Adventskalender lucka 23: Med vår glädje

Påsk- och julvänner!

Adventskalender lucka 22: Marie bebådelse

Påsk- och julvänner!

Adventskalender lucka 21: Julbön

Påsk- och julvänner!

Tomasmässodag, vintersolstånd och dags för Julbön, med melodi av Carl Bertil Agnestig och text av Bo Setterlind.

Adventskalender lucka 20: Jordens Gud

Påsk- och julvänner!

Fredag som begravningsdag är väl etablerad i vår kyrka, och fint är väl det. För liksom söndagen är Kristi uppståndelses dag är ju fredagen Kristi begravningsdag. Men psalmvalet vid våra begravningar har ofta ganska allmän prägel: det blir i regel Härlig är jorden eller Blott en dag. Ingen kristligt brutal psalm som Mikael Weisses underbara och rättframma Vi nu begraver denna kropp. (Ungefär som frejdiga doppsalmer som Glad jag städse oftast får vika för t ex Tryggare kan ingen vara vid våra dopförrättningar).

En begravningspsalm som man annars kunnat tycka haft förutsättningar att slå igenom är Hallqvists/Hovlands Jordens Gud. Men precis som Hallqvists/Hovlands vigselpsalm har den nästan aldrig sjungits under min tid som kyrkomusiker. Kanske folk inte vill ha "kasualpsalmer" vid bröllop och begravningar utan hellre sjunga något som känns bekant och som även sjungs vid andra tillfällen? Eller också är det melodin det hänger på - gärna en ny text, men i så fall till en känd melodi (t ex Den blomstertid)?

Här kommer i alla fall Jordens Gud. Kanske har den använts mer än man tror, texten i varje fall. Vid enskild andakt i sorgens och saknadens tid. Här är den norsksvenska psalmen dock insjungen på danska!

Adventskalender lucka 19: Inte en sparv

Påsk- och julvänner!

En av Carl Bertil Agnestigs mest kända kompositioner är den till "Inte en sparv" med text av - gissa vem! - Britt G Hallqvist. (Den finns i Psalmer i 2000-talet som nummer 953).

Adventskalender lucka 18: Guds lille fattige son

Påsk- och julvänner!

För mej som spelade vis man på julspelet igår känns det extra kul att få presentera Carl Bertil Agnestigs sång om de tre vise männen. (Att de knappast kom fram till ett stall utan, förmodligen ett helt år senare, kunde gå in i ett hus där barnet och dess moder var, det kan vi vara schyssta och lämna därhän just nu).

Adventskalender lucka 17: Alla Guds barn

Påsk- och julvänner!

Alla Guds barn, sjung nu för Herren! Britt G Hallqvist (vem annars?) och Carl-Bertil Agnestig. En av hans originellaste skapelser, inte minst rytmiskt.

Adventskalender lucka 16: Alla har brått

Påsk- och julvänner!

Sista arbetsveckan före jul. Alla har brått, ingen har tid? En psalm för Guds barn i alla åldrar är denna som först publicerades i Kyrkovisor för barn, då med en annan melodi. Efter att i första versen ha konstaterat att ingen har tid, kommer andra versen med sitt konstaterande "Gud har ju tid". Ja, inte bara tid, utan t.o.m. evighet! Och sista versen inleds därför med frågan "Hör du mej, Gud?"

Egil Hovlands melodi komponerades nästan två decennier efter Hallqvists text i Kyrkovisor, men blev den som togs in i psalmboken. 

Egil Hovland: 

Adventskalender lucka 15: Vinden ser vi inte

Påsk- och julvänner!

Värst vad det har börjat blåsa! En vindpsalm av Britt G med tonsättning av Hovland är denna:

Adventskalender lucka 14: Gud har omsorg om vårt släkte

Påsk- och julvänner!

En psalm av märket Hovland/Hallqvist som inte alls slagit igenom är denna (SvPs411):

Denna fina vigelpsalm har jag under mina kantorsvikariat aldrig varit med om att ett brudpar önskat, ens med hjälp av prästen. Däremot har jag själv valt den, inte på mitt eget bröllop men vid en vigsel där brudparet överlät åt mej att välja psalmer. 

Kanske man skulle ha använt den insjungna "Det finns djup i Herrens godhet"-melodin (SvPs285) istället för Hovlands fina men föga originella? Kanske hade man behövt en populär insjungning på skiva för att psalmen skulle "slå igenom"?

Britt G Hallqvists text är ännu ett exempel på att de moderna bröllopspsalmerna i psalmboken är uttalat heteronormativa ("man och kvinna"), medan de äldre (från 1800-talet) använder det könsneutrala uttrycket "dessa två".

Psalmens avslutning ("mod och lust att tända ljus") har anklagats för att vara pryd ("tända ljus - bah!"), men det hade knappast varit möjligt att vara så mycket mer rakt på sak i en psalm. Eller vad tror du? Hade det varit bättre om det stått "mod och lust till kärleksbus"? :o)

E Hovland:

Adventskalender lucka 13: Det spirar i Guds örtagård

Påsk- och julvänner!

Glad Lucia!

Carl Bertil Agnestig har tonsatt "Det spirar i Guds örtagård" av Sam Gabrielsson (SvPs 527) lika kongenialt som någonsin Oskar Lindberg:

Adventskalender lucka 12: Marta och Maria

Påsk- och julvänner!

En rolig musikalisk gestaltning av systrarna i Betania ger Agnestig i visan "Marta och Maria":

Adventskalender lucka 11: De skall gå till den heliga staden

Påsk- och julvänner!

Britt G Hallqvists helgonpsalm är inspirerad av saligprisningarna i bergspredikan. Egil Hovlands melodi är inspirerad av Britt G Hallqvists text. En av hans allra, allra bästa koraler, tycker jag, kanske den finaste. Här med Göran Stenlund och Troendegruppen:

Adventskalender lucka 10: Herren är min herde

Påsk- och julvänner!

Tyvärr har ju Davids melodi till världens mest berömda psalm förkommit. Men vi har i alla fall Agnestigs kvar (till Britt G Hallqvists fina herdepsalm):

Adventskalender lucka 9: Lär mig att bedja av hjärtat

Påsk- och julvänner!

Ett exempel bland många på att b-melodierna i psalmboken som regel är bättre än a-melodierna ger oss även Carl Bertil Agnestig och hans koral till Britt G Hallqvists psalm "Lär mig att bedja av hjärtat" (SvPs 214b). Det är inte Hovland som är hans medtävlare utan någon helt annan, men jag har nästan aldrig sjungit a-melodin eller hört någon annan göra det - utan jag har fått spela den själv för att alls höra hur den låter! Agnestigs melodi är däremot både lättsjungen, spänstig och originell - den bär hans signum, helt enkelt. Så låt oss då be (som lärjungarna): "Herre, lär mig att bedja".

Adventskalender lucka 8: Vi är ett folk på vandring

Påsk- och julvänner!

Efter lovsången Måne och sol kommer här pilgrimsmässans Vi är ett folk på vandring. Också den är frukten av ett samarbete mellan Egil Hovland och Britt G Hallqvist. 

Det är en enkel psalm, visserligen mera texten än melodin. För banal som nattvards- eller offertoriepsalm tycker vissa. Passande vid enkla veckomässor eller som inledning till hela högmässan menar andra. Prova sjunga den!

Adventskalender lucka 7: Måne och sol

Påsk- och julvänner!

Okej, då är det dags för Hovlands superhit: Måne och sol! Fast han påstod att han komponerade denna melodi på bara någon minut, ja, att noterna liksom kom nerdansande på notpapperet. Carl Bertil Agnestig komponerade även han en melodi till Britt G Hallqvists fina lovsångstext, med mycket möda och stort besvär, och jag bifogar även den så att vi förstås vilken tur det var att vi slapp den i psalmboken 💛. Men testa gärna båda melodierna för både skojs och omväxlings skull! 

Jag tycker nog att den här psalmen gärna fick vara stående lovpsalm i våra högmässor under momentet "Gloria och Laudamus". Den är i sin enkelhet ännu bättre än vanliga Laudamus ("Vi prisar dig"), tycker jag, för den har liksom Nicænska trosbekännelsen fått med det Luther betraktade som evangeliets kärnord "för oss"!

Måne och sol a la Hovland:

Måne och sol a la Agnestig:

Nicænum - en personlig bekännelse

Credo. Jag tror. Jag är kristen för att jag är döpt och tror. Framför allt vet jag på vem jag tror. Jag är lärjunge eller följare till Jesus Kristus. Och det var just sådana lärjungar som i Antiokia började kallas kristna.

Credo. Jag tror. Så börjar den Nicaenska trosbekännelsen, som är den verkligt "athanasianska" (den som kallas så är från 700-talet). Alltså den kristna bekännelse som kyrkofadern Athanasius och Kyrkan med honom, även under förföljelse och landsflykt, försvarat alltifrån kyrkomötet i Nicaea 325. Det är den kristna kyrkans kollektiva bekännelse, men vi som använder den brukar säga Credo, Jag tror, för att markera att det också är en personlig bekännelse.

Jag tror på en enda Gud. Trots att kyrkans bekännelse är till Fadern, Sonen och Anden är det ingen tvekan: Vi har en enda Gud. Inte flera.

Allsmäktig Fader. Först Fadern. Allsmäktig så att han kan göra vad han vill. Men han vill inte vad som helst, utan bara det som är i överensstämmelse med hans godhet och helighet och som är till vårt eviga bästa. Och han kan inte få till atånd det logiskt meningslösa, som t ex fyrkantiga cirklar eller gifta ungkarlar. Däremot gäller det som Johan Åström i Gävle skrev i en psalm:

Du, o Gud, om du behagar ändra kan naturens bud. / Blott för oss de äro lagar, icke lag för dig, o Gud.

Skapare av himmel och jord. Här kommer också Guds allmakt in. Han kunde ha skapat världen på ett ögonblick, t ex igår, med allt vi tror oss ha upplevat inprogrammerat, men valde uppenbarligen att skapa successivt. Här kan vi ha olika syn på tider och stunder - men det blir direkt okristet om vår syn på skapelsen präglas av rå naturalism, där Gud (om Gud finns) är klavbunden av sina egna naturlagar, eller där världen som något slags panteistisk gudom alltid har funnits, vilket den bevisligen inte har, eller där världen har skapat sej själv, vilket är omöjligt, eller där världen bara plötsligt uppkommit i en slags gigantisk uralstring, vilket strider mot axiomet att allt som har en början också har en orsak.

Av allt vad synligt och osynligt är. Här innefattas verkligen allt. Allt. Även de onda andarna har sitt ursprung i Gud och var från början goda. Varför Gud lät möjligheten till uppror finnas, och hur från början goda varelser (både änglar och människor) kunde välja den vägen, låter sig knappast förklaras från vår begränsade utsiktspunkt. Men en liten aning kan vi kanske få genom våra försök att skapa självständig intelligens som går utöver den "robotliknande" lydnadens nivå och därmed kan nå nya höjder av förmågor men också riskerar att i de bästa avsikter skada varandra och t o m sina upphovspersoner (jfr Isaac Asimovs robotlagar från Stiftelse-trilogin).

Och på en enda Herre. Här kommer Jesus in i matchen.

Och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allt blev till; som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlen. och blev kött genom den Helige Ande  av jungfrun Maria och blev människa. och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus , led och blev begravd, som uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlen, sitter på Faderns högra sida och skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda, och vars rike aldrig skall ta slut.		Credo in unum Deum, Patrem omnipoténtem, factórem caeli et terrae, visibílium ómnium et invisibílium. Et in unum Dóminum Iesum Christum, Filium Dei unigénitum, et ex Patre natum ante ómnia saecula: Deum de Deo, lumen de lúmine, Deum verum de Deo vero, génitum, non factum, consubstantiálem Patri, per quem ómnia facta sunt, qui propter nos hómines et propter nostram salútem descéndit de caelis, et incarnátus est de Spíritu Sancto ex María Vírgine et homo factus est. Crucifíxus étiam pro nobis sub Póntio Piláto, passus et sepúltus est, et resurréxit tértia die secúndum Scriptúras et ascéndit in caelum, sedet ad déxteram Patris, íterum ventúrus est cum glória  iudicáre vivos et mórtuos, cuius regni non erit finis.
Och på den Helige Ande, som är Herren och ger liv, som utgår av Fadern och Sonen, som tillsammans med Fadern och Sonen blir tillbedd och förhärligad,   och som talade genom profeterna. Och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse och väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv. Amen.

Adventskalender lucka 6: Tusen stjärnor glimmar

Påskvänner!

Agnestigs melodier och Frostensons texter gick ju också bra ihop (jfr lucka 3). Även om det inte blev någon koral av Agnestig till denna text i vare sej Kyrkovisor eller Psalmboken. Men här kan ni lyssna i lugn och ro. 

Under nattens timmar, då jag sjuk och hes skriver detta, är ju stjärnorna som tydligast. Särskilt nu innan nymånen vuxit sej alltför stor. Barnen sjunger:

Adventskalender lucka 5: Det var i april om kvällen

Påsk- och julvänner!

