Sören Kierkegaard- och Oscar Ahnfeltåret 2013

Påskvänner!

I år är det Sören Kierkegaard- och Oscar Ahnfelt-jubliléer. Båda föddes 1813 (inte alltför långt ifrån varandra) men där upphör nog alla likheter. (Eller?). Det blir många tillfällen att citera Ahnfelts sånger (som f.ö. oftast var skrivna av Lina Sandell), men jag börjar med att återge en text av Sören Kierkegaard från hans sista levnadsår (då han var lika gammal som jag är nu), då han gick löst på folkkyrkligheten och "den officiella kristendomen".

Take it or leave it, "at elske Gud i et Motsaetnings-Forhold till Mennesker" är väl en diskutabel formulering (ö.h.t. tål han ovanligt väl att diskuteras, den gode Kierkegaard - låt oss gärna göra det i år!). Men jag tycker inte att den s.k. "kirkestormen" i stort är ett dugg mindre aktuell kyrkovalsåret 2013, där här i Sverige politiska partier fortfarande ställer upp och får ställa upp, än den var 1855 under de sista skälvande månaderna av den kristet existensialistiske filosofens liv. Inte minst EFS som inomkyrklig rörelse ger han en hel del att begrunda.

Jag minns när jag under 80- och 90-talen kom att lyssna en del till den norske professorn och prästen Carl Fredrik Wislöff, hur hans ofta förekommande hänvisningar till en viss Kierkegaard förbryllade mej, som bara läst Gusten grodslukare och Gummi-Tarzan (av Ole Lund Kirkegaard). Nu har nog även jag läst mer av Sören än av Ole Lund (som dock även han ingår i dansk litteraturkanon!). Men observera den frodiga humorn även hos Sören i det fetstilta textudraget nedan (om saften och om trekantshatten!), trots det allvarliga och rannsakande ämnet.

GOTT NYTT ÅR tillönskas trots Sörens salvor både EFS:are och andra!

»Hvorledes kunne I troe, I, som tage Ære af hverandre?« (Joh: 5,44.)

Her er atter Dødsdommen over al officiel Christendom!

Dette uhyre Luftcastel: en christen Verden, christne Stater, Riger, Lande; denne Legen med Millioner Christne, som gjensidigt anerkjende hinanden i Middelmaadighed, men dog alle ere Troende: dette Hele er hvilende paa en Grundvold, som ifølge Christi egne Ord gjør det at troe umuligt.

Det nye Testamentes Christendom er at elske Gud i et Modsætnings-Forhold til Mennesker, at lide af Menneskene for sin Tro, for Læren at lide af Menneskene. Kun det er at troe; at tage Ære af hverandre gjør at troe umuligt.

Som jeg siger: Christendommen er slet ikke til. Den Art Lidenskab, der hører til for i den fuldkomneste Udsondring, i et Modsætnings-Forhold til Menneskene at have ene med Gud at gjøre (og kun dette forstaaer Christus ved at troe, hvorfor han ogsaa i Modsætning til det »at tage Ære af Mennesker«, v. 41, eller at tage Ære af hverandre taler om »at søge den Ære, som er af den eneste Gud« v. 44) den Art Lidenskab forekommer slet ikke mere. Den Sort Mennesker, som nu leve, kunne slet ikke taale noget saa Stærkt som det nye TestamentesChristendom (de ville døe deraf eller gaae fra Forstanden) aldeles i samme Forstand som Børn| ikke kan taale stærke Drikke, hvorfor man laver lidt Limonade til dem – og officiel Christendom er Limonade-Piank for den Art Væsener, som nu kaldes Mennesker, er det Stærkeste de kan taale; og dette Piank kalde de saa i deres Sprog Christendom, ligesom jo Børn kalde deres Limonade Viin.

I »Christenhed« gaaer Christendommen, det at være Christen efter dette Paradigma: den og den Mand, det er en herlig Mand, en sand Troens Mand: han bør være Ridder .... aah, det er for lidt for en saa udmærket Troens Mand: han bør være Commandeur o: s: v: o: s: v: Og til Grund for Ridderen, Commandeuren, Consistorialraaden, Conferentsraadens velsignelsesrige Virksomhed lægges bestandigt det nye Testamente, hvori staaer: hvorledes kunne I troe, I som tage Ære af hverandre? Det er, Christenheden gjør, fra Slægt til Slægt, fra Aarhundrede til Aarhundrede det Kunststykke at declinere mensa efter domus.

Derfor vil jeg hellere end med den yderste Tusindedeel af Neglen paa min lille Finger at deeltage i officiel Christendom, uendeligt hellere vil jeg deeltage i følgende Alvor. Man kjøber en Fane i Isenboden; den udfoldes; med stor Høitidelighed træder jeg hen til den, oprækker de tre Fingre og sværger til Fanen. Costumeret med Trekantethat, Patrontaske, Sabel (Alt fra Isenboden) bestiger jeg derpaa en Kjephest, for, sluttet til de Andre, at gjøre et Indhug paa Fjenden, med Foragt for Dødsfaren, hvori jeg synligt styrter mig, med Alvor som Den, der veed, hvad det betyder at have svoret til Fanen. Oprigtigt talt jeg er ingen Ven af at deeltage i den Sort Alvor; men naar galt skal være dog uendeligt hellere end at deeltage i den officielle Christendoms i Søndags-Gudsdyrkelsens, de Eedfæstedes Alvor. Det Første er dog kun at gjøre Nar af sig selv, det Sidste er at gjøre Nar af Gud.
(S. K.)

Och så en kontrasterande (men inte nödvändigtvis motsägande) text ur Ahnfelts sånger - med melodi av sångsamlaren själv:

1. Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje.
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!

2. Guds barn jag är!
Med häpnad och fröjd jag det säger.
Guds barn jag är!
O Gud, är det sanning jag säger?
Ja, Gud, du ju själv så det säger.
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Med häpnad och fröjd jag det säger.

3. Halleluja!
Nu skapelsens råd jag har funnit.
Halleluja!
Försoningens mening jag funnit,
förlorade barn har han vunnit.
Halleluja,
halleluja!
Nu målet för livet jag hunnit.

4. Så rik jag är!
- fast synden i nöd oss har drivit.
Så hög jag är,
så härlig för Gud jag har blivit
sen Sonen sitt liv åt mej givit!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Så hög och så rik jag har blivit!

*5. Halleluja!
Ditt lov, o vår Far, vill vi sjunga.
Halleluja!
Var prisad av hjärta och tunga,
var prisad av gamla och unga!
Halleluja,
halleluja,
vi här och i himlen vill sjunga!

Text: v. 1 Lars Stenbäck 1839 (28 år), v. 2-5 Carl Olof Rosenius 1848 (32 år), v. 4-5 bearb. A.H. 2008
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)