Adventskalender 2025 lucka 13:

Adventskalender 2025 lucka 12: Lovsjung vår Herres nåd och makt

Jul- och påskvänner!

En 500-årig koral från Strasbourg ledsagar denna Wallin psalm, som inte slagit igenom som julottepsalm annat än i Siljansnäs (som dock använder en lokal melodi, övriga socknar har som bekant fastnat för Den signade dag eller Var hälsad, sköna morgonstund).

Säga vad man vill om orglar, men nog lyfter de ganska ofta psalmsången! I varje fall i det här exemplet, där jag låter våra nederländska vänner spela - den gamle läktarorganisten råkar formligen i skälvning av sinnesrörelse! - och sjunga (ca 2 min. in på Youtube-klippet!).

Den här psalmen fanns kvar i psalmboken fram till 1986 och var alltså, åtminstone fram till dess stående julottepsalm i dalasocknen Siljansnäs (där man t o m hade en egen koral till den, se nedan). Men övriga Sverige upptäckte den nog aldrig riktigt, vad jag förstår - åtminstone var jag aldrig med om att den sjöngs under mina första 16 jular, när den fortfarande fanns med i psalmboken. 

Lyssna nu in den här istället (i lätt språklig bearbetning) och känn högtidligheten. "I ämnesvalets omfattning och tonens högtidliga lyftning står han oöverträffad", som någon beskrev Wallin i gamla psalmbokens författarregister. Inte sant?

Alt. koral från Siljansnäs:


1. Lovsjung vår Herres nåd och makt!
Se, spiran, som profeten sagt,
ej vikit ifrån Juda!
Nu erbjuds världen Herrens fred,
ty fridens Furste stiger ned
att frid på jorden bjuda.
I Betlehem, i Davids hus,
går upp ett stort, ett härligt ljus
för alla folk och tider,
och sanning, nåd och salighet
det över tid och evighet
på milda strålar sprider.

2. Den växer, dold för världens larm,
den starke segerhjältens arm,
som Israel förlossar.
Den nalkas, trygg för våldets hot,
den ljuvlige budbärarns fot,
som ormens huvud krossar.
Och i den låga krubban gömt,
så gudarent, så mänskoömt,
det hjärta börjat klappa,
som vittna skall att Gud är god,
och offra vill sitt eget blod
att ingen själ borttappa.

3. Dej kläd i helighetens skrud,
o Sion, låt din harpas ljud
nu klinga när och fjärran!
Brist ut och sjung, du Kristi brud:
Min ande fröjdar sig i Gud,
mitt hjärta prisar Herran.
Han kungjort har för oss sitt råd,
hans sanning, evig som hans nåd,
han hit med Sonen sände.
Han öppnat har för oss sin famn,
hans lov skall vara som hans namn
allt intill världens ände. 

Text: Johan Olof Wallin 1818

Musik: Strassburg 1525, alt mel från Siljansnäs

J O Wallin:

Adventskalender 2025 lucka 11: Vi tror på en allsmäktig Gud

Jul- och påskvänner!

Luthers Credo-psalm fyller också strax 500 år och är väl värd att börja sjungas igen, kanske denna advents- och jultid? Riktigt rolig att sjunga starkt och enstämmigt, gärna a capella!

*1. Vi tror på en allsmäktig Gud,
av vars Ande, genom Ordet,
allt skapat är och på vars bud
allt var mycket gott på jorden.
Oss en Fader vill han vara,
och utav sin goda vilja
ska han alltid oss bevara,
aldrig oss ifrån sig skilja.
På allt hans öga än ger akt
och inget övergår hans makt.

*2. Vi tror också på Jesus Krist,
Faderns Son, vår Herre kära.
Av evighet han är förvisst
som sin Far i makt och ära.
Genom Andens kraft allena
honom rena jungfrun födde.
Han att oss med Gud förena
bland oss levde, led och blödde.
För oss han döden övervann
och sitter på Guds högra hand.

*3. Vi tror på Anden, helig, mild,
som oss i en helig kyrka
med fridens band förena vill
och med nådens gåvor styrka.
Synden blir ifrån oss tagen,
stillad blir då själavåndan.
Vi står upp den sista dagen,
då ju Jesus är uppstånden.
Ett evigt liv skall komma då.
Gud låter oss sin glädje få.
Amen.

Text: Martin Luther 1524 (41 år) "Wir glauben all an einen Gott", sv. övers. Olaus Petri 1530 (37 år), bearb. A.H. 2016
Musik: Medeltida 1400-talet, bearb. Wittenberg 1524, jfr J S Bachs version (BWV 680)

Adventskalender 2025 lucka 10: Jesaja fick en uppenbarelse

Jul- och påskvänner!

En numera rätt ovanlig Luther-psalm, hans Sanctus ur Deutsche Messe 1526, var alltså tänkt att sjungas som höghelig lovsång, som Sanctus, i varje högmässa. Även om vi inte gör det kan vi gärna begrunda den vackra psalmen så här mitt i advent med två veckor kvar till julafton. (Triakel sjunger som alternativ den äldsta svenska översättningen till en folklig koral).

Folklig koral:


Jesaja fick en uppenbarelse
och såg sin Herre, ja, sin Skapare,
i templet sitta på en upphöjd tron,
hans mantelsläp uppfyllde varje zon.
Serafer stod där inför Skaparen,
sex vingar kunde ses på var och en.
De skylde sina ansikten med två,
höll två för sina fötter likaså,
med två de flög, och dessa tjänare
nu tydligt till varandra ropade: 
"Helig är Gud, vår Herre Sebaot,
helig är Gud, vår Herre Sebaot,
helig är Gud, vår Herre Sebaot
och av hans härlighet är jorden full!"
Då skälvde husets trösklar på sin grund,
av rök blev templet fullt i samma stund.

Text: Martin Luther 1526 (Sanctus i hans Deutsche Messe) efter Jesaja 6. 

Sv övers A.H. 18/10 2016

Musik: Martin Luther (?)

Adventskalender 2025 lucka 9: O Fader vår barmhärtig, god

Jul- och påskvänner!

Den här koralen (från Magdeburg 1524) har vi redan mött till Luthers skördefestpsalm. Här kommer den alltså på nytt till en text av Olaus Petri från 1526 (så psalmen är i genomsnitt 500 år!). Låt inte den något mollbetonade melodin förleda - den är egentligen en glad och frisk koral. Precis som Olaus Petris psalmtext. Jag minns att Efs-predikanten Tore Nilsson inte sällan inledde sin predikan med att bedja hela denna fina psalm (i 1937 års psalmboksversion).

1. O Fader vår, barmhärtig, god,
som oss till dej vill kalla
och rena oss med Kristi blod
som borttar synder alla:
låt komma, Gud, till oss ditt ord,
det heliga och klara,
låt det i mörkret på vår jord
ett ledljus för oss vara,
låt ingen vilse fara!

2. Tillsammans ropar vi till dej,
som alltid hör och ser oss,
för ingen tar ditt ord till sej
om inte nåd du ger oss.
Du, Fader, lärt oss att förstå
att djävulen vill blanda
sitt ogräs i din säd, och så
fördärva hela landet.
Så sänd till oss din Ande!

3. O Gud och mänska, Jesus Krist,
som synden på dej tagit,
du känner bäst vår stora brist,
du trött och frestad varit.
O Jesus, du vår Broder kär,
ditt löfte vi påkallar:
sänd Hjälparen som sanning lär
och kan bevara alla
för att ifrån dej falla.

4. O du Guds helge Ande, kom!
Slit sönder satans snara.
Ge ordet i vårt hjärta rum
och oss i tron bevara,
så var och en blir heliggjord
och prisar Gud med gamman,
ja, så att Jesu Kristi ord
oss leder allesamman
till himlens glädje. Amen!

Text: Olaus Petri 1526, ngt bearb. A.H. 2011, 2024
Musik: Medeltida/Magdeburg 1524, alt. Heinrich Schütz

Enligt Oscar Lövgren Olaus Petris främsta psalm (jag har ingenting att invända). Om Olaus Petris psalmdiktning i allmänhet och denna psalm i synnerhet skriver Emil Liedgren (cit. efter Lövgren): "Det är inte minst i psalmen som den svenske reformatorn Olaus Petri hävdar sin personliga egenart och sin självständiga uppfattning bredvid den store lärofadern. Luthers stormande kraft och glada dristighet äger han ej, dennes betagande naiva innerlighet och värme ej heller. Det är något mera torrt, tunglynt och betänksamt, kanske specifikt uppsvenskt och närkingskt hos smedssonen från Örebro, ett härdat, oböjligt mod, ett sällsynt redligt sinnelag, men föga av bredd och festlig råga. Hans otvivelaktigt yppersta psalm 'O Fadher wåår barmhertigh och godh" andas, betecknande nog, icke lättnad och jubel utan beklämmande oro, ansvarskänsla och kämpande bön." 

Vilket välformulerat dravel, frestas man utbrista om Liedgrens karaktäristik! Det är väl den femtaktiga (jo!) mollmelodin och själva utgångsläget som får psalmen att låta lite beklämmande ibland, men i huvudsak är det ju samma trosfrimodighet och dristighet i bönen som hos Luther. (Som ju även skrev "Ur djupen ropar jag till dig" och "Vår egen kraft ej hjälpa kan; vi vore snart förströdda"). Läs eller snarare bed sista versen högt och fundera på var det "torra, tunglynta och betänksamma" (för att inte tala om närkingska!) skulle vara till finnandes. Och är inte även anslaget så evangeliskt befriande som tänkas kan?

Melodin trycktes enligt Lövgren i Teutsch Kirchenampt, Strassburg 1525, till texten Es wollt uns Gott genädig sein (sv. övers. Gud över oss förbarmar sig), men anges numera vara känd från Magdeburg 1524 och utgå från en medeltida melodi. Jfr Youtube-klippet överst, där man dock hör att melodin förenklats något i svensk tradition.

O Petri:

Adventskalender 2025 lucka 8: Gud har av sin barmhärtighet

Jul- och påskvänner!

Här kommer en av de verkligt tjusiga reformationskoralerna till Paul Speratus fina sammanfattning av förhållandet mellan tro och gärningar och av Andens verk i själen. Psalmen blev dock lite för lång både 1937 och 1986, tycker jag, så jag förkortade den till bara fem verser för att den skulle sjungas oftare. Var så god och prova:

Jfr J S Bachs koralversion!

1. Gud har av sin barmhärtighet
till nåd oss arma tagit
och all vår orättfärdighet
med Kristi blod avtvagit.
All vår förtjänst är utestängd,
vår själ, av synden tryckt och trängd,
till nåden måste falla.