Även Carl Bertil Agnestig tonsatte texter av Britt G Hallqvist, t ex nedanstående visa på samma tema som den igår, men med lite friare associationsbanor. 

Det är väl inte så ofta man nuförtiden möter en fårflock på vägen ens i april, och nu är det ju december. Ändå är själva smärtan och sorgen som sången uttrycker - med tanke på vad Frälsaren fick utstå - inte svårare att ta till sej den här årstiden.

 "Advent är mörker och kyla". Också. (Men våren - och påsken! - närmar sej).

Adventskalender lucka 4: Han gick den svåra vägen

Påsk- och julvänner!

Norske kompositören Egil Hovland samarbetade ju ofta med svenska författaren Britt G Hallqvist. Denna sång blir "lucka 4" så här på Barbaradagen (ni vet väl att advent och hela kyrkoåret börjar "söndagen före Barbara", som det stod i Bondepraktikan?). Adventstiden är ju något av "Jesus' liv baklänges" och börjar i slutet av Frälsarens vandring här på jorden (jfr gårdagens psalm). Även om detta inte är någon traditionell adventspsalm, passar den inte illa som uppföljare till "Dig vi lovsjunger, ärar", särskilt just denna årgång som accentuerat trosbekännelsen ord att Jesus var "pinad under Pontius Pilatus". Och vi är ju (se ovan!) både jul och påsk- (och pingst!)-vänner.

Adventskalender lucka 3: Dig vi lovsjunger, ärar

Påsk- och julvänner!

Liksom Hovlands Hosianna (se lucka 2!) förknippas även denna komposition av Agnestig (till en text av Frostenson med rötter i 800-talet!) snarare med Palmsöndag än Advent. Kanske är en förändring på gång - en del församlingar vill kunna sjunga den här glada melodin även under advent, liksom jag hört Bereden väg sjungas under en palmsöndagsprocession. 

Egentligen passar ju dessa psalmer bägge söndagarna, så det handlar väl mer om en önskan att ge lite olika musikaliska färg åt Adventstidens resp Stilla veckans upptakt. Huruvida även kompositörerna tänkt så låter jag vara osagt. 

Här kommer i varje fall Agnestigs koral (som jag håller för att vara hans finaste):

Adventskalender lucka 2: Hosianna

Påsk- och julvänner!

De flesta insjungningar av Egil Hovlands Hosianna har visst av upphovsrättsliga skäl plockats bort på nätet. Utom den frejdiga utomhusversionen i "Salmeboka minutt for minutt" (1:24-1:25) och Glenn Bengtssons pampiga inomhusversion nedan. 

Utan att kunna tävla med Voglers klassiska tonsättning har Hovlands (med något annat textunderläggning) bidragit till större variation och blivit ganska populär, den också, inte minst i barn- och ungdomskörer. Ibland har den föreslagits och använts särskilt till Palmsöndagens hosiannarop. 

Här kommer i alla fall Glenn i början av årets adventstid:

Hosianna, Davids son!
Välsignad vare han,
välsignad Davids son
som kommer i Herrens namn!
Hosianna i höjden,
hosianna Davids son,
välsignad, välsignad,
välsignad vare han.
Hosianna Davids son,
som kommer i Herrens namn!

Adventskalender 2024 lucka 1: Adventstid

Påsk- och julvänner!

Gott Nytt Kyrkoår! I år skulle både svenske Carl Bertil Agnestig (7 mars) och norske Egil Hovland (18 oktober) ha fyllt 100. Båda blev gamla men inte SÅ gamla, och båda betydde mycket för kyrkomusiken, inte minst bland barn och ungdom, och detta även i Efs-sammanhanget. Jag vill hedra deras minne med årets adventskalender.

Först ut blir Agnestig med hans Adventstid - som nog oftast sjungits om ett par veckor i något luciatåg men egentligen passar bäst när vi som nu tänder det allra första adventsljuset:

Kyrkoårets sista dag

Påsk- och julvänner!

Snart är det advent. Men inte riktigt än. (Idag är det egentligen kyrkoårets sista helgdag: S:t Andreas' apostladag eller Andersmässodagen). Så jag låter gamle Olle gästblogga en sista gång. 

Denna samling betraktelser ("När dagen börjar") från 1942 trycktes ju om av Verbum så sent som 1983, lätt omarbetad i anslutning till den då nya evangelieboken. Pastor primarius Olle Nystedt (1888-1974) betraktades alltså närmast som liberalteolog för att han beundrade Söderblom och var den ende präst som röstade för ämbetsreformen redan vid kyrkomötet 1957. Men han var likt Nils Bolander även påverkad av norske väckelseledaren Hallesby och talar likt denne, ja, likt den gode Herden själv "stundom varning, stundom tröst". Och Nystedt använder psalmboken och dess pregnantaste strofer på ett suveränt sätt. 

(I just sistnämnda avseende ligger EFS' med rätta högt värderade Rosenii Dagbetraktelser i lä. Kanske beroende på att det inte var C O Rosenius utan Amy Moberg som redigerade betraktelserna och valde de avslutande stroferna; Rosenius ansåg ju f ö länge psalmboken vara "till största delen författad av opånyttfödda lärare och snillen"). 

Nu till Olle, först betraktelsen för igår och sedan den för idag. Om ni tål lite kallt stål från "det tveeggade svärdet". Innan vi kanske, om Herren dröjer, går in i ett nytt nådens år:

Jesus sa: "Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga." (Matt. 13:47-48)

Vi människor är av alla slag. I alla möjliga avseenden är vi olika. I ett är vi alla lika. Himmelrikets not omsluter oss alla. Guds kärlek söker oss alla. Kallelsen till Guds rike gäller oss alla utan undantag. Kristus har dött för alla. Inför Guds kärleks sökande blick är vi alla lika.

Men Jesus har sagt att det en gång ska bli ett särskiljande. När noten blir full drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda i korgar, men de dåliga kastar man bort. Vi är alltså inte alla lika inför Gud. En gång ska det bli uppenbart. De många olikheter vi fäster så stort avseende vid betyder föga inför honom. Men det finns en skillnad som är avgörande och som en gång ska bli åtskiljande: de onda och de rättfärdiga, säger Jesus. De många fiskarna var lika däri att noten omslöt dem alla. Men när de dragits upp på land delades de upp efter skillnaden: god och dålig. Den skillnaden fanns förut, men först på land blev den uppenbar. Guds kärlek söker alla lika, men en gång ska det bli ett särskiljande. Det blir inte godtyckligt, det är bara så att den skillnad som redan fanns blir uppenbar.

De onda och de rättfärdiga, så var ju skillnaden. Vem är väl rättfärdig? Därom dömer Gud på sitt sätt. Då han ser ett hjärta som öppnats för Kristi kärlek, så att denna fått börja sitt fördolda verk med att göra om hjärtat till en, låt vara skröplig, men dock begynnande likhet med hans sinnelag, då öppnar Gud portarna till sin himmel för att Kristus ska fullborda det goda verk som han börjat, då kallar han den syndiga människan rättfärdig. Och det finns bara ett som är ont: den vilja som stänger för Gud. Där är skillnaden som ska bli uppenbar.

Ännu i detta kyrkoårs sista timma kallar Guds kärlek på oss alla. Det ska en gång dras konsekvenser av hur vi svarar på Guds kallelse.

En herrdag i höjden är vorden besluten

av Konungen uti det himmelska land,

att han skall hitkomma med mång sinom tusen

och kalla till doms både kvinna och man,

med änglarnas röst,

de trogna till tröst,

med svidande styng i de otrognas bröst.

Jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom. - - - Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. - - - Och från tronen hörde jag en stark röst som sa: "Se, Guds tält står bland människorna, och han ska bo ibland dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Ty det som en gång var är borta." Och han som satt på tronen sa: "Se, jag gör allting nytt." (Upp. 20:11, 21:1,3-5).

Väldiga syner skådar siaren. Världar försvinner och världar föds inför den Eviges ansikte. Vad är väl en människa i allt detta - som ett sandkorn vid havet; som en rök som försvinner. Men mitt i dessa syner av världarnas omvälvning talas ändå om människor som gråter och om människor som är törstiga. Den Gud som kastar bort världar och kallar fram nya, han ser också var ett stackars människobarn gråter och törstar.

Nu segrar alla trognas hopp. Nu kommer nya himlar och en ny jord, en jord som inte vattnas av blod och tårar. Och inte ska hans barn där längre hungra och törsta efter rättfärdighet. Då ska de dricka ur livets källa och äta av livets träd. Där ska inte längre vara smärta och sorg, allt sådant ska vara slut. För nu är de hemma hos Gud, barmhärtighetens, förlåtelsens och kärlekens Gud. Nu har de nått Guds barns härliga frihet. Allt det gamla är glömt och borta. Han som sitter på tronen säger: "Se, jag gör allting nytt." Hjärtat är nytt, glädjen är ny, kraften är ny, livet är nytt. Salighetens nya dag är inne.

Gud vare tack att vi får ett sådant löfte till sist, på kyrkoårets sista dag. Vi har sannerligen inte förtjänat det. Men Guds nåd är större än allt. Han har sänt sin Son hit till dig för att du ska få komma dit, till honom i det nya Jerusalem. Han har skrivit ditt namn i livets bok. Gud vare tack för att vi får gå in i ett nytt kyrkoår på hans barmhärtighet. Han låte oss också en gång få gå in i himmelen, där han gör allting nytt. Amen.

O Fader, Son och Ande, dig

ske evigt lov och pris.

Ack, öppna ock en gång för mig

din himmels paradis!

Ja, när jag fast i tron består,

jag av din hand min krona får,

o Herre Sebaot. 

Till minne av Anders Widmark (inför Andersmäss och Första söndagen i advent)

Påskvänner!

Lyssna till Anders Widmarks trios version av Bereden väg för Herran! (Gärna flera gånger, denna jazziga tolkning i Jan Johansson- eller Oscar Peterson-klass vinner på upprepad lyssning). 

Igår dog Anders i cancer under pågående turné, dagen efter sin födelsedag. Vi får vara både ledsna - och tacksamma över alla fina inspelningar, inte minst av psalmer, som han lämnade efter sej. R.I.P.

Om Lausannerörelsen nu under kyrkornas globala vecka

Påskvänner!

Jag missade den här kvällen för 10 dagar sedan, men hela 2024 är ju ett jubileumsår för Lausannerörelsen (och därmed Efs). Se gärna, ge gärna och be gärna! För hela den världsvida kyrkan, för Lausannerörelsen och för Efs och dess mission.

Välkomna till Efs-kyrkan ikväll kl 18 på Missionsauktion!

Påskvänner!

Glöm inte missionsauktionen på Efs-kyrkan i Njutånger i kväll kl 18! Det blir även lotterier och kaffe med ostkaka! Välkomna, alla ni som är i närheten!

Nystedt får gästblogga också

Påskvänner!

Äsch, gamle Olle kan väl också få gästblogga medan jag filar på en redogörelse för Samverkanskonferensen i Uppsala igår? Så här skriver han på fredagen före Domssöndagen:

Vårt hemland är himlen. (Fil. 3:20)

Där hör en Jesu lärjunge hemma. Där är målet, dit hans livs vandring syftar. Hans själ är inte bofast här i världen. Även i de fagra riken på jorden sjunger han pilgrimssången. Skulle den förstummas, betydde det att han glömt målet och "bara tänker på det jordiska", som Paulus säger i detta sammanhang. Jesu lärjungar ska vara pilgrimer i världen, för hemlandet är himlen.

Är det så för oss? Är vi pilgrimer? Är vi på resa? Är vi inte ganska säkert bofasta här på jorden? Inte för att det är särskilt kristligt att sucka och tala som om man helst ville dö. Men vandrar vi mot målet? Är det himmelska målet levande för oss? Är vårt hemland himmelen? Plågar oss denna världens synd, därför att den svär emot vårt medborgarskap eller gör det oss just ingenting? Är vi habila "denna världs kristna", som just inte behöver kämpa med synden och därför inte heller känner något främlingskap? Hur ofta tänker vi på Gud och på himmelen?

Är det onödiga frågor allt detta? VI behöver nog ta dem på allvar. Väckelsens folk sjöng gärna hemlandssånger. Många av oss minns dem hemifrån, från far och mor. Nog kan det hända att den kristendomen ibland löpte fara att bli världsfrånvänd på ett orätt sätt och bli trång också, men den var ändå äkta kristendom, och målet var levande för dem. De var på resa till himmelen. De var medvetna om sitt himmelska medborgarskap, och de levde därefter.

