olika berättelser kan inte alla vara sanna.
Jag satt i eftermiddags utomhus tillsammans med fem hittillsvarande muslimer i "dopskola" och hörde dem och prästen (på persiska och svenska) under djup andakt läsa Johannesprologen och Lilla Bibeln. Det är väl typ sådant Svenska kyrkan och alla kristna kyrkor värda namnet ska syssla med? Och EFS? Eller hur?
Vi sjunger med Magnus Landstad:
och växa både dag och natt,
men låt med rot och allt uppryckas
den planta du ej själv har satt!
Byt satans irrbloss mot ditt ljus,
med nåd och sanning fyll ditt hus!
Låt ingen falsk profet förvilla
oss bort i nattens yra nöd!
Låt ingen lära få förspilla
vår tröst av Jesu dyra död!
Säg var en varg i fårdräkt står,
bevara alla dina får!
Ja, skingra töcknen som har hopats
av oförstånd i denna tid,
allt gudsfrånvänt som åberopats
av otron som mot dej tar strid.
Till helvetet driv hycklet bort,
men stärk allt sant och rent och gott.
Ditt ord så dyrt åt oss är vunnet
med dina starka vittnens blod.
Det var som borta, men är funnet,
vi har den skatt och pärla god
som är av överjordisk halt,
för vilken de har offrat allt.
Gud, låt oss detta arv bevara
åt våra barn och barnbarn med,
till nåd och tröst i nöd och fara,
till ljus och hjälp, till frid och fred,
till evigt liv för oss och dem,
till glädje hela vägen hem!
Etiketter:
Erik J Andersson,
Hans Ulfvebrand,
Stefan Gustavsson
lördag 15 augusti 2015
Barnen skriver till Stefan - och Stefan skriver till barnen
Påskvänner!
För att fortsätta med lite somrigt positiv bloggstil vill jag gärna länka till statsministerns svar på Salt-barnens brev. Det var inga sommarlätta frågor barnen tog upp, men jag gläds över initiativet och att de fick ett seriöst svar. Vi behöver inte minst i vår tid en levande dialog mellan medborgare och "statsmakt". (Jodå, statsministern är medborgare, han också, men i alla fall).
Fler får f.ö. gärna engagera sej i något politiskt parti. Hoppas att t.ex. Salt-barnen gör det när de fyllt 15. Engagemang i EFS i all ära, men ska vi ha någon demokrati värd namnet även de kommande 100 åren måste fler engagera sej politiskt också.
Sök den stadens bästa
Gud er låtit gästa.
Rätt och godhet sprid,
ärlighet och frid.
För att fortsätta med lite somrigt positiv bloggstil vill jag gärna länka till statsministerns svar på Salt-barnens brev. Det var inga sommarlätta frågor barnen tog upp, men jag gläds över initiativet och att de fick ett seriöst svar. Vi behöver inte minst i vår tid en levande dialog mellan medborgare och "statsmakt". (Jodå, statsministern är medborgare, han också, men i alla fall).
Fler får f.ö. gärna engagera sej i något politiskt parti. Hoppas att t.ex. Salt-barnen gör det när de fyllt 15. Engagemang i EFS i all ära, men ska vi ha någon demokrati värd namnet även de kommande 100 åren måste fler engagera sej politiskt också.
Sök den stadens bästa
Gud er låtit gästa.
Rätt och godhet sprid,
ärlighet och frid.
onsdag 12 augusti 2015
Delsbo missionsförening firar 100 år - och sista söndagkvällen på Brogården för i år!
Påskvänner!
Eftersom jag fortfarande inte riktigt kommit i form för de stora debatterna, nöjer jag mej med att så här mitt i augustisommaren göra reklam för Delsbo missionsförenings 100-årsfirande 15-16 augusti (lördag kl 18 och söndag kl 11) i Ås bönhus (på Delsbo forngård, ett par kilometer norr om själva Delsbo samhälle). På lördagkvällen blir det samkväm med smörgåstårta, och på söndag förmiddag är församlingens huvudgudstjänst "sammanlyst" till bönhuset.
På söndag kväll kl 18 blir det sista gudstjänsten för säsongen på Brogården (där f.ö. idag sommarens andra barnsångarläger börjar!). Astrid Uhlin predikar och Mari Lennholm spelar. Björkbergskören sjunger.
Du som våra synder bar
har till syndaren ett svar.
Du ett ord om frid och fred
i mitt hjärta andas ned
och i tro på detta ord
går jag hem rättfärdiggjord.