2. Med tron Guds Ande kommer god
att oss ånyo föda
och skapa i oss kraft och mod
och köttets välde döda,
så goda verk kan växa fram
istället för all synd och skam
som tog vår frid och glädje.

3. Sann tro ej utan kärlek är
och frukten trädet prisar:
den trogne har sin nästa kär,
i handling det bevisar.
Och så blir lagens bud uppfyllt:
varann vi tjänar oförskyllt
som Kristus oss har tjänat.

4. Sann kärlek söker ingen lön,
dock tror vi den tillstundar.
Vi den i ödmjukhet och bön
på Jesu kärlek grundar.
Att vi en riklig lön ska få,
det har vi ju hans löfte på,
men allt av nåd allena.

5. Så står alltsammans i Guds nåd
att salighet vi vinner,
men fast och evigt är hans råd
att den som söker finner.
Hos oss är idel skröplighet,
i Gud är all vår salighet.
Gud vare pris och ära!

Text: Paul Speratus 1523 (39 år) "Es ist das Heil uns kommen her", sv. övers. Olaus Petri (?) 1536, bearb. A.H. 9/5 2015
Musik: Medeltida processionssång/Nürnberg 1524

Adventskalender 2025 lucka 7: Gud vare lovad

Jul- och påskvänner!

Idag spelar jag på högmässa i Njutångers kyrka klockan 11. Denna fina, 500-åriga nattvardspsalm sjunger vi inte så, men den är alldeles underbar. Jag spelade den första gången på en högmässa i Lund, och upptäckte då hur fin även melodin var och är. Borde sjungas mycket oftare. Vi passar på och lär oss den nu idag, tycker jag!

1. Gud vare lovad, som i kraft av ordet
ger oss liv vid nattvardsbordet!
Brödet är Kristi kropp och vinet blodet,
låt oss smaka där din godhet!
Herre, förbarma dej!
Med den kropp din mor Maria bar,
kroppen du för alla offrat har,
med ditt heliga blod,
hjälp oss, Herre, ge oss mod.
Herre, förbarma dej!

2. Offret, för oss utgjutet och utgivet,
i sin död ger världen livet.
Gud kunde inget större åt oss skänka,
det är mer än vi kan tänka.
Herre, förbarma dej!
Vilket djup av kärlek som dej drev,
med ditt blod vår skuld betalad blev!
Vilket under du gjort:
öppen står nu himlens port!
Herre, förbarma dej!

3. Låt oss din nåds välsignelse få äga,
så vi går på dina vägar,
tjänar vår nästa väl i tro och kärlek, 
över nåden ej drar smälek.
Herre, förbarma dej!
Ta ej bort din Ande från oss, Gud,
gör oss trogna mot ditt ord och bud,
ge din arma kristenhet
glädje, liv och enighet.
Herre, förbarma dej!

Text: Martlin Luther 1524 (41 år), sv övers. A.H.

Musik: Tysk medeltida / Wittenberg 1524

Adventskalender 2025 lucka 6: Nu får din tjänare i frid

Jul- och påskvänner!

Här kommer den - en kyndelsmässopsalm på Fyrtiondedag Jul men också en kvällspsalm att avsluta varje dag med (som i Tidegärden):

Ursprunglig koralform:


1. Nu får din tjänare i frid
från världen fara,
för att hos dej till evig tid
lycklig vara,
som ditt ord har lovat mej
- min död en sömn har blivit.

2. Guds ende Son, min Frälsare
jag nu har skådat.
Att jag min Herre skulle se
Gud mej bådat.
Han det rätta livet är
och nåden mitt i nöden.

3. Se, alla människor kan få
hos honom frälsning.
Och ut i världen skall nu gå
fridens hälsning
genom Herrens eget ord
som kallar till Guds rike.

4. Sitt ljus bland folken han allt mer
nu låter skina.
Sin frid och härlighet han ger
åt de sina.
Han är alltid hos sitt folk,
han är dess fröjd och glädje.

Text: Simeon (Symeon) i templet, Martin Luther 1524 (41 år) "Mit Fried und Freud ich far dahin", Lars Stenbäck 1865, A.H. 1994
Musik: Martin Luther 1524 (jfr J S Bachs Cantata (BWV 125) och Haeffners utjämnade variant från 1820 - Bachs pigga musik bygger faktiskt också ofta på en rätt utjämnad melodi - jfr även Dietrich Buxtehudes orgelstycke och Vallerius´ koralvariant från 1697)

Denna Luther-psalm som bygger på Simeons lovsång ("Nunc dimittis"), som i tidegärden beds/sjungs vid varje aftonbön (completorium) inför sänggåendet, som ju ofta betraktats som en liten dödsberedelse. (Jfr den svenska kvällspsalmens "men om det stilla dödens bud / i denna natt jag hör"). Psalmen översattes till svenska 1572 och fanns med både i Göteborgspsalmboken 1650 (under rubriken "Om döden och domen") och i 1695 års psalmbok (under rubriken "Begravningspsalmer"). 

När Wallin mycket kraftigt bearbetade texten för 1819 års psalmbok, tog han fasta just på psalmens användning som dödsberedelse- och begravningspsalm, men fjärmade sej samtidigt från Simeons lovsång och Luthers tolkning av denna. Inte minst det globala perspektivet, missionsperspektivet, försvann. Jämför den äldre och den yngre svenska texten på Wikisource!

Onekligen tillförde dock Wallin goda uppbyggelsemoment, t.ex. det paulinska "Jesus, Jesus är mitt liv / och döden är min vinning". Ändå har jag valt att gå tillbaka till den äldre versionen och utgå från en bearbetning av Lars Stenbäck som är mycket mildare än Wallins, samt att i inledningsorden knyta an direkt till Simeons uttryck "Nu låter du din tjänare gå hädan, i frid, efter ditt ord". 

Olle Nystedt igen

Jul- och påskvänner!

Jag låter Olle Nystedt fortsätta predika bot och bättring denna adventstid. Inte för att han var någon särskilt Efs-ig präst (hans bakgrund var Missionsförbundet) eller för den delen påfallande luthersk eller bibeltrogen. Men han är intressant som domprost i Göteborg och pastor primarius i Stockholm under 40- och 50-talen, som skarp antinazist också när det inte var comme il faut, och som den ende präst som röstade för ämbetsreformen redan vid kyrkomötet 1957. Han betraktades som en modern präst, i vissa kretsar närmast som liberalteolog (han tillhörde ju Söderbloms beundrare). Men han hade även, liksom Nils Bolander, tagit starka intryck också av professor Ole Hallesby från Norge, och kunde fortfarande predika allvar på ett sätt som nästan verkar ha gått förlorat idag, när den underliggande premissen tycks vara att alla på något sätt ändå blir evigt salig till slut (även Judas). Bedöm själva:

Jesus sa: I Israel fanns många änkor på Elias´ tid, och likväl blev Elias inte sänd till någon av dessa utan allenast till en änka i Sarepta i Sidons land. Och många spetälska fanns i Israel på profeten Elisas tid, och likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från Syrien.  (Luk. 4:25-27)

Dessa ord retade åhörarna i Nasarets synagoga. Ty med de orden ville ju Jesus säga att det hänt förr, att Gud förbigått sitt eget folk när det inte aktade på hans ord - och så kunde ske än. Det stötte deras självgodhet. Det var för dem självklart att de var Guds rätta folk, de stod Gud närmast. De andra var utanför. Just denna trygga belåtenhet var ett hinder för Gud. Den var som ett pansar som hans ord inte kunde tränga igenom. Och Jesus ville få av dem detta pansar.

Vi såg för ett par dagar sedan att det var det missnöje för vilket inget är till lags som drev bort Jesus ur Nasarets synagoga. Vi kan också säga att det var belåtenheten som drev bort Jesus. Självbelåtenheten är ett av de svåraste hinder som Gud har att övervinna hos oss. Ty självbelåtne kan inte tänka sig annat än att Gud också måste vara belåten med honom. Han vet ju också med sig att han hör till det enda rätta samfundet.

Vi tycker det är förskräckligt att människor kan vara så förblindade av självgodhet. Måtte vi bara se till att vi inte själva hamnar i samma farliga dårskap. Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.

Vi ska vara både nöjda och missnöjda. Är vi det på det rätta sättet, så betyder det att vägen är öppen för Jesus och hans ord och gärning. Men olyckan är att vi ofta är nöjda och missnöjda på orätt ställe, och det betyder ett hinder för Herren Jesus. Människorna i Nasaret var nöjda med sig själva och missnöjda med Jesus. Därför gick de miste om underverket. Sackeus var missnöjd med sig själv, men nöjde sig med vad Jesus gjorde med honom, och det ledde till det stora underverket.

Det finns ett missnöje som driver Jesus på flykten. Och det finns ett missnöje som Jesus inte kan låta bli att nalkas - en människas missnöje med sig själv. Det finns en belåtenhet so driver bort Jesus. Och det finns en förnöjsamhet som ger Jesus fria händer - och den leder till välsignelse.

Bepröva mig, min Gud, förnim hur jag det menar: 

om världen eller dig i håg och verk jag tjänar. 

Se till om ej ännu på orätt väg jag är, 

och led mig på den väg som till ditt rike bär. 

Adventskalender 2025 lucka 5: O Kriste oss benåda

Jul- och påskvänner!

I fjol fyllde 24-åriga Elisabet Kreuzigers vackra psalm 500 år. Men vi fortsätter väl fira detta församlingssångens reformationsjubileum med psalmer som uppnått ett halvt millennium. Här framförs den nämnda psalmen både modernt och inlevelsefullt på gitarr (kanske framfördes den ungefär så den allra första gången, jfr Stilla natt?):

Adventskalender 2025 lucka 4: Gud över oss förbarmar sej

Jul- och påskvänner!

I tacksamhet över vad året givit kan vi fira S:ta Barbaras dag med en klassisk tacksägelse- och skördefestpsalm, byggd på Psaltaren 67. Richard Norén m fl har givit oss nya, mer anslående koraler till denna psalm, men jag publicerar här den med texten jämnåriga från Magdeburg - inte fel att sjunga under fasteveckorna före jul men knappast heller under själva julfirandet!

1. Gud över oss förbarmar sej
och kallar oss för sina.
I kärlek stor mot dej och mej
hans ansikte ses skina,
så vi hans vägar känna må,
hans helga vilja lära,
så hela jorden ska förstå
hans frälsning och hans ära
och lovets offer bära.

2. Så må vi glada lova dej,
o Gud, med själ och tunga!
Må hela världen fröjda sej,
med lust och glädje sjunga!
För, Herre, du är allas hopp,
fast vi i synd sågs falla.
Du skyddar, stärker själ och kropp, 
ditt namn får vi åkalla,
du gode Far för alla!

