Påskvänner! Det finns stunder när man inte vill. Det finns stunder när man bara önskar sej bort, när man knappt ens orkar finnas till, men när kärlek visar väg i vått och i torrt. //: Kanske var det för en sådan stund :// kanske var det för en sådan stund som du föddes till världen? Drottning Ester våndades så svårt, skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv? Hamans onda planer tog hon hårt, ord från Mordokai var liksom skurna med kniv: //: "Kanske var det för en sådan stund :// kanske var det för en sådan stund som du kröntes till drottning?" Herren Jesus kände också så, ville slippa, om det gick, all plåga och nöd. Smärtans väg, den valde han ändå, som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. //: För det var ju just för denna stund :// för det var ju just för denna stund som han kom hit till världen. Det finns stunder när man inte vill, det finns stunder när man bara önskar sej bort, när man knappt ens orkar finnas till, men när kärlek visar väg i vått och i torrt. //: Kanske var det i en sådan stund :// kanske var det i en sådan stund som du föddes till världen?
(Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21). Katekesfråga 156: Vilket är det samfund där den helige Ande utför helgelsens verk?
Carl Olof Rosenius gästbloggar om människans skapelse:
"Och Gud sade: Låt oss göra människan till vår avbild." (1 Mos. 1:26) Det första som är märkvärdigt i denna berättelse är att Herren säger: Låt oss — låt oss göra människan. Här antyds ett samråd. "Låt oss göra människan." Herren säger inte: Jag vill göra människan, eller: Göre jorden av sej människor, utan: Låt oss göra människan. Hela den övriga skaran av olika varelser skapades utan något sådant samråd, bara med ett Allmaktens bud; men när Gud ville skapa människan, då hålls en rådplägning. Men med vilken rådplägar nu Herren? Otvivelaktigt var här alla tre Gudomspersonerna i samråd. Nu skulle den varelse skapas, som inte bara skulle ha en jordisk och förgänglig kropp, utan också en odödlig själ, som skulle tas av Guds egen Ande och danas för ett evigt samliv med Gud i himmelen. Herren säger: "Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik." Då nu Gud därtill med sitt eviga förutseende såg människans fall och allt det fördärv och elände som skulle härflyta av det, då ville han inte släppa ut denna betydelsefulla varelse ur sin skapande hand, förrän han först hållit råd därom, och Sonen, det eviga Ordet, åtagit sej dess frälsning. Den andra märkvärdiga omständigheten vid människans skapelse är den, att människan skapades på ett helt annat sätt än alla, även de förnämsta djuren. När djuren skapades, heter det: Göre vattnet av sej! — Göre jorden av sej! varav det tycks som om Gud inte handlade omedelbart vid deras skapande, utan med sitt allmaktsord inverkade på några i naturen inlagda krafter: "Göre vattnet, göre jorden av sej!" Men när människan skulle skapas, då fick inga sådana naturkrafter vara med, då verkar Gud ensam och omedelbart, då är det ett verk, om vilket alla Gudomspersonerna förenar sej, då heter det: Låt oss göra människan! Människan är alltså varken född av vattnet eller av jorden, såsom några hednafolk fordom påstått sej vara, utan människan är på ett särskilt och omedelbart sätt skapad av Gud. Ännu märkvärdigare blir denna omständighet, när vi betraktar ursprunget till människans två beståndsdelar, kropp och själ, varom det i kap. 2:7 heter: "Och Herren Gud gjorde människan av stoft och inblåste i hans näsa en levande ande; och så vart människan en levande själ." Märk först: Gud gjorde människan. Det var då Guds eget verk och blev också det allraunderbaraste konstverk på jorden. Och Gud gjorde människans kropp av jord till en evärdelig erinran om, att vi är stoft och jordmaskar, varför också den första människan fick namnet Adam, vilket betyder: av jord, jordisk, jordbarnet; för att vi aldrig ska glömma hur förgänglig kroppen och tiden är, och alltid söka det som tillhör själen och evigheten. Och Gud blåste in en levande ande i hans näsa. Höga, ädla ursprung! Själen, den odödliga själen, evighetsbarnet, som är ämnat att i tid och evighet leva med Gud, den är så omedelbart kommen av Gud, att Skriften här säger: Gud blåste in den i människan. Här må vi utropa med David: "Jag tackar dej, Gud, att jag är underligen gjord". Här är grunden, varför Paulus kunde säga: "Vi är också Guds