Femte söndagen efter pingst - om att inte döma

Det var en fin hembygdssöndag i min "sommarförsamling" igår - både barn och vuxna som spelade fiol, och härliga psalmer jag fick spela till. Många hade slutit upp; det var en riktig kyrkhelg med kyrkkaffe på hembygdsgården efteråt. Roligt med de blandade åldrarna - jag hade med mej mina tre barn eftersom deras mamma hälsar på en kompis i Skåne. En död korp utanför kyrkogården tilldrog sej deras största intresse ;o).

Jag vill ge en eloge till dem som valt texter för Femte söndagen efter pingst. Rikedomen i bibelns undervisning om dömande är slående. Och mest slående är att det inte handlar om att förneka domens berättigande, utan om att visa vem som har makt och rätt att döma. Jesus säger inte emot sej själv när han talar emot dömande men själv dömer. Jesus är Domaren. Det är vi som inte ska falla honom i ämbetet. Vi har bjälkar i våra ögon. Det har inte han.

Det här är ett viktigt tema, inte minst för oss "tytjmytjeliga". Jag tyckte att det luktade illa när en konservativ predikant bytte ut texten och temat vid en konfirmation i Byske kyrka denna söndag för 9 år sedan. (Precis som när Svenska kyrkans ledning vid 400-årsfirandet av Uppsala möte bytte bort texterna om hur Gud hatar våra högtidsförsamlingar). Vi klarar oss inte i livet utan att göra bedömningar av olika slag - vilken svamp som är ätlig och vilken lära som är kristen - men när vi börjar vilja fälla Den Yttersta Domen och avgöra medmänniskors innersta bevekelsegrunder eller deras eviga väl eller ve, då tar Frälsaren oss (mej) i örat. Det är han och bara han som dömer. Det gör inte att domen självklart blir friande, men den som tagit emot Jesus som sin Frälsare får göra Lasse Lucidors ord till sina egna:

Domen fruktar jag väl stort,
eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer
att min Broder Jesus dömer.