Påskvänner!
Jag har några teser så här inför reformationsårets midsommar. Har inte skrivit allt på en gång - eftersom jag inte har semester än - utan skrivit en tes i taget. Kanske ett vettigt sätt att läsa dem också? Men jag lägger ut dem på en gång.
1) Även Efs under Stefan Holmström inför nu det könsneutrala äktenskapet.
Här finns åtskilliga som inte håller med. Antingen säger man: Nej, Efs anser fortfarande att äktenskapet är ett förbund mellan man och kvinna, men vi förbjuder inte längre enskilda Efs-präster att till äktenskap viga också par där båda är av samma kön. Där brukar jag anföra Mekane Yesus-exemplet, d.v.s.: om MY:s ledning sagt att deras präster fr.o.m. nu är fria att viga också tre personer med varandra, då har MY de facto accepterat även polygami. Och det på ett helt annat och grundläggande sätt än när exempelvis Efs till slut förstod att det av sociala skäl inte gick att upplösa polygama äktenskap hur som helst (för att endast äktenskapet med "ungdomens hustru" vore kristligt giltigt). Eller när Martin Luther vid ett ökänt tillfälle medgav "hemlig bigami" (något som sprack på att svärmor nummer 2 inte accepterade att dottern skulle vara gift endast hemligen och alltfort framstå som bara älskarinna). När ledningen ger sina anställda "carte blanche" på ett visst område, då accepterar den de facto och ansvarar för det de gör, även om den skulle avråda dem från att utnyttja medgivandet.
Eller också säger man: Nej, för vi har redan infört det- det infördes i praktiken redan 2009 när Svenska kyrkan gjorde det, för vi är ju en del av Svenska kyrkan! Pekar jag då på alla evangelisk-lutherska väckelserörelser som inte av den anledningen sett sej tvungna att tänka och agera som det politiserade kyrkomötet, så svaras: jo, men just vårt särskilda avtal med Svenska kyrkan från 1990-talet gör att vi inte kan ha någon annan tro och teologi, i äktenskapsfrågan åtminstone, än Svenska kyrkans ledning och kyrkomöte har. OK, det kanske är så, även om man ju tycker att ett avtal måste kunna sägas upp när det får absurda konsekvenser (jfr debatten kring Efs-kansliets placering i Kyrkans Hus i Uppsala). Men vare sej det könsneutrala äktenskapet egentligen infördes också i Efs 2009 eller redan 1990 (då det tydligen bäddades för saken), får vi väl ändå vara ärliga och konstatera att saken, om än med myrsteg, nu införts i Efs? Och att det är hög tid att informera medlemmar och systerkyrkor om detta?
En tredje grupp säger: Nej, för Efs har inte och kan inte ha någon lära om äktenskapet alls. Vi varken lär eller förnekar något härvidlag. Det är inte lutherskt att ha en egen äktenskapslära - äktenskapet är en världslig inrättning sånt bör vi med förtroende lämna åt staten. Nå, det är ytterst tveksamt om detta är en korrekt återgivning av Martin Luthers syn på äktenskapet (jfr Stora katekesen par. 206-207, 211 och 219). Eller om det är mer än ett ad hoc-argument, d.v.s. att man råkar gilla just det här statliga beslutet men knappast skulle godta äktenskapsregler bestämda av t.ex. Sverigedemokraterna eller Nordiska motståndsrörelsen. Hursomhelst gäller ändå resonemanget från första stycket ovan: att Efs de facto nu godtar sådant Efs tidigare inte godtog, om än här med hänvisning till staten snarare än till bibeln och bekännelsen.
2) Det könsneutrala äktenskapet är ur kyrklig och biblisk - även nytestamentlig - synvinkel alldeles uppåt väggarna.
