Olle Nystedt igen

Jul- och påskvänner!

Jag låter Olle Nystedt fortsätta predika bot och bättring denna adventstid. Inte för att han var någon särskilt Efs-ig präst (hans bakgrund var Missionsförbundet) eller för den delen påfallande luthersk eller bibeltrogen. Men han är intressant som domprost i Göteborg och pastor primarius i Stockholm under 40- och 50-talen, som skarp antinazist också när det inte var comme il faut, och som den ende präst som röstade för ämbetsreformen redan vid kyrkomötet 1957. Han betraktades som en modern präst, i vissa kretsar närmast som liberalteolog (han tillhörde ju Söderbloms beundrare). Men han hade även, liksom Nils Bolander, tagit starka intryck också av professor Ole Hallesby från Norge, och kunde fortfarande predika allvar på ett sätt som nästan verkar ha gått förlorat idag, när den underliggande premissen tycks vara att alla på något sätt ändå blir evigt salig till slut (även Judas). Bedöm själva:

Jesus sa: I Israel fanns många änkor på Elias´ tid, och likväl blev Elias inte sänd till någon av dessa utan allenast till en änka i Sarepta i Sidons land. Och många spetälska fanns i Israel på profeten Elisas tid, och likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från Syrien.  (Luk. 4:25-27)

Dessa ord retade åhörarna i Nasarets synagoga. Ty med de orden ville ju Jesus säga att det hänt förr, att Gud förbigått sitt eget folk när det inte aktade på hans ord - och så kunde ske än. Det stötte deras självgodhet. Det var för dem självklart att de var Guds rätta folk, de stod Gud närmast. De andra var utanför. Just denna trygga belåtenhet var ett hinder för Gud. Den var som ett pansar som hans ord inte kunde tränga igenom. Och Jesus ville få av dem detta pansar.

Vi såg för ett par dagar sedan att det var det missnöje för vilket inget är till lags som drev bort Jesus ur Nasarets synagoga. Vi kan också säga att det var belåtenheten som drev bort Jesus. Självbelåtenheten är ett av de svåraste hinder som Gud har att övervinna hos oss. Ty självbelåtne kan inte tänka sig annat än att Gud också måste vara belåten med honom. Han vet ju också med sig att han hör till det enda rätta samfundet.

Vi tycker det är förskräckligt att människor kan vara så förblindade av självgodhet. Måtte vi bara se till att vi inte själva hamnar i samma farliga dårskap. Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.

Vi ska vara både nöjda och missnöjda. Är vi det på det rätta sättet, så betyder det att vägen är öppen för Jesus och hans ord och gärning. Men olyckan är att vi ofta är nöjda och missnöjda på orätt ställe, och det betyder ett hinder för Herren Jesus. Människorna i Nasaret var nöjda med sig själva och missnöjda med Jesus. Därför gick de miste om underverket. Sackeus var missnöjd med sig själv, men nöjde sig med vad Jesus gjorde med honom, och det ledde till det stora underverket.

Det finns ett missnöje som driver Jesus på flykten. Och det finns ett missnöje som Jesus inte kan låta bli att nalkas - en människas missnöje med sig själv. Det finns en belåtenhet so driver bort Jesus. Och det finns en förnöjsamhet som ger Jesus fria händer - och den leder till välsignelse.

Bepröva mig, min Gud, förnim hur jag det menar: 

om världen eller dig i håg och verk jag tjänar. 

Se till om ej ännu på orätt väg jag är, 

och led mig på den väg som till ditt rike bär.