Adventskalender 2025 lucka 8: Gud har av sin barmhärtighet

Jul- och påskvänner!

Här kommer en av de verkligt tjusiga reformationskoralerna till Paul Speratus fina sammanfattning av förhållandet mellan tro och gärningar och av Andens verk i själen. Psalmen blev dock lite för lång både 1937 och 1986, tycker jag, så jag förkortade den till bara fem verser för att den skulle sjungas oftare. Var så god och prova:

Jfr J S Bachs koralversion!

1. Gud har av sin barmhärtighet
till nåd oss arma tagit
och all vår orättfärdighet
med Kristi blod avtvagit.
All vår förtjänst är utestängd,
vår själ, av synden tryckt och trängd,
till nåden måste falla.

2. Med tron Guds Ande kommer god
att oss ånyo föda
och skapa i oss kraft och mod
och köttets välde döda,
så goda verk kan växa fram
istället för all synd och skam
som tog vår frid och glädje.

3. Sann tro ej utan kärlek är
och frukten trädet prisar:
den trogne har sin nästa kär,
i handling det bevisar.
Och så blir lagens bud uppfyllt:
varann vi tjänar oförskyllt
som Kristus oss har tjänat.

4. Sann kärlek söker ingen lön,
dock tror vi den tillstundar.
Vi den i ödmjukhet och bön
på Jesu kärlek grundar.
Att vi en riklig lön ska få,
det har vi ju hans löfte på,
men allt av nåd allena.

5. Så står alltsammans i Guds nåd
att salighet vi vinner,
men fast och evigt är hans råd
att den som söker finner.
Hos oss är idel skröplighet,
i Gud är all vår salighet.
Gud vare pris och ära!

Text: Paul Speratus 1523 (39 år) "Es ist das Heil uns kommen her", sv. övers. Olaus Petri (?) 1536, bearb. A.H. 9/5 2015
Musik: Medeltida processionssång/Nürnberg 1524

Adventskalender 2025 lucka 7: Gud vare lovad

Jul- och påskvänner!

Idag spelar jag på högmässa i Njutångers kyrka klockan 11. Denna fina, 500-åriga nattvardspsalm sjunger vi inte så, men den är alldeles underbar. Jag spelade den första gången på en högmässa i Lund, och upptäckte då hur fin även melodin var och är. Borde sjungas mycket oftare. Vi passar på och lär oss den nu idag, tycker jag!

1. Gud vare lovad, som i kraft av ordet
ger oss liv vid nattvardsbordet!
Brödet är Kristi kropp och vinet blodet,
låt oss smaka där din godhet!
Herre, förbarma dej!
Med den kropp din mor Maria bar,
kroppen du för alla offrat har,
med ditt heliga blod,
hjälp oss, Herre, ge oss mod.
Herre, förbarma dej!

2. Offret, för oss utgjutet och utgivet,
i sin död ger världen livet.
Gud kunde inget större åt oss skänka,
det är mer än vi kan tänka.
Herre, förbarma dej!
Vilket djup av kärlek som dej drev,
med ditt blod vår skuld betalad blev!
Vilket under du gjort:
öppen står nu himlens port!
Herre, förbarma dej!

3. Låt oss din nåds välsignelse få äga,
så vi går på dina vägar,
tjänar vår nästa väl i tro och kärlek, 
över nåden ej drar smälek.
Herre, förbarma dej!
Ta ej bort din Ande från oss, Gud,
gör oss trogna mot ditt ord och bud,
ge din arma kristenhet
glädje, liv och enighet.
Herre, förbarma dej!

Text: Martlin Luther 1524 (41 år), sv övers. A.H.

Musik: Tysk medeltida / Wittenberg 1524

Adventskalender 2025 lucka 6: Nu får din tjänare i frid

Jul- och påskvänner!

Här kommer den - en kyndelsmässopsalm på Fyrtiondedag Jul men också en kvällspsalm att avsluta varje dag med (som i Tidegärden):

Ursprunglig koralform:


1. Nu får din tjänare i frid
från världen fara,
för att hos dej till evig tid
lycklig vara,
som ditt ord har lovat mej
- min död en sömn har blivit.

2. Guds ende Son, min Frälsare
jag nu har skådat.
Att jag min Herre skulle se
Gud mej bådat.
Han det rätta livet är
och nåden mitt i nöden.