Faran för oss är nog att vi glömmer målet för de många angelägna uppgifter som möter oss under vägen, även angelägna uppgifter i Guds tjänst. För att inte tala om att de många ägodelarna lätt lägger beslag på alla våra tankar, så att sinnet blir vänt till det jorden tillhör. "Han har blivit andligt sinnad", brukade man i Norrland säga om den som blivit "väckt". Det är motsatsen till att vara världsligt sinnad. Det andliga är levande och verkligt. Man lever i det, och det riktar blicken uppåt, det håller tanken på målet levande. Det är att ha himlen som sitt hemland. Vi behöver nog be Gud att han förnyar och levandegör vårt himmelska medborgarskap för oss. Eljest är fara värt att vår kristendom blir overklig och kraftlös. Det är bara den världsfrånvända kristendomen som rår med något i denna världen.

Däruppe är det ingen natt

och ingen gråt och smärta.

Där uppe är min högsta skatt,

där vare och mitt hjärta.

I himlen hos min Frälsare,

där vare min umgängelse.

Rosenius gästbloggar inför Domssöndagen

Påskvänner!

Pastor primarius Nystedt i all ära, men gamle Rosenius är inte så dum heller. Allvarlig nog i alla fall:

"Eftersom du är ljum och varken kall eller varm, ska jag utspy dej utur min mun." (Upp. 3:16)

Detta är ett förskräckligt ord av den milde Frälsaren! Herren Gud hjälpe oss alla, att var och en måtte vara uppriktig mot sej själv, så att han inte hemligen och utan att veta det står under en sådan dom, tilldess den drabbar!

Huvudsaken, som här är att undersöka, är nu ljumheten, eller vad Kristus menar med den.

I detta Herrens tal om de ljumma är något, som alla ser och förstår, men också något, som bara få märker.

Alla inser att när Herren säger "du är varken kall eller varm" menar han:

Inte är du bara en vanlig världsmänniska, helt likgiltig och främmande för det andliga; visst är du något annat än den stora hopen; du känner mina vägar, du predikar mitt ord och lär andra; "jag vet dina gärningar", sådana har du.

Men du är inte heller varm, ditt hjärta är inte rätt för Gud, den rätta kärleken, livet och umgängelsen med mej fattas dej; du talar hellre om mej än med mej; du umgås hellre med andras själsangelägenheter, än med dina egna o. s. v.

Sådant heter ju att vara varken kall eller varm, ty vad "kall" betyder, det ser vi på världen i hennes alldeles jordiska, för allt andligt likgiltiga väsende.

Men vad "varm" är, det ser vi på sådana trogna själar, som i allt sitt väsende alltid har samma föremål för sej: Frälsaren och hans nåd; så att då de är mest glada, är det över Frälsaren och hans vänskap; då de är mest bedrövade, är det över sin synd och saknad av Frälsaren; då de talar, sjunger eller skriver om det som mest behagar dem, är det om Frälsaren.

Detta är klart och för alla begripligt.

Men då uppstår i tillämpningen en dunkel och svår fråga: När likväl alla kristna under en tilltagande eländets kännedom vid Herrens fördöljande och de ljuva känslornas undandragande suckar och klagar över sin stora kallsinnighet, att de inte kan älska Frälsaren så som de ville, inte så varmt bedja som förr, de angrips av frestelser, besväras av främmande, ja syndiga tankar, blir förströdda till sinnet, försumliga och bristfälliga i kärleken — vad kan de då annat tycka, än att de just här i Kristi tal om de "ljumma" finner sej alldeles beskrivna? För inte är de riktigt kalla, menar de, och inte heller riktigt varma — vad återstår då annat, än att de är ljumma?

Ja, vad ska vi säga om det här? Talar Herren verkligen här om ett sådant själstillstånd, som dessa bekymrade själar beklagar?

Lovad vare Herren att han själv förklarade, vad som utmärker de ljumma! Eljest hade vi alla måst förtvivla för denna text.

Läs då följande vers. Där förklarar Herren, vad som var ljumhetens tecken och bevis. Det lyder så: "Ty du säger: jag är rik och har nog och behöver intet; och vet inte, att du är eländig och jämmerlig och fattig och blind och naken." Se, här är tecknet på de ljumma, som Herren vill utspy utur sin mun! Herren säger ju här uttryckligt, varav den ljumme igenkännes. "Du är ljum; ty du säger: jag är rik, har nog" m. m.

Ordet "ty" brukas alltid, när en bevisning följer. Således, att du är ljum, vill Herren säga, det uppenbaras därigenom, att du säger: "Jag är rik", d. ä. att du är så nöjd med dej. Vore du varm, kunde du inte vara nöjd med dej själv.

Ordet: "du säger", bör inte förstås bara om munnens sägande; ty mången ljum är väl så fin och klok, att han icke så grovt uttalar det inför människor, utan det bör förstås om hjärtats eller det inre tyckets sägande; såsom ock Skriften brukar ordet: du "säger i ditt hjärta". Det betyder således att i sitt tysta inre vara nöjd med sej själv, eller inte känna sej eländig och jämmerlig m. m.

Detta är ett alldeles märkvärdigt och dyrbart tecken i avseende på den rätta bättringen i hjärtat — ett tecken, som går mycket djupare och finare än alla andra tecken och ofta uppenbarar vad man på inget annat sätt kan få fram i dagen. Det må nämligen vara hur som helst med allt annat, det är dock säkert, att den kristen, som är nöjd med sej själv, som inte understundom plägar bekymras, ja, förskräckas och ängslas över sej själv, utan alltid har lugn i det avseendet, den själen är bestämt stadd i den laodiceiska lärarens ljumhet.

Vi talar inte om detta, att en kristen för vissa tillfällen, antingen under mycken andlig förnöjelse eller under en tillfällig slummeraktighet, kan vara mer nöjd med sej själv; han får åter snart lika stor sorg över sej och är dock vanligen även mitt under största tröst och glädje i Kristus ändå missnöjd över sej själv; detta missnöje med sej själv är således ändå det vanliga i en kristens liv.

Så kan också den ljumme av en tillfällig grövre förseelse, helst om denna fallit människor i ögonen, bliva för tillfället ledsen över sej själv, eller över den gärningen, men är dock i allmänhet nöjd med sej själv, stolt och obruten.

Här gäller det alltså att ge akt på vad som är en människas allmänna eller vanliga tycke om sej. Detta är det tecken, som Herren Kristus här framställer.

Gud skådar till hjärtat. Vad båtar att då
för världen med sken av gudaktighet gå
och bära Guds ord i din skrymtande mun,
när egen rättfärdighet dock är din grund?

Frågor till ärkebiskopen

Påskvänner!

FRÅGOR TILL ÄRKEBISKOPEN

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed ger? (Tipspromenadfråga eller en fråga om liv och död för miljarder människor?). Jag kommer ihåg att alla ärkebiskopskandidater i Gottsunda 2013 svävade betänkligt på målet här (t o m Ragnar Persenius som först sa ja men sedan även nej). Vad säger du?

Muhammed trodde i alla fall på jungfrufödelsen och på att Jesus verkligen ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Inget av detta tror din föregångare K G Hammar på – jungfrufödelse är ett rent teologiskt begrepp för honom (”vad är en teologisk jungfru?” undrade då Anders Piltz) och Jesus kommer tillbaka ”i våra hjärtan”, trots att han kan sägas ha dömts till döden, iaf ur Stora rådets synvinkel, just för sin förkunnelse om en synlig återkomst i makt och härlighet. Vad säger du?

Har Jesus i verkligheten ruttnat precis som kung David men uppstått i mer eterisk bemärkelse (som Söderblom trodde), i en rent andlig tillvaro, i lärjungarnas hjärtan eller i Kyrkan, hans kropp? Jfr Emanuel Linderholms pompösa uttalande om hur kyrkans tro står och faller med ”Jesu försoningsdöd och hans uppståndelse” (sedan märker man att han egentligen inte tror på någondera i klassisk mening). Vad säger du? (Här kommer du inte undan med "Det vet väl inte jag?").

Finns det någon som helst risk att gå förlorad eller kan vi lika frimodigt som Sven Hillert förkunna allas slutliga frälsning utan att därmed öka risken för att folk faktiskt går förlorade? (Apropå missionens 150-årsjubileum). Har för mej att Ragnar Persenius betvivlade Hitlers eviga salighet, men i övrigt verkade det ha gått väl för alla. Är våra begravningsgudstjänster, våra konfirmationer och det som återstår av vår mission numera bara en bekräftelse av att det numera inte är så nödvändigt att tro på Herren Jesus för att bli frälst? Vad säger du?

Är förbundet mellan man och kvinna inte särskilt välsignat eller väl-designat över huvud taget? Finns det någon vits med att, allt annat lika, ha en mamma? När nu även karlar och pappor kan föda barn enligt Svenska kyrkan som remissinstans iaf. Vad säger du?

"Talar stundom varning, stundom tröst"

Påskvänner!

En rätt herde talar liksom Jesus "stundom varning, stundom tröst". Idag blir det mest varning från Olle Nystedts sida:

MÅNDAG

Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig. (Hebr. 3:13)

Förhärdad blir man inte på en gång. Det går så småningom. Därför går det också omärkligt, utan att man vet om det. Och det sker genom att man "låter sig förledas av synden och förhärdar sig."

Synden förleder på två sätt. Den säger: det är inte så farligt, och den säger: det är inte så bråttom.

Synden är en utmärkt advokat. Den är aldrig försvarslös. Den hittar alltid förmildrande omständigheter. Den gör svart till vitt. Synden ser aldrig farlig ut. Även de grova synderna blir våra goda vänner som vill oss väl och ger oss njutning och lättnad. De börjar ju också så smått och växer så omärkligt. Däri ligger det bedrägliga. Det är det som så småningom kan göra oss förhärdade. Därtill kommer alla s k "småsynder", som vi kanske aldrig märker: snålhet, ovänlighet, bekvämlighet, feghet, högfärd, skvalleraktighet, ofördragsamhet, självgodhet o s v. Även i sådant kan man bli förhärdad och gå förlorad, utan att ens veta om att man är sådan. För det vill nog Guds Andes upplysning till för att man ska se sådant. Så stor och farlig är syndens makt att bedra.

Synden bedrar också genom att säga: bara i dag. En gång är ingen gång. I morgon eller åtminstone snart ska det bli annorlunda. Och så uppskjuter man till en oviss framtid den bättring som samvetet talar om. Och det uppskjutandet, som rent av kan kännas som ett allvarligt löfte om bättring, det är en säker väg till förhärdelse. Hebreerbrevets författare gör en helt annan användning av ordet "i dag". Han vill säga: passa på i dag, när du ännu har möjlighet till bättring. Du vet inte om du har någon möjlighet i morgon. Ty varje dag utan bättring för dig närmare förhärdelsen.

Medan du ännu kan synda,

övergiv 

syndens liv,

ur fördärvet skynda.

Bryt din vilja, slit din fjättra,

medan du

har ännu

tid att dig förbättra.

Och så dagens Nystedt

Påskvänner!

Hoppas det fortfarande predikas om vikten av att ha sin sak klar med Gud. Man kan ju annars få höra rätt märkliga predikningar den här söndagen. En präst i Lule (Porsökyrkan) försäkrade redan på 80-talet att "de fåvitska jungfrurna" nog blev insläppta till slut (jfr hur Elsa Beskow i Sagan om den lilla, lilla gumman tvingades lägga till en rad om att den lilla, lilla katten kanske ändå kom hem till slut). Eller tänk på pastor Helle Kleins famösa drapa i Sofia kyrka 2012 (läses på egen risk)! 

Tack och lov att vi fortfarande kan få höra ett gott och ostympat Guds ord här och var. Även från Olle Nystedt som får fortsätta gästblogga här ett tag till:

SÖNDAGEN FÖRE DOMSSÖNDAGEN

Jesus sa till sina lärjungar: "Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. - - - När brudgummen dröjde, blev alla dåsiga och föll i sömn." (Matt. 25:1,5)

Jesus levde i väntan på den sista dagens snara inbrott. Så gjorde också apostlarna och den urkristna församlingen. Detta ger åt hela Nya testamentet dess väldiga dramatiska spänning och allvarsamma kraft. Denna väntan skärpte blicken för det väsentliga. Den nödgade också till att se livet ur evighetens synvinkel.

Vi lever inte i samma väntan på Herrens snara ankomst som den urkristna församlingen gjorde. Vi tror inte att den yttersta tiden är nära. Snarare antar vi väl att mänskligheten ännu är i sin barndom, och att oöverskådliga tider ligger framför oss.

Ändå ligger det en djup och allvarsam sanning i ordet om de yttersta tiderna. För vi lever alltid på gränsen till evigheten. Nuet är ständigt gränslinjen mellan tiden och evigheten. Vi lever i den yttersta tiden. Och för var och en av oss gäller ju att vi inte vet när vår sista dag är inne. Därför gäller det att vara beredd.

Jesus tar en bild från bröllopshögtiden. Tio flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Så, menar han, ska hans folk vänta på honom. Är det så för oss? Är vi klara på det att vi hör honom till? Och är det en tanke som har blivit konkret och levande för oss, att vi en gång verkligen ska möta honom? Det är inte menat som en bild eller något slags symbol att vi ska möta Herren en gång, utan det är menat så bokstavligt som möjligt. Om vi vill höra honom till, måste vi alltså vara på väg till mötet med honom.