släkte." Så har vi sett hur både kroppen och själen, jordbarnet och evighetsbarnet, båda är Guds synnerliga verk. Härtill kommer nu den tredje och märkvärdigaste omständigheten, nämligen att Gud skapade människan till sin avbild. Härpå har Herrens Ande isynnerhet velat göra oss uppmärksamma genom ett eget vidlyftigt upprepande av den saken; ty så lyder orden: "Gud sa: Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." Här upprepas med flera särskilda uttryck, att människan skulle vara Guds avbild. Om vi än aldrig här i tiden rätt ska förstå denna Guds avbild, är redan den omständigheten märkvärdig, att människan blev skapad till Guds avbild. Ty detta innebär något obegripligt stort. Därför kunde också Guds Son komma och bli människa, bli vår broder och like, och "skämdes inte för att kalla oss bröder" — och kom för att återställa vad som genom syndafallet var förstört; därför ska vi också genom honom ännu komma till samma herrlighet, vartill vi i skapelsen var ämnade. Genom den nya födelsen, den nya skapelsen blir vi genast nya kreatur i Kristus och delaktiga av Guds natur, och den nya människan ska dagligen förnyas till dens kunskap och avbild, som har skapat oss. Men helt återställt blir aldrig Guds avbild i oss förrän vi i uppståndelsen få nya, rena och odödliga kroppar och Kristus blir uppenbar i alla dem som tror. Såsom Johannes säger: "Mina käraste, vi är nu Guds barn, och det är inte ännu uppenbart vad vi ska bli. Men det vet vi, att när han blir uppenbar, då blir vi honom lika; ty vi får se honom såsom han är." Utav lera formar Gud en härlig kropp. Anden föder livet, människan står opp. Som en bild av Faderns kärlek står de där, Adam och hans Eva Faderns avbild är. Genom dem skall livet ständigt strömma ut dit där kärleksljuset inte fanns förut. Faderns Son är planen, han är meningen, och i honom finner varje mänska den. Katekesfråga 155: Vad ska den troende människan göra för att behållas i tron?
Igår sjöng vi under högmässan SvPs 373 "Behåll oss vid ditt rena ord", SvPs 67 "Som torra marken dricker regn," SvPs 377 "Därför att Ordet bland oss bor", SvPs 399 "Vi bär så många med oss" och avslutningsvis - eftersom det var sverigefinnarnas dag, vår största minoritets - även SvPs 646 av den riksfinska diakonen Pia Perkiö.
Jag blev så inspirerad, och glad efter eukaristin, att jag t o m ledde sången på finska (men den som ville fick förstås sjunga på svenska)! Anden förstår ju alla tungomål - och finska är faktiskt ganska lättläst eftersom det uttalas som det skrivs! Förståelsen är en annan sak, men vi såg ju den svenska texten på samma psalmboksuppslag, så...
Skulle väl bara ha introducerat slutpsalmen med hjälp av Carl Olof Rosenius´ ord om den helige Ande och Andens förhållande till dagens tema, "det levande ordet":
"Anden kommer inte omedelbart och sköter våra själar — visst fordras därtill att använda nådens medel — ordet — ordet och sakramenten! Vill du ha Anden, hans verk och gåvor i ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och se, han ska inte utebli!" (Dagbetraktelsen för den 21 januari).
En sång ur sångboken "Sånger för små och stora" (Verbum på 90-talet nån gång) saknar jag i psalmboken denna dag och ända fram till påsk och pingst (liksom Margareta Melins Jag tänker på min Herre i tonsättning av Marta Bäckman). Jag tror jag citerar den - den är så bortglömd att de som gjorde den (P Cervin? + en kompositör) knappast känner sin upphovsmannavärdighet kränkt av att den koms ihåg så här - förhoppningsvis kan det glädja dem (melodin är lika fin):
Som ett naket frö i handen, så låg barnet i ett stall. Kungar sade när de fann det: Han är störst i alla fall! Som små frön som sås i jorden är de ord som Jesus sa. Glädjen växer när man tror dem, mer och mer för varje dag. Som ett litet frö begraves för att blad och blommor få Jesus dog, i grav han lades. Undret måste börja så. Som ett frö som plötsligt lever när det kommer vår och påsk Jesus uppstod: "Jag är med er!" Himlen växer nu hos oss. Som små frön i trädgårdslanden ligger stilla där och gror, växer tro med hjälp av Anden. Skörden kommer att bli stor!
Glad vårvinter och glad Reformationsdag tillönskas er alla! Katekesfråga 153: Vad är det att ha en död tro?
Imorgon firas Reformationsdagen i kyrkorna. (Somliga envisas med att använda det konstiga namnet Sexagesima - däremot inte Quinquagesima nästa söndag :o).