3. Se, alla människor kan få
hos honom frälsning.
Och ut i världen skall nu gå
fridens hälsning
genom Herrens eget ord
som kallar till Guds rike.

4. Sitt ljus bland folken han allt mer
nu låter skina.
Sin frid och härlighet han ger
åt de sina.
Han är alltid hos sitt folk,
han är dess fröjd och glädje.

Text: Simeon (Symeon) i templet, Martin Luther 1524 (41 år) "Mit Fried und Freud ich far dahin", Lars Stenbäck 1865, A.H. 1994
Musik: Martin Luther 1524 (jfr J S Bachs Cantata (BWV 125) och Haeffners utjämnade variant från 1820 - Bachs pigga musik bygger faktiskt också ofta på en rätt utjämnad melodi - jfr även Dietrich Buxtehudes orgelstycke och Vallerius´ koralvariant från 1697)

Denna Luther-psalm som bygger på Simeons lovsång ("Nunc dimittis"), som i tidegärden beds/sjungs vid varje aftonbön (completorium) inför sänggåendet, som ju ofta betraktats som en liten dödsberedelse. (Jfr den svenska kvällspsalmens "men om det stilla dödens bud / i denna natt jag hör"). Psalmen översattes till svenska 1572 och fanns med både i Göteborgspsalmboken 1650 (under rubriken "Om döden och domen") och i 1695 års psalmbok (under rubriken "Begravningspsalmer"). 

När Wallin mycket kraftigt bearbetade texten för 1819 års psalmbok, tog han fasta just på psalmens användning som dödsberedelse- och begravningspsalm, men fjärmade sej samtidigt från Simeons lovsång och Luthers tolkning av denna. Inte minst det globala perspektivet, missionsperspektivet, försvann. Jämför den äldre och den yngre svenska texten på Wikisource!

Onekligen tillförde dock Wallin goda uppbyggelsemoment, t.ex. det paulinska "Jesus, Jesus är mitt liv / och döden är min vinning". Ändå har jag valt att gå tillbaka till den äldre versionen och utgå från en bearbetning av Lars Stenbäck som är mycket mildare än Wallins, samt att i inledningsorden knyta an direkt till Simeons uttryck "Nu låter du din tjänare gå hädan, i frid, efter ditt ord". 

Olle Nystedt igen

Jul- och påskvänner!

Jag låter Olle Nystedt fortsätta predika bot och bättring denna adventstid. Inte för att han var någon särskilt Efs-ig präst (hans bakgrund var Missionsförbundet) eller för den delen påfallande luthersk eller bibeltrogen. Men han är intressant som domprost i Göteborg och pastor primarius i Stockholm under 40- och 50-talen, som skarp antinazist också när det inte var comme il faut, och som den ende präst som röstade för ämbetsreformen redan vid kyrkomötet 1957. Han betraktades som en modern präst, i vissa kretsar närmast som liberalteolog (han tillhörde ju Söderbloms beundrare). Men han hade även, liksom Nils Bolander, tagit starka intryck också av professor Ole Hallesby från Norge, och kunde fortfarande predika allvar på ett sätt som nästan verkar ha gått förlorat idag, när den underliggande premissen tycks vara att alla på något sätt ändå blir evigt salig till slut (även Judas). Bedöm själva:

Jesus sa: I Israel fanns många änkor på Elias´ tid, och likväl blev Elias inte sänd till någon av dessa utan allenast till en änka i Sarepta i Sidons land. Och många spetälska fanns i Israel på profeten Elisas tid, och likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från Syrien.  (Luk. 4:25-27)

Dessa ord retade åhörarna i Nasarets synagoga. Ty med de orden ville ju Jesus säga att det hänt förr, att Gud förbigått sitt eget folk när det inte aktade på hans ord - och så kunde ske än. Det stötte deras självgodhet. Det var för dem självklart att de var Guds rätta folk, de stod Gud närmast. De andra var utanför. Just denna trygga belåtenhet var ett hinder för Gud. Den var som ett pansar som hans ord inte kunde tränga igenom. Och Jesus ville få av dem detta pansar.