Brudgummen dröjde. Natten var mörk och väntan blev lång. Alla de tio flickorna som gått ut för att möta honom somnade. I liknelsen omtalas inte detta som något orätt eller klandervärt. Även de förståndigaste flickor behöver sova på natten. Men det farliga var att fem av dem inte i tid hade gjort sig i ordning, så att de var redo när de väcktes av ljudet att brudgummen nalkades.

Vi kan inte leva på helspänn jämt. Livet måste gå sin vanliga gång med arbete och vila i ständig växling, och tankarna måste syssla med mångahanda ting. Men vi måste ha vår sak klar med Gud så att vi är redo. Det är försent att tänka på det när "ropet" hörs.

Beredd håll mig, o Jesus Krist,

att vänta

din ljuva ankomst, när du sist

vill hämta

ur tåredalen,

från jordekvalen

din brud till dig i ljusa fröjdesalen.

Nystedt gästbloggar igen

Påskvänner!

Får vi den här stadiga själafödan längre, ens i EFS-sammanhang? Pastor primarius Olle Nystedt räknades på sin tid närmast som liberalteolog, söderblombeundrare och "kvinnoprästanhängare" som han var. Ändå kunde han predika så här rakt och skarpt. Men något har hänt med senare prästgenerationer. Är det liberalteologin som fångat dem med hull och hår och berövat dem - och oss - evighetsallvaret?

På jorden ska hedningarna gripas av ångest och rådlöshet och havets och vågornas dån. (Luk. 21:25)

En min vän sa efter att ha varit i dödens port: Jag har känt att tron håller att dö på. Förstår du att det är något förunderligt, att själva dödsringningen kan låta som adventsklockor till vilka man kan sjunga Hosianna?

Det är inte överspändhet. Man är inte överspänd i döden. Den gör människor till realister. Då möter man verkligheten om man inte har gjort det förr. Har då Guds verklighet varit okänd förut så måste man bäva, men Herrens vänner får glädjas t o m i dödsskuggans dal, för de slipper att känna sig ensamma. När de kära inte längre kan följa så är de ändå inte ensamma, för livets Herre hämtar dem vid dödens port. Tror du att det är en rikedom att ha det så ställt? Det är den stora tryggheten.

Och den stora tryggheten behöver vi inte först i döden. Den behöver vi nu. Det är ju som vore det vår tid Jesus talar om i texten, när han säger att människor ska gripas av ångest och rådlöshet och att de ska förgås av skräck i väntan på vad som ska komma över världen. Vi går i förskräckelse och ångest inför allt det hemska som sker. Otryggheten vill stjäla kraften ifrån oss.

Men mitt i allt detta hemska som Jesus förutsäger, fortsätter han: himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå. Mitt igenom alla omstörtningar ska Guds ord stå orubbat. Vad Guds ord säger om synden och syndens lön, det står sig, och vad Guds ord säger om friden som är mera värd än allt vi tänker, och som bevarar och frälsar, det kan inga revolutioner göra om intet. Hur det ska gå med världen, det vet vi inte, men att Guds ord och löfte ska bestå, det är säkert. Gud vare tack för sådan trygghet. Måtte vi se till att vi inte ställer oss utanför den.

Sist, min Gud, jag dig nu beder:

tag min hand uti din hand

så att du mig alltid leder,

för mig till ditt fröjdeland.

Där försvinner allt besvär,

och när loppet slutat är

och jag dig min ande sänder,

tag då den i dina händer.

Nystedt gästbloggar

Inför Samverkanskonferensen med ärkebiskopen i Lötenkyrkan på torsdag kan vi återigen låta gamle överhovpredikanten, pastor primarius Olle Nystedt vara vår "huspredikant". Han utgav sina dagbetraktelser under krigets 1942, men just därför har de ofta en inträngande aktualitet, inte bara under de kyrkoårsveckor som handlar om "den yttersta tiden". Det här tål att upprepas även i vår tid:

FREDAG

Där kadavret ligger, där samlas gamarna. (Matt. 24:28)

Slutet ska bli att Människosonen kommer, uppenbar för all världen såsom segraren som gör slut på den vanhelgande skändligheten och bringar frälsningen och segern.

Ja, så talade Jesus, och det ordet har hans kämpar tröstat på i nödens och hemsökelsens tider. Den väldigaste av dem alla efter Paulus sjöng ut sin tro i förtröstanspsalmen framför andra, Vår Gud är oss en väldig borg. Den psalmen har hållit på att bli ett slags kyrklig paradmarsch för festliga tillfällen. Men den är just inte född i något slags jubileumsstämning. Tvärtom kom den till i en tid då det inte var fras utan blodigt allvar att mörkrets furste rustade sig med våld och argan list. 

Hur mäktig den psalmen är, begriper man inte förrän man gör klart för sig, att den sprungit fram ur ett hjärta som stundom kämpade till det yttersta för att bevara tron och frimodigheten i en värld som var "så stor och full av mörkrets härar". Just därför att den psalmen är född av en tro som vågade "gods och ära, liv och allt", så har den i sig en gnista av samma eviga liv som Guds eget ord och löfte, som skall bestå. Vi känner nog ofta att vi inte har så värst mycket av inre rätt att sjunga den psalmen, inte sant, därför att vi så lite prövat vår oförskräckthet "i all nöd och sorg" och i striden mot mörkrets härar.

Vi har så lätt för att bli självsäkra. Men förr eller senare kommer den dag då vi kommer till korta och inte kan reda oss själva. Gud give, att vi då måtte känna vägen som leder upp till bergen, Guds berg och hus, och att vi måtte ha vårt hem där. För det är tryggheten.

Kom, Jesus, var i ve och väl,

i liv och död oss nära,

och gjut i var förkrossad själ

din Ande med din lära.

Oss styrka giv till helig strid

och samla oss i evig frid,

då du all världen dömer. 

Rosenius gästbloggar

Påskvänner!

C O Rosenius betraktar och begrundar idag en av de kortaste och mest citerade verserna i Psaltaren. Jag är helt övertygad om att detta gäller även Efs:are idag. Jag kommer så väl ihåg hur Agne Nordlander för över 20 år sedan på Efs sommarhem på Backen uppmanade oss att ge Herren åtminstone 5 minuters koncentrerad uppmärksamhet om dagen i bön och bibelläsning (lite av det Dagens Lösen och Dagens Podd vill uppmuntra till - som ett minimum, alltså, inte som något slags begränsning uppåt). Jag minns att någon på rasten efteråt reagerade och tyckte att det Agne hade sagt var "lagiskt". Vad ska man då säga om Rosenius?

"Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på mina vägar." (Psalt. 119:105)

Betänk då hur grymt de behandlar sina själar, som nekar dem detta gudomliga ljus, Guds ord!

Gud har i nåd från himmelen skänkt oss ett synligt medel, vari Han själv bor och verkar, och på vars rätta och flitiga bruk hela den eviga saligheten vilar. Och likväl ser man inte bara den blinda, grova världen förakta och trampa dessa pärlor, utan, vad som är än förskräckligare, de som en gång varit upplysta och smakat det goda Guds ord, de låter ofta världen och köttet så hindra sej från ordet, att kanske hela dagen går förbi, utan att de använder en enda stund till själens spisande. För att inte säga hela veckan. Eller om de en stund hastigt slår sej ned vid ordet, är tankarna och hjärtat så uppfyllda av de världsliga tingen, att såsom ett stormigt och svallande hav omöjligen kan uppvärmas av solens strålar, hela frukten av ett sådant umgänge med ordet blir endast förökad ledsnad därvid.

Guds ord vill anammas med en stilla, betraktande ande, om det ska värma upp hjärtat. Men hindret är det myckna jordiska, eller vad Jesus menade med de "törnen, som förkvävde den goda säden", nämligen "livets vällust och levernets omsorger", köttslighet, tröghet och de mångahanda bekymren och göromålen, vilket allt nu är för den tjusta själens öga viktigare än det himmelska. Nu heter det: "Jag har inte tid att så flitigt öva ordet, ty det och det måste göras." Och observera, detta som måste göras är något jordiskt, och det som kan uraktlåtas är det himmelska, som nu betyder mindre! Så är nu själen tjust och förblindad!

Du säger: "Kallelsens plikt är en helig plikt som inte får försummas, och den som inte försörjer sitt hus är värre än en hedning". Men Jesus säger: "Det ena ska du göra, och det andra inte underlåta". Om du skött ditt ämbete och ditt hus på det fullkomligaste, men låtit nådens liv dö bort, kan det troget skötta ämbetet inte frälsa dej i döden och domen.

Och den som påstår att ditt hus eller ditt ämbete ska lida av de stunder du ägnat åt Guds ord och bönen, det är bara tjusaren, den gamle ormen, samt hedningen i ditt bröst, ditt hjärtas otro, som inte vet av någon Guds välsignelse, som inte aktar det himmelska, som hellre leker och pratar bort tio stunder än använder en till Guds ords betraktande.

O, vilket hedniskt förakt för Gud och din odödliga själ! Du har tillfälle till det saliga, höga och ärofulla umgänget med himmelens och jordens Herre, din frälsare och saliggörare, att höra Honom tala, vilket sker i ordet, och att tala till Honom, vilket sker i bönen; och du säger, att du inte har tid till det - men att höra och tala fåfängliga ting bland människor, det har du tid till! Detta må väl heta att vara tjust av djävulen.

Du har nu för dina göromål inte tid att till själens näring använda en timme av dygnets tjugofyra. Men tänk, om Gud slår dej och låter dej ligga sjuk ett år, nog står världen ändå! Då har du ringa tacksamhet av det världsliga, som du så troget skött; det kan nu inte hjälpa dej. Och Gud och hans ord har du föraktat — inte vill du väl nu anlita detta föraktade om hjälp?

När följden av Guds ords försummande blir den, att du dagligen avmattas till den invärtes människan, tron fördunklas, gudsfruktan och alla nådekrafter försvagas, då klagar du kanske över svaghet och frestelser, som du inte övervinner; men hur var detta att vänta? Att du ska övervinna det onda i dej, nådens medel förutan, det väntar varken Gud eller människor. Nej, sådana krafter ligger inte i människan; och det är därför Gud gav oss medlet ovanifrån. Men däremot om du rätt brukade detta medel, skulle ingenting som tjänar till liv och gudaktighet vara omöjligt.

Om du säger att du försökt och läst Guds ord, men ändå inte blivit bättre, måste händelsen vara en av dessa två:

Antingen förstår du inte vad bättring är; du menade, att du skulle i hast uppnå en viss höjd av kraft, fromhet och helighet, och visste inte att vägen därtill gick genom förnedringens och fattigdomens dal, samt att därtill hör att du inte ska se dej själv bättre och bättre, utan tvärtom.

Eller också, om du verkligen ännu är slav under synden, ännu inte fått nytt liv, ny lust, nya andliga krafter, då har du visst inte brukat ordet rätt. Tilläventyrs har du förvandlat Guds ordning och sökt först övervinna det onda i dej, innan du skulle tillägna dej Kristi förtjänst; först bära frukt, innan du skulle inympas i Kristus.

Börja nu lyda ordet, som säger: "Fly först till Jesus, tigg om nåd, / mot syndens makt ska sen bli råd." Låt den djupa egenrättfärdigheten fara och kasta dej, sådan du är, med alla brister och motsägelser i nådens famn, och du ska få erfara, "att där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och se, nu, nu skall denna överflödade nåden så glädja, smälta och förvandla ditt arma hjärta, så att det inte mer skall hava smak på det onda som nyss höll dej fången; så att det goda som du inte förmådde nu ska bli din lust.

Så lär ordet. Använd det med lydnad, så är dej ingenting omöjligt som är nödvändigt till salighet.

Dagar kommer, dagar flyktar,
håll dig vid Guds ord och säg:
Det är mina fötters lykta
och det ljus som leder mej!
Ha din lust i detta ord
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

Missionen och den yttersta tiden

Påskvänner!

För tredje gången denna november återger jag här nedan Olle Nystedts betraktelse för denna dag, den 24 söndagen efter Trefaldighet, med temat "Den yttersta tiden" (jfr Dagens podd från EBF!). Eftersom dagen infaller så sällan, t ex endast en gång mellan 2018 och 2029 (alltså idag!), har väl betraktelsen nästan lika sällan blivit läst. Men den är väl värd att begrunda, inte minst i vår tid och i vår kyrka. Särskilt nu i åt när vi firar 150-årsminnet av Svenska Kyrkans Mission! Därför återger jag alltså Olle Nystedts angelägna betraktelse ännu en gång - tredje gången gillt:

Jesus sade: "Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. Och budskapet om riket ska förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska änden komma."  (Matteus 24:12-14)

Laglösheten framhålls ofta i bibeln som utmärkande för de yttersta tiderna. Och här sägs att denna samhällsupplösande anarki ska ha till följd att kärleken hos de flesta ska kallna. Det är värt att besinna detta, vad det lagbundna samhället betyder som möjlighet till kärlekens gemenskap oss människor emellan. Den senare historien har givit mer än ett bevis på sanningen i detta. Men den har också gett exempel på sådana som ändå hållit ut i kärleken till Gud och nästan.