Eftersom jag fortfarande inte riktigt kommit i form för de stora debatterna, nöjer jag mej med att så här mitt i augustisommaren göra reklam för Delsbo missionsförenings 100-årsfirande 15-16 augusti (lördag kl 18 och söndag kl 11) i Ås bönhus (på Delsbo forngård, ett par kilometer norr om själva Delsbo samhälle). På lördagkvällen blir det samkväm med smörgåstårta, och på söndag förmiddag är församlingens huvudgudstjänst "sammanlyst" till bönhuset.
På söndag kväll kl 18 blir det sista gudstjänsten för säsongen på Brogården (där f.ö. idag sommarens andra barnsångarläger börjar!). Astrid Uhlin predikar och Mari Lennholm spelar. Björkbergskören sjunger.
Du som våra synder bar
har till syndaren ett svar.
Du ett ord om frid och fred
i mitt hjärta andas ned
och i tro på detta ord
går jag hem rättfärdiggjord.
Etiketter:
Brogården,
Delsbo missionsförening
måndag 10 augusti 2015
Rosenius gästbloggar
Påskvänner!
Eftersom jag inte kommit i gammal god bloggform än - och sommaren nu verkligen som en mjuk koral drar över berg och dal - låter jag gamle gode Calle Rosenius gästblogga den här dagen och publicerar hans betraktelse för den 10 augusti tillsammans med frun Agathas fina vers om Guds ord:
Låt Kristi ord rikligen bo i er (Kol. 3:16)
Så går det verkligen till, där livet i Kristus är friskt och varmt. Och så bör det ju alltid vara! På sådan tid är denna förmaning inte särskilt behövlig. Men det kommer andra tider — "då brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och sov" — då tiden blir lång och enformig och kristendomen en gammal vardagssak, då tröghet, kallsinnighet och försumlighet både för egen och för brödernas själar infinner sej — det är isynnerhet då, som denna förmaning behöves.
Så länge ännu någon olja är i lampan, älskar dock de trogna denna förmaning och skiljs därigenom från dem som är köttsligt sinnade, vilka rentav strider mot denna apostelns lära. Men likväl, fast anden är villig hos de trogna, är dock köttet så svagt och trögt, att de inte heller efter denna förmaning kan "göra, vad de vilja", att den inte så efterlevs, som den älskas och erkännes.
O, när man å ena sidan känner och betänker detta, nämligen hur Kristi ord, som skulle bo rikligen i alla kristnas hjärtan och hus, tvärtom bor där ganska torftigt; hur det inbördes lärandet och förmanandet hos många nästan helt upphört; hur psalmerna och lovsångerna och de andliga visorna där har tystnat, eller väl sjungs, men nu inte till Herren och i hjärtat, utan bara för människor och med munnen — och man å den andra sidan känner och betänker sakens övermåttan stora vikt, betänker, att just detta, nämligen att Kristi ord bor rikligen i oss, utgör det sanna "universalmedlet" mot allt andligt ont, både hos enskilda kristna och hos församlingar av sådana, ja, för hela Kristi kyrka på jorden; när man besinnar, hur stor välsignelse det vore, så väl för enskilda kristna som för all deras omgivning, om Kristi ord rikligen bodde hos dem, och däremot vilken stor skada och förlust det är, när detta inte sker; då betages man av en viss ängslan och nedslagenhet, när man betraktar denna förmaning och känner, att inga ord härom är nog starkt talande, och inga hjärtan nog öppna för en sak av sådan vikt. Men vad skall man göra? Den som kan taga det, tage det!
Vi vill nu se vad aposteln menar med sin förmaning. Aposteln förmanar oss här just till det, som man, Gud ske lov, får skåda på sådana tider och orter, där en Andens väckelse och ett evangeliskt trosliv upplågar, där en Guds plantering blomstras, nämligen hur rikligen Kristi ord då bor i själarna, hur det blir ett läsande, talande, sjungande, inbördes undervisande och förmanande, glatt och förtroligt och med hjärtans fröjd och smak, och detta på alla tider och rum, så att världen står där ännu i dag lika häpen och förbittrad och smädefull, som judarna på den stora pingstdagen, då apostlarna började med nya tungor tala om Guds dråpliga verk, och de sade: "Dessa är druckna av sött vin!" Där ser man då, vad aposteln menar, när han säger: "Låt Kristi ord rikligen bo i er med all visdom; lär och förmana er inbördes med psalmer och lovsånger och andliga visor."