Vi såg för ett par dagar sedan att det var det missnöje för vilket inget är till lags som drev bort Jesus ur Nasarets synagoga. Vi kan också säga att det var belåtenheten som drev bort Jesus. Självbelåtenheten är ett av de svåraste hinder som Gud har att övervinna hos oss. Ty självbelåtne kan inte tänka sig annat än att Gud också måste vara belåten med honom. Han vet ju också med sig att han hör till det enda rätta samfundet.

Vi tycker det är förskräckligt att människor kan vara så förblindade av självgodhet. Måtte vi bara se till att vi inte själva hamnar i samma farliga dårskap. Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.

Vi ska vara både nöjda och missnöjda. Är vi det på det rätta sättet, så betyder det att vägen är öppen för Jesus och hans ord och gärning. Men olyckan är att vi ofta är nöjda och missnöjda på orätt ställe, och det betyder ett hinder för Herren Jesus. Människorna i Nasaret var nöjda med sig själva och missnöjda med Jesus. Därför gick de miste om underverket. Sackeus var missnöjd med sig själv, men nöjde sig med vad Jesus gjorde med honom, och det ledde till det stora underverket.

Det finns ett missnöje som driver Jesus på flykten. Och det finns ett missnöje som Jesus inte kan låta bli att nalkas - en människas missnöje med sig själv. Det finns en belåtenhet so driver bort Jesus. Och det finns en förnöjsamhet som ger Jesus fria händer - och den leder till välsignelse.

Bepröva mig, min Gud, förnim hur jag det menar: 

om världen eller dig i håg och verk jag tjänar. 

Se till om ej ännu på orätt väg jag är, 

och led mig på den väg som till ditt rike bär. 

Adventskalender 2025 lucka 5: O Kriste oss benåda

Jul- och påskvänner!

I fjol fyllde 24-åriga Elisabet Kreuzigers vackra psalm 500 år. Men vi fortsätter väl fira detta församlingssångens reformationsjubileum med psalmer som uppnått ett halvt millennium. Här framförs den nämnda psalmen både modernt och inlevelsefullt på gitarr (kanske framfördes den ungefär så den allra första gången, jfr Stilla natt?):

Adventskalender 2025 lucka 4: Gud över oss förbarmar sej

Jul- och påskvänner!

I tacksamhet över vad året givit kan vi fira S:ta Barbaras dag med en klassisk tacksägelse- och skördefestpsalm, byggd på Psaltaren 67. Richard Norén m fl har givit oss nya, mer anslående koraler till denna psalm, men jag publicerar här den med texten jämnåriga från Magdeburg - inte fel att sjunga under fasteveckorna före jul men knappast heller under själva julfirandet!

1. Gud över oss förbarmar sej
och kallar oss för sina.
I kärlek stor mot dej och mej
hans ansikte ses skina,
så vi hans vägar känna må,
hans helga vilja lära,
så hela jorden ska förstå
hans frälsning och hans ära
och lovets offer bära.

2. Så må vi glada lova dej,
o Gud, med själ och tunga!
Må hela världen fröjda sej,
med lust och glädje sjunga!
För, Herre, du är allas hopp,
fast vi i synd sågs falla.
Du skyddar, stärker själ och kropp, 
ditt namn får vi åkalla,
du gode Far för alla!

3. Ja, Herre, tack att du igen
gav lön för mångas möda!
Se, jorden burit rikligen
sin frukt och goda gröda.
Välsigna varje folk och land,
och hjälp oss glada dela
allt gott du givit med varann,
förlåt vad vi setts fela
och jordens sår nu hela!

Text: Psaltaren 67, Martin Luther 1524 (41 år), Olaus Petri 1536 (43 år) "Gud vare oss barmhärtig och mild", Johan Olof Wallin 1819 (40 år), bearb. A.H. 2012
Musik: Magdeburg 1524

M Luther:

Adventskalender 2025 lucka 3: Ur djupen ropar jag

Jul- och påskvänner! 

Oavsett hur mycket Luther egentligen är inblandad i text och melodi (psalmen är ju en parafras av psalm 130 i Psaltaren) är detta en av reformationens finaste psalmer, väl värd att sjungas trots sina 500 (eller 3000!) år på nacken. Advent är ju en förberedelsetid, en tid för bot och bättring, och denna psalm ligger väl i linje med detta.