Laglösheten och kärlekslösheten ska aldrig bli allenarådande här i världen. Mitt i allt trångmål och all ondskans framfärd ska ändå budskapet om riket förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk.

Det är underligt att läsa om missionen i detta sammanhang. Den står här som ett vittnesbörd om hur Guds rike ska gå fram även under upplösningens tider, när hat och söndring regerar världen, när motståndet växer och kärleken kallnar hos de flesta. Även då ska det finnas en kristen kyrka, där Kristi kärlek lever i hjärtana och tvingar ut på erövringståg trots allt. Ut i hela världen, till alla folk ska budskapet om riket nå. Och sedan ska änden komma, står det. Vilken djärv segervisshet mitt i alla hemska framtidssyner! Var inte rädd, du lilla hjord, er Fader har beslutat att ge er riket.

Att få missionen inställd i detta sammanhang är sannerligen aktuellt och välbehövligt nu. Laglösheten och upplösningen möter lite varstans i världen, både i kristenheten och i hedningarnas länder. Oerhörda svårigheter hopas i missionens väg, både härhemma och därute. Värst är när kärleken kallnar. Många frestas till misströstan. Men så mycket nödvändigare är missionen, kärlekens världspolitik. Av ren självbevarelsedrift borde vi vara ivriga i missionsverket, för det är ju den enda makt som förmår uträtta något i folkförsoningens och rasförsoningens tjänst. Men framför allt är missionen nödvändig, därför att Herren befallt den. Och Jesu ord är en borgen för att verket ska gå fram även i de mörkaste tider. Missionen är aldrig ett hopplöst företag, för Gud vill det. Vi har bara att lyda, även i denna tid.

Nu storma, o tider,

hans kyrka står fast,

som ljuset sig sprider

hans lära med hast.

Ut går i all världen

hans utsända bud

och vittnar bland svärden

och bålen om Gud

och vittna om honom, o tröst i all nöd,

som, död för vår synd, blev genom sin död

en förstling till livet. 

Halleluja!

En Lutherros på Fars dag

Påskvänner!

Pastor primarius Olle Nystedt gästbloggar

Påskvänner!

Som den av undertecknad nyskapade novembertraditionen bjuder gästbloggar pastor primarius Olle Nystedt så här under kyrkoårets sista veckor. Visserligen var han inte Efs-are utan av missionsförbundiskt ursprung, fostrad som teolog i ungkyrkorörelsen och som framstående predikant likt Nils Bolander inspirerad av både Nathan Söderblom och Ole Hallesby. Av många betraktades han länge som "liberalteolog", bl a för att han öppet beundrade Söderblom och var den ende präst som röstade för 1958 års ämbetsreform redan vid kyrkomötet 1957! Men man märker ju här nedan att han ville behålla - och verkligen behöll - mycket av den klassiska allvarsförkunnelsen under kyrkoårets sista veckor. Han känner ett ansvar inför Gud och sin kyrkas bekännelse, ja, inför de människosjälar han har under sin predikstol, att inte minst under andra världskrigets ödesår undvika att lova för runt beträffande den eviga saligheten. Skillnaden gentemot pastor primarius Ludvig Jönsson, vars 100-årsjubileum firades i fjol och vars "Postilla för sökare" uppfattats som ett bättre evangelium i vida kretsar, är mycket påfallande. Nu lämnar jag ordet till Olle själv och hoppas att Verbum förlåter detta utdrag ur en sedan länge slutsåld betraktelsebok. (Till helgen infaller ju faktiskt den 24 söndagen efter trefaldighet, som annars utgår nästan varje år):

NÄR DAGEN BÖRJAR -  ett ord för var dag i kyrkoåret.

(Olle Nystedt 1942, något bearb. Andakter i mångt och mycket präglade av det pågående kriget, särskilt tydligt i de avslutande 21 betraktelserna för de tre sista veckorna i kyrkoåret. Nystedt var när boken kom ut domprost i Göteborg, senare blev han pastor primarius i Stockholm. Även de väl valda psalmverserna något bearbetade/uppdaterade).

24 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Jesus sade: "Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. Och budskapet om riket ska förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma."  (Matteus 24:12-14)

Laglösheten framhålls ofta i bibeln som utmärkande för de yttersta tiderna. Och här sägs att denna samhällsupplösande anarki ska ha till följd att kärleken hos de flesta ska kallna. Det är värt att besinna detta, vad det lagbundna samhället betyder som möjlighet till kärlekens gemenskap oss människor emellan. Den senare historien har givit mer än ett bevis på sanningen i detta. Men den har också gett exempel på sådana som ändå hållit ut i kärleken till Gud och nästan.

Laglösheten och kärlekslösheten ska aldrig bli allenarådande här i världen. Mitt i allt trångmål och all ondskans framfärd ska ändå budskapet om riket förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk.

Det är underligt att läsa om missionen i detta sammanhang. Den står här som ett vittnesbörd om hur Guds rike ska gå fram även under upplösningens tider, när hat och söndring regerar världen, när motståndet växer och kärleken kallnar hos de flesta. Även då ska det finnas en kristen kyrka, där Kristi kärlek lever i hjärtana och tvingar ut på erövringståg trots allt. Ut i hela världen, till alla folk ska budskapet om riket nå. Och sedan ska slutet komma, står det. Vilken djärv segervisshet mitt i alla hemska framtidssyner! Var inte rädd, du lilla hjord, er Fader har beslutat att ge er riket.

Att få missionen inställd i detta sammanhang är sannerligen aktuellt och välbehövligt nu. Laglösheten och upplösningen möter lite varstans i världen, både i kristenheten och i hedningarnas länder. Oerhörda svårigheter hopas i missionens väg, både härhemma och därute. Värst är när kärleken kallnar. Många frestas till misströstan. Men så mycket nödvändigare är missionen, kärlekens världspolitik. Av ren självbevarelsedrift borde vi vara ivriga i missionsverket, för det är ju den enda makt som förmår uträtta något i folkförsoningens och rasförsoningens tjänst. Men framför allt är missionen nödvändig, därför att Herren befallt den. Och Jesu ord är en borgen för att verket ska gå fram även i de mörkaste tider. Missionen är aldrig ett hopplöst företag, för Gud vill det. Vi har bara att lyda, även i denna tid.

Nu storma, o tider,

hans kyrka står fast,

som ljuset sig sprider

hans lära med hast.

Ut går i all världen

hans utsända bud

och vittnar bland svärden

och bålen om Gud

och vittna om honom, o tröst i all nöd,

som, död för vår synd, blev genom sin död

en förstling till livet. 

Halleluja!

MÅNDAG

Ni, bröder, lever inte i mörkret, och dagen kan inte överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn." (1 Tess. 5:4-5)

Gäller det även om oss att vi är ljusets barn och dagens barn, så att Herrens dag inte kan komma över oss som en tjuv om natten? Om vi visste att den stora dagen skulle komma för oss i nästa vecka, hur skulle de mellanliggande dagarna då bli för oss? Vi skulle säkert få en hel del att göra, för det är nog åtskilligt som vi skulle vilja ha annorlunda, när Herren kommer. Där finns kanske en del att gottgöra, något att bekänna och be om förlåtelse för, där är någon vi skulle sluta att vara ovän med, vi skulle bli annorlunda mot dem därhemma och mot kamrater och mot både överordnade och underordnade. Och vi skulle väl läsa vår bibel med en helt ny iver, och frågan om själens liv och hälsa skulle få ett nytt allvar. Och mycket som nu är så viktigt skulle då bli tämligen betydelselöst: vi skulle inte ha tid att syssla med det. Ja, livet skulle säkert bli mycket annorlunda för oss. Vilket är väl då det riktiga: livet sådant det nu är, eller livet sådant det då skulle vara?

Någon invänder: det vore väl inte sunt att gå och vänta Herrens dag eller vänta döden jämt. Bleve inte det något av den orätta inställning som även Paulus varnar för? Jo, säkert. Man kan inte leva i högspänning alltid. Både i fråga om arbete och annat kan man inte inrätta sig, som om den sista dagen vore inpå en; tvärtom måste man ju både arbeta och leva på lång sikt.

Men detta hindrar inte att där finns något som borde vara lika nu och då. Och det är för det första "värdenas rangordning", skatterna på jorden och skatterna i himmelen. Sök först Guds rike - det är oss sagt som en regel för hela vårt liv. Och vår inställning till Guds vilja och till synden, vårt samvetes allvar och renheten i vår gemenskap med våra medmänniskor och innerligheten i vårt samliv hemma - allt detta borde vara lika. Eljest är det fara värt, att Herrens dag ändå till sist kommer som en tjuv om natten.

Ja, låt mig så som ljusets barn

få se och undgå alla garn

som satan för mig ställer,

och låt mig aldrig glömma bort

att levnadstiden är så kort

och likväl mycket gäller!

Ge mig nit

att med flit

bruka dagen,

höra lagen

som kan lära

vad som blir dig, Gud, till ära!

TISDAG

När det gäller vår Herres Jesu Kristi ankomst, då vi ska samlas hos honom, ber vi er bröder att inte strax tappa fattningen och bli uppskrämda, om man hänvisar till Anden eller till något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här. Låt inte lura er på något vis. (2 Tess 2:1-3)

I de stora nödtiderna läser människor gärna Uppenbarelseboken och Danielsboken och andra skrifter i bibeln som talar om de yttersta tiderna, och de finner där sin egen tid skildrad. De läser i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel om de tre ryttarna på den röda, den svarta och den blekgula hästen: kriget, hungern och pesten. Och de känner igen hovslagen som alltfort dånar fram över världen.

De har rätt. Uppenbarelseboken har ett livsviktigt budskap till dem som lever i de stora nödtiderna, liksom den var en tröste- och styrkebok till dem som levde under en liknande nödtid i Johannes´ dagar.

Men avvägen ligger nära. Då man i Uppenbarelseboken och de andra apokalyptiska skrifterna i bibeln vill läsa ut beskrivningar på politiska personer och händelser i vår egen tid, och därtill svaret på framtidens gåta, då har man råkat vilse. Varken Uppenbarelseboken eller någon annan av bibelns böcker ger oss besked om när ett krig ska sluta eller när Kristi tillkommelse ska äga rum. I alla tider har människor lockats av sådana fantasterier. Paulus varnar här för att låta sig bedragas av sådant. Även i vår tid finns det gott om sådana bibelutläggningar, som i skrifterna utläser beskrivning på vår nutid och framtid. Man kan utan vidare säga att alla sådan utläggningar är fullkomligt värdelösa, ja, skadliga, för de drar uppmärksamheten bort från det som är det väsentliga, nämligen lydnaden och kärleken. Om någon talar om för oss när Kristus ska komma åter, så vet vi att han har orätt, för Jeuss själv har sagt att han ska komma "när ni minst väntar det". Bibeln är ingen bok med hemlig visdom utan en bok med ett uppenbart budskap och en maning: Vaka och stå fasta!

Och som du for du komma skall,

o Jesus, hit tillbaka.

Jag här vill akta på mitt kall,

jag bedja vill och vaka.

Jag vet ej stund, jag vet ej dag,

men dagligt dig förbidar jag.

ONSDAG

Allt ska brytas ner. - - - Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. (Matt. 24:2,13)

Allt ska brytas ner. De orden låter mer sannolika och olycksbådande än någonsin. Otryggheten smyger sig över oss. Vi levde i en ganska trygg värld, i hägnet av lagbunden frihet och i ett samhälle som gjorde alltmer för att säkra vår trygghet. Nu syns allting bli mer och mer ovisst. Vad är det för en framtid vi går emot? Vart ska man vända sig för att känna någon trygghet? Pengar ger ingen trygghet. Vem vet vad de är värda nästa år? Inte ens vårt gamla svenska rättssamhälle kan ge oss någon riktig trygghet. Folk talar ju om nästa krig, ett krig med värre fasor än någonsin. Och hur går det då med Sverige? Vad finns det för garantier att vi inte råkar i samma slaveri som många andra fria folk råkat i?

Nej, detta är det nya i den närvarande situationen, som vi har så svårt att riktigt sätta oss in i och som vi inte gärna vill se i ögonen: det finns inte längre någon trygghet att få på jorden. Otryggheten, osäkerheten är vår lott.

Allt ska brytas ner, sa Jesus. Vi vill inte ge rum åt den tanken. Vi värjer oss mot den. Men vi kan inte längre undgå att se att den möjligheten inte alls är utesluten.

Det pågår en revolution i vårt liv. Vi har hittills tagit det trygga och tämligen säkra livet som något självklart. Nu finner vi oss utkastade i en värld, där det inte längre går att leva i trygghet, därför att allt är osäkert. Det tar tid att vänja sig vid det.

Jesus har emellertid sagt att livet är sådant och ska bli sådant. Och han har tillfogat: Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste komma.

Men vad ska man då ta sig till? Vi kan ju inte leva utan trygghet.