3. Ja, Herre, tack att du igen
gav lön för mångas möda!
Se, jorden burit rikligen
sin frukt och goda gröda.
Välsigna varje folk och land,
och hjälp oss glada dela
allt gott du givit med varann,
förlåt vad vi setts fela
och jordens sår nu hela!

Text: Psaltaren 67, Martin Luther 1524 (41 år), Olaus Petri 1536 (43 år) "Gud vare oss barmhärtig och mild", Johan Olof Wallin 1819 (40 år), bearb. A.H. 2012
Musik: Magdeburg 1524

M Luther:

Adventskalender 2025 lucka 3: Ur djupen ropar jag

Jul- och påskvänner! 

Oavsett hur mycket Luther egentligen är inblandad i text och melodi (psalmen är ju en parafras av psalm 130 i Psaltaren) är detta en av reformationens finaste psalmer, väl värd att sjungas trots sina 500 (eller 3000!) år på nacken. Advent är ju en förberedelsetid, en tid för bot och bättring, och denna psalm ligger väl i linje med detta.

1. Ur djupen ropar jag till dej,
o, Herre, för att klaga.
I nåd vänd örat hit till mej,
låt bönen dej behaga.
För om du synder räkna vill
och låta dom och straff slå till,
vem kan bestå då, Herre?

2. För mej finns ingen annan råd
än be att du förlåter,
fly undan synden till din nåd
och så få livet åter.
För ingen kan berömma sej,
vi måste alla frukta dej
och av din nåd få leva.

3. Dej ska jag hårt mej hålla till,
på min förtjänst ej bygga.
Hos dej min ro jag finna vill,
vid dina löften trygga.
För vad du sagt mej i ditt ord,
det är min tröst på denna jord,
det längtar jag få höra.

4. Ja, efter dej nu längtar jag,
kom, Herre, till min sida.
Om än det inte strax blir dag,
jag vill din hjälp förbida.
Som väktarn efter morgonen
jag längtar efter hjälparen.
På honom ska vi hoppas!

5. Fastän min synd och skuld är stor,
är Herrens nåd dock större.
Hans makt befriar, så vi tror,
och öppnar för oss dörren.
Den gode herden är ju han
som ska befria dem han vann
från alla deras synder. 

Text och musik: Martin Luther 1524 (41 år) fritt efter Psalt. 130, sv. övers. A.H. 17/10 2016


M Luther:

Olle Nystedt igen

Jul- och påskvänner!

Nu verkar ju pastor primarius Olle Nystedt (1888-1974) kanske vara värsta domedagspredikanten. Det var han inte. Han var i allmänhet mycket verserad och mild, även om man inte jämför med t ex Lars Linderot, och hans självbiografi verkar nästan ytlig i sitt myller av roliga anekdoter från ett långt prästliv. Men han hade samvete nog att inte mörka vad bibeltexterna säger. 

Alternativa predikotexten på Första söndagen i advent, tredje årgången, handlar ju om Jesus i Nasarets synagoga och fokuserar på just evangeliet, glädjens budskap, även om man i slutet anar den kommande konflikten. Förr i världen fick man höra fortsättningen på Tionde söndagen efter Trefaldighet med det allvarliga temat "Förspillda tillfällen". 

I sin andaktsbok "Vid dagens början" (1942), som utgår från helgens predikotexter, skriver Olle Nystedt också om denna, väl värd att begrundas också i julens förberedelsetid:

När de som var i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av vrede och stod upp och drev honom ut ur staden." (Luk. 4:28f)

Tänk att det verkligen kunde hända något sådant! En gudstjänst där Jesus själv predikade slutade med att åhörarna körde bort honom. Hur var det möjligt?

Det var missnöjet som drev bort honom. Till en början var de fulla av beundran. Men så sa han sådant som inte behagade dem, och då slog stämningen om. De började kritisera, och de slutade med att köra ut honom.

Den historien upprepas ofta. Missnöjet har så mycket att anmärka. När man inte vill böja sej för Guds ord, är det så bra att ha någon att skylla på. Prästen är en alldeles för klen predikant. Han är så gammaldags att ingen modern människa kan höra honom. Eller han är alldeles för modern, så det kan aldrig vara riktigt. Ibland är det för mycket lag och ibland för litet. Det är för bundet för somliga och för fritt för andra.

Det är nog ofta sant, att prästen kanske borde vara annorlunda. Men det är budskapet man inte tycker om, därför skyller man på budbäraren. Nu är ju vi människor så olika även när det gäller vår möjlighet att ta emot och få uppbyggelse. En känner sig mera hemma med en till formen gammaldags predikan, medan en annan lättare förstår en till formen mera nutidspräglad förkunnelse. Men här är det inte fråga om detta utan om det missnöje som alltid vill ha det annorlunda än det är, därför att man behöver något att skylla på när man inte vill släppa Guds ord inpå sig. Det missnöjet är farligt, för det kan lätt sluta med den förhärdelse som driver bort Jesus.

På den sista dagen kommer säkert mer än en att säga: Vår präst predikade så dåligt att jag inte kunde höra honom. - Är den anklagelsen sanning, så blir det förvisso fruktansvärt för den prästen. - Men det är inte säkert att ursäkten ändå blir godtagen. Det kan hända att domaren svarar: Du ville inte lyssna, du ville slippa ifrån, därför var ingenting dig till lags. Och ditt missnöje visade bort inte bara prästen utan mig också.

Ack, om du ditt hjärta sluter

för den röst som kallar dig,

om du än den hand förskjuter

som ifrån fördärvets stig

dig så gärna leda vill,

vet att en gång slutes till

nådens dörr, dit Gud dig åter

aldrig, aldrig kallas låter.

Adventskalender 2025 lucka 2: Nu må väl alla glädja sej

Jul- och påskvänner!

Här kommer lucka 2, och då blir det den psalm som sägs vara förlagan till Olaus Petri-psalmen från igår. Martin Luthers "Var man må nu väl glädja sig", eller som den heter här "Nu må väl alla glädja sej". 

Att texten är av Luther står klart, men att även den medryckande melodin är av honom, som ofta uppgivits, är inte helt bekräftat. Även om den ingår i Enchiridion frön 1524 och förstås kan vara komponerad året före utgivningen, i samband med att texten akrevs. I 500-årsåkdern är den i alla fall

Både julens och påskens budskap strålar fram här, precis som i gårdagens psalm.

1. Nu må väl alla glädja sej,
här är stor fröjd å färde!
Gud visar nåd mot dej och mej,
ja, hela vida världen!
Oss alla har han sagt det till
att han barmhärtig vara vill,
så mycket som vi kostat!

2. Jag under satan fången låg,
mej själv ej kunde hjälpa.
Den synd som rådde i min håg
i grund mej ville stjälpa.
Min synd mej till förtvivlan drev,
min samvetsdom ohygglig blev
och helvetet stod öppet.

3. Men Gud i sin barmhärtighet
mej såg i mitt elände.
Han led med mej, all nöd han vet,
och hjälp från höjden sände.
Ja, fast jag var av synder full,
var han för mej en Fader huld
och gav sitt allra bästa.

4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mej förbarma.
Far ner i syndens mörka land
och lös dess fångar arma
från deras synd och stora nöd,
ja, fräls dem från en evig död
och låt dem med dej leva.

5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mej här på jorden.
En jungfrus sköte honom bar,
vår bror med skaparorden.
Sin kärlek ville han mej ge,
och frälsa mej från allt det ve,
som jag förtjänat lida.

6. För mej sitt liv, sitt dyra blod
han ville inte spara,
så för den dom mej förestod
jag skulle skyddad vara.
Han blev hos Gud min löftesman
och i hans död min synd försvann.
Så är jag frälst och salig.

7. Han till sin Far i himmelen
från jorden återvände
och till mitt bistånd Hjälparen,
den helge Ande, sände,
som i min nöd ska trösta mej,
i svaghet mäktig visa sej
och i all sanning leda.

*8. Så vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och slog i Jesu Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Vem kan oss nu fördärva? 

Text: Martin Luther 1523 (40 år) "Nun freut euch, liebe Christen g´mein", övers. Olavus Petri1536 (43 år), Olof Hansson Forssell 1816 (54 år), bearb. A.H. 2016

Musik: Martin Luther 1523 (40 år), tryckt 1524 i hans s.k. "Enchiridion".

Denna psalm är Luthers första riktiga psalm. Den trycktes första gången tillsammans med en psalm av Paul Speratus. Den är i jag-form och ö.h.t. mycket personligt skriven, ett slags andlig självbiografi och en sammanfattning av hur Luther uppfattade evangeliet. Oscar Lövgren skriver: "Med otrolig hastighet spreds psalmen över hela Tyskland och bidrog i ej ringa mån till evangelii segertåg. Psalmen och dess framgång förbittrade katolikerna. De kallade den 'en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm." Men den kom in i romersk-katolska psalmboken Cecilia 1986. 

 Det där om jag-form förresten: det är ju i originalet inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar! Originalet har tio verser, den klassiska svenska översättningen åtta och Frostensons ("O gläd dig, Guds församling, nu") nio. I de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner så att två strofer har arbetats samman till en.

M Luther i 50-årsåldern (Lucas Cranach d.ä. 1533):

 

Adventskalender 2025 lucka 1: O Jesus Krist, som mänska blev

Jul- och påskvänner! 

Idag är det 11-kaffe om olika perspektiv på mission på Efs i Njutånger. Tommy och Elisabeth Söderholm berättar. 

I år vill jag under advent uppmärksamma omkring 500 år gamla reformationspsalmer och -koraler. Först ut blir Olaus Petris "O Jesus Krist som mänska blev" (SvPs 33) med melodi från Strassburg 1525, tillskriven Wolfgang Dachstein.

Denna psalm påminner till både versmått och innehåll om Martin Luthers stora psalm Var man må nu väl glädja sig (se även O gläd dig, Guds församling, nu). Men om Luther-psalmen är skriven i "jag-form" är Petri-psalmen skriven i "vi- och du"-form. Egentligen är den en veritabel lovsång, även om det riktigt stora jublet ("Pris vare dig evinnerlig!") kommer fram först i sista strofen. Hela psalmen andas glädje och förtröstan.

Psalmen gavs ut i det första svenska psalmhäftet år 1526, samma år som Nya Testamentet kom i svensk översättning. Och eftersom den blev mycket sjungen genom århundradena togs den även in i 1695 års psalmbok som nummer 120 under rubriken "Om Christi mandoms anammelse". För 1814 års Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger gjorde Gudmund Jöran Adlerbeth en bearbetning, som ytterligare överarbetades av Johan Olof Wallin inför 1819 års psalmbok och även togs in i 1937 års psalmbok.