1. Ur djupen ropar jag till dej,
o, Herre, för att klaga.
I nåd vänd örat hit till mej,
låt bönen dej behaga.
För om du synder räkna vill
och låta dom och straff slå till,
vem kan bestå då, Herre?

2. För mej finns ingen annan råd
än be att du förlåter,
fly undan synden till din nåd
och så få livet åter.
För ingen kan berömma sej,
vi måste alla frukta dej
och av din nåd få leva.

3. Dej ska jag hårt mej hålla till,
på min förtjänst ej bygga.
Hos dej min ro jag finna vill,
vid dina löften trygga.
För vad du sagt mej i ditt ord,
det är min tröst på denna jord,
det längtar jag få höra.

4. Ja, efter dej nu längtar jag,
kom, Herre, till min sida.
Om än det inte strax blir dag,
jag vill din hjälp förbida.
Som väktarn efter morgonen
jag längtar efter hjälparen.
På honom ska vi hoppas!

5. Fastän min synd och skuld är stor,
är Herrens nåd dock större.
Hans makt befriar, så vi tror,
och öppnar för oss dörren.
Den gode herden är ju han
som ska befria dem han vann
från alla deras synder. 

Text och musik: Martin Luther 1524 (41 år) fritt efter Psalt. 130, sv. övers. A.H. 17/10 2016


M Luther:

Olle Nystedt igen

Jul- och påskvänner!

Nu verkar ju pastor primarius Olle Nystedt (1888-1974) kanske vara värsta domedagspredikanten. Det var han inte. Han var i allmänhet mycket verserad och mild, även om man inte jämför med t ex Lars Linderot, och hans självbiografi verkar nästan ytlig i sitt myller av roliga anekdoter från ett långt prästliv. Men han hade samvete nog att inte mörka vad bibeltexterna säger. 

Alternativa predikotexten på Första söndagen i advent, tredje årgången, handlar ju om Jesus i Nasarets synagoga och fokuserar på just evangeliet, glädjens budskap, även om man i slutet anar den kommande konflikten. Förr i världen fick man höra fortsättningen på Tionde söndagen efter Trefaldighet med det allvarliga temat "Förspillda tillfällen". 

I sin andaktsbok "Vid dagens början" (1942), som utgår från helgens predikotexter, skriver Olle Nystedt också om denna, väl värd att begrundas också i julens förberedelsetid:

När de som var i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av vrede och stod upp och drev honom ut ur staden." (Luk. 4:28f)

Tänk att det verkligen kunde hända något sådant! En gudstjänst där Jesus själv predikade slutade med att åhörarna körde bort honom. Hur var det möjligt?

Det var missnöjet som drev bort honom. Till en början var de fulla av beundran. Men så sa han sådant som inte behagade dem, och då slog stämningen om. De började kritisera, och de slutade med att köra ut honom.

Den historien upprepas ofta. Missnöjet har så mycket att anmärka. När man inte vill böja sej för Guds ord, är det så bra att ha någon att skylla på. Prästen är en alldeles för klen predikant. Han är så gammaldags att ingen modern människa kan höra honom. Eller han är alldeles för modern, så det kan aldrig vara riktigt. Ibland är det för mycket lag och ibland för litet. Det är för bundet för somliga och för fritt för andra.

Det är nog ofta sant, att prästen kanske borde vara annorlunda. Men det är budskapet man inte tycker om, därför skyller man på budbäraren. Nu är ju vi människor så olika även när det gäller vår möjlighet att ta emot och få uppbyggelse. En känner sig mera hemma med en till formen gammaldags predikan, medan en annan lättare förstår en till formen mera nutidspräglad förkunnelse. Men här är det inte fråga om detta utan om det missnöje som alltid vill ha det annorlunda än det är, därför att man behöver något att skylla på när man inte vill släppa Guds ord inpå sig. Det missnöjet är farligt, för det kan lätt sluta med den förhärdelse som driver bort Jesus.

På den sista dagen kommer säkert mer än en att säga: Vår präst predikade så dåligt att jag inte kunde höra honom. - Är den anklagelsen sanning, så blir det förvisso fruktansvärt för den prästen. - Men det är inte säkert att ursäkten ändå blir godtagen. Det kan hända att domaren svarar: Du ville inte lyssna, du ville slippa ifrån, därför var ingenting dig till lags. Och ditt missnöje visade bort inte bara prästen utan mig också.