Firar reformationsrörelsen Efs särskilt den här dagen? Som har temat "Det levande ordet". Något borde i alla fall göras särskilt denna dag, ifall vi är glada åt reformationen. Augsburgska bekännelsen i Rune Söderlunds/Hans Lindholms översättning kan säljas. Framför allt kan den heliga Skrift och olika bibelläsningsplaner lyftas fram. Och både gamla och nya sånger, t ex "Ditt ord består" (se nederst).
Den här psalmen skrev reformatorn Martin Luther till en egenkomponerad melodi. Vi får gärna skriva nya på samma tema, men helst inte slarva bort själva kamptemat:
1. Behåll oss, Herre, vid ditt ord! Försvara själv din svaga hjord mot dem som går med trots och hån i kamp mot Jesus Krist, din Son! 2. Låt se din makt, o Jesus kär, som alla herrars Herre är, och hjälp din arma kristenhet, så tackar vi i evighet! 3. O kraftens Ande, ren och god, ditt folk giv endräkt, frid och mod! Hos oss i nöd och död förbliv och för oss till ett evigt liv!
Och här nedan kommer Lutherrosen med konstnärens uppbyggliga förklaring (se även här invid till höger). Pins och tygmärken med Lutherrosen kan beställas här för endast 20 kr. (finns längst ner på listan om du scrollar). Observera att det är Jesus, den korsfäste, som är i centrum, inte Luther!
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546) Katekesfråga 152; Hur visar det sig att en människa har liv i Kristus?
Josefin Holmström är en gåva till både kristenheten och det svenska kulturlivet. Hennes iakttagelser och tankar beträffande serien Shtisel, om ortodoxa judar i Jerusalem, är verkligen mitt i prick. Kanske behövs det kulturpersonligheter som hon för att drömmen om en liknande serie om kristna familjer i Sverige ska kunna bli verklighet?
(OBS kanske inte det absoluta gudsbevis som ateisten måste böja sig för - men ett riktigt gott argument som nog kan sätta en del nyttiga myror i huvudet på honom/henne! S k "preevangelisation".)
Hoppas någon präst, pastor eller predikant talar om Jona i morgon på Septuagesima. Där finns många lärdomar att hämta - men framför allt "Jonas tecken". Jona var på många sätt en dålig profet, men helt oavsiktligt en fantastisk påskpredikant!
Se Nineve, den stora stad! Den gjorde bot, som Jonas bad. De EN predikan hörde. Men oss predikas år från år, Gud ingen bättring av oss får. Ack synd, ack tunga börda!
PS. Njutångers Efs har f ö årsmöte imorgon kl 14. DS.
Applåder i kyrkan är inget nytt - kyrkofadern Johannes Krysostomos (Guldmunnen) på 300-talet fick tydligen dånande applåder ibland när han predikade - och det kan väl vara kul och nästan uppbyggligt att åtminstone vid gudstjänstens slut få tacka en medverkande barnkör eller annan sånggrupp med en liten (eller stor) applåd.
Men om Joel Halldorf har rätt - att applåder i parti och minut faktiskt kodar om gudstjänsten från tillbedjan till föreställning - finns det nog goda skäl att ransonera applåderna under själva gudstjänsten. Som Viktor Klimenko sa när han sjöng i Örnäset i Luleå: det står i bibeln om att klappa händerna, men då är det nog under själva psalmerna/sångerna. Så han undanbad sej applåder, men vi fick gärna klappa takten :o)
Är applåder vanliga i Efs? På söndag är det gudstjänst i Efs-bönhuset i Njutånger, så jag får väl kolla. Jag tror att det bara är strax före kyrkkaffet, i den mån det alls förekommer. Någon applåd efter predikan har jag i varje fall aldrig varit med om. Skulle möjligen kunna bli på söndag, när kyrkoherde Pär Stenberg håller sin sista (officiellt i alla fall) predikan i vår församling. Katekesfråga 147: Vad kallas det att en människa i ånger och tro vänder sig från synden till Kristus?
Prosten Anders Brogren skriver överraskande och tänkvärt (för oss alla!) inför den mindre vanliga Femte söndagen efter Trettondedagen. Han och Svensk Pastoraltidskrift (högkyrklig) ska ha all heder av den söndagsbetraktelsen, där han ger söndagens texter rubriken "Försvar för kongregationalismen".
Betraktelsen är också ett memento för de biskopar (alla Svenska kyrkans officiella, inklusive de med Efs-bakgrund) som vägrar Anders Brogrens högkyrkliga vänner prästvigning, men som tydligen gladeligen släppt igenom (eller accepterat att biskopskollegerna släppt igenom) sådana som öppet förnekar jungfrufödelsen, Kristi kroppsliga uppståndelse och t o m Guds existens som "från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmiskt väsen".
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