Jesus vet det. Därför säger han: Den som håller ut till slutet ska bli räddad.

Säll är den som sina händer

i Guds händer sluter in.

Vart hans värld och lycka vänder,

har han ro i själen sin.

Han är nöjd i sorg och nöd,

han har tröst i liv och död:

till hans bästa allt sig vänder,

han är alltid i Guds händer.

TORSDAG

Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. (Matt. 24:6)

Vi kan inte leva utan trygghet. Men vill vi ha någon trygghet, måste vi rikta in vår förtröstan åt annat håll än denna världen. Den måste riktas på Gud allena.

Vi har i all vår tid talat om det och sjungit om det: Gud är vår tillflykt och starkhet. Han är vårt vapen trygga. Och det har gått ganska lätt att säga så, därför att vi haft all möjlig yttre trygghet dessutom. Eller det är kanske mer sanning om vi säger att vi har haft all möjlig yttre trygghet att lita till, och så har vi dessutom haft Gud att lita på.

Nu håller all den yttre tryggheten på att försvinna. Marken hotar att sjunka bort under våra fötter. Allt ska brytas ner. Det finns inget mer kvar att lita på än Gud. Nu är det inte bara fromt tal och vacker sång, utan nu är det blodiga allvaret, enda resursen som är kvar, om vi kan våga lita på Gud och hans rike, bara på honom. Det tar tid att riktigt sätta sig in i det. Men sådan är situationen nu.

Det är underligt och ofta förödmjukande att träffa människor, flyktingar eller andra från krigets länder, som förlorat allt vad de äger, hus och hem och fosterland, och som kan ta det som en tämligen naturlig sak. Hur skulle vi själva orka med något sådant? Vi är ändå så fast knutna till allt detta som är oss kärt och dyrbart. Hur skulle vi kunna leva utan det? Vi har emellertid ingen garanti för att få ha vårt i fred. Det normala livet är inte längre det trygga jordelivet, utan det otrygga, osäkra livet. Gud hjälpe oss att flytta över vår förtröstan på det som håller. Han hjälpe oss att på ett nytt sätt lära oss barnapsalmen: Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.

Vår Gud är oss en väldig borg,

han är vårt vapen trygga.

På honom i all nöd och sorg

vårt hopp vi nu vill bygga.

Mörkrets furste stiger ned,

hotande och vred,

han rustar sig förvisst

med våld och argan list.

Likväl vi mer ej fruktar.

FREDAG

Där kadavret ligger, där samlas gamarna. (Matt. 24:28)

Slutet ska bli att Människosonen kommer, uppenbar för all världen såsom segraren som gör slut på den vanhelgande skändligheten och bringar frälsningen och segern.

Ja, så talade Jesus, och det ordet har hans kämpar tröstat på i nödens och hemsökelsens tider. Den väldigaste av dem alla efter Paulus sjöng ut sin tro i förtröstanspsalmen framför andra, Vår Gud är oss en väldig borg. Den psalmen har hållit på att bli ett slags kyrklig paradmarsch för festliga tillfällen. Men den är just inte född i något slags jubileumsstämning. Tvärtom kom den till i en tid då det inte var fras utan blodigt allvar att mörkrets furste rustade sig med våld och argan list. 

Hur mäktig den psalmen är, begriper man inte förrän man gör klart för sig, att den sprungit fram ur ett hjärta som stundom kämpade till det yttersta för att bevara tron och frimodigheten i en värld som var "så stor och full av mörkrets härar". Just därför att den psalmen är född av en tro som vågade "gods och ära, liv och allt", så har den i sig en gnista av samma eviga liv som Guds eget ord och löfte, som skall bestå. Vi känner nog ofta att vi inte har så värst mycket av inre rätt att sjunga den psalmen, inte sant, därför att vi så lite prövat vår oförskräckthet "i all nöd och sorg" och i striden mot mörkrets härar.

Vi har så lätt för att bli självsäkra. Men förr eller senare kommer den dag då vi kommer till korta och inte kan reda oss själva. Gud give, att vi då måtte känna vägen som leder upp till bergen, Guds berg och hus, och att vi måtte ha vårt hem där. För det är tryggheten.

Kom, Jesus, var i ve och väl,

i liv och död oss nära,

och gjut i var förkrossad själ

din Ande med din lära.

Oss styrka giv till helig strid

och samla oss i evig frid,

då du all världen dömer. 

LÖRDAG

På jorden ska hedningarna gripas av ångest och rådlöshet och havets och vågornas dån. (Luk. 21:25)

En min vän sa efter att ha varit i dödens port: Jag har känt att tron håller att dö på. Förstår du att det är något förunderligt, att själva dödsringningen kan låta som adventsklockor till vilka man kan sjunga Hosianna?

Det är inte överspändhet. Man är inte överspänd i döden. Den gör människor till realister. Då möter man verkligheten om man inte har gjort det förr. Har då Guds verklighet varit okänd förut så måste man bäva, men Herrens vänner får glädjas t o m i dödsskuggans dal, för de slipper att känna sig ensamma. När de kära inte längre kan följa så är de ändå inte ensamma, för livets Herre hämtar dem vid dödens port. Tror du att det är en rikedom att ha det så ställt? Det är den stora tryggheten.

Och den stora tryggheten behöver vi inte först i döden. Den behöver vi nu. Det är ju som vore det vår tid Jesus talar om i texten, när han säger att människor ska gripas av ångest och rådlöshet och att de ska förgås av skräck i väntan på vad som ska komma över världen. Vi går i förskräckelse och ångest inför allt det hemska som sker. Otryggheten vill stjäla kraften ifrån oss.

Men mitt i allt detta hemska som Jesus förutsäger, fortsätter han: himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå. Mitt igenom alla omstörtningar ska Guds ord stå orubbat. Vad Guds ord säger om synden och syndens lön, det står sig, och vad Guds ord säger om friden som är mera värd än allt vi tänker, och som bevarar och frälsar, det kan inga revolutioner göra om intet. Hur det ska gå med världen, det vet vi inte, men att Guds ord och löfte ska bestå, det är säkert. Gud vare tack för sådan trygghet. Måtte vi se till att vi inte ställer oss utanför den.

Sist, min Gud, jag dig nu beder:

tag min hand uti din hand

så att du mig alltid leder,

för mig till ditt fröjdeland.

Där försvinner allt besvär,

och när loppet slutat är

och jag dig min ande sänder,

tag då den i dina händer.

SÖNDAGEN FÖRE DOMSSÖNDAGEN

Jesus sa till sina lärjungar: "Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. - - - När brudgummen dröjde, blev alla dåsiga och föll i sömn." (Matt. 25:1,5)

Jesus levde i väntan på den sista dagens snara inbrott. Så gjorde också apostlarna och den urkristna församlingen. Detta ger åt hela Nya testamentet dess väldiga dramatiska spänning och allvarsamma kraft. Denna väntan skärpte blicken för det väsentliga. Den nödgade också till att se livet ur evighetens synvinkel.

Vi lever inte i samma väntan på Herrens snara ankomst som den urkristna församlingen gjorde. Vi tror inte att den yttersta tiden är nära. Snarare antar vi väl att mänskligheten ännu är i sin barndom, och att oöverskådliga tider ligger framför oss.

Ändå ligger det en djup och allvarsam sanning i ordet om de yttersta tiderna. För vi lever alltid på gränsen till evigheten. Nuet är ständigt gränslinjen mellan tiden och evigheten. Vi lever i den yttersta tiden. Och för var och en av oss gäller ju att vi inte vet när vår sista dag är inne. Därför gäller det att vara beredd.

Jesus tar en bild från bröllopshögtiden. Tio flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Så, menar han, ska hans folk vänta på honom. Är det så för oss? Är vi klara på det att vi hör honom till? Och är det en tanke som har blivit konkret och levande för oss, att vi en gång verkligen ska möta honom? Det är inte menat som en bild eller något slags symbol att vi ska möta Herren en gång, utan det är menat så bokstavligt som möjligt. Om vi vill höra honom till, måste vi alltså vara på väg till mötet med honom.

Brudgummen dröjde. Natten var mörk och väntan blev lång. Alla de tio flickorna som gått ut för att möta honom somnade. I liknelsen omtalas inte detta som något orätt eller klandervärt. Även de förståndigaste flickor behöver sova på natten. Men det farliga var att fem av dem inte i tid hade gjort sig i ordning, så att de var redo när de väcktes av ljudet att brudgummen nalkades.

Vi kan inte leva på helspänn jämt. Livet måste gå sin vanliga gång med arbete och vila i ständig växling, och tankarna måste syssla med mångahanda ting. Men vi måste ha vår sak klar med Gud så att vi är redo. Det är försent att tänka på det när "ropet" hörs.

Beredd håll mig, o Jesus Krist,

att vänta

din ljuva ankomst, när du sist

vill hämta

ur tåredalen,

från jordekvalen

din brud till dig i ljusa fröjdesalen.

MÅNDAG

Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig. (Hebr. 3:13)

Förhärdad blir man inte på en gång. Det går så småningom. Därför går det också omärkligt, utan att man vet om det. Och det sker genom att man "låter sig förledas av synden och förhärdar sig."

Synden förleder på två sätt. Den säger: det är inte så farligt, och den säger: det är inte så bråttom.

Synden är en utmärkt advokat. Den är aldrig försvarslös. Den hittar alltid förmildrande omständigheter. Den gör svart till vitt. Synden ser aldrig farlig ut. Även de grova synderna blir våra goda vänner som vill oss väl och ger oss njutning och lättnad. De börjar ju också så smått och växer så omärkligt. Däri ligger det bedrägliga. Det är det som så småningom kan göra oss förhärdade. Därtill kommer alla s k "småsynder", som vi kanske aldrig märker: snålhet, ovänlighet, bekvämlighet, feghet, högfärd, skvalleraktighet, ofördragsamhet, självgodhet o s v. Även i sådant kan man bli förhärdad och gå förlorad, utan att ens veta om att man är sådan. För det vill nog Guds Andes upplysning till för att man ska se sådant. Så stor och farlig är syndens makt att bedra.

Synden bedrar också genom att säga: bara i dag. En gång är ingen gång. I morgon eller åtminstone snart ska det bli annorlunda. Och så uppskjuter man till en oviss framtid den bättring som samvetet talar om. Och det uppskjutandet, som rent av kan kännas som ett allvarligt löfte om bättring, det är en säker väg till förhärdelse. Hebreerbrevets författare gör en helt annan användning av ordet "i dag". Han vill säga: passa på i dag, när du ännu har möjlighet till bättring. Du vet inte om du har någon möjlighet i morgon. Ty varje dag utan bättring för dig närmare förhärdelsen.

Medan du ännu kan synda,

övergiv 

syndens liv,

ur fördärvet skynda.

Bryt din vilja, slit din fjättra,

medan du

har ännu

tid att dig förbättra.

TISDAG

De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. - - - De oförståndiga sa till de kloka: "Ge oss av er olja, våra lampor slocknar." (Matt. 25:3,8)

Alla tio väntade att få bryta upp och följa med till bröllopsfesten. Men de fem blev utanför, för de var inte färdiga. I sin tanklöshet hade de glömt ta med olja för sina facklor, och de kunde inte få låna av sina medsystrar. De måste ha egen olja. Och det tänkte de på först när det var för sent.

Här hjälper inget annat, ifall den levande lågan fattas. Och det går inte att leva på lån. Man kan ha facklan i handen, d v s leva i det kristna livets former, gudstjänstbesök, sång, bön och kristligt arbete av olika slag. Och ändå stiger ur allt detta ingen levande låga mot höjden. Det liv som bara Gud kan tända har aldrig blivit tänt. Allt finns - utom livet. Och det går inte att låna sig fram. Vi har så lätt att leva på lån och tro att det är vårt eget. Vi lånar andras ord och uttryck, andras känslor och stämningar, andras sätt att handla, och inbillar oss att vi äger det vi lånar och efterapar. Men det kommer utifrån. Och livet måste utgå från hjärtat och inte från våra vänner, inte ens från våra föräldrar. Lyckliga vi, om vi från fromma föräldrar fått ärva kristna vanor och livsformer. Men dessa måste fyllas av vårt eget liv. För andligt liv kan inte ärvas, det måste födas på nytt hos varje människa. Måtte vi inte bedra oss själva. Det lånade håller inte provet. I livets påfrestningar och i dödens stund visar det sig att vi aldrig ägde det lånade. Bara det som är vårt eget håller då. Vår eget - det är inte det vi själva tagit eller lånat, utan det är vad vi fått direkt från Gud.

Du säger: Inte har jag den där levande lågan. Jag är bara som en rykande veke. Kom då ihåg vad det står om den rykande veken. Herren släcker den inte, för där finns ändå i den något av elden han tänt. De som fått den lågan tänd i sina hjärtan, har också fått längtan som sin arvedel. De får inte belåtenhetens ro, men de hoppas på den dag då de trogna, inte för sin trohets men för Guds trofasthets skull, ska lysa som solen i sin faders rike.