Här finns dock en viss oenighet även hos dem som avvisar könsneutrala äktenskap, vare sig det gäller t,ex, Frimodig Kyrka eller Efs-ledningen. Ganska snart efter äktenskapsomgörningen 2009 slutade inte bara Kristdemokraterna utan även Frimodig kyrka att frimodigt driva en "återställare". I de flesta andra politiska frågor innebär ju inte ett riksdags- (eller kyrkomötes-) beslut att det måste gälla för all framtid, utan oppositionen vässar sina argument för att i sin tid kunna välta det överända. Skatter höjs inte i evighet, ej heller sänks, och Brexit visar att ett land t.o.m. kan lämna EU (något som ibland förnekats av både vänner och motståndare). Men 2009 års äktenskapsdefinition antog snabbt karaktären av "Guds Nya Ord", som ansågs mer sakrosankt än 2008 års och tidigare, som ju folk även på arbetstid kunnat agitera mot och arbeta för en förändring av. Ja, den tycktes genast bakas in i den s.k. värdegrunden, även om "efterblivna" präster fick s.k. väjningsrätt för att dölja det dramatiska i beslutet. Många (inte minst präster) har därför slutat påtala beslutets kyrkligt ohemula karaktär, inlemmat sej vid de nya förhållandena och inte velat riskera människors aktning (eller för den delen riskera att såra människor) genom att fortsätta driva opinion i frågan om vad äktenskapet är.
Detta kan inte dölja att läran om det könsneutrala äktenskapet är queert och teologiskt uppåt väggarna, för att inte säga gnostiskt. Välment så klart, och en optimal bekräftelse för de homosexuella som ofta ser detta som den verkliga bekräftelsen av deras människovärde. (Allt mindre än äktenskap ses nu lätt som en förolämpning: den som vill visa att den tror på allas lika värde måste bekräfta den lika rätten till äktenskap och adoption). Men det är knappast mer bibliskt än t.ex. den av åtskilliga Rfsl-aktiva och centerpartister omhuldade polygamin, som har fler exempel i bibeln och som ibland måst accepteras även av Efs av pastorala skäl, även om Luthers och Melanchtons ökända pastorala medgivande inte precis sporrat till efterföljd.
Enskild förbön och välsignelse på pastors ansvar, eller t.o.m. införandet av partnerskapet, berövade inte man-kvinna-förbundet dess särställning. Och ett liberalt samhälle kan - men måste inte - acceptera en hel radda äktenskapsdefinitioner som kyrkan inte kan förväntas hänga med på. Men att den kristna kyrkan - på sikt även katolska och ortodoxa - någonsin skulle kunna "reformeras" till att hävda att könet även i könsliv och föräldraskap saknar betydelse, vilket äktenskapsdeformen de facto innebär, är en ren utopi. Tror ens hbt-personer och deras släkt och vänner att teologer världen över slutligen kommer att ansluta sig till dogmen om äktenskapets principiella könsneutralitet, att Gud inte skapat just man och kvinna särskilt underbart (inte mer än "man och man" i alla fall), och att ungdomar som de i DN-artiklarna nedan inte ska kunna få ens en mycket moderat heteronormativ vägledning alls av några präster? http://www.dn.se/insidan/homo-eller-hetero-oviktigt/
http://www.dn.se/insidan/allt-fler-tjejer-har-sex-med-tjejer/
Men få av dem som faktiskt tycker att det könsneutrala äktenskapet är alldeles galet (särskilt som kyrkans teologi och praxis) törs numera gå ut och säga det öppet. Det kan vara av hänsyn till enskilda personer eller den egna karriären, eller för att man givit upp om att kunna förändra (de som fortfarande går ut och ropar betraktas ju lätt som - eller är verkligen i en del fall! - knasiga extremister). Hursomhelst skapar det ett intryck av att det egna ställningstagandet inte är så särskilt välmotiverat eller viktigt - i varje fall inte jämfört med Pride-festivalernas banderoller - och att den därför utan problem borde kunna inordnas i något slags allmän "mångfald" av åsikter. Särskilt som det i varje fall för präster finns en "väjningsrätt" (än så länge).
3) Det könsneutrala äktenskapet måste därför avskaffas, först i Efs och sedan i hela Svenska kyrkan (inte nödvändigtvis i staten).