Men inför 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson och Ragnar Holte en bearbetning som går direkt tillbaka på originalet och putsade bort lite av "1800-talsdygdigheten". Bearbetningen torde höra till de både innehållsligt och formellt mest lyckade i 1986 års psalmbok. Men sjunger vi den?

Olaus Petri i form av Theodor Lundbergs staty utanför Storkyrkan:

Nedan återges psalmen i enlighet med originalversionen 1526 (nr 120 i 1695 års psalmbok):

O JEsu Christ som mandom tog
i rene jungfru lifwe/
Kärleken han tigh ther til drog/
Wårt hopp tu wille blifwa.
Tu såg wår synd och stora nödh/
Att oss stod före en ewig dödh/
Helwetit stod oss öpet.

Thet lätst tu tå förbarma tigh/
Kunde thet eij längre lida/
Att Diefwulen tog oss til sigh/
Ther om wille tu strida:
Gaf tigh så här i werlden nidh/
Och giorde oss en ewig frijd/
Medh tinom dödh och pina.

Och så sade tu oss thet til/
Wij skolom hafwa trona/
Ty tu äst både godh och mild/
Och wilt oss alla skona/
Om wij sättie wår troo ther på/
At thet skal medh oss wara så/
Som tu oss säger före.

Tu äst worden wår broder kär/
Oss til stoor prijs och ähra/
Och altijd wil oss wara när/
Hwad kan man meer begära?
Är thet oss icke til en stoor mohn?
Wår broder är Gudz ende Son:
Ho kan oss nu förderfwa?

Prijs ware tigh ewinnerlig/
Som oss then nådh bewiste/
At wij äre Gudz barn medh tigh/
O käre broder Christe!
Så må nu hwar man wara gladh/
Och prisa Gudh i allan stadh;
Han är wår käre Fader.

Och så här lyder Adlerbeths/Wallins version 1816/1819:
(=nr 49 i både 1819 års och 1937 års psalmböcker):

O Jesu Krist, som mandom tog
att liv åt världen giva,
din kärlek blott dig därtill drog,
vårt hopp du ville bliva.
Du såg vår synd och stora nöd:
oss förestod en evig död,
och helvetet låg öppet.

Då täcktes du förbarma dig
och kunde icke lida,
att mörkrets makt oss tog till sig;
du ville för oss strida.
Du kom till oss i världen ned,
beredde oss en evig fred
med dinom död och pina.

Därjämte sade du oss till,
att då vi hava trona,
Gud all vår synd förlåta vill
och oss för straffet skona.
Vi oss förlita däruppå,
när vi med lydigt sinne gå
den väg du föreskrivit.

Vår broder nu du vorden är,
oss till stor fröjd och ära.
Du vill oss alltid vara när
och oss allt gott beskära.
Vad rör oss världens hot och hån?
Vår broder är Guds ende Son.
Ho kan oss nu fördärva?

Pris vare dig evinnerlig,
som oss din nåd beviste!
Vi äro nu Guds barn med dig,
o Herre Jesu Kriste.
Så må nu var man vara glad
och prisa Gud i allan stad:
Han är vår käre Fader.

Favorit i repris: Pastor primarius Olle Nystedt gästbloggar igen

Påskvänner!

Som den av undertecknad nyskapade novembertraditionen bjuder gästbloggar pastor primarius Olle Nystedt även denna november så här under kyrkoårets sista veckor. Visserligen var han inte Efs-are utan av missionsförbundiskt ursprung, fostrad som teolog i ungkyrkorörelsen och som framstående predikant likt Nils Bolander inspirerad av både Nathan Söderblom och Ole Hallesby. Av många betraktades han länge som "liberalteolog", bl a för att han öppet beundrade Söderblom och var den ende präst som röstade för 1958 års ämbetsreform redan vid kyrkomötet 1957! 

Men man märker ju här nedan att han ville behålla - och verkligen behöll - mycket av den klassiska allvarsförkunnelsen under kyrkoårets sista veckor. Han känner ett ansvar inför Gud och sin kyrkas bekännelse, ja, inför de människosjälar han har under sin predikstol, att inte minst under andra världskrigets ödesår undvika att lova för runt beträffande den eviga saligheten. Skillnaden gentemot pastor primarius Ludvig Jönsson, vars "Postilla för sökare" uppfattats som ett bättre evangelium i vida kretsar, är mycket påfallande.

Många tycker nog att Nystedt är mindre aktuell när han mer talar om krig än klimatnöd. Men att alltid, alltid leva ett förvaltarliv med Herren och hans återkomst till dom för ögonen, med respekt för både mänskliga medtjänare och djur och natur, det är väl det främsta incitament man kan tänka sej för att "bruka och bevara" skapelsen på bästa sätt? Även om "gammel-Adam" alltid försöker slinka undan ansvaret, oavsett om man tror att Herren dröjer ("då är det ju inte så bråttom") eller kommer mycket snart ("då är det ju ändå ingen idé").

Nu lämnar jag ordet till Olle själv och hoppas att Verbum förlåter detta utdrag ur en sedan länge slutsåld betraktelsebok. Och även om den 24 söndagen efter Trefaldighet inte inföll just i år, får den söndagen inleda betraktelserna också denna gång:

NÄR DAGEN BÖRJAR -  ett ord för var dag i kyrkoåret.

(Olle Nystedt 1942, något bearb. Andakter i mångt och mycket präglade av det pågående kriget, särskilt tydligt här i de avslutande 21 betraktelserna för de tre sista veckorna i kyrkoåret. Nystedt var när boken kom ut domprost i Göteborg, senare blev han pastor primarius i Stockholm. Även de väl valda psalmverserna något bearbetade/uppdaterade).

24 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Jesus sade: "Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. Och budskapet om riket ska förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma."  (Matteus 24:12-14)

Laglösheten framhålls ofta i bibeln som utmärkande för de yttersta tiderna. Och här sägs att denna samhällsupplösande anarki ska ha till följd att kärleken hos de flesta ska kallna. Det är värt att besinna detta, vad det lagbundna samhället betyder som möjlighet till kärlekens gemenskap oss människor emellan. Den senare historien har givit mer än ett bevis på sanningen i detta. Men den har också gett exempel på sådana som ändå hållit ut i kärleken till Gud och nästan.

Laglösheten och kärlekslösheten ska aldrig bli allenarådande här i världen. Mitt i allt trångmål och all ondskans framfärd ska ändå budskapet om riket förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk.

Det är underligt att läsa om missionen i detta sammanhang. Den står här som ett vittnesbörd om hur Guds rike ska gå fram även under upplösningens tider, när hat och söndring regerar världen, när motståndet växer och kärleken kallnar hos de flesta. Även då ska det finnas en kristen kyrka, där Kristi kärlek lever i hjärtana och tvingar ut på erövringståg trots allt. Ut i hela världen, till alla folk ska budskapet om riket nå. Och sedan ska slutet komma, står det. Vilken djärv segervisshet mitt i alla hemska framtidssyner! Var inte rädd, du lilla hjord, er Fader har beslutat att ge er riket.

Att få missionen inställd i detta sammanhang är sannerligen aktuellt och välbehövligt nu. Laglösheten och upplösningen möter lite varstans i världen, både i kristenheten och i hedningarnas länder. Oerhörda svårigheter hopas i missionens väg, både härhemma och därute. Värst är när kärleken kallnar. Många frestas till misströstan. Men så mycket nödvändigare är missionen, kärlekens världspolitik. Av ren självbevarelsedrift borde vi vara ivriga i missionsverket, för det är ju den enda makt som förmår uträtta något i folkförsoningens och rasförsoningens tjänst. Men framför allt är missionen nödvändig, därför att Herren befallt den. Och Jesu ord är en borgen för att verket ska gå fram även i de mörkaste tider. Missionen är aldrig ett hopplöst företag, för Gud vill det. Vi har bara att lyda, även i denna tid.

Nu storma, o tider,

hans kyrka står fast,

som ljuset sig sprider

hans lära med hast.

Ut går i all världen

hans utsända bud

och vittnar bland svärden

och bålen om Gud

och vittna om honom, o tröst i all nöd,

som, död för vår synd, blev genom sin död

en förstling till livet. 

Halleluja!

MÅNDAG

Ni, bröder, lever inte i mörkret, och dagen kan inte överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn." (1 Tess. 5:4-5)

Gäller det även om oss att vi är ljusets barn och dagens barn, så att Herrens dag inte kan komma över oss som en tjuv om natten? Om vi visste att den stora dagen skulle komma för oss i nästa vecka, hur skulle de mellanliggande dagarna då bli för oss? Vi skulle säkert få en hel del att göra, för det är nog åtskilligt som vi skulle vilja ha annorlunda, när Herren kommer. Där finns kanske en del att gottgöra, något att bekänna och be om förlåtelse för, där är någon vi skulle sluta att vara ovän med, vi skulle bli annorlunda mot dem därhemma och mot kamrater och mot både överordnade och underordnade. Och vi skulle väl läsa vår bibel med en helt ny iver, och frågan om själens liv och hälsa skulle få ett nytt allvar. Och mycket som nu är så viktigt skulle då bli tämligen betydelselöst: vi skulle inte ha tid att syssla med det. Ja, livet skulle säkert bli mycket annorlunda för oss. Vilket är väl då det riktiga: livet sådant det nu är, eller livet sådant det då skulle vara?

Någon invänder: det vore väl inte sunt att gå och vänta Herrens dag eller vänta döden jämt. Bleve inte det något av den orätta inställning som även Paulus varnar för? Jo, säkert. Man kan inte leva i högspänning alltid. Både i fråga om arbete och annat kan man inte inrätta sig, som om den sista dagen vore inpå en; tvärtom måste man ju både arbeta och leva på lång sikt.

Men detta hindrar inte att där finns något som borde vara lika nu och då. Och det är för det första "värdenas rangordning", skatterna på jorden och skatterna i himmelen. Sök först Guds rike - det är oss sagt som en regel för hela vårt liv. Och vår inställning till Guds vilja och till synden, vårt samvetes allvar och renheten i vår gemenskap med våra medmänniskor och innerligheten i vårt samliv hemma - allt detta borde vara lika. Eljest är det fara värt, att Herrens dag ändå till sist kommer som en tjuv om natten.

Ja, låt mig så som ljusets barn

få se och undgå alla garn

som satan för mig ställer,

och låt mig aldrig glömma bort

att levnadstiden är så kort

och likväl mycket gäller!

Ge mig nit

att med flit

bruka dagen,

höra lagen

som kan lära

vad som blir dig, Gud, till ära!