Låt vår lampas olja brinna

när du dömer världen vid.

Låt oss rätta vägen finna

denna korta vandringstid,

att vi genom sorgens dal

till din ljusa fröjdesal

och vårt rätta hem kan föras.

Där ska evig lovsång höras.

ONSDAG

Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem från ett bröllop. - - - Om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. (Luk. 12:36,39)

Man kan vänta på olika sätt. De flesta väntar inte alls. De sover. Men liksom man ibland sover oroligt, så är det med mångas andliga sömn. De får ingen riktig ro. Den där oron kan också vara ett slags väntan. Det är som att vänta på tjuven, som man fruktar ska ta ifrån en det man äger. Man hade det så bra. Så kom en tjuv, han hette kanske sjukdom, och stal bort en del. Sedan är det inte lika lätt att vara sorglös. Den tanken ligger på lur: vem vet när jag blir av med resten? Den dagen ska ju komma en gång. Har du inget annat än denna världens ting, hur härliga de än må vara, så blir du bra fattig när den dagen kommer att du ska mista alltsammans. Det är inte underligt att människor är rädda för att vara ensamma för de oroliga tankarnas skull. De väntar på tjuven. Kanske väntar de också domaren, domaren över det liv som även deras nedtystade samvete dömer.

Då är det något helt annat att vänta sin herre. Det är att vänta såsom tjänare väntar, d v s under troget och träget arbete och i glad förbidan. Så ska väntan på Herren vara en tjänares väntan. Kallet ska skötas. Kärleken ska inte bara lovsjungas utan övas. Herren har inte satt oss här i världen för att vi bara skulle längta härifrån, utan för att vi skulle göra tjänst åt honom. Måtte vi ta vara på den korta tid som vi har. Ingen av oss vet hur lång arbetsdag som är utmätt åt oss. När vår herre betrott oss en tjänst, väntar han att vi ska ge oss helhjärtat åt den.

Men mitt under allt detta måste den vissheten vara levande, vårt hemland är i himlen. Målet är inte här på jorden utan där varifrån vi väntar Herren. Där hör vi hemma.

Och salig är och bliver

när Herren komma skall,

den tjänaren som giver

så akt uppå sitt kall.

Han dela skall den fröjden

som intet öga sett,

men Herren Gud i höjden

åt sina barn berett.

TORSDAG

Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte håller provet? (2 Kor. 13:5)

Prövar vi oss själva någon gång? Vi går kanske till läkare och låter undersöka vårt hjärta ibland för säkerhets skull. Men hur det står till med vårt andliga liv, det glömmer vi att undersöka. Som om det vore självklart att allt stod väl till därvidlag. Paulus anser det nödvändigt, att vi undersöker och prövar oss själva om vi "har tro" (1917: "är i tron"). Vad han menar med det uttrycket förstår vi av den prövande fråga han genast ger dem: "Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?" (1917: "är i eder"). Att ha tro är inte bara att inte ha några tvivel att kämpa emot. Det är inte heller säkert att man har tro därför att man en gång kommit till tro. För man kan glida ur tron igen, och det går nog oftast utan att man märker det. Att ha tro betyder att Jesus Kristus finns i en.

Det är ett stort bävsamt ord. Vem vågar väl säga något sådant om sig själv. Men Paulus säger att i annat fall består man inte provet. Det räcker inte med att vara religiös i allmänhet, inte heller med att kunna se tillbaka på vissa andliga erfarenheter, en omvändelse, ett genombrott, än mindre med några som helst yttre tecken eller förhållanden, utan det som i sanning kan kallas för tro är att Jesus Kristus finns i en.

Där han är, där får synden inte vara i fred. Där blir den fruktad och bekämpad. Där blir det ingen ro förrän han borttagit och förlåtit den. Där han är, där är det han som råder och bestämmer över livet och sätter sin prägel på det. Där passar Luthers bekännelse in: Jesus Kristus är min Herre. Där han är, där är kärlek och barmhärtighet och osjälvisk omsorg om andras väl. Där han är, där är glädje, även om glädjen kan ha att kämpa med sorg och prövningar. Där han är, där är trygghet, förtröstan och frid, som besegrar oro och fruktan. Det är att ha Jesus Kristus boende i sig, det är att ha tro.

Har vi det så? Vad finner vi när vi prövar oss själva? Kanske vi tvingas sätta i fråga, om vi överhuvud har någon tro alls. I alla händelser behöver vi alltid be Herren att föröka vår tro. Det måste bli hjärtats angelägnaste bön för livet.

Utan Jesus jag fördärvas,

utan Jesu nådesken

är mig allt till ångst och men.

Trones liv kan ej förvärvas

om ej Jesus kraft beskär,

han som allt mitt goda är.

FREDAG

Vårt hemland är himlen. (Fil. 3:20)

Där hör en Jesu lärjunge hemma. Där är målet, dit hans livs vandring syftar. Hans själ är inte bofast här i världen. Även i de fagra riken på jorden sjunger han pilgrimssånger. Skulle den förstummas, betydde det att han glömt målet och "bara tänker på det jordiska", som Paulus säger i detta sammanhang. Jesu lärjungar ska vara pilgrimer i världen, för hemlandet är himlen.

Är det så för oss? Är vi pilgrimer? Är vi på resa? Är vi inte ganska säkert bofasta här på jorden? Inte för att det är särskilt kristligt att sucka och tala som om man helst ville dö. Men vandrar vi mot målet? Är det himmelska målet levande för oss? Är vårt hemland himmelen? Plågar oss denna världens synd, därför att den svär emot vårt medborgarskap eller gör det oss just ingenting? Är vi habila "denna världs kristna", som just inte behöver kämpa med synden och därför inte heller känner något främlingskap? Hur ofta tänker vi på Gud och på himmelen?

Är det onödiga frågor allt detta? VI behöver nog ta dem på allvar. Väckelsens folk sjöng gärna hemlandssånger. Många av oss minns dem hemifrån, från far och mor. Nog kan det hända att den kristendomen ibland löpte fara att bli världsfrånvänd på ett orätt sätt och bli trång också, men den var ändå äkta kristendom, och målet var levande för dem. De var på resa till himmelen. De var medvetna om sitt himmelska medborgarskap, och de levde därefter.

Faran för oss är nog att vi glömmer målet för de många angelägna uppgifter som möter oss under vägen, även angelägna uppgifter i Guds tjänst. För att inte tala om att de många ägodelarna lätt lägger beslag på alla våra tankar, så att sinnet blir vänt till det jorden tillhör. "Han har blivit andligt sinnad", brukade man i Norrland säga om den som blivit "väckt". Det är motsatsen till att vara världsligt sinnad. Det andliga är levande och verkligt. Man lever i det, och det riktar blicken uppåt, det håller tanken på målet levande. Det är att ha himlen som sitt hemland. Vi behöver nog be Gud att han förnyar och levandegör vårt himmelska medborgarskap för oss. Eljest är fara värt att vår kristendom blir overklig och kraftlös. Det är bara den världsfrånvända kristendomen som rår med något i denna världen.

Däruppe är det ingen natt

och ingen gråt och smärta.

Där uppe är min högsta skatt,

där vare och mitt hjärta.

I himlen hos min Frälsare,

där vare min umgängelse.

LÖRDAG

Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem." (Luk. 12:36)

Vad man än må säga om kyrkan i vår generation - arbetat har den. Den har försökt förverkliga Jesu maning: "var som tjänare".

Men hur är det? Har man inte ofta satt punkt för tidigt, så att man glömt de två sista orden: "som väntar"? "Var som tjänare som väntar."

Nog arbetade man, men hur blev det med väntan? Glömde man den? Man hade så mycket att göra, och man var så glad i arbetet, och det kändes som ett så stort evangelium att Guds rike redan var här, så att man glömde att det var något eller någon man skulle vänta. Man hade händerna så fulla, och man hade så mycket glädje i sitt arbete, att man just inte behövde något annat. Man visste sanningen att säga inte riktigt vad man skulle göra med det där ordet om väntan. Det var en effektiv denna-sidans kristendom, men det på andra sidan blev lite overkligt, kanske rent av obehövligt.

Sådant hämnar sig. Om evighetsperspektivet förbleknar, blir det hela alldeles för begränsat. Och kraften sinar, för kraftkällan är därovan. Tänk så många tröttkörda arbetare det finns i Guds rike! Världsligheten vill smyga sig in, och det hela grundas upp och blir ytligt.

Det är underligt hur det ordet bevisar sin sanning, att det är den som inte tillhör denna världen som rätt duger till att uträtta något ur evighetens synvinkel väsentligt här i världen. Man behöver en fast punkt utanför världen för att kunna rubba världen.

Det fanns en tid då man menade att väntan som Jesus talar om i vår text var något tidshistoriskt, som inte hörde med till det väsentliga i kristendomen. Nu har man nog börjat inse att det är tvärt om. Det Jesus här talar om hör med till "kristendomens väsen". Jesu lärjungar ska vara i världen men inte av världen.

Det är angeläget att vi både för oss själva och för hela vår kyrka ber att Herren måtte hjälpa oss att beakta båda sidorna av Jesu maning: "Var som tjänare som väntar."

Beredd håll mig, o Jesus Krist,

att vänta

din ljuva ankomst, när du sist

vill hämta

ur tåredalen

från jordekvalen

din brud till dig i ljusa fröjdesalen.

DOMSSÖNDAGEN

Jesus sa: "Den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda ska höra Guds Sons röst och de som hör den ska få liv." (Joh. 5:25)

Vi står vid slutet av ett kyrkoår. Tidens korthet gör sig påmind. Tanken på evigheten möter oss. Evigheten - när kommer den? Frågan är fåvitsk, om vi därmed menar: När skall denna tidsålder ta slut? Det visste inte ens Jesus. Och - med förlov sagt: Vad angår det oss? Allvarsammare är frågan: När tar denna tiden slut för mig? Inte heller om det vet vi tid och stund. Det är säkert mer än en som just nu tar det allvarsamma steget in i evigheten. Gud vare hans eller hennes själ nådig. Måtte Herren hålla oss beredda, när vår stund kommer. Han hjälpe oss, att vi måtte ha nått saligheten dessförinnan.

När kommer evigheten? Var går gränsen mellan tiden och evigheten?

Gränsen går här. Nu. Ögonblicket som nyss var inne, vart tog det vägen? Det gick in i evigheten. Ögonblicket som nu är, varför kan jag inte hålla fast det? Därför att det håller på att gå in i evigheten. Den yttersta tiden är ju den som gränsar intill evigheten. Det gör all tid. Det gör just detta ögonblick. Varje tid är den yttersta tiden och har den yttersta tidens allvar, för den gränsar intill evigheten. Stunden kommer, ja, den är redan inne.

Vi kan också ge ett annat svar på frågan: "När kommer evigheten?" I Jesus Kristus möter oss evigheten. I honom möter vi det som är över all tid, ja, den Evige själv. Den som hör hans ord står vid evighetens gräns, möter evigheten.

Det innebär två saker. Det betyder ett evigt krav. Evighetens röst säger: Du skall. Och samvetet svarar: Du är. Och så står vi mitt i domen. Den yttersta domen är där redan i mötet med Herrens: Du skall, och samvetets: Du är. Men det farligaste av allt är att inte se och inte känna detta ödesdigra möte, för det betyder att sova den sömn som leder till den andliga döden.

Mötet med Kristus betyder också ett evigt löfte. Den som hör mina ord, han har evigt liv, säger han. Den som öppnar sitt hjärta för Herren som dömer får i domen redan nu del av det eviga livet. Det är därför Jesus kan säga om en sådan: Han ska aldrig någonsin dö. Det eviga livet är redan närvarande, men det är på samma gång ett mål som ska efterjagas, tillkämpas, vinnas.

Mina levnadstimmar stupar

mot det stilla målet ner.

I det tysta, mörka, djupa

sjunker de allt mer och mer.

Dagen som i skymning skrider

går ej upp för mig igen.

Herre, bliv mig när, det lider

snart, ja, snart till aftonen.

MÅNDAG

För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Det är inte så som många menar, att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig. (2 Petr. 3:8-9)

Våra tankar orkar inte med att begripa Guds vägar och handlingar. Och när de inte stämmer med våra tankar, så vill vi nog gärna mena att Gud har fel eller att han inte finns. Det är den ståndaktige teoretikerns position: Om inte verkligheten stämmer med min teori, då är det så mycket sämre för verkligheten. Vi skulle säkert komma sanningen närmare med en något ödmjukare uppskattning av vår egen förmåga att bemästra de stora gåtorna.

För Herren är en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Det är en bild som borde kunna hjälpa oss med att reducera våra egna kategorier och tankemöjligheter till betydligt blygsammare mått. Vi kan just inte komma högre än till "grodperspektivet", och det ger ingen vidare överblick. Vi ville gärna trots allt se någon gudomlig mening i den historia som omger oss, men vi ser ingen. Det betyder ingalunda, att den inte finns, eller att han, som överblickar årtusendena och årsmillionerna, inte ser någon mening eller vill någon mening.