Om vi alltid förbleve lika brinnande i anden, om den första kärleken aldrig kallnade, så vore detta just, vad aposteln härmed förmanar. Vårt andliga och eviga väl fordrar det, att vi städse ska fortfara och tillväxa i nåden och Kristi kunskap, därför aldrig bliva försumliga och låta ordet sättas å sido, utan alltid med läsande, talande, sjungande, inbördes lärande och förmanande underhålla och utbreda den heliga elden; ty i annat fall går det, såsom Jesus sa till församlingens ängel i Efesus, att om han inte återvände till den första kärleken, skulle Herren stöta bort ljusstaken från dess rum.
Detta är därför inte en fri sak, som man efter sitt behag kan göra eller låta bli och likväl behålla livet, utan om vi inte vill lykta i köttet och i den eviga döden, nödgas vi alltjämt underhålla det andliga livet med ett dagligt umgänge med Guds ord. Såsom ett barn föds upp med mjölk, så måste också den nya människan ha sin mjölk, och denna är "Kristi ord". En kristen måste därför med beständig flit umgås med bibeln och där spisa sin själ.
Aposteln säger: "Låt Kristi ord bo i eder!" Inte såsom en gäst bara ha härbärge hos er en kort tid, utan för alltid bo i er, säger han. Kristi ord ska helt förena sej med vårt innersta, där beständigt bo och regera. —
Han säger också: rikligen, inte bara vissa korta stunder, utan beständigt, allestädes och på mångahanda sätt. Om du inte har tillfälle att så mycket höra eller läsa det, kan du dock tänka därpå, tala eller sjunga något Guds ord; såsom Herren bjuder, att vi ska med sådan flit allestädes inskärpa ordet hos våra barn, "när du sitter i ditt hus, säger Han, eller "när du går på vägen, när du lägger dej ner eller står upp". På samma sätt ska vi också alltid och allestädes öva oss själva i Kristi ord, även då vårt lekamliga arbete inte tillåter oss att särskilt ägna oss åt det.
Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!
Eftersom jag inte kommit i gammal god bloggform än - och sommaren nu verkligen som en mjuk koral drar över berg och dal - låter jag gamle gode Calle Rosenius gästblogga den här dagen och publicerar hans betraktelse för den 10 augusti tillsammans med frun Agathas fina vers om Guds ord:
Låt Kristi ord rikligen bo i er (Kol. 3:16)
Så går det verkligen till, där livet i Kristus är friskt och varmt. Och så bör det ju alltid vara! På sådan tid är denna förmaning inte särskilt behövlig. Men det kommer andra tider — "då brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och sov" — då tiden blir lång och enformig och kristendomen en gammal vardagssak, då tröghet, kallsinnighet och försumlighet både för egen och för brödernas själar infinner sej — det är isynnerhet då, som denna förmaning behöves.
Så länge ännu någon olja är i lampan, älskar dock de trogna denna förmaning och skiljs därigenom från dem som är köttsligt sinnade, vilka rentav strider mot denna apostelns lära. Men likväl, fast anden är villig hos de trogna, är dock köttet så svagt och trögt, att de inte heller efter denna förmaning kan "göra, vad de vilja", att den inte så efterlevs, som den älskas och erkännes.
O, när man å ena sidan känner och betänker detta, nämligen hur Kristi ord, som skulle bo rikligen i alla kristnas hjärtan och hus, tvärtom bor där ganska torftigt; hur det inbördes lärandet och förmanandet hos många nästan helt upphört; hur psalmerna och lovsångerna och de andliga visorna där har tystnat, eller väl sjungs, men nu inte till Herren och i hjärtat, utan bara för människor och med munnen — och man å den andra sidan känner och betänker sakens övermåttan stora vikt, betänker, att just detta, nämligen att Kristi ord bor rikligen i oss, utgör det sanna "universalmedlet" mot allt andligt ont, både hos enskilda kristna och hos församlingar av sådana, ja, för hela Kristi kyrka på jorden; när man besinnar, hur stor välsignelse det vore, så väl för enskilda kristna som för all deras omgivning, om Kristi ord rikligen bodde hos dem, och däremot vilken stor skada och förlust det är, när detta inte sker; då betages man av en viss ängslan och nedslagenhet, när man betraktar denna förmaning och känner, att inga ord härom är nog starkt talande, och inga hjärtan nog öppna för en sak av sådan vikt. Men vad skall man göra? Den som kan taga det, tage det!