Det är inte nog med att motståndare till könsneutrala äktenskap även fortsättningsvis - om inte Wanja Lundby Wedin får som hon vill - kan leva och verka i Svenska kyrkan. Det måste även gå att, t.o.m. på arbetstid och i förkunnelse, driva öppen och uthållig opinion mot det, och på sikt återgå till att, åtminstone i kyrkan, åter definiera äktenskapet som ett förbund mellan just man och kvinna. (Precis som det naturligtvis går att backa ifall vi skulle ha accepterat polygami, utan att fördenskull iscensätta några tvångsskilsmässor). För naturligtvis är 2009 års äktenskapsbeslut inte på något sätt Guds Nya Ord, och queerförkunnelsen är knappast mer sakrosankt än den moderat heteronormativa. Den relativism som gjorde 2009 års beslut möjligt kan givetvis lika gärna om några år - om vindarna vänder - driva utvecklingen åt andra hållet. Anna-Karin Hammar sa på Pride Hudik för några år sedan att det knappast är klokt att låta bibeln leda oss i frågan om äktenskapet (den var liksom föråldrad på det området, som jag uppfattade det), utan äktenskapet och dess utformning var en rent politisk fråga. Men jag skulle verkligen beklaga om en ny politisk kursändring i synen på äktenskap och familj skedde under ledning av högerextremistiska partier - en backlash typ den på 30-talet är verkligen inget att önska! Men t.ex. syskonäktenskap som i vårt land tillåts på dispens är å andra sidan ingen bra idé bara för att nazisterna avvisar den.
Som Liberaldemokraternas nu avgående kristne ledare Tim Farron konstaterade måste man från båda håll kunna göra skillnad på kyrka och stat. Det är absolut inte självklart att en återupprättad allmänkyrklig teologi om äktenskapet med en moderat heteronorm behöver innebära en återgång till fördomsfulla, taskiga attityder mot homosexuella eller att staten nödvändigtvis behöver återgå till att betrakta det som en fördel för ett barn att ha en förälder av vardera könet. (Det är ju dock en slags grundläggande könskvotering som å andra sidan knappast heller behöver vara ett orimligt grundmönster eller primärt ideal vid t.ex. adoption ens för en liberal stat).
4) Efs måste därför bryta samarbetsavtal som gör att vår teologi i vissa frågor de facto bestäms av Socialdemokraterna och Centerpartiet (jfr vår hållning till ämbetsfrågan 1958) och verka för att dessa partier förbjuds sitta i kyrkliga beslutande organ.
I 150-årsjubileumsskriften "I detta tecken" märker jag att Efs inte ens i ämbetsfrågan tog någon ställning (1950-tal alltså) utan lät staten och de politiska partierna avgöra saken. Man tycker ju dock att Efs åtminstone kunde ha ställt en ordningsfråga och tillsammans med högkyrkliga och andra drivit på för att kyrkan först skulle göras fri från de politiska partierna och sedan ta ställning i ämbetsfrågan. Men inte ens det skedde - tydligen avstod Efs t.o.m. från att lämna remiss (eller minns jag fel?). Det ställer ju ganska grundläggande frågor kring Efs och hur Efs tar beslut i teologiska frågor. Har vi utvecklat en slags påstådd "lutherdom" som räknar både ämbetet och äktenskapet (som visserligen är sakrament i den katolska kyrkan men dock heliga inrättningar även i den evangelisk-lutherska) till adiafora, till det som en Efs-styrelse eller f.ö. hela väckelserörelsen inte kan ta självständig ställning till?
För mej är saken fullständigt klar: Skulle det vara sant som tidigare missionsföreståndare och Sven Ivar Lidström (S), tidigare vice stiftsstyrelseordförande i Luleå, påstår (vilket jag synar) att Efs måste införa - eller de facto redan har infört - läran och praxisen kring det könsneutrala äktenskapet p g a 90-talsavtal med Svenska kyrkan (blotta medlemskapet kan ju omöjligen medföra detta, jfr Elm-bv, Oasrörelsen eller de laestadianska fridsföreningarna), så måste detta avtal brytas omedelbart! Just så orimlig är läran om att äktenskapets stiftelse skulle vara könsneutral (se 1 Mos. 2 och Matt. 19, samt Stora katekesen par 206-207, 211 och 219). Inga Efs-präster bör tillåtas företräda den queerdogmen i teori och praktik (homofoba utfall ska naturligtvis inte heller vara tillåtna). I så fall får de söka sig till Equmeniakyrkan som ju är till för att samla allt möjligt, eller, vilket bär mig emot att säga, till övriga delar av Svenska kyrkan. Där jag dock inte heller tycker att de ska husera, lika lite som de präster som tror att Jesus har ruttnat. Svenska kyrkan har ju dock en identitet som allmänkyrkligt, evangeliskt-lutherskt samfund, men, i motsats till Efs, också en allomfattande, folkkyrklig ambition som väl i längden har öppnat för accepterandet av det mesta.