TISDAG

När det gäller vår Herres Jesu Kristi ankomst, då vi ska samlas hos honom, ber vi er bröder att inte strax tappa fattningen och bli uppskrämda, om man hänvisar till Anden eller till något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här. Låt inte lura er på något vis. (2 Tess 2:1-3)

I de stora nödtiderna läser människor gärna Uppenbarelseboken och Danielsboken och andra skrifter i bibeln som talar om de yttersta tiderna, och de finner där sin egen tid skildrad. De läser i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel om de tre ryttarna på den röda, den svarta och den blekgula hästen: kriget, hungern och pesten. Och de känner igen hovslagen som alltfort dånar fram över världen.

De har rätt. Uppenbarelseboken har ett livsviktigt budskap till dem som lever i de stora nödtiderna, liksom den var en tröste- och styrkebok till dem som levde under en liknande nödtid i Johannes´ dagar.

Men avvägen ligger nära. Då man i Uppenbarelseboken och de andra apokalyptiska skrifterna i bibeln vill läsa ut beskrivningar på politiska personer och händelser i vår egen tid, och därtill svaret på framtidens gåta, då har man råkat vilse. Varken Uppenbarelseboken eller någon annan av bibelns böcker ger oss besked om när ett krig ska sluta eller när Kristi tillkommelse ska äga rum. I alla tider har människor lockats av sådana fantasterier. Paulus varnar här för att låta sig bedragas av sådant. Även i vår tid finns det gott om sådana bibelutläggningar, som i skrifterna utläser beskrivning på vår nutid och framtid. Man kan utan vidare säga att alla sådan utläggningar är fullkomligt värdelösa, ja, skadliga, för de drar uppmärksamheten bort från det som är det väsentliga, nämligen lydnaden och kärleken. Om någon talar om för oss när Kristus ska komma åter, så vet vi att han har orätt, för Jeuss själv har sagt att han ska komma "när ni minst väntar det". Bibeln är ingen bok med hemlig visdom utan en bok med ett uppenbart budskap och en maning: Vaka och stå fasta!

Och som du for du komma skall,

o Jesus, hit tillbaka.

Jag här vill akta på mitt kall,

jag bedja vill och vaka.

Jag vet ej stund, jag vet ej dag,

men dagligt dig förbidar jag.

ONSDAG

Allt ska brytas ner. - - - Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. (Matt. 24:2,13)

Allt ska brytas ner. De orden låter mer sannolika och olycksbådande än någonsin. Otryggheten smyger sig över oss. Vi levde i en ganska trygg värld, i hägnet av lagbunden frihet och i ett samhälle som gjorde alltmer för att säkra vår trygghet. Nu syns allting bli mer och mer ovisst. Vad är det för en framtid vi går emot? Vart ska man vända sig för att känna någon trygghet? Pengar ger ingen trygghet. Vem vet vad de är värda nästa år? Inte ens vårt gamla svenska rättssamhälle kan ge oss någon riktig trygghet. Folk talar ju om nästa krig, ett krig med värre fasor än någonsin. Och hur går det då med Sverige? Vad finns det för garantier att vi inte råkar i samma slaveri som många andra fria folk råkat i?

Nej, detta är det nya i den närvarande situationen, som vi har så svårt att riktigt sätta oss in i och som vi inte gärna vill se i ögonen: det finns inte längre någon trygghet att få på jorden. Otryggheten, osäkerheten är vår lott.

Allt ska brytas ner, sa Jesus. Vi vill inte ge rum åt den tanken. Vi värjer oss mot den. Men vi kan inte längre undgå att se att den möjligheten inte alls är utesluten.

Det pågår en revolution i vårt liv. Vi har hittills tagit det trygga och tämligen säkra livet som något självklart. Nu finner vi oss utkastade i en värld, där det inte längre går att leva i trygghet, därför att allt är osäkert. Det tar tid att vänja sig vid det.

Jesus har emellertid sagt att livet är sådant och ska bli sådant. Och han har tillfogat: Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste komma.

Men vad ska man då ta sig till? Vi kan ju inte leva utan trygghet.

Jesus vet det. Därför säger han: Den som håller ut till slutet ska bli räddad.

Säll är den som sina händer

i Guds händer sluter in.

Vart hans värld och lycka vänder,

har han ro i själen sin.

Han är nöjd i sorg och nöd,

han har tröst i liv och död:

till hans bästa allt sig vänder,

han är alltid i Guds händer.

TORSDAG

Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. (Matt. 24:6)

Vi kan inte leva utan trygghet. Men vill vi ha någon trygghet, måste vi rikta in vår förtröstan åt annat håll än denna världen. Den måste riktas på Gud allena.

Vi har i all vår tid talat om det och sjungit om det: Gud är vår tillflykt och starkhet. Han är vårt vapen trygga. Och det har gått ganska lätt att säga så, därför att vi haft all möjlig yttre trygghet dessutom. Eller det är kanske mer sanning om vi säger att vi har haft all möjlig yttre trygghet att lita till, och så har vi dessutom haft Gud att lita på.

Nu håller all den yttre tryggheten på att försvinna. Marken hotar att sjunka bort under våra fötter. Allt ska brytas ner. Det finns inget mer kvar att lita på än Gud. Nu är det inte bara fromt tal och vacker sång, utan nu är det blodiga allvaret, enda resursen som är kvar, om vi kan våga lita på Gud och hans rike, bara på honom. Det tar tid att riktigt sätta sig in i det. Men sådan är situationen nu.

Det är underligt och ofta förödmjukande att träffa människor, flyktingar eller andra från krigets länder, som förlorat allt vad de äger, hus och hem och fosterland, och som kan ta det som en tämligen naturlig sak. Hur skulle vi själva orka med något sådant? Vi är ändå så fast knutna till allt detta som är oss kärt och dyrbart. Hur skulle vi kunna leva utan det? Vi har emellertid ingen garanti för att få ha vårt i fred. Det normala livet är inte längre det trygga jordelivet, utan det otrygga, osäkra livet. Gud hjälpe oss att flytta över vår förtröstan på det som håller. Han hjälpe oss att på ett nytt sätt lära oss barnapsalmen: Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.

Vår Gud är oss en väldig borg,

han är vårt vapen trygga.

På honom i all nöd och sorg

vårt hopp vi nu vill bygga.

Mörkrets furste stiger ned,

hotande och vred,

han rustar sig förvisst

med våld och argan list.

Likväl vi mer ej fruktar.

FREDAG

Där kadavret ligger, där samlas gamarna. (Matt. 24:28)

Slutet ska bli att Människosonen kommer, uppenbar för all världen såsom segraren som gör slut på den vanhelgande skändligheten och bringar frälsningen och segern.

Ja, så talade Jesus, och det ordet har hans kämpar tröstat på i nödens och hemsökelsens tider. Den väldigaste av dem alla efter Paulus sjöng ut sin tro i förtröstanspsalmen framför andra, Vår Gud är oss en väldig borg. Den psalmen har hållit på att bli ett slags kyrklig paradmarsch för festliga tillfällen. Men den är just inte född i något slags jubileumsstämning. Tvärtom kom den till i en tid då det inte var fras utan blodigt allvar att mörkrets furste rustade sig med våld och argan list. 

Hur mäktig den psalmen är, begriper man inte förrän man gör klart för sig, att den sprungit fram ur ett hjärta som stundom kämpade till det yttersta för att bevara tron och frimodigheten i en värld som var "så stor och full av mörkrets härar". Just därför att den psalmen är född av en tro som vågade "gods och ära, liv och allt", så har den i sig en gnista av samma eviga liv som Guds eget ord och löfte, som skall bestå. Vi känner nog ofta att vi inte har så värst mycket av inre rätt att sjunga den psalmen, inte sant, därför att vi så lite prövat vår oförskräckthet "i all nöd och sorg" och i striden mot mörkrets härar.

Vi har så lätt för att bli självsäkra. Men förr eller senare kommer den dag då vi kommer till korta och inte kan reda oss själva. Gud give, att vi då måtte känna vägen som leder upp till bergen, Guds berg och hus, och att vi måtte ha vårt hem där. För det är tryggheten.

Kom, Jesus, var i ve och väl,

i liv och död oss nära,

och gjut i var förkrossad själ

din Ande med din lära.

Oss styrka giv till helig strid

och samla oss i evig frid,

då du all världen dömer. 

LÖRDAG

På jorden ska hedningarna gripas av ångest och rådlöshet och havets och vågornas dån. (Luk. 21:25)

En min vän sa efter att ha varit i dödens port: Jag har känt att tron håller att dö på. Förstår du att det är något förunderligt, att själva dödsringningen kan låta som adventsklockor till vilka man kan sjunga Hosianna?

Det är inte överspändhet. Man är inte överspänd i döden. Den gör människor till realister. Då möter man verkligheten om man inte har gjort det förr. Har då Guds verklighet varit okänd förut så måste man bäva, men Herrens vänner får glädjas t o m i dödsskuggans dal, för de slipper att känna sig ensamma. När de kära inte längre kan följa så är de ändå inte ensamma, för livets Herre hämtar dem vid dödens port. Tror du att det är en rikedom att ha det så ställt? Det är den stora tryggheten.

Och den stora tryggheten behöver vi inte först i döden. Den behöver vi nu. Det är ju som vore det vår tid Jesus talar om i texten, när han säger att människor ska gripas av ångest och rådlöshet och att de ska förgås av skräck i väntan på vad som ska komma över världen. Vi går i förskräckelse och ångest inför allt det hemska som sker. Otryggheten vill stjäla kraften ifrån oss.

Men mitt i allt detta hemska som Jesus förutsäger, fortsätter han: himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå. Mitt igenom alla omstörtningar ska Guds ord stå orubbat. Vad Guds ord säger om synden och syndens lön, det står sig, och vad Guds ord säger om friden som är mera värd än allt vi tänker, och som bevarar och frälsar, det kan inga revolutioner göra om intet. Hur det ska gå med världen, det vet vi inte, men att Guds ord och löfte ska bestå, det är säkert. Gud vare tack för sådan trygghet. Måtte vi se till att vi inte ställer oss utanför den.

Sist, min Gud, jag dig nu beder:

tag min hand uti din hand

så att du mig alltid leder,

för mig till ditt fröjdeland.

Där försvinner allt besvär,

och när loppet slutat är

och jag dig min ande sänder,

tag då den i dina händer.

SÖNDAGEN FÖRE DOMSSÖNDAGEN

Jesus sa till sina lärjungar: "Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. - - - När brudgummen dröjde, blev alla dåsiga och föll i sömn." (Matt. 25:1,5)

Jesus levde i väntan på den sista dagens snara inbrott. Så gjorde också apostlarna och den urkristna församlingen. Detta ger åt hela Nya testamentet dess väldiga dramatiska spänning och allvarsamma kraft. Denna väntan skärpte blicken för det väsentliga. Den nödgade också till att se livet ur evighetens synvinkel.