Ack, om du ditt hjärta sluter

för den röst som kallar dig,

om du än den hand förskjuter

som ifrån fördärvets stig

dig så gärna leda vill,

vet att en gång slutes till

nådens dörr, dit Gud dig åter

aldrig, aldrig kallas låter.

Adventskalender 2025 lucka 2: Nu må väl alla glädja sej

Jul- och påskvänner!

Här kommer lucka 2, och då blir det den psalm som sägs vara förlagan till Olaus Petri-psalmen från igår. Martin Luthers "Var man må nu väl glädja sig", eller som den heter här "Nu må väl alla glädja sej". 

Att texten är av Luther står klart, men att även den medryckande melodin är av honom, som ofta uppgivits, är inte helt bekräftat. Även om den ingår i Enchiridion frön 1524 och förstås kan vara komponerad året före utgivningen, i samband med att texten akrevs. I 500-årsåkdern är den i alla fall

Både julens och påskens budskap strålar fram här, precis som i gårdagens psalm.

1. Nu må väl alla glädja sej,
här är stor fröjd å färde!
Gud visar nåd mot dej och mej,
ja, hela vida världen!
Oss alla har han sagt det till
att han barmhärtig vara vill,
så mycket som vi kostat!

2. Jag under satan fången låg,
mej själv ej kunde hjälpa.
Den synd som rådde i min håg
i grund mej ville stjälpa.
Min synd mej till förtvivlan drev,
min samvetsdom ohygglig blev
och helvetet stod öppet.

3. Men Gud i sin barmhärtighet
mej såg i mitt elände.
Han led med mej, all nöd han vet,
och hjälp från höjden sände.
Ja, fast jag var av synder full,
var han för mej en Fader huld
och gav sitt allra bästa.

4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mej förbarma.
Far ner i syndens mörka land
och lös dess fångar arma
från deras synd och stora nöd,
ja, fräls dem från en evig död
och låt dem med dej leva.

5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mej här på jorden.
En jungfrus sköte honom bar,
vår bror med skaparorden.
Sin kärlek ville han mej ge,
och frälsa mej från allt det ve,
som jag förtjänat lida.

6. För mej sitt liv, sitt dyra blod
han ville inte spara,
så för den dom mej förestod
jag skulle skyddad vara.
Han blev hos Gud min löftesman
och i hans död min synd försvann.
Så är jag frälst och salig.

7. Han till sin Far i himmelen
från jorden återvände
och till mitt bistånd Hjälparen,
den helge Ande, sände,
som i min nöd ska trösta mej,
i svaghet mäktig visa sej
och i all sanning leda.

*8. Så vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och slog i Jesu Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Vem kan oss nu fördärva? 

Text: Martin Luther 1523 (40 år) "Nun freut euch, liebe Christen g´mein", övers. Olavus Petri1536 (43 år), Olof Hansson Forssell 1816 (54 år), bearb. A.H. 2016

Musik: Martin Luther 1523 (40 år), tryckt 1524 i hans s.k. "Enchiridion".

Denna psalm är Luthers första riktiga psalm. Den trycktes första gången tillsammans med en psalm av Paul Speratus. Den är i jag-form och ö.h.t. mycket personligt skriven, ett slags andlig självbiografi och en sammanfattning av hur Luther uppfattade evangeliet. Oscar Lövgren skriver: "Med otrolig hastighet spreds psalmen över hela Tyskland och bidrog i ej ringa mån till evangelii segertåg. Psalmen och dess framgång förbittrade katolikerna. De kallade den 'en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm." Men den kom in i romersk-katolska psalmboken Cecilia 1986. 

 Det där om jag-form förresten: det är ju i originalet inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar! Originalet har tio verser, den klassiska svenska översättningen åtta och Frostensons ("O gläd dig, Guds församling, nu") nio. I de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner så att två strofer har arbetats samman till en.

M Luther i 50-årsåldern (Lucas Cranach d.ä. 1533):

 

Adventskalender 2025 lucka 1: O Jesus Krist, som mänska blev

Jul- och påskvänner! 

Idag är det 11-kaffe om olika perspektiv på mission på Efs i Njutånger. Tommy och Elisabeth Söderholm berättar. 