Efs kan inte stå passivt eller accepterande till vilka kyrkomötesbeslut som helst (för att vi har ett avtal med Svenska kyrkan). Det är också dags att högt och gemensamt protestera mot den politiska sfärens direkta ingripanden i Svenska kyrkans beslutande församlingar. Det är en internationell skandal, en kyrklig och politisk, ja, konstitutionell absurditet, att statsbärande partier som (M) och (S) suttit och bestämt i många av en ideell organisations, ja, ett evangeliskt-lutherskt konfessionellt samfunds ideologiskt mest laddade ärenden! För den som av födsel och ohejdad vana finner förfarandet normalt, kan det kanske vara nyttigt att fundera över hur vi känt om även Efs:s årskonferenser präglats av grupper som Centerpartiet eller Socialdemokraterna? (Eller Sverigedemokraterna). Vanvettigt är bara förnamnet, och i den här frågan borde Efs frimodigt tala klarspråk tillsammans med t.ex. de högkyrkliga, inte bara i nomineringsgruppen Frimodig kyrka utan som egen, självständig organisation.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tack!
En hel del historiskt EFS här som jag lär mig av. (Inser det kan finnas olika tankar om visst då.)
En sak har särskilt förbryllat mig i den debatt som nu är aktuell i EfS-gruppen på FB - om nu detta avtal så klart säger att EFS i allt måste följa SvKs KM, varför har det argumentet inte först fram förut?
Du är ju lika medveten som jag om hur länge, intensivt o ingående just äktenskapsfrågan diskuterats i tidigare gruppen också men aldrig, vad jag kan påminna mig, har de som nu "hojtar" om detta avtal nämnt det med ett ord.
Har det alldeles precis nu i samband med papperet om sex o samlevnad upptäckt eller vad?
Där är jag synnerligen förbryllad måste jag erkänna o kanske en liten anings fundersam kring syften o meningar. Men jag är ju sådan då...
Själv är jag själv på midsommar liksom de flesta liknande helger. Inte alltid helt roligt kanske men i år är midsommar helt o totalt förstörd ändå av intervjun med herr S-ordf o statsministern i Kyrkans Tidning. Helt klart står att hans sätt att se på ALLAS lika värde skiljer sig mycket från min tanke om de ordens innebörd. Erkänner att jag känner mig utesluten av honom o faktiskt väldigt sorgsen/ledsen. MEN, och det är ju viktigare än mina känslor, detta gör frågan än viktigare att verkligen reda ut i EFS, hur det egentligen står till med avtal o så.
Tänkte be om ursäkt för lång kommentar men jag tror jag ångrar mig där ;)
Eva H
Ja, kom aldrig här och kom med ursäkter för långa kommentarer - bloggaren skulle kunna ta det som en pik så det var bra att du ångrade dej ;o).
Visst kan man undra över mycket i den här diskussionen. Mest kommer jag att tänka på sagan om mannen och pojken med åsnan - historien om hur de i sin strävan att vara alla till lags slutligen började bära åsnan (som drunknade).
Där fanns en liten blinkning men absolut ingen pik! (Den skulle i så fall vänts åt andra håll liksom...)
Kan inte påminna mig hört den sagan/fabeln men förstår poängen o delar din undran.
Fortsättning lär ju följa o kan bli väldigt intressant.
Eva
Det är visst en av Aisopos fabler. På väg till (eller från) stan med en åsna går en man med sin gosse. Först blir de retade för att båda går fast de har en åsna. Då sätter fadern sin son upp på åsnan, men då blir folk upprörda för att pojken rider och låter sin gamle far gå. Då sätter sig pappan på åsnan och låter pojken rida, men då blir folk arga på pappan. Då sätter pappan sonen bakom sig på åsnan, men då tycker folk att de är grymma mot åsnan som rider båda två - ni borde snarare bära åsnan, tycker någon. Sagt och gjort, mannen binder fast åsnans ben vid en stör och så bär han och sonen åsnan på sina axlar - men det blir rätt vingligt, och på en bro över en skummande fors blir åsnan rädd och kränger till, så att den faller i vattnet och drunknar. (Även andra varianter på slutet har jag sett, t.ex. att fadern i ren frustration driver ner åsnan i floden för att folk kritiserar honom hur han än gör - och skrattar åt honom när han bär åsnan).
Skicka en kommentar