Vi vill nu se vad aposteln menar med sin förmaning. Aposteln förmanar oss här just till det, som man, Gud ske lov, får skåda på sådana tider och orter, där en Andens väckelse och ett evangeliskt trosliv upplågar, där en Guds plantering blomstras, nämligen hur rikligen Kristi ord då bor i själarna, hur det blir ett läsande, talande, sjungande, inbördes undervisande och förmanande, glatt och förtroligt och med hjärtans fröjd och smak, och detta på alla tider och rum, så att världen står där ännu i dag lika häpen och förbittrad och smädefull, som judarna på den stora pingstdagen, då apostlarna började med nya tungor tala om Guds dråpliga verk, och de sade: "Dessa är druckna av sött vin!" Där ser man då, vad aposteln menar, när han säger: "Låt Kristi ord rikligen bo i er med all visdom; lär och förmana er inbördes med psalmer och lovsånger och andliga visor."
Om vi alltid förbleve lika brinnande i anden, om den första kärleken aldrig kallnade, så vore detta just, vad aposteln härmed förmanar. Vårt andliga och eviga väl fordrar det, att vi städse ska fortfara och tillväxa i nåden och Kristi kunskap, därför aldrig bliva försumliga och låta ordet sättas å sido, utan alltid med läsande, talande, sjungande, inbördes lärande och förmanande underhålla och utbreda den heliga elden; ty i annat fall går det, såsom Jesus sa till församlingens ängel i Efesus, att om han inte återvände till den första kärleken, skulle Herren stöta bort ljusstaken från dess rum.
Detta är därför inte en fri sak, som man efter sitt behag kan göra eller låta bli och likväl behålla livet, utan om vi inte vill lykta i köttet och i den eviga döden, nödgas vi alltjämt underhålla det andliga livet med ett dagligt umgänge med Guds ord. Såsom ett barn föds upp med mjölk, så måste också den nya människan ha sin mjölk, och denna är "Kristi ord". En kristen måste därför med beständig flit umgås med bibeln och där spisa sin själ.
Aposteln säger: "Låt Kristi ord bo i eder!" Inte såsom en gäst bara ha härbärge hos er en kort tid, utan för alltid bo i er, säger han. Kristi ord ska helt förena sej med vårt innersta, där beständigt bo och regera. —
Han säger också: rikligen, inte bara vissa korta stunder, utan beständigt, allestädes och på mångahanda sätt. Om du inte har tillfälle att så mycket höra eller läsa det, kan du dock tänka därpå, tala eller sjunga något Guds ord; såsom Herren bjuder, att vi ska med sådan flit allestädes inskärpa ordet hos våra barn, "när du sitter i ditt hus, säger Han, eller "när du går på vägen, när du lägger dej ner eller står upp". På samma sätt ska vi också alltid och allestädes öva oss själva i Kristi ord, även då vårt lekamliga arbete inte tillåter oss att särskilt ägna oss åt det.
Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!
måndag 3 augusti 2015
Fyra veckors blogguppehåll
Påskvänner!
Kanske dags att skriva något igen efter fyra veckors blogguppehåll, som till stor del sammanfallit med semestern. Det har inkluderat bl.a. en vecka i Lund (medan dottern var på Harry Potter-konvent) och en fjällvandrarvecka mellan Ammarnäs och Hemavan (77 vandringskilometer, en för varje bok i bibeln om man räknar GT:s apokryfer).
Det har förstås som vanligt hänt en del, både positivt och negativt, att skriva om. Och andra har redan skrivit. Jag vet inte var jag ska börja än. Allt behöver ju inte kommenteras (försöker man det är man "tytjmytjeli" på pitebondska!). Och besöksfrekvensen ligger kvar på höga nivåer även när jag inget skriver - tyder kanske på att jag har en rätt bra länklista eller vad?
Kanske jag värmer upp mej själv och er med en skön sommarpsalm från 1700-talet (hela 60-70 år yngre än Den blomstertid!) av gamle favoriten och lulepojken Rutström (lätt bearbetad av undertecknade lulepojke):
1. Kom, ljuva ro och sommarnöje,
du härlighetens förebild!
Den tid på denna jord vi dröjer
Kanske dags att skriva något igen efter fyra veckors blogguppehåll, som till stor del sammanfallit med semestern. Det har inkluderat bl.a. en vecka i Lund (medan dottern var på Harry Potter-konvent) och en fjällvandrarvecka mellan Ammarnäs och Hemavan (77 vandringskilometer, en för varje bok i bibeln om man räknar GT:s apokryfer).