Vi lever inte i samma väntan på Herrens snara ankomst som den urkristna församlingen gjorde. Vi tror inte att den yttersta tiden är nära. Snarare antar vi väl att mänskligheten ännu är i sin barndom, och att oöverskådliga tider ligger framför oss.

Ändå ligger det en djup och allvarsam sanning i ordet om de yttersta tiderna. För vi lever alltid på gränsen till evigheten. Nuet är ständigt gränslinjen mellan tiden och evigheten. Vi lever i den yttersta tiden. Och för var och en av oss gäller ju att vi inte vet när vår sista dag är inne. Därför gäller det att vara beredd.

Jesus tar en bild från bröllopshögtiden. Tio flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Så, menar han, ska hans folk vänta på honom. Är det så för oss? Är vi klara på det att vi hör honom till? Och är det en tanke som har blivit konkret och levande för oss, att vi en gång verkligen ska möta honom? Det är inte menat som en bild eller något slags symbol att vi ska möta Herren en gång, utan det är menat så bokstavligt som möjligt. Om vi vill höra honom till, måste vi alltså vara på väg till mötet med honom.

Brudgummen dröjde. Natten var mörk och väntan blev lång. Alla de tio flickorna som gått ut för att möta honom somnade. I liknelsen omtalas inte detta som något orätt eller klandervärt. Även de förståndigaste flickor behöver sova på natten. Men det farliga var att fem av dem inte i tid hade gjort sig i ordning, så att de var redo när de väcktes av ljudet att brudgummen nalkades.

Vi kan inte leva på helspänn jämt. Livet måste gå sin vanliga gång med arbete och vila i ständig växling, och tankarna måste syssla med mångahanda ting. Men vi måste ha vår sak klar med Gud så att vi är redo. Det är försent att tänka på det när "ropet" hörs.

Beredd håll mig, o Jesus Krist,

att vänta

din ljuva ankomst, när du sist

vill hämta

ur tåredalen,

från jordekvalen

din brud till dig i ljusa fröjdesalen.

MÅNDAG

Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig. (Hebr. 3:13)

Förhärdad blir man inte på en gång. Det går så småningom. Därför går det också omärkligt, utan att man vet om det. Och det sker genom att man "låter sig förledas av synden och förhärdar sig."

Synden förleder på två sätt. Den säger: det är inte så farligt, och den säger: det är inte så bråttom.

Synden är en utmärkt advokat. Den är aldrig försvarslös. Den hittar alltid förmildrande omständigheter. Den gör svart till vitt. Synden ser aldrig farlig ut. Även de grova synderna blir våra goda vänner som vill oss väl och ger oss njutning och lättnad. De börjar ju också så smått och växer så omärkligt. Däri ligger det bedrägliga. Det är det som så småningom kan göra oss förhärdade. Därtill kommer alla s k "småsynder", som vi kanske aldrig märker: snålhet, ovänlighet, bekvämlighet, feghet, högfärd, skvalleraktighet, ofördragsamhet, självgodhet o s v. Även i sådant kan man bli förhärdad och gå förlorad, utan att ens veta om att man är sådan. För det vill nog Guds Andes upplysning till för att man ska se sådant. Så stor och farlig är syndens makt att bedra.

Synden bedrar också genom att säga: bara i dag. En gång är ingen gång. I morgon eller åtminstone snart ska det bli annorlunda. Och så uppskjuter man till en oviss framtid den bättring som samvetet talar om. Och det uppskjutandet, som rent av kan kännas som ett allvarligt löfte om bättring, det är en säker väg till förhärdelse. Hebreerbrevets författare gör en helt annan användning av ordet "i dag". Han vill säga: passa på i dag, när du ännu har möjlighet till bättring. Du vet inte om du har någon möjlighet i morgon. Ty varje dag utan bättring för dig närmare förhärdelsen.

Medan du ännu kan synda,

övergiv 

syndens liv,

ur fördärvet skynda.

Bryt din vilja, slit din fjättra,

medan du

har ännu

tid att dig förbättra.

TISDAG

De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. - - - De oförståndiga sa till de kloka: "Ge oss av er olja, våra lampor slocknar." (Matt. 25:3,8)

Alla tio väntade att få bryta upp och följa med till bröllopsfesten. Men de fem blev utanför, för de var inte färdiga. I sin tanklöshet hade de glömt ta med olja för sina facklor, och de kunde inte få låna av sina medsystrar. De måste ha egen olja. Och det tänkte de på först när det var för sent.

Här hjälper inget annat, ifall den levande lågan fattas. Och det går inte att leva på lån. Man kan ha facklan i handen, d v s leva i det kristna livets former, gudstjänstbesök, sång, bön och kristligt arbete av olika slag. Och ändå stiger ur allt detta ingen levande låga mot höjden. Det liv som bara Gud kan tända har aldrig blivit tänt. Allt finns - utom livet. Och det går inte att låna sig fram. Vi har så lätt att leva på lån och tro att det är vårt eget. Vi lånar andras ord och uttryck, andras känslor och stämningar, andras sätt att handla, och inbillar oss att vi äger det vi lånar och efterapar. Men det kommer utifrån. Och livet måste utgå från hjärtat och inte från våra vänner, inte ens från våra föräldrar. Lyckliga vi, om vi från fromma föräldrar fått ärva kristna vanor och livsformer. Men dessa måste fyllas av vårt eget liv. För andligt liv kan inte ärvas, det måste födas på nytt hos varje människa. Måtte vi inte bedra oss själva. Det lånade håller inte provet. I livets påfrestningar och i dödens stund visar det sig att vi aldrig ägde det lånade. Bara det som är vårt eget håller då. Vår eget - det är inte det vi själva tagit eller lånat, utan det är vad vi fått direkt från Gud.

Du säger: Inte har jag den där levande lågan. Jag är bara som en rykande veke. Kom då ihåg vad det står om den rykande veken. Herren släcker den inte, för där finns ändå i den något av elden han tänt. De som fått den lågan tänd i sina hjärtan, har också fått längtan som sin arvedel. De får inte belåtenhetens ro, men de hoppas på den dag då de trogna, inte för sin trohets men för Guds trofasthets skull, ska lysa som solen i sin faders rike.

Låt vår lampas olja brinna

när du dömer världen vid.

Låt oss rätta vägen finna

denna korta vandringstid,

att vi genom sorgens dal

till din ljusa fröjdesal

och vårt rätta hem kan föras.

Där ska evig lovsång höras.

ONSDAG

Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem från ett bröllop. - - - Om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. (Luk. 12:36,39)

Man kan vänta på olika sätt. De flesta väntar inte alls. De sover. Men liksom man ibland sover oroligt, så är det med mångas andliga sömn. De får ingen riktig ro. Den där oron kan också vara ett slags väntan. Det är som att vänta på tjuven, som man fruktar ska ta ifrån en det man äger. Man hade det så bra. Så kom en tjuv, han hette kanske sjukdom, och stal bort en del. Sedan är det inte lika lätt att vara sorglös. Den tanken ligger på lur: vem vet när jag blir av med resten? Den dagen ska ju komma en gång. Har du inget annat än denna världens ting, hur härliga de än må vara, så blir du bra fattig när den dagen kommer att du ska mista alltsammans. Det är inte underligt att människor är rädda för att vara ensamma för de oroliga tankarnas skull. De väntar på tjuven. Kanske väntar de också domaren, domaren över det liv som även deras nedtystade samvete dömer.

Då är det något helt annat att vänta sin herre. Det är att vänta såsom tjänare väntar, d v s under troget och träget arbete och i glad förbidan. Så ska väntan på Herren vara en tjänares väntan. Kallet ska skötas. Kärleken ska inte bara lovsjungas utan övas. Herren har inte satt oss här i världen för att vi bara skulle längta härifrån, utan för att vi skulle göra tjänst åt honom. Måtte vi ta vara på den korta tid som vi har. Ingen av oss vet hur lång arbetsdag som är utmätt åt oss. När vår herre betrott oss en tjänst, väntar han att vi ska ge oss helhjärtat åt den.

Men mitt under allt detta måste den vissheten vara levande, vårt hemland är i himlen. Målet är inte här på jorden utan där varifrån vi väntar Herren. Där hör vi hemma.

Och salig är och bliver

när Herren komma skall,

den tjänaren som giver

så akt uppå sitt kall.

Han dela skall den fröjden

som intet öga sett,

men Herren Gud i höjden

åt sina barn berett.

TORSDAG

Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte håller provet? (2 Kor. 13:5)

Prövar vi oss själva någon gång? Vi går kanske till läkare och låter undersöka vårt hjärta ibland för säkerhets skull. Men hur det står till med vårt andliga liv, det glömmer vi att undersöka. Som om det vore självklart att allt stod väl till därvidlag. Paulus anser det nödvändigt, att vi undersöker och prövar oss själva om vi "har tro" (1917: "är i tron"). Vad han menar med det uttrycket förstår vi av den prövande fråga han genast ger dem: "Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?" (1917: "är i eder"). Att ha tro är inte bara att inte ha några tvivel att kämpa emot. Det är inte heller säkert att man har tro därför att man en gång kommit till tro. För man kan glida ur tron igen, och det går nog oftast utan att man märker det. Att ha tro betyder att Jesus Kristus finns i en.

Det är ett stort bävsamt ord. Vem vågar väl säga något sådant om sig själv. Men Paulus säger att i annat fall består man inte provet. Det räcker inte med att vara religiös i allmänhet, inte heller med att kunna se tillbaka på vissa andliga erfarenheter, en omvändelse, ett genombrott, än mindre med några som helst yttre tecken eller förhållanden, utan det som i sanning kan kallas för tro är att Jesus Kristus finns i en.

Där han är, där får synden inte vara i fred. Där blir den fruktad och bekämpad. Där blir det ingen ro förrän han borttagit och förlåtit den. Där han är, där är det han som råder och bestämmer över livet och sätter sin prägel på det. Där passar Luthers bekännelse in: Jesus Kristus är min Herre. Där han är, där är kärlek och barmhärtighet och osjälvisk omsorg om andras väl. Där han är, där är glädje, även om glädjen kan ha att kämpa med sorg och prövningar. Där han är, där är trygghet, förtröstan och frid, som besegrar oro och fruktan. Det är att ha Jesus Kristus boende i sig, det är att ha tro.

Har vi det så? Vad finner vi när vi prövar oss själva? Kanske vi tvingas sätta i fråga, om vi överhuvud har någon tro alls. I alla händelser behöver vi alltid be Herren att föröka vår tro. Det måste bli hjärtats angelägnaste bön för livet.

Utan Jesus jag fördärvas,

utan Jesu nådesken

är mig allt till ångst och men.

Trones liv kan ej förvärvas

om ej Jesus kraft beskär,

han som allt mitt goda är.

