Fjärdedag Pingst

Påskvänner!

För er som vill fira även Fjärdedag Pingst, enskilt eller tillsammans, kommer här dagens texter från de 700 år dagen firades i Sveriges kyrkor: Apg. 5:12-16 och Joh. 6:44-51.

Psalmförslagen i 1697 års koralbok är lutherpsalmerna Var man mån nu väl glädja sig, Kom Helge Ande Herre Gud och Dig, helge Ande, beder vi, samt (av annan författare) Jesus allt mitt goda är.

I sin kyrkopostilla avslutar Martin Luther sin predikan över Fjärdedagens evangelium så här:

Ni ser alltså hur man bör njuta detta bröd, som kommit ner från himmelen, Herren Kristus, nämligen genom tron, när vi tror på honom, och litar på att han är vår Frälsare och saliggörare.

Jag har därför sagt att man ej bör förstå dessa ord som om de handlade om Altarets sakrament [nattvarden], för den som vill tyda dem på detta gör våld på detta evangelium. I detta evangelium finns inte en bokstav om Altarets sakrament. Varför skulle Kristus här tala om ett sakrament som ej ännu var instiftat? Ja, hela kapitlet som detta evangelium är taget ifrån talar inte om annat än om andlig spis, nämligen om tron. För då folket löpte efter Herren och återigen ville få mat och dryck, såsom han själv säger, så tar han sig anledning av den kroppsliga födan som de sökte att tala om den andliga, vilket han sedan gör i hela kapitlet, såsom han också säger själv: "De ord jag säger er är ande och liv" (Joh. 6:63), och vill alltså därmed visa hur han spisat dem för att de skulle tro på honom, och såsom de hade njutit den lekamliga spisen också skulle njuta den andliga. Om detta mera en annan gång. 

För denna gång låt oss här betrakta hur nådig och mild Herren kommer, och själv erbjuder sig åt oss, ja, sitt eget kött och blod, och det med så vänliga ord, att hjärtat därigenom måtte kunna bevekas till att tro på honom, nämligen att detta bröd, hans kött och blod, som han tagit av Jungfru Maria, det är oss givet för att han skulle smaka döden i vårt ställe och utstå helvetets kval, samt bära synden såsom sin egen, den synd han dock aldrig hade gjort. Detta gjorde han frivilligt, och har upptagit oss såsom bröder och systrar. Om vi nu tror detta, så gör vi den himmelske Faderns vilja, som inte är annat än att vi tror på Sonen, såsom Kristus själv säger just före detta evangelium: Detta är hans vilja som har sänt mig, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv (Joh. 6:40).

Alltså är det nu klart: den som har tron till detta himlabrödet, till Kristus, till detta kött och blod som han här talar om, att det är honom givet och är hans eget, och tar emot det såsom sin egendom, han har redan gjort Guds vilja och ätit av detta himlabrödet, såsom Augustinus säger: "Tro, och du har ätit." Om denna andliga nattvard talar hela Nya testamentet, och i synnerhet Johannes på detta ställe. Altarets sakrament är ett Testamente och en förvissning om denna rätta nattvarden, varmed vi skall stärka vår tro och vara försäkrade, att denna lekamen och detta blod som vi undfår i sakramentet, har frälsat oss ifrån synd och död, djävul, helvete och allt ont, varom vi på annat ställe mera talat och skrivit.

Men varav ska en människa pröva och märka, att hon också hör till detta himlabröd, och är bjuden till en sådan andlig nattvard? Hon behöver bara ge akt på sitt eget hjärta: finner hon det så beskaffat att det gläder sig över Guds löften, och stadigt tror att hon också är en som detta ätandet tillhör, så är hon det förvisso också, för som vi tror, så sker det oss. En sådan låter sig också genast vårda om sin nästa, hjälper honom såsom sin broder, räddar honom, giver, lånar, tröstar och gör honom ej annat än vad hon ville att man skulle göra henne. 

Allt detta kommer därav, att Kristi välgärning så uppfyllt hennes hjärta med mildhet och kärlek, att hon har sin lust och fägnad av att hon kan och får tjäna sin nästa. Ja, det gör henne ont, när hon ej har någon som hon kan bevisa gott. Dessutom blir hon mild och ödmjuk emot var man; hon frågar ej efter världsligt prål, hon låter var man vara vad han är och förtalar ingen, utan uttyder allting till det bästa, och när hon ser sin nästa fara vilse, att det fattas honom tron, kärleken och ett rättskaffens leverne, så beder hon för honom, och det gör henne hjärtligen ont när hon ser någon förgripa sig emot Gud och sin nästa. Med ett ord: roten och saften är god, ty hon har sitt fäste i ett frodigt och fruktsamt vinträd, i Kristus, och därför framalstras även sådana frukter hos henne.

Men om någon inte har tron, och inte är lärd av Gud, inte heller äter av detta himlabrödet, så bär han sannerligen inga sådana frukter. Ty där dessa frukter inte finns, där är säkert ingen rätt tro. Därför lär oss S:t Petrus i 2 Petr. 1:10 att vi med goda gärningar skall göra vår kallelse till saligheten fast och viss. Han talar där egentligen om kärlekens verk, som är att tjäna sin nästa och låta sig vårda om honom, såsom om sitt eget kött och blod.

Detta vare nu nog sagt över detta evangelium; vi vill nu bedja Gud om hans nåd.

Föreslagen bön på Fjärdedag Pingst är i 1695 års psalmbok (språkligt något reviderad): Vi tackar dig, Herre Gud, himmelske Fader, för att du har sänt det sanna livets bröd, vår Herre Jesus Kristus, hit till oss, så att vi ska tro på honom och genom tron leva evinnerligen. Men eftersom vår svaghet är så stor att vi inte kan komma till honom utan dig, ber vi dig ödmjukt att du ville upplysa oss med din helige Ande och genom honom och Ordet dra oss till dig och genom de heliga sakramenten styrka oss i tron, så att vi må bli lärda och fasta däri och på den yttersta dagen uppväckta till evinnerligt liv. Genom samme din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.