Det har förstås som vanligt hänt en del, både positivt och negativt, att skriva om. Och andra har redan skrivit. Jag vet inte var jag ska börja än. Allt behöver ju inte kommenteras (försöker man det är man "tytjmytjeli" på pitebondska!). Och besöksfrekvensen ligger kvar på höga nivåer även när jag inget skriver - tyder kanske på att jag har en rätt bra länklista eller vad?
Kanske jag värmer upp mej själv och er med en skön sommarpsalm från 1700-talet (hela 60-70 år yngre än Den blomstertid!) av gamle favoriten och lulepojken Rutström (lätt bearbetad av undertecknade lulepojke):
1. Kom, ljuva ro och sommarnöje,
du härlighetens förebild!
Den tid på denna jord vi dröjer
förljuvar du och gör så mild.
Då sjunger Andens näktergal
i Sarons täcka blomsterdal.
Då sjunger Andens näktergal
i Sarons täcka blomsterdal.
2. Välkommen hit, du Sions konung
och herde god för dina lamm,
som smord med olja, rik på honung
för hela världen träder fram,
ger ljuvlig skugga långt ifrån,
som cedrarna på Libanon.
3. Du är en evig hälsokälla
av nåd och liv, av must och märg,
som aldrig slutar övervälla
de dinas boning, Sions berg.
Du är en outöslig brunn
för varje själ och törstig mun.
4. Vem är då krank och inte dricker,
vem är som hör och ej ger akt?
Vem har en själ och märker icke
vad Herren, Herren själv har sagt:
att han till oss har gott behag,
att nu är salighetens dag!
5. Nu är en sol för oss uppgången,
och vi fått höra nådens röst.
Vår fiende är evigt fången,
var mänskosjäl är återlöst.
Vi i förbund med Herren står,
och ännu varar nådens år!
6. Ni blommor som bekläder jorden,
ni örter utav tusen slag,
du fågelsvärm som kvittrar orden
på vår och eder Konungs dag,
ni träd och fiskars menighet
och allt vad jorden nämna vet,
7. ni stora hav och branta floder,
ni bäckar klara som kristall,
ni hårda berg och marmorstoder,
er enda syssla vara skall
att tala om en evig hand
som råder över alla land.
8. Min hör ni, frälsta mänskosjälar:
när träd och djur blir glädjens tolk,
skall vi som varit dödens trälar
och nu av nåd är Herrens folk
stå stummare än stock och sten?
Nej, stäm nu in här var och en:
*9. Halleluja av hela jorden,
halleluja av den som tror,
halleluja av helgons orden,
helleluja av änglakor,
halleluja av gammal, ung,
halleluja för Sions Kung!
och herde god för dina lamm,
som smord med olja, rik på honung
för hela världen träder fram,
ger ljuvlig skugga långt ifrån,
som cedrarna på Libanon.
3. Du är en evig hälsokälla
av nåd och liv, av must och märg,
som aldrig slutar övervälla
de dinas boning, Sions berg.
Du är en outöslig brunn
för varje själ och törstig mun.
4. Vem är då krank och inte dricker,
vem är som hör och ej ger akt?
Vem har en själ och märker icke
vad Herren, Herren själv har sagt:
att han till oss har gott behag,
att nu är salighetens dag!
5. Nu är en sol för oss uppgången,
och vi fått höra nådens röst.
Vår fiende är evigt fången,
var mänskosjäl är återlöst.
Vi i förbund med Herren står,
och ännu varar nådens år!
6. Ni blommor som bekläder jorden,
ni örter utav tusen slag,
du fågelsvärm som kvittrar orden
på vår och eder Konungs dag,
ni träd och fiskars menighet
och allt vad jorden nämna vet,
7. ni stora hav och branta floder,
ni bäckar klara som kristall,
ni hårda berg och marmorstoder,
er enda syssla vara skall
att tala om en evig hand
som råder över alla land.
8. Min hör ni, frälsta mänskosjälar:
när träd och djur blir glädjens tolk,
skall vi som varit dödens trälar
och nu av nåd är Herrens folk
stå stummare än stock och sten?
Nej, stäm nu in här var och en:
*9. Halleluja av hela jorden,
halleluja av den som tror,
halleluja av helgons orden,
helleluja av änglakor,
halleluja av gammal, ung,
halleluja för Sions Kung!
Etiketter:
Anders Carl Rutström,
Kom ljuva ro och sommarnöje
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)