I år vill jag under advent uppmärksamma omkring 500 år gamla reformationspsalmer och -koraler. Först ut blir Olaus Petris "O Jesus Krist som mänska blev" (SvPs 33) med melodi från Strassburg 1525, tillskriven Wolfgang Dachstein.

Denna psalm påminner till både versmått och innehåll om Martin Luthers stora psalm Var man må nu väl glädja sig (se även O gläd dig, Guds församling, nu). Men om Luther-psalmen är skriven i "jag-form" är Petri-psalmen skriven i "vi- och du"-form. Egentligen är den en veritabel lovsång, även om det riktigt stora jublet ("Pris vare dig evinnerlig!") kommer fram först i sista strofen. Hela psalmen andas glädje och förtröstan.

Psalmen gavs ut i det första svenska psalmhäftet år 1526, samma år som Nya Testamentet kom i svensk översättning. Och eftersom den blev mycket sjungen genom århundradena togs den även in i 1695 års psalmbok som nummer 120 under rubriken "Om Christi mandoms anammelse". För 1814 års Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger gjorde Gudmund Jöran Adlerbeth en bearbetning, som ytterligare överarbetades av Johan Olof Wallin inför 1819 års psalmbok och även togs in i 1937 års psalmbok.

Men inför 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson och Ragnar Holte en bearbetning som går direkt tillbaka på originalet och putsade bort lite av "1800-talsdygdigheten". Bearbetningen torde höra till de både innehållsligt och formellt mest lyckade i 1986 års psalmbok. Men sjunger vi den?

Olaus Petri i form av Theodor Lundbergs staty utanför Storkyrkan:

Nedan återges psalmen i enlighet med originalversionen 1526 (nr 120 i 1695 års psalmbok):

O JEsu Christ som mandom tog
i rene jungfru lifwe/
Kärleken han tigh ther til drog/
Wårt hopp tu wille blifwa.
Tu såg wår synd och stora nödh/
Att oss stod före en ewig dödh/
Helwetit stod oss öpet.

Thet lätst tu tå förbarma tigh/
Kunde thet eij längre lida/
Att Diefwulen tog oss til sigh/
Ther om wille tu strida:
Gaf tigh så här i werlden nidh/
Och giorde oss en ewig frijd/
Medh tinom dödh och pina.

Och så sade tu oss thet til/
Wij skolom hafwa trona/
Ty tu äst både godh och mild/
Och wilt oss alla skona/
Om wij sättie wår troo ther på/
At thet skal medh oss wara så/
Som tu oss säger före.

Tu äst worden wår broder kär/
Oss til stoor prijs och ähra/
Och altijd wil oss wara när/
Hwad kan man meer begära?
Är thet oss icke til en stoor mohn?
Wår broder är Gudz ende Son:
Ho kan oss nu förderfwa?

Prijs ware tigh ewinnerlig/
Som oss then nådh bewiste/
At wij äre Gudz barn medh tigh/
O käre broder Christe!
Så må nu hwar man wara gladh/
Och prisa Gudh i allan stadh;
Han är wår käre Fader.

Och så här lyder Adlerbeths/Wallins version 1816/1819:
(=nr 49 i både 1819 års och 1937 års psalmböcker):

O Jesu Krist, som mandom tog
att liv åt världen giva,
din kärlek blott dig därtill drog,
vårt hopp du ville bliva.
Du såg vår synd och stora nöd:
oss förestod en evig död,
och helvetet låg öppet.

Då täcktes du förbarma dig
och kunde icke lida,
att mörkrets makt oss tog till sig;
du ville för oss strida.
Du kom till oss i världen ned,
beredde oss en evig fred
med dinom död och pina.

Därjämte sade du oss till,
att då vi hava trona,
Gud all vår synd förlåta vill
och oss för straffet skona.
Vi oss förlita däruppå,
när vi med lydigt sinne gå
den väg du föreskrivit.

Vår broder nu du vorden är,
oss till stor fröjd och ära.
Du vill oss alltid vara när
och oss allt gott beskära.
Vad rör oss världens hot och hån?
Vår broder är Guds ende Son.
Ho kan oss nu fördärva?

Pris vare dig evinnerlig,
som oss din nåd beviste!
Vi äro nu Guds barn med dig,
o Herre Jesu Kriste.
Så må nu var man vara glad
och prisa Gud i allan stad:
Han är vår käre Fader.