Vi tycker att han är sen att uppfylla sitt löfte. Vi möter hans dagar av årtusenden med vår livstids sekundvisare, och då tycker vi att Gud handlar alldeles för långsamt. Om vi ändå kunde lära oss att Gud är större än vi, att han är oändligt över vår förmåga att fatta, så att vi vågade lita på honom även när vi bara ser meningslöshet och hemskhet. Det är ju den enda trösten vi har i en värld så full av gräslighet, att den outgrundlige Guden ändå är över alla, och att han ändå ska genom alltsammans föra sin vilja till seger.

Och vad hans vilja är har Jesus inte lämnat oss i ovisshet om. I vårt textord står det: Han vill inte att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig. Tvärt emot vad som syns i denna stridens och ondskans och dödens värld får vi tro att det innersta i tillvaron ändå är en god vilja, Guds kärleks vilja. Den som lämnar sig åt dess makt får erfara att den kan bära genom liv och död.

Tränger i dolda djupen ner

tanken som söker och spanar,

finner jag, var mitt öga ser,

spår av en vilja som danar.

Frågar jag vad den makten är,

som i sin famn all världen bär,

Fader, din kärlek jag anar.

TISDAG

När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. (Matt. 25:31-32)

Liknelsen om yttersta domen, som inleds med de nu lästa orden, ger underligt besked om efter vilka grunder domaren en gång ska skilja. Han talar inte alls om några andliga ting utan om något så enkelt mänskligt som att ge vatten åt en törstig, besöka en sjuk o s v. Om någon av oss skrivit denna liknelse, hade vi säkert, med förlov sagt, gjort det bra mycket "andligare". Tänk om det är så att vår kristendom prövas mera i vardagens småting än i det vi brukar räkna för andliga ting.

Men vad blir det av tron, som ju är det avgörande? Ett är säkert: det beror inte på trosåskådningen, hur viktig den än är. Domaren är varken kyrklig eller frikyrklig, han bekänner sig varken till de gammaltroende eller de moderna, men han är nära dem som har en ödmjuk och förkrossad ande. Och det står faktiskt att det är efter dessa obetydliga gärningar som han dömer. Men det underliga är att de på vänstra sidan också visste att berätta att de gjort en hel del barmhärtiga och goda ting. Men Herren hade glömt det. Och de på högra sidan hade ingen aning om att de gjort något förtjänstfullt. Men Herren kom ihåg det. Vad var det som gjorde skillnaden? Jo, sinnelaget. De förra hade haft sig själva i tankarna hela tiden. De hade fört bok över sina förtjänster och tyckte sig ha rätt till himmelriket. Herren hade fört bok över vad de försummat, men det tyckte de var bara småsaker. De andra hade bara gjort småsaker som inget var att tala om, det hade ju bara varit en glädje att kunna hjälpa, men de skämdes över allt vad de försummat. Nu menar Domaren att de förra visar att de saknat det kärlekens sinne som han söker, därför passar de inte i Guds rike. Men de senare visar att de haft det sinne som liknar hans, han som så identifierar sig med sina små bröder att deras lidande och hugnad varit hans lidande och hugnad. De där små gärningarna de gjort, och som de själva glömt, de var nog helt enkelt vittnesbörd om den tacksamhet som fyllt deras hjärtan, när de fått motta Guds oförtjänta barmhärtighet. De var vittnesbörd om att de levat i gemenskap med förlåtelsens Gud. Inte var gärningarna något att komma med, och kärlekens sinnelag hade de inte tagit sig själva, det hade Gud gett dem. Men det kan han bara ge åt dem som lever i hans gemenskap. Och det är detta som är tron på Gud. Alltså var det tron som fick den oförtjänta gåvan till sist.

Så står alltsammans i Guds nåd,

att saliga vi bliva.

Men fast och evigt är hans råd,

de trogna det att giva.

Vi hava idel skröplighet,

i Gud är all vår salighet.

Gud vare pris och ära!

ONSDAG

Liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. (Joh. 5:26-27)

Hur ska det bli på den yttersta dagen? Människors tankar har gått i olika riktningar. En del har stannat inför orden om evigt straff och evig salighet. Andra har tagit fasta på Pauli ord om alltings återställelse och om den dag då Gud blir allt överallt. Åter andra har funnit skriftställen som tycks tyda på att de onda som står Gud emot till slut ska förintas, och att Gud på den vägen slutligen ska bli allt överallt. - Vi står inför en hemlighet som våra tankar inte kan genomtränga. Nyfikenheten blir besviken. Men hjärtat får det svar hjärtat behöver. Ordet härovan är alldeles tillräckligt. Fadern har gett Sonen makt att hålla dom. Det är han som ska döma.

Då vet vi något om hur domen ska bli, för hurdan Herren Jesus Kristus är, det är ingen hemlighet. Vi ser i evangelierna att han var strängare än någon annan. Han dömde hårdare än de strängaste lagivrarna, och hans krav trängde ner i hjärtats hemligaste djup. På samma gång var han barmhärtigare och mildare än någon annan, så barmhärtig att många fann det orimligt och anstötligt. Och det underliga var att han inte var det ena ibland och det andra ibland, utan bådadera på en gång, både den strängaste och den barmhärtigaste. Hur det kunde ske förstår vi inte. Det var hans gudomliga hemlighet. Men det var bara den som kände hans dom rakt in i hjärtat som fick känna hans kärlek.

Han är densamme i går, i dag och i evighet. Och det är han som ska döma. Då kan vi alltså veta något om hurdan domen ska bli. Vi kan vara vissa om att den blir oändligt mycket strängare än vi någonsin tänkt oss. Och vi kan vara vissa om att den blir oändligt mycket barmhärtigare än vi någonsin tänkt oss. Båda delarna på en gång. Hur det ska kunna förenas kan vi omöjligt föreställa oss, lika lite som någon skulle kunna räkna ut att Jesus här på jorden skulle förena de båda genom att stiga upp på ett kors. Det är segraren på korset som ska döma. Då ska den fulla konsekvensen av korset bli uppenbar.

Korset är domen över mitt liv. Och mitt enda hopp är att han som dog för mig på korset en gång ska döma förlåtelsens dom över mig på den yttersta dagen.

Döm mitt hjärta här i tiden.

innan världen döms av dig;

och när tiden är förliden,

i ditt domslut fria mig.

TORSDAG

Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, Fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft - - - Gud blir allt, överallt.

Aposteln målar en härlig framtidssyn; en dag ska Kristus ha besegrat det sista motståndet, och Gud ska bli allt överallt. Men hur går det ihop med evangeliets ord om att somliga ska gå bort till evigt straff och somliga till evigt liv? Inte kan Gud vara "allt" även i dem som går bort till evigt straff?

Vi får nog erkänna att vi aldrig kommer fram till en för tanken motsägelselös lära om dessa ting, lika lite som vi kan komma till en för tanken rimlig "försoningslära". Men i frågan om hur slutet ska bli får vi nog inte kasta bort någon av de båda tankar vi nyss nämnt, hur motsägande de än tycks vara, utan vi måste ta båda på allvar.

Inför Kristus ställs vi inför ett antingen - eller. Hur har vi valt? Klarar vi oss inför samvetets och Guds dom? Är det inte snarare en fruktansvärd sanning att jag är värd att förkastas från Guds ansikte, och är det inte också en fruktansvärd möjlighet? Gud kan inte tvinga sin kärlek på någon. Om jag framhärdar i att stå emot Guds kärlek, måste det inte sluta i förtappelse, i att Gud aldrig får ge mig sin kärleks gåva?

Om jag vågar tro på min frälsning, grundar jag det på min kvalitet eller min öppenhet för Gud? Nej, det är bara Guds nåds makt som övervunnit och behåller och bevarar mig. Men skulle Gud då inte kunna övervinna, behålla och bevara alla andra, eller gäller det bara mig? Är jag så mycket bättre och lättare för Gud att frälsa? Tror jag på Guds kärleks allmakt i mitt liv, skulle jag då inte tro att han kan rå med detsamma i alla andras liv också?

Spänningen mellan dessa båda tankar hör med till det kristna livet. Måtte vi framför allt akta oss att för egen del förtrösta på Guds utkorelse som frälsar, men för andra betona att människan är skyldig under domen på grund av sitt eget onda val. Måtte vi inte invagga vare sig oss själva eller andra i falsk säkerhet. Livets risk är fruktansvärd. Först då vi tar detta på allvar får vi ta emot trösten och tryggheten i ordet om Frälsarens makt, som till sist ska vinna seger i våra hjärtan och i världen.

Månne Gud förkastar

någon enda själ,

som till honom hastar?

Nej, jag vet det väl:

om än världen rämnar,

Herrens nåd står kvar.

Trygg är den som lämnar

sig i hans förvar.

FREDAG

Jesus sa: "Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga." (Matt. 13:47-48)

Vi människor är av alla slag. I alla möjliga avseenden är vi olika. I ett är vi alla lika. Himmelrikets not omsluter oss alla. Guds kärlek söker oss alla. Kallelsen till Guds rike gäller oss alla utan undantag. Kristus har dött för alla. Inför Guds kärleks sökande blick är vi alla lika.

Men Jesus har sagt att det en gång ska bli ett särskiljande. När noten blir full drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda i korgar, men de dåliga kastar man bort. Vi är alltså inte alla lika inför Gud. En gång ska det bli uppenbart. De många olikheter vi fäster så stort avseende vid betyder föga inför honom. Men det finns en skillnad som är avgörande och som en gång ska bli åtskiljande: de onda och de rättfärdiga, säger Jesus. De många fiskarna var lika däri att noten omslöt dem alla. Men när de dragits upp på land delades de upp efter skillnaden: god och dålig. Den skillnaden fanns förut, men först på land blev den uppenbar. Guds kärlek söker alla lika, men en gång ska det bli ett särskiljande. Det blir inte godtyckligt, det är bara så att den skillnad som redan fanns blir uppenbar.

De onda och de rättfärdiga, så var ju skillnaden. Vem är väl rättfärdig? Därom dömer Gud på sitt sätt. Då han ser ett hjärta som öppnats för Kristi kärlek, så att denna fått börja sitt fördolda verk med att göra om hjärtat till en, låt vara skröplig, men dock begynnande likhet med hans sinnelag, då öppnar Gud portarna till sin himmel för att Kristus ska fullborda det goda verk som han börjat, då kallar han den syndiga människan rättfärdig. Och det finns bara ett som är ont: den vilja som stänger för Gud. Där är skillnaden som ska bli uppenbar.

Ännu i detta kyrkoårs sista timma kallar Guds kärlek på oss alla. Det ska en gång dras konsekvenser av hur vi svarar på Guds kallelse.

En herrdag i höjden är vorden besluten

av Konungen uti det himmelska land,

att han skall hitkomma med mång sinom tusen

och kalla till doms både kvinna och man,

med änglarnas röst,

de trogna till tröst,

med svidande styng i de otrognas bröst.

LÖRDAG

Jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom. - - - Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. - - - Och från tronen hörde jag en stark röst som sa: "Se, Guds tält står bland människorna, och han ska bo ibland dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Ty det som en gång var är borta." Och han som satt på tronen sa: "Se, jag gör allting nytt." (Upp. 20:11, 21:1,3-5).

Väldiga syner skådar siaren. Världar försvinner och världar föds inför den Eviges ansikte. Vad är väl en människa i allt detta - som ett sandkorn vid havet; som en rök som försvinner. Men mitt i dessa syner av världarnas omvälvning talas ändå om människor som gråter och om människor som är törstiga. Den Gud som kastar bort världar och kallar fram nya, han ser också var ett stackars människobarn gråter och törstar.

Nu segrar alla trognas hopp. Nu kommer nya himlar och en ny jord, en jord som inte vattnas av blod och tårar. Och inte ska hans barn där längre hungra och törsta efter rättfärdighet. Då ska de dricka ur livets källa och äta av livets träd. Där ska inte längre vara smärta och sorg, allt sådant ska vara slut. För nu är de hemma hos Gud, barmhärtighetens, förlåtelsens och kärlekens Gud. Nu har de nått Guds barns härliga frihet. Allt det gamla är glömt och borta. Han som sitter på tronen säger: "Se, jag gör allting nytt." Hjärtat är nytt, glädjen är ny, kraften är ny, livet är nytt. Salighetens nya dag är inne.

Gud vare tack att vi får ett sådant löfte till sist, på kyrkoårets sista dag. Vi har sannerligen inte förtjänat det. Men Guds nåd är större än allt. Han har sänt sin Son hit till dig för att du ska få komma dit, till honom i det nya Jerusalem. Han har skrivit ditt namn i livets bok. Gud vare tack för att vi får gå in i ett nytt kyrkoår på hans barmhärtighet. Han låte oss också en gång få gå in i himmelen, där han gör allting nytt. Amen.

O Fader, Son och Ande, dig

ske evigt lov och pris.

Ack, öppna ock en gång för mig

din himmels paradis!

Ja, när jag fast i tron består,

jag av din hand min krona får,

o Herre Sebaot.