FREDAG

Vårt hemland är himlen. (Fil. 3:20)

Där hör en Jesu lärjunge hemma. Där är målet, dit hans livs vandring syftar. Hans själ är inte bofast här i världen. Även i de fagra riken på jorden sjunger han pilgrimssånger. Skulle den förstummas, betydde det att han glömt målet och "bara tänker på det jordiska", som Paulus säger i detta sammanhang. Jesu lärjungar ska vara pilgrimer i världen, för hemlandet är himlen.

Är det så för oss? Är vi pilgrimer? Är vi på resa? Är vi inte ganska säkert bofasta här på jorden? Inte för att det är särskilt kristligt att sucka och tala som om man helst ville dö. Men vandrar vi mot målet? Är det himmelska målet levande för oss? Är vårt hemland himmelen? Plågar oss denna världens synd, därför att den svär emot vårt medborgarskap eller gör det oss just ingenting? Är vi habila "denna världs kristna", som just inte behöver kämpa med synden och därför inte heller känner något främlingskap? Hur ofta tänker vi på Gud och på himmelen?

Är det onödiga frågor allt detta? VI behöver nog ta dem på allvar. Väckelsens folk sjöng gärna hemlandssånger. Många av oss minns dem hemifrån, från far och mor. Nog kan det hända att den kristendomen ibland löpte fara att bli världsfrånvänd på ett orätt sätt och bli trång också, men den var ändå äkta kristendom, och målet var levande för dem. De var på resa till himmelen. De var medvetna om sitt himmelska medborgarskap, och de levde därefter.

Faran för oss är nog att vi glömmer målet för de många angelägna uppgifter som möter oss under vägen, även angelägna uppgifter i Guds tjänst. För att inte tala om att de många ägodelarna lätt lägger beslag på alla våra tankar, så att sinnet blir vänt till det jorden tillhör. "Han har blivit andligt sinnad", brukade man i Norrland säga om den som blivit "väckt". Det är motsatsen till att vara världsligt sinnad. Det andliga är levande och verkligt. Man lever i det, och det riktar blicken uppåt, det håller tanken på målet levande. Det är att ha himlen som sitt hemland. Vi behöver nog be Gud att han förnyar och levandegör vårt himmelska medborgarskap för oss. Eljest är fara värt att vår kristendom blir overklig och kraftlös. Det är bara den världsfrånvända kristendomen som rår med något i denna världen.

Däruppe är det ingen natt

och ingen gråt och smärta.

Där uppe är min högsta skatt,

där vare och mitt hjärta.

I himlen hos min Frälsare,

där vare min umgängelse.

LÖRDAG

Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem." (Luk. 12:36)

Vad man än må säga om kyrkan i vår generation - arbetat har den. Den har försökt förverkliga Jesu maning: "var som tjänare".

Men hur är det? Har man inte ofta satt punkt för tidigt, så att man glömt de två sista orden: "som väntar"? "Var som tjänare som väntar."

Nog arbetade man, men hur blev det med väntan? Glömde man den? Man hade så mycket att göra, och man var så glad i arbetet, och det kändes som ett så stort evangelium att Guds rike redan var här, så att man glömde att det var något eller någon man skulle vänta. Man hade händerna så fulla, och man hade så mycket glädje i sitt arbete, att man just inte behövde något annat. Man visste sanningen att säga inte riktigt vad man skulle göra med det där ordet om väntan. Det var en effektiv denna-sidans kristendom, men det på andra sidan blev lite overkligt, kanske rent av obehövligt.

Sådant hämnar sig. Om evighetsperspektivet förbleknar, blir det hela alldeles för begränsat. Och kraften sinar, för kraftkällan är därovan. Tänk så många tröttkörda arbetare det finns i Guds rike! Världsligheten vill smyga sig in, och det hela grundas upp och blir ytligt.

Det är underligt hur det ordet bevisar sin sanning, att det är den som inte tillhör denna världen som rätt duger till att uträtta något ur evighetens synvinkel väsentligt här i världen. Man behöver en fast punkt utanför världen för att kunna rubba världen.

Det fanns en tid då man menade att väntan som Jesus talar om i vår text var något tidshistoriskt, som inte hörde med till det väsentliga i kristendomen. Nu har man nog börjat inse att det är tvärt om. Det Jesus här talar om hör med till "kristendomens väsen". Jesu lärjungar ska vara i världen men inte av världen.

Det är angeläget att vi både för oss själva och för hela vår kyrka ber att Herren måtte hjälpa oss att beakta båda sidorna av Jesu maning: "Var som tjänare som väntar."

Beredd håll mig, o Jesus Krist,

att vänta

din ljuva ankomst, när du sist

vill hämta

ur tåredalen

från jordekvalen

din brud till dig i ljusa fröjdesalen.

DOMSSÖNDAGEN

Jesus sa: "Den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda ska höra Guds Sons röst och de som hör den ska få liv." (Joh. 5:25)

Vi står vid slutet av ett kyrkoår. Tidens korthet gör sig påmind. Tanken på evigheten möter oss. Evigheten - när kommer den? Frågan är fåvitsk, om vi därmed menar: När skall denna tidsålder ta slut? Det visste inte ens Jesus. Och - med förlov sagt: Vad angår det oss? Allvarsammare är frågan: När tar denna tiden slut för mig? Inte heller om det vet vi tid och stund. Det är säkert mer än en som just nu tar det allvarsamma steget in i evigheten. Gud vare hans eller hennes själ nådig. Måtte Herren hålla oss beredda, när vår stund kommer. Han hjälpe oss, att vi måtte ha nått saligheten dessförinnan.

När kommer evigheten? Var går gränsen mellan tiden och evigheten?

Gränsen går här. Nu. Ögonblicket som nyss var inne, vart tog det vägen? Det gick in i evigheten. Ögonblicket som nu är, varför kan jag inte hålla fast det? Därför att det håller på att gå in i evigheten. Den yttersta tiden är ju den som gränsar intill evigheten. Det gör all tid. Det gör just detta ögonblick. Varje tid är den yttersta tiden och har den yttersta tidens allvar, för den gränsar intill evigheten. Stunden kommer, ja, den är redan inne.

Vi kan också ge ett annat svar på frågan: "När kommer evigheten?" I Jesus Kristus möter oss evigheten. I honom möter vi det som är över all tid, ja, den Evige själv. Den som hör hans ord står vid evighetens gräns, möter evigheten.

Det innebär två saker. Det betyder ett evigt krav. Evighetens röst säger: Du skall. Och samvetet svarar: Du är. Och så står vi mitt i domen. Den yttersta domen är där redan i mötet med Herrens: Du skall, och samvetets: Du är. Men det farligaste av allt är att inte se och inte känna detta ödesdigra möte, för det betyder att sova den sömn som leder till den andliga döden.

Mötet med Kristus betyder också ett evigt löfte. Den som hör mina ord, han har evigt liv, säger han. Den som öppnar sitt hjärta för Herren som dömer får i domen redan nu del av det eviga livet. Det är därför Jesus kan säga om en sådan: Han ska aldrig någonsin dö. Det eviga livet är redan närvarande, men det är på samma gång ett mål som ska efterjagas, tillkämpas, vinnas.

Mina levnadstimmar stupar

mot det stilla målet ner.

I det tysta, mörka, djupa

sjunker de allt mer och mer.

Dagen som i skymning skrider

går ej upp för mig igen.

Herre, bliv mig när, det lider

snart, ja, snart till aftonen.

MÅNDAG

För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Det är inte så som många menar, att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig. (2 Petr. 3:8-9)

Våra tankar orkar inte med att begripa Guds vägar och handlingar. Och när de inte stämmer med våra tankar, så vill vi nog gärna mena att Gud har fel eller att han inte finns. Det är den ståndaktige teoretikerns position: Om inte verkligheten stämmer med min teori, då är det så mycket sämre för verkligheten. Vi skulle säkert komma sanningen närmare med en något ödmjukare uppskattning av vår egen förmåga att bemästra de stora gåtorna.

För Herren är en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Det är en bild som borde kunna hjälpa oss med att reducera våra egna kategorier och tankemöjligheter till betydligt blygsammare mått. Vi kan just inte komma högre än till "grodperspektivet", och det ger ingen vidare överblick. Vi ville gärna trots allt se någon gudomlig mening i den historia som omger oss, men vi ser ingen. Det betyder ingalunda, att den inte finns, eller att han, som överblickar årtusendena och årsmillionerna, inte ser någon mening eller vill någon mening.

Vi tycker att han är sen att uppfylla sitt löfte. Vi möter hans dagar av årtusenden med vår livstids sekundvisare, och då tycker vi att Gud handlar alldeles för långsamt. Om vi ändå kunde lära oss att Gud är större än vi, att han är oändligt över vår förmåga att fatta, så att vi vågade lita på honom även när vi bara ser meningslöshet och hemskhet. Det är ju den enda trösten vi har i en värld så full av gräslighet, att den outgrundlige Guden ändå är över alla, och att han ändå ska genom alltsammans föra sin vilja till seger.

Och vad hans vilja är har Jesus inte lämnat oss i ovisshet om. I vårt textord står det: Han vill inte att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig. Tvärt emot vad som syns i denna stridens och ondskans och dödens värld får vi tro att det innersta i tillvaron ändå är en god vilja, Guds kärleks vilja. Den som lämnar sig åt dess makt får erfara att den kan bära genom liv och död.

Tränger i dolda djupen ner

tanken som söker och spanar,

finner jag, var mitt öga ser,

spår av en vilja som danar.

Frågar jag vad den makten är,

som i sin famn all världen bär,

Fader, din kärlek jag anar.

TISDAG

När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. (Matt. 25:31-32)

Liknelsen om yttersta domen, som inleds med de nu lästa orden, ger underligt besked om efter vilka grunder domaren en gång ska skilja. Han talar inte alls om några andliga ting utan om något så enkelt mänskligt som att ge vatten åt en törstig, besöka en sjuk o s v. Om någon av oss skrivit denna liknelse, hade vi säkert, med förlov sagt, gjort det bra mycket "andligare". Tänk om det är så att vår kristendom prövas mera i vardagens småting än i det vi brukar räkna för andliga ting.

Men vad blir det av tron, som ju är det avgörande? Ett är säkert: det beror inte på trosåskådningen, hur viktig den än är. Domaren är varken kyrklig eller frikyrklig, han bekänner sig varken till de gammaltroende eller de moderna, men han är nära dem som har en ödmjuk och förkrossad ande. Och det står faktiskt att det är efter dessa obetydliga gärningar som han dömer. Men det underliga är att de på vänstra sidan också visste att berätta att de gjort en hel del barmhärtiga och goda ting. Men Herren hade glömt det. Och de på högra sidan hade ingen aning om att de gjort något förtjänstfullt. Men Herren kom ihåg det. Vad var det som gjorde skillnaden? Jo, sinnelaget. De förra hade haft sig själva i tankarna hela tiden. De hade fört bok över sina förtjänster och tyckte sig ha rätt till himmelriket. Herren hade fört bok över vad de försummat, men det tyckte de var bara småsaker. De andra hade bara gjort småsaker som inget var att tala om, det hade ju bara varit en glädje att kunna hjälpa, men de skämdes över allt vad de försummat. Nu menar Domaren att de förra visar att de saknat det kärlekens sinne som han söker, därför passar de inte i Guds rike. Men de senare visar att de haft det sinne som liknar hans, han som så identifierar sig med sina små bröder att deras lidande och hugnad varit hans lidande och hugnad. De där små gärningarna de gjort, och som de själva glömt, de var nog helt enkelt vittnesbörd om den tacksamhet som fyllt deras hjärtan, när de fått motta Guds oförtjänta barmhärtighet. De var vittnesbörd om att de levat i gemenskap med förlåtelsens Gud. Inte var gärningarna något att komma med, och kärlekens sinnelag hade de inte tagit sig själva, det hade Gud gett dem. Men det kan han bara ge åt dem som lever i hans gemenskap. Och det är detta som är tron på Gud. Alltså var det tron som fick den oförtjänta gåvan till sist.

Så står alltsammans i Guds nåd,

att saliga vi bliva.

Men fast och evigt är hans råd,

de trogna det att giva.

Vi hava idel skröplighet,

i Gud är all vår salighet.

Gud vare pris och ära!

ONSDAG

Liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. (Joh. 5:26-27)

Hur ska det bli på den yttersta dagen? Människors tankar har gått i olika riktningar. En del har stannat inför orden om evigt straff och evig salighet. Andra har tagit fasta på Pauli ord om alltings återställelse och om den dag då Gud blir allt överallt. Åter andra har funnit skriftställen som tycks tyda på att de onda som står Gud emot till slut ska förintas, och att Gud på den vägen slutligen ska bli allt överallt. - Vi står inför en hemlighet som våra tankar inte kan genomtränga. Nyfikenheten blir besviken. Men hjärtat får det svar hjärtat behöver. Ordet härovan är alldeles tillräckligt. Fadern har gett Sonen makt att hålla dom. Det är han som ska döma.

Då vet vi något om hur domen ska bli, för hurdan Herren Jesus Kristus är, det är ingen hemlighet. Vi ser i evangelierna att han var strängare än någon annan. Han dömde hårdare än de strängaste lagivrarna, och hans krav trängde ner i hjärtats hemligaste djup. På samma gång var han barmhärtigare och mildare än någon annan, så barmhärtig att många fann det orimligt och anstötligt. Och det underliga var att han inte var det ena ibland och det andra ibland, utan bådadera på en gång, både den strängaste och den barmhärtigaste. Hur det kunde ske förstår vi inte. Det var hans gudomliga hemlighet. Men det var bara den som kände hans dom rakt in i hjärtat som fick känna hans kärlek.

Han är densamme i går, i dag och i evighet. Och det är han som ska döma. Då kan vi alltså veta något om hurdan domen ska bli. Vi kan vara vissa om att den blir oändligt mycket strängare än vi någonsin tänkt oss. Och vi kan vara vissa om att den blir oändligt mycket barmhärtigare än vi någonsin tänkt oss. Båda delarna på en gång. Hur det ska kunna förenas kan vi omöjligt föreställa oss, lika lite som någon skulle kunna räkna ut att Jesus här på jorden skulle förena de båda genom att stiga upp på ett kors. Det är segraren på korset som ska döma. Då ska den fulla konsekvensen av korset bli uppenbar.

Korset är domen över mitt liv. Och mitt enda hopp är att han som dog för mig på korset en gång ska döma förlåtelsens dom över mig på den yttersta dagen.

Döm mitt hjärta här i tiden.

innan världen döms av dig;

och när tiden är förliden,

i ditt domslut fria mig.

TORSDAG

Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, Fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft - - - Gud blir allt, överallt.

Aposteln målar en härlig framtidssyn; en dag ska Kristus ha besegrat det sista motståndet, och Gud ska bli allt överallt. Men hur går det ihop med evangeliets ord om att somliga ska gå bort till evigt straff och somliga till evigt liv? Inte kan Gud vara "allt" även i dem som går bort till evigt straff?

Vi får nog erkänna att vi aldrig kommer fram till en för tanken motsägelselös lära om dessa ting, lika lite som vi kan komma till en för tanken rimlig "försoningslära". Men i frågan om hur slutet ska bli får vi nog inte kasta bort någon av de båda tankar vi nyss nämnt, hur motsägande de än tycks vara, utan vi måste ta båda på allvar.

Inför Kristus ställs vi inför ett antingen - eller. Hur har vi valt? Klarar vi oss inför samvetets och Guds dom? Är det inte snarare en fruktansvärd sanning att jag är värd att förkastas från Guds ansikte, och är det inte också en fruktansvärd möjlighet? Gud kan inte tvinga sin kärlek på någon. Om jag framhärdar i att stå emot Guds kärlek, måste det inte sluta i förtappelse, i att Gud aldrig får ge mig sin kärleks gåva?

Om jag vågar tro på min frälsning, grundar jag det på min kvalitet eller min öppenhet för Gud? Nej, det är bara Guds nåds makt som övervunnit och behåller och bevarar mig. Men skulle Gud då inte kunna övervinna, behålla och bevara alla andra, eller gäller det bara mig? Är jag så mycket bättre och lättare för Gud att frälsa? Tror jag på Guds kärleks allmakt i mitt liv, skulle jag då inte tro att han kan rå med detsamma i alla andras liv också?

Spänningen mellan dessa båda tankar hör med till det kristna livet. Måtte vi framför allt akta oss att för egen del förtrösta på Guds utkorelse som frälsar, men för andra betona att människan är skyldig under domen på grund av sitt eget onda val. Måtte vi inte invagga vare sig oss själva eller andra i falsk säkerhet. Livets risk är fruktansvärd. Först då vi tar detta på allvar får vi ta emot trösten och tryggheten i ordet om Frälsarens makt, som till sist ska vinna seger i våra hjärtan och i världen.

Månne Gud förkastar

någon enda själ,

som till honom hastar?

Nej, jag vet det väl:

om än världen rämnar,

Herrens nåd står kvar.

Trygg är den som lämnar

sig i hans förvar.

FREDAG

Jesus sa: "Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga." (Matt. 13:47-48)

Vi människor är av alla slag. I alla möjliga avseenden är vi olika. I ett är vi alla lika. Himmelrikets not omsluter oss alla. Guds kärlek söker oss alla. Kallelsen till Guds rike gäller oss alla utan undantag. Kristus har dött för alla. Inför Guds kärleks sökande blick är vi alla lika.

Men Jesus har sagt att det en gång ska bli ett särskiljande. När noten blir full drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda i korgar, men de dåliga kastar man bort. Vi är alltså inte alla lika inför Gud. En gång ska det bli uppenbart. De många olikheter vi fäster så stort avseende vid betyder föga inför honom. Men det finns en skillnad som är avgörande och som en gång ska bli åtskiljande: de onda och de rättfärdiga, säger Jesus. De många fiskarna var lika däri att noten omslöt dem alla. Men när de dragits upp på land delades de upp efter skillnaden: god och dålig. Den skillnaden fanns förut, men först på land blev den uppenbar. Guds kärlek söker alla lika, men en gång ska det bli ett särskiljande. Det blir inte godtyckligt, det är bara så att den skillnad som redan fanns blir uppenbar.

De onda och de rättfärdiga, så var ju skillnaden. Vem är väl rättfärdig? Därom dömer Gud på sitt sätt. Då han ser ett hjärta som öppnats för Kristi kärlek, så att denna fått börja sitt fördolda verk med att göra om hjärtat till en, låt vara skröplig, men dock begynnande likhet med hans sinnelag, då öppnar Gud portarna till sin himmel för att Kristus ska fullborda det goda verk som han börjat, då kallar han den syndiga människan rättfärdig. Och det finns bara ett som är ont: den vilja som stänger för Gud. Där är skillnaden som ska bli uppenbar.

Ännu i detta kyrkoårs sista timma kallar Guds kärlek på oss alla. Det ska en gång dras konsekvenser av hur vi svarar på Guds kallelse.

En herrdag i höjden är vorden besluten

av Konungen uti det himmelska land,

att han skall hitkomma med mång sinom tusen

och kalla till doms både kvinna och man,

med änglarnas röst,

de trogna till tröst,

med svidande styng i de otrognas bröst.

LÖRDAG

Jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom. - - - Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. - - - Och från tronen hörde jag en stark röst som sa: "Se, Guds tält står bland människorna, och han ska bo ibland dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Ty det som en gång var är borta." Och han som satt på tronen sa: "Se, jag gör allting nytt." (Upp. 20:11, 21:1,3-5).

Väldiga syner skådar siaren. Världar försvinner och världar föds inför den Eviges ansikte. Vad är väl en människa i allt detta - som ett sandkorn vid havet; som en rök som försvinner. Men mitt i dessa syner av världarnas omvälvning talas ändå om människor som gråter och om människor som är törstiga. Den Gud som kastar bort världar och kallar fram nya, han ser också var ett stackars människobarn gråter och törstar.

Nu segrar alla trognas hopp. Nu kommer nya himlar och en ny jord, en jord som inte vattnas av blod och tårar. Och inte ska hans barn där längre hungra och törsta efter rättfärdighet. Då ska de dricka ur livets källa och äta av livets träd. Där ska inte längre vara smärta och sorg, allt sådant ska vara slut. För nu är de hemma hos Gud, barmhärtighetens, förlåtelsens och kärlekens Gud. Nu har de nått Guds barns härliga frihet. Allt det gamla är glömt och borta. Han som sitter på tronen säger: "Se, jag gör allting nytt." Hjärtat är nytt, glädjen är ny, kraften är ny, livet är nytt. Salighetens nya dag är inne.

Gud vare tack att vi får ett sådant löfte till sist, på kyrkoårets sista dag. Vi har sannerligen inte förtjänat det. Men Guds nåd är större än allt. Han har sänt sin Son hit till dig för att du ska få komma dit, till honom i det nya Jerusalem. Han har skrivit ditt namn i livets bok. Gud vare tack för att vi får gå in i ett nytt kyrkoår på hans barmhärtighet. Han låte oss också en gång få gå in i himmelen, där han gör allting nytt. Amen.

O Fader, Son och Ande, dig

ske evigt lov och pris.

Ack, öppna ock en gång för mig

din himmels paradis!

Ja, när jag fast i tron består,

jag av din hand min krona får,

o Herre Sebaot.